reklam för egen verksamhet
Den 25 april släpps boken “Att bygga ett hem – halm, lera & återbruk” som handlar om vår flytt till landsbygden, drömmen om ett annat sätt att leva och vårt idiotunderbara projektet att bygga ett hus av halm, lera och återbruk.
Här kan du förboka ett signerat exemplar av “Att bygga ett hem – halm, lera & återbruk“, och nu ska jag så klart berätta hur drömmen tog fart. Detta är ett utdrag från den kommande boken minsann!
Allt började med ett torp på Gotland. Det blev inkörsporten till tyngre landet-längt. Vi, som vanligtvis spenderade vardagen i en topplånad lägenhet i Stockholm, slapp helt plötsligt det omöjliga uppdraget att hålla barnen inom den rondell-stora parken, valla in dem (gastande!) från den jäktade trafiken och cykelkryssa mellan jobb, förskola och mathandling i ett bolmande hav av avgaser.
Där, på landet, fanns … plats. Och vi blev liksom lite … trevligare.
Mindre stressade.
Barnen kunde springa fritt, cykla utan livet som insats, andas frisk luft, vi kunde odla egen mat, gå i pyjamas utomhus och greja tills solen gick ner. Laga, bygga, gräva, svettas. Tänk om en kunde leva så här – 365 dagar om året? Fylla livet med stora drömmar istället för enorma lån.
Ge livet svängrum?
Sedan slog pandemin till. Samhället stängde, jobbuppdrag försvann över en natt och bankkontot gapade tomt utan hänsyn till tickande utgifter. Vi hade inte längre råd med vårt allt för dyra liv.
Eller kanske hade vi det, men till vilket pris? Jobba bort hela vårt förstånd, vänlighet och barnens uppväxt? Jobba på bekymmersrynka och ett livslångt utgiftskonto för nack- och ryggbesvär, där bak- om dataskärmen. När min pappa samtidigt blev sämre i den vedervärdiga sjukdomen Alzheimer var det som att bubblan sprack och sorgen sipprade in. Ska jag verkligen vara här, när jag behövs där?
I samma veva sa restriktionerna att vi skulle undvika kollektivtrafiken, vilket ledde till att cykelbanorna fylldes av förstagångs-trampare och bilfilerna med ovana bilister. Dålig kombination. Jag, som vanligtvis cyklade överallt, som aldrig varit rädd i trafiken (trots min brist på plåthölje och förstånd), höll på att bli påkörd två gånger på en vecka. Där och då fick jag nog.
Så vi sålde allt och flyttade till Värmland. Hem till min barndoms bygd. Köpte en tomt med en gammal sommarstugebarack på, ett stenkast från mina föräldrar, och bestämde oss för att bygga ett halmbalshus. En fullkomligt idiotisk, naiv och underbar idé!
Jag är uppvuxen på landet, medan min man John är en riktig stadsunge.
Vårt landet-längt hade gått i perioder, men längtan efter mer grönska var gemensamt och konstant. Första gången jag yppade ett längt efter att bo på landet (något år innan pandemin) sparkade John bakut. Tanken marinerade ett par månader och när han sedan var redo, då var det jag som fick panik. Vid något tillfälle var vi samstämmiga och började förbereda oss. John ställde frågan om möjligheten att jobba på distans på sin arbetsplats, vilket togs emot med viss skepsis. Sedan kom som sagt pandemin och hemmajobb blev ett ord.
Att packa ner vårt liv i tidningspapper och flytta våra lättnavigerade, laptop-beroende jobb fick samhällets acceptans. Så vi flyttade. Från välordnad sekelskiftslägenhet rakt in i mina föräldrars gamla verkstad som vi hade gjort i ordning till en under-tiden-bostad på sisådär en 30 kvadratmeter.
Från den gamla verkstaden – som också blev ett test-laboratorium för olika byggtekniker som vi ville applicera på vårt hus – kunde vi ta hand om mina föräldrar, avlasta, laga mat och ta vara på tiden som fanns kvar.
Och samtidigt påbörja och polera drömmen om ett annorlunda, värderingsdrivet och närproducerat hus – ett lug- nare liv bortom topplån och räntor.
Livet kändes meningsfullt på något vis. Och bygget fyllde en viktig funktion. Förutom att skapa ett hem, så gav byggandet ett lugn i takt med att min pappas Alzheimer sakta (och alldeles för snabbt) monterade ner allt som var just han. Att då traska över till bygget och knuffa in en halmbal på rätt plats, kånka tunga hinkar med lera eller spika ett par brädor höll förståndet i schack. Och jag fick samtidigt se något vackert, beständigt och stabilt växa fram mellan taggiga, utmanande vardagar. Ett hus! Och ett hus som min pappa hade älskat. »Ner med känslorna i huset – då står det bättre« sa en vän efter att min pappa gått bort. Så det gjorde jag.
Ett stadigare hus får ni leta efter.
Loading Likes...
Så fint och öppenhjärtligt! Verkligen en inspiration för alla som vacklar med inte riktigt vågar ta klivet!
Wow så fint. Älskar utdraget och hur det är så mycket du. Ser fram emot boken!
Åh, vad roligt att höra!