Hej på er!
Det ramlade in en fråga om bloggen och uppdateringar som jag tänkt svara på i en halv evighet, och det är ju lite irioniskt att det tagit sån tid med tanke på frågan. Men nu så!

Q: Det här undrar jag också. Jisses, så lång tid det går mellan inläggen. Man hade ju gärna velat se mycket, mycket mer från husbygget. Fast kanske förklaringen till detta kom nu: boken om husbygget. Klart att man inte kan visa för mycket i bloggen när det är böcker man vill sälja.
Till Emma: om du har tröttnat på eller lågprioriterar bloggen (vilket jag absolut skulle förstå) så kan du väl vara öppen med det och t.ex. skriva att du kommer att göra max två inlägg i månaden.
Märta

A: Hej Märta och tack för din fråga. Ja, det har varit glest mellan inläggen och jag förstår din fundering, men allt har sin förklaring. Min vilja finns, men i bland tryter tiden och förutsättningarna. Och jag tänkte förklara lite hur.
Detta kommer låta lite som ett försvarstal, och det är så klart inte meningen. Men det kanske kan ge en fair bild av varför det varit glest med uppdateringar och hur omvärlden påverkar förutsättningarna för att göra det en drömmer om och vill göra.

För det första så har det varit fullt ös sedan jag flyttade från Stockholm. Ta hand om min alzheimersjuka pappa, avlasta min mamma, starta upp ett nytt socialt liv här med barn och inte minst: bygga hus där en ständigt jagar deadlines för att allt ska gå enligt plan. Lägg till driva podd, föreläsa och jobba idéellt med Klimatklubben och engagera sig lokalt för att putta klimatfrågan åt rätt håll.
Ja, ni som följer bloggen vet ju allt det där. Men vi kan säga att det där var utgångspunkten. En sorts noll-mätpunkt. Sedan dess har det varit lite … ohållbart.

I september 2022 dog ju pappa och jag brakade totalt (på grund av det och en massa annat skit som hände i samma veva). Jag var helt tillplattad och förmådde knappt att jobba. Bara att rodda ihop en begravning och liksom ta tag i allt efter pappa var en utmaning, och då har vi inte ens kommit in på säljva sorgedelen. När jag var mitt uppe i kaoset var jag oförmögen att glänta ens lite på hur illa det var ställt. Jag kände mig som en trasig prolinsvas lagad med gammal tejp. Skulle något peta på mig med nål skulle jag gå sönder.
Jag ville ju att allt skulle vara som vanligt, vilket det så klart inte var.

Hur som helst, på något outgrundligt sätt lyckades jag mitt i allt detta genomföra världens första Elevborgarråd för klimatet. Lite oklart hur det gick till, men tackade samtidigt nej till uppdrag och föreläsningar eftersom jag inte pallade. Jag var ett vrak och skydde sociala sammanhang. Fick råångest och bortdomnade armar av att åka in till Karlstad, vara bland människor och socialisera. Att mitt jobb är att föreläsa och SYNAS var … en utmaning.
Och som jag UTMANADE mig själv. Herregud alltså. Stundvis ställde jag mig mitt framför publik och ÖVADE. Övade på att bli jag igen (vad det nu var). Sedan behövde jag vila i en vecka.

Sen dog mormor. Först efter ett halvår efter pappas död – våren 2023 – kände jag att jag liksom var tillbaka någonsånär. Då började operation försöka jobba igen ett halvår av förlorad inkomst. Hej, egenföretagare med det dåliga omdömet att icke sjukskriva sig.

I samma veva fick jag bokkontrakt, ett uppdrag att projektleda en cirkulär popup-galleria och jobbade också med att avsluta ett finansierat projekt med Klimatklubben. Och bygga klart undervåningen på huset som hade deadline i mitten av juni. Därefter inflytt och börja skriva och plåta för bok.

I vanliga fall har jag ju någon form av semester. Förvisso obetald där jag bloggar (vilket är ett mellanting mellan hobby och jobb), men förra året hade jag typ ingen semester på grund av bokskrivande och projekledning av cirkulär popup.
Det var ju tok för mycket att göra, men det var ganska … skönt. Att fly in i projekt och långa att-göra-listor istället för att tänka på pappa och det raserade livet. Det kanske inte var rätt, men det var den enda väg jag såg. För jag funkar så. Jag flyr in i jobb.

Hela hösten försökte jag balansera de olika uppdragen att dels skriva bok, dels projektleda det tidskärvande projektet Rundgång, bygga hus (de delar som ska vara klart i boken), driva podd,  jobba ideellt med Klimatklubben och söka nya projekt för att pusha klimatarbetet framåt.
För att hålla ihop fick jag – efter att ha insett att kroppen sa ifrån – avlastning på det ideella planet av min fantatsiska klimat-partner in crime, Maria. Annars hade jag garanterat brakat rakt in i väggen och då hade det nog varit hej and good bye.

Jag tog på mig för mycket. Helt klart. Men det var någon sorts stadig punkt att hålla sig i när allt blåste. Att jobba.

Min fantastiska anställning på Karlstads kommun avslutades den 31 december och full av bring-the blogg-back-in-my-life-anda gick in i 2024. Den 2 januari hjälpte jag till att tömma Rundgång och den 3 januari blev jag sjuk, och var sjuk till … mars. Och inte lite snuvigt gulligull-sjuk, utan influensa (covid?) och ögoninflammation (ingen syn)-sjuk. I april började ögoninflammationen lätta och bok släpptes.
Så rent fysiskt – med dygnets futtiga timmar – har jag helt enkelt inte kunnat.
Det var väl kroppens sätt att säga ifrån efter allt för lång tid av … för mycket.

Jag vill att ni ska veta att viljan (och behovet) finns, och om jag någongång är dålig på att uppdatera, svara på mejl, frågor och kommentarer så beror det icke på arrogans. Det beror på att just då går mitt dygn inte ihop.
Det är ju så mycket en vill göra, och jag slits ständigt mellan att antingen göra goa mitt-i-hjärtat-projekt eller projekt där jag kan göra mesta möjliga effort för klimatet och omställningen. I den bästa av världar strålar allt samman.

Jag älskar den här platsen, att få styra och ställa själv och höra era tankar och funderingar. Er sida av saken. Många av er har ju ändå varit med mig sedan 2005!
Det är mitt bästa och bloggen kommer alltid finnas kvar.  Var så säker.
Men under vissa perioder har jag behövt hoppa på projekt som är frikopplade allt annat jag gör, dels för att det är för intressant, puttar omställningen i rätt riktning och pja, krasst, ger mat på bordet (lön).

Jag är ju egenföretagare, där jag lägger en ganska stor del av min tid på ideellt klimatarbete. Det är egentligen en urusel kombo, eftersom lönen inte bara rullar in den 25:e bara jag jobbar mina timmar.
Jag har min egen portal och jag är en ensamspelare – älskar friheten att uttrycka mig precis hur jag vill.
Uppdragen jag tar – om det så är föreläsningar, konsultuppdrag eller samarbeten – finanserar att jag kan jobba ideellt med Klimatklubben kan en säga. Jag tänker också på vilken god influencer jag hade varit om jag INTE jobbade ideellt. Det hade funnits så mycket TID!
Men det ideella arbetet känns så ofantligt viktigt.

Att vara egenföretagare är ju också lite som att vara säsongare. Det går i sjok av intensiva perioder. I januari och februari är det helt dött (det är också mörkt och den svåraste fotomånaden), mars-april är den mest intensiva föreläsningsmånaden,  i maj-juni (när det är som härligast!) jobbar jag trippelt på grund av många uppdrag och eftersom jag måste tjäna in semestern (ingen betald semester här inte), i juli-augusti är det dött på uppdrag (men då är jag helt slut) och sedan drar det igång med full kraft i september och så är det full rulle till december.
Det låter som jag är jävligt tät så mycket som jag jobbar, men eftersom jag jobbar värderinsgdrivet och typ halvtid ideellt är det stundvis rätt påvert (inte minst på grund av det byggs hus också).

Här hade en ju önskat att en var lite mer som typ My Feldt, som renoverar en fantastisk skola som ska inhysa en verksamhet som ska gererera vinst (SMART!). Men jag bygger ju ett hus som jag bara ska … leva i. God dammit!

Jag älskar att blogga och detta kommer alltid vara min viktiga, givna plats. Det ska också sägas att jag inte får betalt för att blogga i form av fast månadslön (som en hel del bloggare på de stora portalerna). Jag har ju jobbat som journalist där varje tangenttryckning och alla bilder har ett värde och ett pris, men här är alla bokstäver och bilder gratis.
Ibland har jag något samarbete, men det är ganska sällan. Och jag har ingen som säljer samarbeten för min räkning. Ingen som plåtar böcker eller bilder till bloggen. Ingen som klipper podden. Allt sköter jag själv.
Försökte mig på Patreon – där en del innehåll låg bakom betalvägg. Det var himla roligt, men det var också lite förvirrande. Vad hade jag berättat bakom betalvägg och inte? Och kan också känna att är det något innehåll som borde vara gratis är det ju det som handlar om klimat, omställning och resurseffektivitet? Gah, önskar så att jag typ var matbloggare eller något annat luckrativt som kunde lägga speciella menyer bakom betalvägg.

Samarbeten tar sig endast in genom ett nålsöga eftersom jag har en sträng samarbetrspolicy där jag inte kan göra reklam för ohållbara produkter, tjäna pengar på följarnas konsumtion via adlinks eller sprinklar sajten med reklam.
Det du ser här är noga utvalt, med min trovärdighet som insats.

Nu är vi inne i en lågkonjuktur där budgetarna kapas och klimatsatsningarna sinar, vilket gör att utbudet att verka för klimat och omställning i en del fall blir svårare. Färre föreläsningsförfrågningar, magrare anslag för ideella organisationer att söka och hållbarhet ryker först när det ska sparas in. Som tur är får jag uppdrag på grund av min kompetens på annat håll, men då blir det som sagt mindre tid för bloggen.

Sedan var det ju det här med att jag bygger hus mellan varven också.
Jag kan sakna tiden då jag gjorde DIY för bloggen. Det tog en halv dag och sedan tjoff upp på bloggen.
Nu bygger jag ett hus – världens största och mest tidskrävande DIY!

Okej, detta var en lång harang, men jag hoppas att inlägget skapar en förståelse om utmaningar och livet som värderingsdriven egenföretagare. Jag är inte som vilken annan bloggare/influencer (eller vad vi nu ska kalla mig) som helst. Jag är den som tar den krångligaste jävla vägen, hahhaa. För att det känns rätt i hjärtat och mot er. Inte för att den ger mest gage eller är prestigefull. Utan för att det känns … rätt. Damn vad jag hade kunnat tjäna pengar, dra in följare och skapa inlägg om jag inte var så känslig för skav.
Men jag hatar när det skaver och inte känns rätt.

Att följa mig kanske inte alltid ger ett inlägg per dag, men däremot kan ni vara trygga med att jag gör skillnad. I bloggens tystnad skapar jag omställning på annat håll. Och varje samarbete är noga utvalt, planerat, faktakollat och dammsuget i alla hörn för att du inte ska vilseledas. Den trovärdigheten och kunskapen får ni, men det tar också tid.
Och som sagt. Alla de här plattformarna, det är bara … jag.
Det är jag, min kamera (och stativ!), min dator, min poddmick och ett jävlaranamma.

Jag vill att ni alla ska veta att P L A N E N alltid är att ge mer tid åt denna älskade plats (jag har saknat den) och att jag är så tacksam för att ni kikar in här TROTS att det ibland är glest.

God morgon fredag!
Den här veckan har jag haft ryggskott (vem uppfann det?), så det har inte gjorts många knop på bygget. Men det ger tid till annat – som det här inlägget som jag tänkt langa ut en halv livstid. Jag får nämligen titt som tätt DM:s, mejl och kommentarer om önskemål på inlägg.

Om det så är en steg-för-steg-guide till hur en bygger orangeri, bilder från bygget eller torpet på Gotland, sommarens trädgårdsplaner eller det där receptet på vegetarisk lasange som förut låg på bloggen (har plockat ner stora delar av bloggens arkiv – oops).

Så, nu kör vi en klassisk önskeinläggs-ride! Önska ett inlägg så kirrar jag!

Numera jobbar jag dels med mitt egna företag, men också tillsammans med min Klimatklubben-kollega Maria Soxbo. Dessutom är en rejäl bit arbetstid även öronmärkt för ideellt arbete med Klimatklubben.

Så, vad tusan gör jag nu?

Hållbarhetsinfluencer 
Sedan dackefejden driver jag Emmasundh.com och @emmasundh.
Detta är mitt äldsta kneg. I början handlade min blogg om vintage, DIY och återbruk. Jag var vintage-Emma! Nog för att jag fortfarande älskar vintage och gamla grejer så har jag samlat allt jag gör under paraplynamnet hållbarhetsinfluencer. Förutom att visa upp begagnat och återbruks-hacks, så skriver jag ju en hel del om klimat, omställning och framtiden. Som hållbarhetsinfluencer gör jag en del samarbeten, men blir allt mer kräsen, hahaha. Därför jag har också andra jobb:

Podd
Tillsammans med Maria Soxbo driver jag Plan B-podden som handlar om det göttiga livet efter omställningen. Det snackas tok för mycket om vad vi ska försaka (flyget, köttet, bilen, mode-begären och det ständigt uppdaterade hemmet), så vi vill göda reklamslingan för det omställda livet efter fossilfesten. Måla upp hur det ser ut och visa vad vi har att vinna (förutom det uppenbara då: en vettig framtid och miljoner människors liv). Om Plan A var ett fossildrypande liv med problem som överkonsumtion, matsvinn, stökigt samhälle med avgaser och stress, vad är då alternativet? Plan B?
Det är så HIMLA roligt att göra podd.
Dra in vettiga sponsorer som rimmar med framtiden, göra research inför poddavsnitt, spela in och det mest tidskrävande: klippa podden.  Gah, det kan ibland ta en halv evighet eftersom jag och Maria babblar på som att det inte fanns en morgondag. Trots att podden tar enormt mycket tid i anspråk är det något av det roligaste jag vet.
Vi gör allt själva, inga mellanhänder, inga mediehus som säljer in halv-rimmande samarbeten, utan vi gör allt själva. Det är jag stolt över.

Patreon
Eftersom jag inte gör så många samarbeten, så har jag en Patreon-kanal där läsare och följare kan få extra-material. Innan jag flyttade blev det en hel del DIY (som tar enormt mycket tid i anspråk), men nu har denna kanal blivit min bygga-hus-kanal. Det är här jag visar bilder från tomten, filmar senaste projekten och bjuder på små tjuvkikar. Genom min Patreon är en också högst delaktig i byggvalen. Det har röstats om nyanser på huset, och inom kort ska mina Paterons få bestämma vilken pardörr som ska sitta på orangeriet. Så himla kul!

Föreläsningar
Efter boksläppen om klimatet började jag kuska land och rike runt för att föreläsa om klimat, rättvisa, normer och omställning. Visa att det absolut går att göra en U-sväng från en tidigare ganska fossildrypande stil och göra något vettigt av kunskapen (paketera, skapa content och generera engagemang (fast för en bättre sak)). Så jag förläste! Förmedlade allvaret, men även veva igång peppen att göra skillnad och lyfta goda exempel och smarta idéer.
När pandemin slog till blev det tvärstopp (precis när vi skulle börja föreläsa desto mer om klimat och rättvisa), och digitala föreläsningar tog över. Nu när restriktionerna lättat så rasslar bokningarna in igen. En hel del om klimat så klart, men desto fler om framtidens hållbara samhälle. Alltså det som vi ständigt snackar om i Plan B-podden. Dröm!

Klimatklubben.
Det ideella arbetet kräver nog mest av min tid. Förutom att engagera mig i Klimatklubben med 23 000 medlemmar, ha kontakt med alla fantastiska eldsjälar som arbetar ideellt med Klimatklubben, skriva snabba klimatfakta och nyheter på instagramkontot Klimatklubben.se, så svarar jag på mejl från våra medlemmar, planerar för kampanjer och projekt och samverkar med andra organisationer inom klimat och miljö.
Förutom att jag roddar med Klimatklubben så har jag också startat upp Klimatklubben Karlstad för att få bättre lokalklubbs-koll, men också för att påverka på lokal nivå. Det innebär möten med politiker, arbetsgrupper och idébollande med olika människor, samt skriva debattartiklar titt som tätt. Får så sjukt mycket energi av detta!

Utöver det så medverkar jag i #cykeluppropet och planen är att anordna Kransenloppis igen under våren 2022. En fot kvar i Midsommarkransen måste jag ju ha.

Det är ett hattigt jobb, med många olika delar. Och jag tror det passar just mig (jag gillar när de händer grejer). Det skulle lätt kunna bli för mycket och för spretigt, men jag gillar det så här. Och det känns meningsfullt. Att varva tunga ämnen som klimat med att anordna en folkfest i Midsommarkransen är min melodi. Prata om problemen, men också götta mig i lösningarna.

Jag gillar ju att dra igång, starta upp grejer och det har blivit en hel del genom åren. Förutom Kransenloppis, Klimatklubben, Klimatklubben Karlstad och en lokal dela-byt-låna-grupp för bygden jag bor i nu, så har jag varit med och dragit igång en massa annat bös. En grupp för boende i bostadsrättsföreningen i Midsommarkransen (när jag bodde där) och en miljögrupp för samma förening. Just sådant här är det bästa jag vet! Samla människor eller vara en del av ett sammanhang med ANDRAS idéer. Så jädra lyxigt! Dra igång och engagera – på lokal och nationell nivå. Och hitta massor av nya bekantskaper på vägen och KROKA ARM. Den sociala katten måste få sitt vettni.

Nämen hej på er!
Det är måndag, vi är friska, solen skiner och jag är så taggad på att hugga tag i den här veckan. Hur mår ni?

Det har ju varit ett par rejält stökiga veckor, jag har knappt vetat vad som varit upp och vad som varit ner, vad jag bloggat om och inte. Så jag tänkte röja rent genom en rejäl frågestund. Jag har såååå många blogginlägg som jag vill ha ut, så mycket att berätta, visa, snacka om, men tycker så klart att det är roligare om era röster hörs.
Så, vad vill ni veta? Och kanske har du något önkseinlägg på lut?

Ställ alla er frågor här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till sundh.emma@gmail.com.

Wii, vad roligt det ska bli!

Med vänliga hälsningar,
Johanna

A: Hej Johanna! Jag började tvätta håret med aleppotvål i våras, eftersom det kändes som alla balla på instagram gjorde det, och jag ville vara lika ball. Men jag fick liksom inte till snitsen. När jag kom till torpet i juni så väntade sjuttiotvå kvarglömda schampooflaskor som jag kämpade med att använda upp (lyckades inte), men nu är jag tillbaka i stan och alla kvarglömde schampooflaskor skeppades till Värmland i flyttlasset. Så nu är jag igång med hårdtvålstvättandet. Denna gång läste jag på innan.
Det jag gjorde fel i våras var att jag trodde att det bara var att byta ut och att allt skulle bli frid och fröjd på en sekund. Men dels behöver håret vänja sig, men det är också ett annat sätt att tvätta håret. Väl tillbaka i stan läste jag på hur en skulle göra, och fick en massa bra tips från olika håll. Jag har tjockt hår och med ett vanligt schampoo går det ganska snabbt att få upp lödder och tvätt ur. Med Aleppotvål krävs att jag tvättar noggrannare, ser till att det löddrar i längderna, men också ta en extra sköljning.
Annars blir det liksom vaxigt i känslan. Nu har jag även gett mig på att använda äppelcidervinäger som balsam. Så spännande. Känner mig SÅ sen på denna boll, för jag har ju sett att Aleppo-gänget är större än stort på Instagram.
I samma veva har jag också slutat locka håret med locktång, och har rotat fram mina gamla papiljotter. Så taggad på att se hur mitt hår kommer att se ut när jag inte väver in en massa skit i det, och skaver på det med värme. To be continued.
Kram emma

Q: Du skrev någon gång att du köpt en del av bilen o john en del? Har ni separat ekonomi och hur gör ni? Skulle vara så intressant att läsa dina tankar om det (utan att gå in på privata detaljer såklart utan mer övergripande).
Jenny
A: Hej Jenny! Ja, precis! Jag och John äger en varsin fjärdedel av bilen (och mina föräldrar delar på den andra hälften). Vår uppdelning ekonomiskt ser ut så här. Vi äger lägenheten tillsammans, 50% var och har lån som vi också delar rakt av. Sedan har vi ett gemensamt sparande (hej framtiden), ett gemensamt konto för matpengar och sedan ett servicekonto dit vi för över pengar för hyra, lån, försäkringar och annat löpande. Utöver de gemensamma kontona har vi varsina privatkonton och sparkonton, som den andra inte har tillgång till. Det är pengar som en kan göra vad som helst med, bjuda syrran på lunch, köpa något på loppis för sin eget unns skull eller spara ihop till en elcykel.
Jag är nöjd med uppdelningen, men har å andra sidan inte testat något annat.
Pengarna till bilen har jag sparat ihop själv, och jag skulle nog säga att jag och John har ungefär liknande tillgångar. Vi tjänar (eller tjänade) ungefär liknande innan corona. Men jag kanske är den som svävar ut mest med luncher och annat bös.
Kram emma

Q: Kan du inte skriva något om hur du klär dina barn? Jag försöker köpa mest möjligt secondhand men ibland går det bara inte att hitta det man behöver. Har dina barn börjat ha åsikter om deras kläder?
A: Halloj! Ja, nu är det inte jag som klär dem så mycket längre, hahaha. Oh, those where the days! Däremot så har jag inte avslöjat för dem ännu att det finns nyköps-butiker, hehe.
De är 4 och 5 år gamla och jag har lyckats ducka hela ny-shoppingkarusellen.
När jag köper kläder via nätet, exempelvis Tradera så silar jag ut sådant som jag vet att de gillar, men som ändå är av bra kvalitet. Och sedan presenterar jag allt i min “minneslista” för dem och frågar vilka plagg de föredrar. De tror att mitt urval är hela sortimentet, så de väljer och så försöker jag vinna budgivningarna.
Ibland köper jag kläder utan deras godkännande, begagnade kläder alltså, och då går jag 100% på vad jag vet går hem: Vita, långärmade tröjor och enfärgade tajts. Ibland åker vi till Liljeholmen där det finns en Stadsmissionen och en Emmaus, så får de välja kläder själva. Bäst gillar jag så klart att handla på gatuloppis där barnen får vara med och bestämma. Då får de gå loss, för jag vill att de ska gilla loppis!

Just nu har jag det lite trixigt, för ena barnet valde ut en jacka (som såg ut som en räv) på Tradera, men jag förlorade budgivningen. Gah. Så nu är mitt uppdrag att hitta en likadan, alternativt hitta en annan som hon gillar. Nyckeln är väl att vara ute i god tid, så en inte står där utan jacka när minusgraderna kommer. Och det är ju september, så jag har tid på mig tänker jag.
Om de har åsikter om kläderna? JA!
För ett år sedan hade jag inställningen att köpa begagnat som var av bra kvalitet, och ganska neutralt. Men så uppstod tröj-gate. När ena barnet VÄGRADE varm tröja och tyckte alla var felfelfel. Det trilskades VARJE morgon i en evighet. Då åkte vi till Emmaus på Söder och valde ut en ny garderob. Det blev My Little Ponys, glittertröjor och allsköns kollijox.
Numera gillar de bara långärmad tröja och tajts.
Det är ju som att gå runt i pyjamas hela dagen – vem vill inte det?
De har gått igenom perioder av klänningar, enhörningar, prinsessor och glitter, men verkar ha landat i denna tajts-och-tröja-uniform.
Jag köper allt begagnat (förutom strumpor och trosor), så skulle ett plagg ratas så blir fallet inte så hårt. Det är ju bara att ge bort eller sälja vidare.
Just nu är de HELT insnöade på Pokemons, så jag köpte sådana där tygmärken med Pokemons som en kan applicera på kläderna. De är väl tänkta för att sätta på hål, men jag satte dem på kläder som de ratat, för att ge dem ny stjärnglans. Och dessutom satte jag fast två pokemons på en rosa keps som ena barent valt ut själv på loppis och som hade tveksam text på sig. Föreslog att sätta fast en pokemon där istället och reaktionen var glädjerop. Alla nöjda, hahaha. Mest jag tror jag.
Mest nöjd är jag över att hon visar att hon har SUPERKOLL på pokemons. För det har hon.
Och helt plötsligt kan hon hitta jämlikar – oavsett kön.
Bra grej, eftersom det tenderar att bli ganska könsuppdelade lekar på förskolan.
Okej, nu har jag svamlat iväg. Men kort och gott: vara ute i god tid och göra ett urval som barnen får välja mellan har funkat här. Och så klart: ärva av balla, äldre kompisar! Fungerar alltid! Att stolt få bära något som skolbarnen Isolde och Livia har haft.
Sedan att göra secondhand till det festliga alternativet. Efter vi handlat på exempelvis Emmaus brukar vi köpa en glass eller gå och fika. Det ska vara mysigt att handla det mest klimatsmarta tänker jag.
Kram emma

Q: Om du bara fick ändra/lägga till en lag. Vilken skulle det vara?
Emma Thun
A: Åh, vilken spännande och SVÅR fråga. Om det endast var en enda lag så skulle jag säga: Sätt klimatet först.
Det blir en trubbig lag, men om alla investeringar och alla beslut behöver tas med hänsyn till klimatet, så tror jag att vi skulle ha en annorlunda värld.  Sedan tror jag också att en behöver koppla på en rättviselag på detta, så att förändringarna inte bara gynnar de med bäst förutsättning. Utan att omställningen görs så rättvis som möjligt.
Typ så.
Kram emma

Den här måndagen ligger jag hemma med huvudvärk, feber och halsont. Barnen likaså. Den enda som klarat sig undan är John som är vår allsmäktige service.
Men medan jag älgar i mig vatten och sover om vartannat, varför inte ha en frågestund. Så jag har något fint och skoj att vakna upp till?
Äääääälskar frågestund! Så hit me med dina frågor så ska jag försöka svara så gott jag kan!

Mejla frågan till sundh.emma(a)gmail.com eller kommentera här!

Jag vågar knappt, KNAPPT, skriva detta …
Men jag är tillbaka på jobbet, utan att behöva jonglera vabb. Barnen är frisk (insert ta-i-trä-peppar-peppar).
Listan över allt jag ska ta mig för är ju gaaaanska lång när en vabbat i hundrasju år, så oklart var en ska börja. Kanske börja med en Q&A?

Ska vi? Ja, klart vi ska!
Ställ frågor i kommentarsfältet här, eller släng i väg ett mejl till hej(a)emmasundh.com så kommer svar senare i veckan!

Såsar hemma i dag i stickad tröja från Filippa K (fyndad på Stadsmissionen), gamla shorts och världens finaste: ett par strumpbyxor som en läsare skickade till mig för de kändes som jag. ÄLSKAR DEM!
TACK, TACK, TACK!