“Det är inte mycket kvar av honom nu”.
Jag slits av längtan att få träffa honom, samtidigt som jag inte vill träffa honom. Min pappa. Min alldeles egna pappa som alltid hade ett lur bakom örat, pappa-skämtade skiten ur mig, jonglerade med barnen, bakade bröd, kastade i sig nötter samtidigt som han svepte runt middagsbestyren i köket, myste med katten med sitt karaktäristiska katt-snackar-ljud, nynnade sig genom vardagen och kunde spricka upp i stolta leenden. En älskad pappa som pö om pö försvinner allt mer i djävulens sjukdom. Alzheimer.

Jag ska alldeles strax åka dit. Till hemmet pappa bor på. Jag passar på över lunch när han förmodligen är uppe, eftersom han mest av allt bara ligger i sängen. Okontaktbar. Jag ska hjälpa till att mata honom, försöka få i honom mat och kanske få en glimt av honom. Kanske inte. Jag vill så gärna åka dit för jag längtar efter pappa, men jag vill också verkligen inte åka dit. Att se honom tyna bort, bli en skärva av vad han varit och påminnas om att slutet är nära. Blir förbannad över att han är på väg bort. Sörja allt som inte blev. Fan, pappa. Du skulle du vara HÄR. Du har ju varit min kompass, den stadiga handen att hålla i när det blåser och min ryggmärgstrygghet. Du kan inte försvinna. Du skulle ju leka med mina barn som du lekte med mig när jag var liten. Du skulle ju följa vårt bygge, snickra och komma med kluriga lösningar. Du som älskade just det. Vi skulle sitta och diskutera vid köksbordet, riva fram skissblock ur lådan och vara tvungna att avlägsnas oss med orden “nu är det för intressant”. Varför ska du å dö nu? Jag behöver ju dig, ditt lugnande dalmål och din klokhet.

När jag är hos pappa går jag genom känslorna systematiskt. Glädje, sorg, ilska, frustration, besvikelse. Repeat. 
Jag sjunger sånger för honom där han ligger i sin säng och undrar om det är sista gången jag sjunger dem.
Blir arg, för vi brukade ju sjunga dem tillsammans. Jag har ju lärt mig sjunga Monica Zetterlunds “I New York” nu,  pappa. Den som du tycker om så mycket. Och nu när jag äntligen har lärt mig den, så minns du den inte längre.

Jag sjunger den för dig med darrande röst i det kritvita rummet med hål i väggarna efter tavlor från människor som upplevt samma öde som du. Och inte finns längre. Barnens katteckning som satt ovanför din säng är nerriven. Bara den lilla katt-tejpen sitter kvar. Förmodligen har du varit arg, frustrerad och rivit ner allt du lyckats få tag i.

Jag vet att jag kommer att bryta ihop. Så jag skjuter på besöket. Varje dag. “Imorgon, då orkar jag” eller “fuck vilket sorgset väder, jag kanske klarar besöket bättre om det är sol ute”.
Samtidigt är jag livrädd att de ska ringa och säga att han inte finns mer. Att jag inte hann träffa honom en sista gång eftersom jag skjutit fram besök efter besök. Någon försöker lugna med “du behöver ju inte besöka så ofta – han märker ju ingen skillnad”. Men besöken är för mig. Och för pappa. Jag vill träffa honom (och inte) och jag hoppas ändå att jag deep down kan skänka någon form av ljus när allt hans mörker.

När min fantastiska farmor Ellen – värmen själv – drabbades av demens så minns jag att pappa grät desperat efter besöken. Farmor hälsade på pappa som det var första gången de träffats, “nämen hej, vem är du då” sa hon på sitt kvittrande Ludvika-mål. Trots att hon burit honom i sin kropp, vaggat honom till sömns, älskat honom, tröstat honom och varit där vid skrubbsår som hjärtesorg.
Pappa dunkade huvudet i ratten och tittade rödgråten på oss barn i baksätet. Jag minns orden kristallklart. “Drabbas jag av detta så lås in mig och släng bort nyckeln”.  Han ville skydda oss, bespara oss sorgen att se någon tyna bort.
Men det går liksom inte. Det går inte att låsa in och slänga bort nyckeln, pappa. Jag har försökt, men det går inte.

Ibland när jag är där hos honom leker jag med tanken att det fanns ett botemedel. En strimma hopp. Jag tänker på hur fruktansvärt hårt jag skulle ha hållit i det hoppet. Ända in till slutet skulle jag hoppas. Hur mycket enklare det hade varit att besöka honom intalar jag mig. Att försöka se en öppning? Men när alla dörrar är stängda, allt bara blir värre, sämre och allt mer ovärdigt. Då är det svårt.
Att veta att han inte sover om nätterna, är instängd i sin egen kropp, kryper på golvet för att ta sig fram eftersom kroppen inte fungerar längre, inte längre kan prata, inte kan uttrycka sin vilja och bara väntar på att få dö, då är det inte hjärtekrossande. Det fullkomligt pulvriserar varenda hjärtkärl i kroppen på mig.

En del i mig vill att han ska fortsätta leva. För jag vill inte släppa taget. Jag vill att min pappa ska leva. Men en del av mig vill att han ska dö. Får en säga så?
Mest av allt för att han ska få slut på lidandet.
Samtidigt så går jag sönder när personalen berättar att “det är inte mycket kvar av honom nu”.

Pappa, det behövs fler av dig i världen. Inte färre. Ska jag gå vidare i världen, med dina anletsdrag, utan dig?
Nej, det går inte.
Jag har inte lyssnat klart på dina tofflor som liksom dansar ner för trappan, träskorna som klapprar över grusgången, ditt nynnade och orden som skrattas fram. Jag minns inte dina fruktansvärt dåliga historier. Hur ska jag kunna återge dem nu, när du inte hjälper till? Och hur var historien från din barndom om bananerna? Jag minns inte riktigt och jag måste ju minnas allt detta.
Kan du inte komma tillbaka nu?
Pappa

Tisdag och knögglig vecka framför mig. Kort förvisso, men den kommer bli – excuse my värmländska – ett dret.

Stunden har kommit då min sjuka förälder inte längre kan bo hemma. Det gör så sablats ont att alla mina sjuttio påhittade ord inte räcker till.
Den här veckan har jag tagit lite halvledigt måndag-tisdag-onsdag för att fixa i ordning rummet som ska bli ett hem i livets slutskede. Ett inredningsreportage en sällan ser i Elle decoration om en säger.

Det påminner på något vis om ett sorgesamt boande. Det där en gör innan en får bebis, och vill göra världen mjuk, varm och omhuldande. Det letas i gömmorna, på vind och i uthus. Det samlas grejer. Kristallglas ska det vara. En lampa där i hörnet för att ge rummet värme. Och tavlorna ska ge hopp, trots att hoppet för länge sedan lämnat oss.

Varje dag är en sorg, men varje dag är också en liten bit ur just den sorgen. Och på väg in i en annan sorg, som sedan ska övervinnas. Det är mycket som ska processas. Sörjas. Många minnen som aldrig blir.

Mitt i alla detta så finns det ändå så mycket fint. Vissa dagar känns sorgen förlösande. Att få gråta ut allt som inte blev. Små karaktäristiska drag som jag aldrig mer kommer att få se. Träsko-ljudet mot gruset, stegen i trappan, nynnandet, luret i ögonen, de små knäppningarna med fingrarna som en truddelutt. Och samtidigt kikar små glimtar av det som en gång var fram då och då. Men de blir allt färre. Kroppen ger upp.

Och här har ett storkrig har brutit ut. Allt rationellt har muckat gräl med potpurriet av känslor. Kärlek, skam, otillräcklighet, sorg, bitterhet, ilska, trötthet.

Jag tömmer tår-förvaringen.
Och gräver i trädgården. John kallar mig för Aktiebolaget Gråt och Gräv – djupa hål och bevattning i ett. Han håller om mig, får mig och skratta och tar hand om situationen när jag inte pallar.

Andra dagar känner jag mig nästan som vanligt.
Och jag uppskattar att få lämna gropen, och få vara … jag.  Ösa ut idéer, dra igång kampanjer, Plan B-fniss-podda med Maria, hoppa studsmatta med glada barn och borra in nosen i nacken på barnen när de vill “gosa med mamma”. Eller som när mina kompisar Lisa och Per kikade förbi. Och jag fick götta mig i känslan av att jag var inte bara en grop av sorg, jag var … jag. Jag fick minnas mig.
Som jag njöt att sitta i mitten av ett vanligt babbel. Om ditten och datten. Och allt annat än gropen av sorg. Den är ju så närvarande hela tiden, så den vill jag helst inte prata om.

Nu väntar några tunga dagar.
Där ska jag framför allt vara till för mina föräldrar, och för mina barn som kommer att sakna att springa in till mormor och morfar, med teckningar, små presenter, morgontidning, kramar och omtanke. Snart är det bara en av dem kvar. Hur förklarar en det?

Jag är vit.
Jag är enormt privilegierad.
Jag kan röra mig fritt.
Jag är trygg i mitt hem.
Jag känner mig hyfsat säker på att få hjälp om jag utsatts för orättvisor.
Eller är med om en olycka.
Eller om jag råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Jag känner mig lyssnad på.
Förstådd.
Jag kan nonchalant bära allsköns ting i min hand utan att det ska misstänkas vara ett vapen.
Jag kan uttrycka mina åsikter fritt.
Och jag har makt.

Jag skulle också kunna göra den här listan enormt lång. Men vet också att jag INTE vet alla privilegier jag sitter på.

När jag var liten satte sig en mening i mig. ”Det är inte bara förtryckaren/mobbaren som gör skada på sitt offer. Alla de som står runt omkring och inget gör, som aldrig säger något, som låter det fortgå, har också ett ansvar. Är skyldiga. ”

Trots att jag VET detta så har jag varit en av de tysta alldeles för länge.
Och det skäms jag för.
Och ja, jag är svinrädd att skriva fel, göra fel, säga fel, låtsas ha något tolkningsföreträde eller låtsas förstå. Men kanske får en bara svälja och säga: jag kommer aldrig att förstå fullt ut. Men jag känner att det här är helt åt helvete fel. Att vissa har fördelar. Andra inte. På grund av färgen på huden. Kanske ska jag svälja det. Och liksom ställa mig bredvid och ta armkrok. Inte gå och gömma mig bakom husknuten i rädsla att göra fel.
”They don’t shoot white woman like me”.

#blacklivesmatter #whiteprivilege

Text och bild hämtad från Instagram. 

God morgon, Stefan Löfven.
87 influencers kräver nu att du tar ansvar för klimatet. 
Vi behöver inte en liten gullig nudging i hållbar riktning, vi behöver en statlig hockeytackling. Vi behöver hjälp. Att rädda klimatet kan inte vara upp till varje människas goda vilja. Det måste vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel.

Jag och Maria Soxbo har rattat ihop en debattartikel adresserad vår nya statsminister Stefan Löfven. Vi skrev den i augusti, med pressen att vi skulle ha en statsminister om ett par veckor. Så fel vi hade. Men nu så.
Och vi har fått medhåll från 87 influensers.
Debattartikeln finnas att läsa på här på Expressen (med en aning missvisande rubrik förvisso, men jaja).
Är du influencer och vill skriva under? Dela gärna debattartikeln, säg att du står bakom, tagga #influencersforfuture.

Katarina Wennstams sommarprat
Engagerade, vältaliga och vettiga Katarina Wennstams sommarprat i P1 – om #meetoo, samhällets syn på kvinnor och de strukturer vi lever i – är obligatirosk lyssning! Har ni lyssnat på många sommarprat i år? Vilka är era bästa tips?

Regn, kom regn
Skogsbränderna har börjat gnutta i gång, jordbruk är i kris eftersom fodret tagit slut (i brist på bete), bönder måste nödslakta djur eftersom maten inte räcker till och det kommer förmodligen bli brist på mjölkprodukter. Vi är så vana att regnet kommer som beställt. I alla fall någon gång. Men nu gör det inte det. Regnet kommer inte. Utomhus ser det ut som oktober. Träden är gula och gräsmattan (eller ja, det som är kvar av den) är täckt av löv. Jag hoppas så att detta är en väckarklocka för oss människor. Det här är inte normalt. Ja, det kan vara ett undantag, visst, det är den skönaste förklaringen. Men det är ju just detta som forskare har varnat för länge: nyckfullare klimat och mer ojämnt fördelat väder. Vi har ett valt. Lägga oss ner och hålla tummarna för att det är ett undantag, eller se allvaret. Förstå att vi har makten att förändra detta genom att se över vårt levnadsmönster, sänka våra koldioxidutsläpp och rösta med miljön i åtanke i höstens val. Jag tycker vi tar den chansen, vad tycker ni?

SD – Sveriges mest kvinnofientliga parti?
Vi är ett av världens mest jämställda land. Tack vare att kvinnor innan mig och dig (eller din syster/mamma/fru/kompis) har kämpat för våra rättigheter. Men det finns krafter som vill sopa undan allt detta och backa bandet ett par decennier. Jag pratar om SD. De har fört en politik som handlar om att utmana etablissemanget och röra om i grytan. Men vad står de för egentligen?
Förutom att de vill uppmuntra de olika könens specifika egenskaper, ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen (snark) och avskaffa genuspedagogiken i skolan så vill de inskränka på aborträtten. Sänka den från vecka 18 till vecka 12. Oplanerade och oönskade graviditeter som upptäckts för sent ska ändå resultera i att barn kommer till världen. I samma veva viftar SD i sitt partiprogram om att “alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv”. I min lilla låda går det inte riktigt i hop. De vill avskaffa pappamånaderna, men de vill ju att barn ska ha rätt till både en mamma och en pappa!?  Jag tycker alla barns rätt är att ha en bra uppväxt. Om den uppväxten är med en ensamstående mamma eller pappa, en mamma och en pappa, en mamma och en mamma, en pappa och en pappa spelar inte så stor roll, huvudsaken är att barnet får kärlek och trygghet. En oönskad, oplanerad graviditet som inte får avslutas känns inte riktigt som grundbulten i den här mysiga kärnfamiljen som SD talar om. För att inte tala om att kvinnan ska investera i graviditeten med sin kropp, vilket långt ifrån är smärtfritt. Men låt gärna SD få bestämma det, gör det, helt rimligt. Inte. Ett barn är ju inte bara en människa till här i världen. Det barnet ska älskas, tas om hand och skyddas, och att ha barn är en utmaning många gånger. Inte minst för kvinnor som ofta får dra det tyngsta lasset, rent praktiskt, men också tar ut den största delen av föräldraledigheten vilket gör att de släpar efter rent ekonomiskt. Pensionen blir lidande och många kvinnor har efter några år av barnafödande inte råd att lämna sin partner. Förstå: inte råd. Efter år av eftersläpande lönehöjningar och avsaknaden av pension. Vore det inte bättre om vi började se på varandra som människor, istället för kön, lära av varandras styrkor, dela lika när det kommer till föräldraförsäkringen (och lön!), ge människor chansen att ge sina barn bästa möjliga uppväxt och även kunna ångra sig om det inte känns rätt i magen? Rösta med hjärnan i höst, och för en kvinnofrämjande politik!

Nazisterna i Almedalen
Medan vi kuskade Skåne runt fylldes det vackra Visby av hat. NMR var inte många till antalet, ändå gick folk rädda i gränderna. NMR filmade, hotade och misshandlade. RFSL ungdom vågade inte sätta sig på båten över, eftersom NMR hade fått tillstånd att demonstrera intill deras bokade plats. Det viftas om demokrati-argumnetet, att alla ska ha rätt att utrycka sin åsikt. Jo, det är klart att en ska få det – men i inte på bekostnad av detta. Och inte på bekostnad av att någon annan inte vågar uttrycka sin.

Cissi Wallin och Instagram-kraften
Har ni sett det här? I förra veckan lade Cissi Wallin ut detta på Instagram:

Ellen som blivit våldtagen, anmälde, varnade andra för sin förövare och nu skulle betala sin våldtäktsman en stor summa pengar efter att hon blivit fälld för förtal. Ellen hade inga ekonomiska medel, så Ellens mamma skulle behöva ta lån för att betala hennes dotters våldtäktsman. Jag börjar gråta bara jag tänker på detta.
Cissi startade en insamling på Instagram och tiillsammans kunde alla följare skrapa ihop pengarna. Kraften i Instagram alltså!

Det här är det finaste jag vet. Att titta på de där små, veta att de har varandra (när jag inte längre finns här) och känna hur det hugger tag i hjärtat när jag ser att det flödar så mycket kärlek mellan dem (i pauserna mellan bråk och kaos). Att de efter en timme ifrån varandra kan sakna så häftigt att det sipprar fram tårar ur de där färska ögonen.
Det är ju en ynnest att ha syskon, att ha någon som kan förstå och har liknande erfarenheter. Någon att älska och älskas av.
Och nu kommer gråten. Varje dag skiljs barn från sina syskon under flykt, väpnade konflikter och naturkatastrofer.

Det är internationella syskondagen i dag och det vill jag uppmärksamma genom att tipsa om kampanjen #syskonförsyskon som startats av några studenter på Handelshögskolan i syfte att samla in pengar till Röda korsets arbete med att återförena familjer.
In och kika, skänk en slant om du vill, hjälp syskon att återförenas och glöm inte att berätta för ditt syskon varför du uppskattar hen.

Jag har två personer som jag kallar syskon. Min syster Ellen som kan få mig att kluckskratta tills jag kissar på mig och min tremänning Cathrine som var och är som en extra storasyster för mig. Tack för att ni finns och gör mig stark och trygg <3 Så glad att jag alltid fått ha er vid min sida.

Hej vänner.
Nu kommer ett 100% ärligt inlägg om något som darrande utelämnande som min kropp. Det här inlägget har legat och bränt i utkast-korgen sedan i oktober. Inväntat någon form av lämpligt tillfälle. Typ februari-blekhet och post-jul I guess.

Efter 35 år i den här kroppen så har jag lärt mig att älska den, men det har banne mig inte varit lätt alla gånger. Det är ett heltidsjobb att vara missnöjd över sin kropp.

Platt mage, sammetslena ben, jämn hud och fast röv – allt det där som rubrikerna skriker åt oss – är inget som jag någonsin har haft. Och kommer aldrig någonsin få. Det är heller inget jag (längre) vill ha, eftersträvar.
Jag har mina prickar, daller och mjuka mage.
Och så har det alltid varit.

Till och med när jag som 12-åring började mixtra med att svälta, kräkas och extremträna i någon kamp mot livet, förväntningarna, kontrollen och problemen, så var min kropp just min – en mjuk kropp (om än då benig och tunn under det mjuka), med prickar och egenheter. Inte alls så där slimmad som jag trodde den skulle bli. Mitt DNA är mjukt. Så är det bara.
Jag har alltid kämpat MOT min kropps utseende. Inte med mina förutsättningar och tillgångar. Jag har våndats genom tonår och 20-någonting, försökt hitta mina vinklar, dragit in magen, hållit ut överarmar i luften och hållit upp lår ovanför stolen så att de inte ska svämma ut som en pannkakssmet i en smörad stekpanna. Av ren vana märker jag att jag fortsätter att dra in magen, resa hållningen och dra ner och bak axlarna – för att hitta mina vinklar. Men de är just det: ett par vinklar. Jag är så inibasken medveten om vad som ska visas – och inte. Och jag hatar det. Att jag ingår i ett mönster. En labyrint med en given väg.
Jag stoppar ner magen i dra-in-trosor och vill helst ha kläder som sitter åt, drar in och formar min kropp – som i vilt tillstånd kanske helst av allt vill svämma ut och ta plats.
Och här försöker jag utmana mig själv. Även om att jag tycker att det är rätt gött med shape-trosor och jag älskar att fånga min kropp i olika vinklar, så jobbar jag på att posera med mer pondus, låta kroppen få ta plats och ge nyanser av hur jag ser ut. Utmana mina invanda mönster. Numera låter jag låren svänga ut och vecken på magen forma mjuka kullar – för jag tycker om det.
Samtidigt måste jag ta sats för att skriva det här inlägget. Jag har inget problem med att visa min kropp – hur den ser ut – egentligen. Men vissa dagar är huden tunn och då blir kommentarer om det här tändstoffet så mycket jobbigare att tackla. Kanske har jag poserat fel, infe för fram en TILLRÄCKLIGT nyanserad bild.
Jag vet att ni som följer den här bloggen är min trogna hejaklack, känner mig, vet att det finns vinklar och vill mig väl, men den här bloggen är ju wide open ut på internet och titt som tätt kikar okända surmörtar in, som har dammsugit hela internet efter något att surmörta sig på. Kanske för att det känns lite bättre för stunden för dem.

Men så här är det: Vi har alla våra mönster, nu gäller det att utmana dem.
Och jag tycker att det här är så inibasken viktigt att skriva om. Kanske för att jag själv har en så stor insikt i alla dessa vinklar, ser att sociala medier är full av dem (men vet också att det finns andra vinklar). Att av 20 smattrade bilder så lägger jag upp en eller två. Förmodligen har jag omedvetet valt just den eller dem för att jag ser slank ut, kroppens former breder ut sig där de “ska”, min djupa bekymmersrynka inte syns och min kropp kommer till sin fulla rätt – rent normativt. Vi (och jag) blir ständigt matade med hur en kropp ska se ut och det är skrämmande likriktat, trots att alla kroppar är unika. Och här gäller det att försöka tänka på vad som påverkar mig i valen, och vad jag visar upp. Sålla i allt jag ser och försöka gå motströms.

Men det är ju mest den där klännings-bralls-pennkjolen med dra-in-trosa-versionen som ni ser här på bloggen. Det är de vinklarna som jag väljer att visa här. Men det känns så inibasken viktigt att visa på något annat. Andra vinklar. Andra val. Men samma kropp.
För det här är just vad sociala medier handlar om: vinklar. För bakom vinklar finns andra vinklar, och det får vi inte glömma bort – oavsett vad vi ser framför oss. Jag säger inte att sociala medier-varianten är perfekt och att det här är operfekt. Lååångt ifrån. Jag menar att alla vinklar är min kropp.

Jag brukar ju säga att jag har en barbapappa-kropp, vilket många har ifrågasatt. Men om det är någon som vet huruvida jag har en barbapappa-kropp eller ej … så är det ju jag. Jag formar min mjuka kropp i kläder, men nu nu sitter jag här – i bara mässingen.  Utan de där kläderna som smiter åt. Och där är den: magen som jag stuvar om och ner i klänningar, brallor och pennkjolar. Benen som är bäst på att dallra, men som oftast är infångade i strumpbyxor.
Och jag gillar’t. För min kropp är så överjävligt grym. Den har burit barn, fött ut barn, läkt och kommit igen. Den är så mjuk att en katt gärna kurr-mys-trampar på den i tron att det är en kudde. Min kropp säger ifrån när jag är stressad och tar mig upp till dans när jag är på fest.
Den kan bära två barn tre trappor utan hiss och är stark som en oxe om så skulle behövas.

Vissa kanske tycker att det här är utelämnande, men jag är ingen särskilt privat person. Det här är en kropp, som vilken annan. Magen är inte platt, benen vill svämma ut som pannkakssmet och jag har prickar och celluliter. Mitt rump-dallrande är så imponerande att jag gärna bjuder på en show på morgonkvisten. Majken tjoar roat på.
Hon är sådan inspiration. För henne vill jag alltid vara mjuk, dallrig, stark och kunna bjuda på en vardaglig tisdags-kropp. En som gärna svämmar över och är lite all over the place.
Precis som min fenomenala kropp är <3 Och jag som person i största allmänhet.

Ps 1. Vinklarna går att applicera på allt! Inredningsbilder, Gotlandshus, trädgårdar och glada barn-bilder. Härjet, kaoset och dallret finns i varenda vrå.
Ps 2. Det finns så många inspirerande människor därute som visar på alla olika sorters kroppar. Tack för att ni finns, utan er hade det här inlägget aldrig blivit av.

Det känns så märkligt. Att vi var där för exakt en månad sedan. Strosade genom lugna trädgårdar, pampiga boulevarder och hängde runt på kaféerna runt Republique.
Paris.
Efter fredagens händelser är det ett annat Paris. Ett Paris med en ärrad frihet, besudlade drömmar och en sorg som fyller Seine. Om och om igen.
Människor har förlorat sina liv på det mest brutala sätt. Hundratals är skadade.
Bakom dådet står en sekt. Denna gången var det inte ett hatbrott från en Anton från Trollhättan eller ett högerextremistdåd från en Breivik. Denna gång var det en sekt vars främsta mål är att mörda människor, våldta och att sprida rädsla. Beirut, Bagdad och nu senast Paris.

Men vi får inte vara rädda. De får inte segra. För rädsla är det största hotet. Det största hotet mot vår frihet, vårt samhälle och vår empati för andra människor. Det är också den största utmaningen. Tro mig, jag är en riktig räddfjös som har allt annat än nerver och mod.  Men det ska gå.
För rädsla används för att föra populistisk poitik, hitta skurkar i ett vi-och-dom-tänk och för att kunna dela upp världen i gott och ont. Som om vi levde i en Disney-värld, uppbyggd på onda och goda (där onda är utmärglade och grå, medan de goda har rosor på kinderna och hutlöst tjockt hår), lösningen easy peasy och alla blir happily ever after.
Så här är det. Rädsla löser inga problem.
Och vi måste fortsätta att leva, tro på det goda, stå med öppna armar för de som flyr från just det som vi räds (terror) och våga förstå att det som händer i världen inte har en enkel lösning.
I dag sörjer vi, men i morgon reser vi oss. Stolta och med en varm kram för de som behöver den.

Paris je t’aime.