På besök i byn!

 

Förra torsdagen satte jag mig på morgontåget till Stockholm. Detta mys! Ett coffice på hjul fyllt av värmlänningar med knapprande laptops. Jag kan LÄTT leva med detta.

Att bo på landsbygden med skogen runt hörnet och friskvårdstimme i trädgården, och åka in till människobyn (som min storfavorit Sophia brukar säga) titt som tätt. Hade bytt arbetskläder mot klänning och ullkappa, och var så fasligt glad att vara tillbaka. Eller på besök ska jag säga.
För nu är jag inte en del av den här staden längre. Och det känns oerhört märkligt, och oerhört … mycket. Det ändå märkligt hur mycket utböling en känner sig på ett kick.

Det är ändå intressant vad 10 månader på landet gör med en (skulle kanske rekommendera kuren för alla Stockholms-trötta mediamän?). Allt känns festligt! ALLT!
Frilansare som sitter uppkrupna i fönster på café, den urbana stadsbilden (ja, ni kan läsa in trafiken här – detta som jag HATADE så djupt när jag bodde här), rulltrappor (!?), cafépersonal med liten mössa på sned som givetvis talar engelska, föräldralediga hipster-dads i klunga och uppsynen när en promenerar förbi lokaler på söder och ser en formgivarmän med små baskrar på toppen av hjässan. Jag älskar det.
Tänk va? Det där som var ens vardag förut. Det är känns så avlägset. Till och med att åka hiss kändes som något exklusivt. Det där en undvek när en bodde här, eftersom det var synonymt med piss.
Även om det på något plan känns lite sorgligt att inte vara någon del av något längre (är ju del av något annat nu), så är flytten från staden det bästa som hänt min och Stockholms relation.
Från att vara så trött på staden så kan jag ärligt säga att jag älskar skiten nu.
Just för mig passade det bara inte att bo just där, men är samtidigt så sjukt tacksam för de 18 år jag spenderat här. Tack Stocholm för dig och alla människor jag mött här!

Men jag var ju inte i Stockholm för att återse alla gamla gator. Inte heller se hela mitt liv ur ett retropersektiv (även om det blev så), utan mitt mission var två saker. Träffa Maria för att göra en plan för podd, föreläsningar och Klimatklubben – och fira att vi blivit nominerade till WWFs pris. Och “fira” Klimatklubbens 3-årsdag. Det senare är ju inget att fira egentligen, för drömmen är ju att Klimatklubben inte ska behövas. Att politiken, lagarna, subventionerna är i linje med vad som krävs för att trygga framtiden. Men så är ju inte fallet. Så Klimatklubben ångar på!

Mötte upp Maria på ett café och gjorde en utarbetad plan för det kommande året – fram till valet 2022 – med Klimatklubben. Strålkastarljus ska riktas om en säger.

Efter en hel dag med idéspån, planerande, skratt och babbel så gav vi oss ut på promenad. Vi skulle till andra sidan söder för middag.

Men först en bild på oss. Vi hörs ju varje dag – från tidig morgon till sen kväll – men sällan IRL. Så himla fint att ses!

Traskade förbi Trädgården. Här bodde en ju nästan förr i tiden.
Måste säga att Trädgården (både när den låg i Klaravik och här) tillsammans med Debaser var de bästa ställena. I sommar vill jag gå hit!

På baksidan av Trädgården lurar denna hemliga entré.
Den tar oss till Växthuset. Där mötte vi upp Isabelle som ju jobbar med återbruk  och Yrsa som är expert på reklam och greenwashing. Så himla roligt att träffa andra som jobbar med klimatfrågor, som har andra perspektiv än sig själv.
Extremt oskarp bild, men pja, SÅ BLIR DET när en inte har tid att ta bild utan vill vara en del av samtalet.

Efter middagen traskade jag hem till min kompis Frida. Vi blev sittande med te och babbel tills klockan blev tok för mycket. Men det fanns del att avhandla, eftersom vi knappt setts i härjet av pandemi och flytt från stan. Så himla fint att ses. Och detta med att sova över hos olika kompisar när en är i stan – hej mys!
Undrar vem jag ska besöka nästa gång jag är i stan?

Nästa dag började med pangfrukost med tjock dimma utanför, sedan spenderade vi fredagsförmiddagen med ett gemensamt litet hemmakontor.

Strax innan lunch vinkade vi adjö till varandra och sedan var min plan att gå från söder till centralen. Hinna förbi klimatstrejk på vägen innan jag skulle kasta mig på tåget?
Åh, du ljuva optimist.

Klipp i stegen och med kameran i högsta hugg. Gick förbi en tidernas entré – inslagen i klematis.

Malmgårdsvägen raka vägen fram och sedan kosan mot T-centralen. Någon klimatstrejk hanns inte med, men jag ska försöka komma hit för den globala strejken den 22 oktober. Ses vi då?

Loading Likes...

På med dina foträta fakking kickass-skor

Imorgon är det 11 september.
Det är inte bara 20 år sedan 9/11 – de förskräckliga attackerna som ritade om världen – utan också prick ett år tills det är val i Sverige.

Det är ett ödesval på många vis.
För det är ett val som måste handla om klimatet om vi ska ha någon fakking chans att lösa klimatkrisen och skapa något form av framtidstro.
Det är av yttersta vikt att klimatet sätts högst på agendan, och att alla politiska partier steppar upp så att deras politik lirar med klimat- och miljömål. Och pretty much vad vi åtagit oss i och med Parisavtalet och rimligtvis även i linje med senaste IPCC-rapporten.
Men för att partierna ska våga det behövs en opinion.
Och det är där du kommer in i bilden.

Vi alla en enormt viktig roll. 
Förutom att vi är väljare är vi någons vän, bekant, kollega, släkting, granne. Vi är någons inspiration och vi är opinionen. Vi har en röst – och det är banne mig få förunnat.
Vi har också rätten att uttrycka oss. Vi har möjlighet att like:a, kommentera, reposta och påverka favoritinfluencers och norm-sättare.

Vi behöver inte bli straight hållbarhets-edge i foträta skor som vi ärvt av vår mormors systers man. Vi behöver inte kedja fast oss vid riksdagen, sluta skratta och säga bye bye till AW och fest. Men vi kan faktiskt visa var vi står. Ibland.
Stå upp, gå före, tycka till, ta upp ämnet, skriva, dela, lyssna in och argumentera. Visa upp när vi gör vettiga val, men också pressa på samhället att göra det enklare att välja vettigare. Det om något är att visa att en kan ha både foträta skor, men med ganska mycket fakking kickass i.

Imorgon är det ett år kvar till valet.
Ge alla du känner 365 dagar på sig att mogna fram en röst för klimatet. 
Skriv på den här namninsamlingen som kräver politik som ligger i linje med klimatmålen, bjud in till val-öl (och snacka politik), dela inlägg i sociala medier, kroka arm med alla dina vänner att rösta i Kyrkovalet tillsammans (eller gå och förtidsrösta) och

Kila in klimatet. Och gör valet till en självklarhet. Förutsätt att alla GIVETVIS ska rösta med klimatet i åtanke – herregud, konstigt vore annars.

Do your part.
Sedan är det upp till alla andra att göra sin.
Vi människor är flockdjur, vi gör som alla andra.

Dela under #klimatval2022.

Har du bra:iga tips på hur en kilar in klimatet i samtalet – dela med dig här i kommentarsfältet.

Loading Likes...

Lokalproducerad mat, hippa mattrender och levande landsbygd

I samarbete med Leksands knäckebröd

Det är något visst med just den här tiden på året. På fälten råder febrilt jobb med att få in skörden, skogen skriker svamp, blåbär och lingon och trädgården är full av gurkor, tomater, pumpor, squash, äpplen, morötter och sallad. Samtidigt är en tillbaka från semestern och det närmsta många av oss 2021-årsmänniskor kommer termer av jordbruk är the never ending mejlskörd.

Jag slås ofta av hur frikopplade vi är från säsongerna, matproduktionen och den lokala maten jämfört med hur vi levde förr. Då odlade de flesta sin bas och tog vara på allt, och toppade med köpemat. Nu är det tvärtom. Vi köper basen och lägger en egenodlad basilkakvist på toppen.

Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.

Vi lever i ett centraliserat samhälle i en global värld, där det stundvis är enklare att få tag i en banan från Costa Rica än en reko tomat odlad i samma kommun. Trots att det är säsong. Landsbygden ska leva och vi vill gynna det lokala, men när vi handlar så styr förmodligen pris och tillgänglighet vad som hamnar i korgen. Varannan tugga som vi tar är trots allt importerad.

Normen är att jobba 8-5, svänga förbi storhandeln på billängds avstånd och köpa med vanlis-mat som ris från Kina, tomater från Spanien, sallad från Holland och äpplen från Nya Zeeland. Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.

När vi går på restaurang så vill vi ha den hippaste maten. Och det stavas mathantverk, lokalproducerat och säsongsbetonat. Mmm, en äppelkompott av räddat äpple har aldrig känts hetare. Men att gå ut och rädda äpplen själv – det gör vi inte (95% av alla äpplen ruttnar bort i svenska villa trädgårdar).
Och vill vi handla lokalproducerat får vi ta bilen till reko-ringensparkeringen en specifik dag i veckan. För i matbutikens grönsaksdisk är det mest importerat.

Tänk om världen såg annorlunda ut?  Och hur skulle den se ut då?
Och vilka framtida yrken drömmer jag om i hemlighet?

I ett rykande färskt avsnitt av Plan B-podden snackas det lokalproducerad mat,  vad vi odlade förr (men inte längre), självförsörjning (vad är Sverige självförsörjande på?), gårdsbutiker och sist men inte minst: Sveriges roll i matproduktionen. Vad händer när andra länder (som vi är beroende av i dag) får ett för varmt klimat? Och vad ställs för krav på Sverige när klimatförändringarna ritar om odlingskartan?

Vi snackar utmaningar och bollar lösningar, drömmer om starkare byar, nya yrken och listar varför det är bra att äta lokalproducerat.
Men let’s face it. Det är inte transporterna som kostar klimat, men om vi vill skapa arbetstillfällen, öka respekten för maten och känna stolthet för vad som produceras i vårt land så är lokalproducerat grejen. Och för en levande landsbygd så klart.
Vi behöver decentralisering och modiga företag som går i bräschen för omställningen.
Ett sådant modigt företag är Leksands knäckebröd – ni vet knäckebrödet med dalahästen på – vars hantverkskunnande går tillbaka sex generationer. Och brödet bakas av på lokalt odlad råg och vatten från egen källa.

Det är inte bara hantverket som har en anrik historia – även resurs- och lokaltänket. Innan det blev hippt och hänga-med-igt att snacka sustainability och lokalproducerat hade Leksand knäckebröd återanvänt spillvärme, blivit med fossilfri el, tagit vara på baksvinn och köpt rågen från bonden nästgårds.
Nu är de hungriga på nya omställningssteg. Därför kan du från och med nu  hitta klimatberäkningar på förpackningarna – för att du lätt ska kunna göra vettigare val när du handlar.

Spana in förpackningarna, testa Leksands knäckebröd och njut av lokalproducerad mat som ger en levande landsbygd!

Och lyssna på senaste avsnittet och berätta vad DU tänker! Hur vill du att världen ska se ut? Och hur löser vi ekvationen: bra, lokalproducerad mat för alla – men också rejält med deg till producenterna? Tyck till!

Loading Likes...

Mitt gamla liv är till salu?

Nog är det en märklig känsla – att ens gamla liv är till salu. Jag skulle rent tekniskt kunna köpa tillbaka det – om jag hade haft pengarna.

Lägenheten i Midsommarkransen (saknar!) är till salu eftersom familjen som köpte den flyttat till större ( i samma förening så klart – what else!). Torpet på Gotland är också till salu, och jag gissar att de också flyttat till större i samma trakt (pga the best place).

I lägenheten har inte mycket förändrats, mer att allt ser annorlunda ut med någon annans möbler.

Men torpet har fått ny kulört i köket, nya köksstommar, en diskmaskin (skönt), nytt badrum, tapet på övervåningen och en stor lada där vi hade husvagnen. Ett äppelträd vid perennrabatten är nedtaget, en grusgång har anlagts där vi hade äng och så har kaminen bytts ut i vardagsrummet (där vi hade sovrum).
Och så har de satt ett nytt lås till toaletten – behövligt.

Det ser väldigt ordnat ut jämfört när vi bodde där, men å andra sidan har denna familj bott heltid där.

Som jag kan sakna båda de där platserna. Särskilt nu när hösten drar in.
Det suger till i magen när en ser rabatterna som en slitit med och som nu står i full blom, badrumsdörr och ytterdörrar som jag målade i den perfekta kimröksblåa nyansen och det stora äppelträdet som jag tyckte så mycket om.

Som jag älskat båda de där platserna. Människorna, grannarna och de vackra omgivningarna.
Nä, nu måste jag nog ta en tur till tomten för att hålla fokus på det nya livet.

Loading Likes...

Ett år med elbil – vad har jag lärt mig?

Ungefär ett år har gått sedan vi köpte en begagnad elbil – en Nissan Leaf. Så nog är det är hög tid att sammanfatta vad en lärt sig under året?
Precis när vi köpt elbilen så skrev jag inlägget Guide: Köpa elbil?  som du kan läsa här.
Varför en guide? För pja, det är inte samma sak som att ha en fossilbil – thank gaaaad, nya vanor och beteenden.
Bara en sån sak att en knappt använder bromsen (!?) när en kör eftersom motorbromsa is the shit (och en samtidigt laddar batteriet), en kan ladda hemma och långkörningar kräver lite planering eftersom laddinfrastrukturen är i uppstartsfas.
Så, vad har jag lärt mig? Vad har förfinats? Låt oss grotta ner i en del två av guiden!

Egen ladd
I höstas installerades egen laddare på garaget hemma hos mina föräldrar, och via Tibber kan vi ladda när elen är som billigast och renast. Vi laddar mestadels hemma, och kostaden blir i runda slängar 60 spänn i månaden för “bränslet”. Då får vi fullt batteri och kan köra i runda slängar 200 km.
Skulle önska en laddstation vid vår lanthandel här i bygden, för har en glömt att ladda är det banne mig alltid där jag drabbats av så kallad räckviddsångest (kommer detta ord in på nyordslistan?). Detta nya ord, som alltså innebär att batteriet börjar blinka om att det snart är slut. Det är bara ynka 5 kilometer från lanthanden och hem, men en kväll satt jag i 40 kilometer i timmen den sista biten, eftersom låg hastighet inte tar så mycket kräm så att säga.
Det fina med elbil är ju att den laddar upp sig i nedförsbackar om en lättar på gasen, så det finns små knep att ta till i fall det tryter.
Men än så länge har bilen inte stannat, trots att jag ibland kör ett vilt kort. Och om elbilen skulle få laddtorsk, så finns det tydligen knep. Som att vänta en stund och sedan starta om, för då finns det lite kräm kvar i batteriet. Obs! Detta är vad jag hört, har inte testat själv.

Brickor på bilnyckeln
När jag skrev guiden för ett år sedan använde vi appar när vi laddade vid laddstationer. Funkade helt okej. Men jag la ju upp min guide samtidigt som Anna-Maria, och hon hade ju fräsiga ladd-brickor på sin nyckelknippa. Det ville jag också testa. Sagt och gjort. Och jag kan varmt rekommendera brickor. Att använda brickor är smidigt, lätt och krånglar banne mig aldrig.
Kör fram till laddstationen, blippa brickan mot laddstationen och ta loss elslangen och plugga in i bilen. Och när du är klar: Blippa brickan och ta ur slangen. Klart!

Det sköna laddhänget!
Ja, det tar längre tid att ladda en elbil än att tanka en bensinbil. Moderna elbilar går allt snabbare att ladda och har också längre räckvidd (kräver färre laddningar). Men om en har en begagnad elbil med några år på nacken tar det cirka 20-30 minuter att gå från tomt batteri till fullt. Har en laddmöjligheter hemma är det ju sällan en behöver ladda, men under långresor är detta perfekta fikapauser eller en lunch. Sedan ska en aldrig underskatta laddhänget. Elbilar som står på ladd bredvid (om det råkar finnas flera laddboxar bredvid varandra) och pratglada elbilsägare! Har haft många otippade och fina möten vid ladden om en säger.

Temperatur
Vinterskylan förkortade räckvidden på vår Nissan Leaf under ett par kalla månader. Bor en norröver där temperaturen sjunker än mer och håller i sig längre finns bilmodeller utvecklade för just kyla. Den förkortade räckvidden drabbades oss inte särskilt, men ja, noterade att batteriet inte maxade 200 km. Vi valde ju en Nissan Leaf eftersom vi bara använder bil kortare resor. Några mil in till stan, till bekanta och vänner eller till otillgängliga platser dit kollektivtrafiken inte kan ta oss. Vid långresor tar vi tåget och vid resor under 5 kilometer tar vi cykeln, pga oslagbart. Under pandemin har vi dock använt elbilen desto mer till långresor, men nu är vi tillbaka i tågvanorna igen.

Olika ladd?
På offentliga laddstationer finns ofta tre olika slangar med tre olika kontakter. Och innan en sätter sig i en elbil eller för den delen riktar in sig på en laddstation – kolla så just din laddkontakt finns. Vi har CHAdeMO-kontakt, vilket finns på typ alla laddstationer. Bra att veta är att Tesla har egna laddstationer, och deras kontakter passar inte med vår bil. Tesla är lite som hemlig klubb. Dyrt medlemskap, men många förmåner så att säga.
En annan bra sak att veta är att även om det finns tre slangar på en laddstation så kan inte alla tre slangar användas samtidigt.
Någon gång har en fått stå å vänta på laddaren, medan någon haft långlunch och tänkt att en kan plugga in lika många bilar som slangar. Men det går alltså inte. En elbil i taget. Det borde vara standard med minst två laddstationer bredvid varandra kan tyckas. Men det kommer väl, med tanke på att elbilsförsäljningen kutar.

Favorit-ladd
Ett år in i elbilsägandet så har en ju börjat favorisera olika laddappar och laddstationer, och min favorit är Bee. Krånglar aldrig! Åker vi långt så använder vi nästan alltid Bee-appen för att se var närmaste laddstation finns. Det finns de appar som visar alla ladd-fabrikat ska tilläggas. Som Chargemap exempelvis.

Elbil räcker inte
Vi bor ett par mil från Karlstad, och är ibland beroende av just bil (som vi också delar med mina föräldrar). Men det är lätt att lura sig att tro att elbilen löser allt, och det gör den INTE. Det är inte heller en grej en “ska ha” eller måste ha bara för sakens skull. Det är ett transportmedel, inget annat. Om en vill sänka sina utsläpp så finns det inget som slår kollektivtrafik, cykel eller att gå. Så även om vi har elbil så försöker vi använda den så sparsamt vi bara kan, och endast om nöden kräver så att säga.
Jag älskar landsbygden, men en klar fördel med att bo i stan är att en inte behöver bil. Lyllo er, alla som bor i en stad!

Loading Likes...

Mot Stockholm!

När Värmland är som vackrast så piper vi en sväng till Stockholm, Gamla Midsommarkransen och bekanta gator och parker. Ena barnet är nämligen inbjuden till avslutning på förskolan, för att träffa alla kompisar och säga adjö inför skolstart (då många hamnar på olika skolor). Och vi passar på att stanna ett par dagar extra, träffa barnens farmor och farfar och krama ut det bästa ur stan.

Det ska bli så fint att se barnen träffa sina vänner, köpa med fika på AB café, hänga runt i Gamla Midsommarkransen och hänga med vänner. Och även känna hur det … känns.
GULP.
Jag är lite nervös måste jag säga. Jag har inte varit i Stockholm sedan jag tömde lägenheten och lämnade över nyckeln till mäklaren.
Tänk om det hugger till av saknad efter det gamla livet? Springet över innergården, all lek i Svandammsparken och det sociala livet. Jag saknar inte stressen, och den person jag blev av all trafik, men kanske kan jag njuta av det bästa ur två världar?
Och hur kommer det sen vara att återvända till Värmland? Går det att älska och ha båda?

Loading Likes...

Q&A: Gotlandstorp, bo på 45 kvadrat och husplaner!

Q: Mer om husplanerna! Har du gjort moodboard? Färg och materialval rent estetiskt. Hur drömmer ni om ert framtida hus? Hur känns det att ta farväl av gotlandstorpet? Kändes det rätt att sälja?
A: Halloj! Om vi börjar med torpet på Gotland så är det hundra procent tudelat. Jag kan få hugg i magen när jag tänker på torpet, de vackra solnedgångarna, den rosa bussen och den levande landsbygden. Alla människor. Pirret i magen (men också oron) inför att spendera en hel sommar där, göttet när grannen på sin klingande gotländska sa “makalöst” och hugget i go-magen när en ser de vackra, vitdammande vägarna. Ahh. Om det inte blivit Värmland så hade det blivit Gotland – alla gånger.
Samtidigt känns det enormt fint att vara i Värmland. Det är exotiskt, prunkande, som en djungel, och nya som gamla värdefulla kretsar. Jag tänker att alla känslorna får samexistera, och Gotland finns ju kvar. Genom att sälja kan jag ju upptäcka mer av Sverige, men också av Gotland. Och även kunna  semestera på det bästa sätt jag vet: tillsammans med vänner. Hyra något stort hus, hälsa på och verkligen umgås.
Jag älskar Gotland, men det låg lite geografiskt knasigt för oss och det var en drös med vänner som aldrig kunde komma och hälsa på. Dels för att vissa kompisar har jobb med ganska tajt framförhållning, vilket blev svårt när båtplatserna tog slut i ett nafs, men också för att det kunde vara fullkomligt svindyrt att åka under högsäsong. Och jag vill ju att alla ska ha möjlighet att hälsa på. Till Värmland är det lättare att färdas om en säger, och rälsen gör att det går i ett kick.

Moodboard till huset gjorde jag för ett par månaden sedan.  Här kan du läsa och kika på bilder. Och jag har en massa drömmar kopplat till huset. Att få se alla årstiderna, söka värme i höstrusket, spela sällskapsspel på punschverandan och alltid ha en öppen, välkomnande dörr. Till oss ska alla alltid vara välkomna. Som en annan Zorn. Och att bygga ett hus med gamla tekniker, med hjälp av lokala material och expertis. Vi har ju inte ens börjat bygga än, men shit Maj-Britt så många fantastiska, goa, glada och inspirerande människor jag träffat.
Kram emma

Q: Jag är nyfiken på omställningen till 45 kvadrat! Funkar det bra? Hur tar hela familjen det? Hur har ni löst smart förvaring? Vad funkar över förväntan och vad längtar ni mest efter i nya huset?
A: Överraskande skulle jag sammanfatta det med. Det fungerar HUR bra som helst! Det är mysigt som tusan, trots att vi har noll förvaring och det är tok-stökigt mest hela tiden. Det känns högtidligt och fint att få bo i den gamla verkstaden där en som barn har spikat, borrat och hittat på sattyg. Lärdomen är väl att det inte behöver vara så himla … fixat. Här är jag mer förlåtande, medan jag i stan ville ha rediga lösningar. Tids nog ska vi bygga en garderob i sovrummet, men det får bli sen. Just nu är det fullt fokus på att få ner frön i jorden, bygga hönshus och lukta på liljekonvaljer. Det gäller ju att prioritera va!
Kram emma

 

Q: Jag vill också veta mer om boendet! Hur går era tankar kring inredning, reparationer och praktiska lösningar när det bara är tänkt att vara ett tillfälligt boende? Lägger ni tid på att försöka skapa ett hem där eller sparar ni energin till det nya? Vad är viktigast med ert nuvarande boende?
Så många frågor…!
A: I början låg fokus på att få i ordning hyfsat, och vi har lite småfix som vi skulle vilja göra så småningom. En garderob i sovrummet exempelvis. Det behöver vi. Just nu delar vi sovrum med en bergvärmepump och en frys, hahaha. Men planen är att flytta frysen (även om det är väldigt behändigt när kollar SVTplay  i sängen och är sugen på glass),  och bygga en garderob av pärlspont. Och så vill jag måla barnens våningsäng och bygga ett litet förvaringsskåp av ett gammalt fönster i köket/hallen (en går alltså rakt in från trädgården in i köket). Viktigast i vårt nuvarande hem? Ja, men det är kanske att det är mysigt, och myset är ju lätt att få till på 45 kvadrat om en säger. Och, jo, en sak till: Att barnen har varit med och skapat hemmet. De har valt färg i köket, målat väggar, lagt lergolv och varit delaktiga. Det är liksom VÅRT hem.
Kram emma

 

Q: Instämmer med Linas kommentar! Vill gärna höra mer om boendet, dels lösningarna för att bo mindre, dels allmänt hur ni inrett (om det inte känns för privat att visa).
A: Alltså vilken otroligt ödmjuk och fin kommentar <3 Jag tänkte visa er runt här pö om pö. Förr visade jag mycket av barnens rum, men jag tänker att de ska få ha sitt stök i fred. Och sitt privatliv. Men en kik tar vi tycker jag, sedan får de vara i fred <3
Lösningarna då? Jag vet inte om vi har så bra lösningar? Vi har ju tjoffat ihop två boenden till ett, sålt av massor, magasinerat typ rubbet från lägenheten och bor med möblerna som vi hade på torpet och ett ihopplock från uthusen. Ändå tur att det var ett litet torp om en säger, men mycket förvaras just nu. Dels i ett garage, i uthus och i min mosters uthus. Och så en bastu som vi använder som förråd. Det är många nödlösningar, men det funkar.
Planen är att inte köpa något nytt till det här boendet utan återbruka, återbruka, återbruka. Och det har gått finemang! Allt fåra köksstommar, våningsäng, krokar till hyllor är pre-älskade. Nu när en har gett sig in på stigen vill en ju inte avbryta trippen genom att köpa nytt tänker jag. Och samma sak ska det vara med nya boendet. Det är därför vi har sparat så mycket.
Kram emma

Q: Det nya huset; ska ni hamra och spika själva eller anlitar ni folk till det?
A: Både och! Vi kommer att anlita fantastiska människor till vårt bygge. Dels som kommer att hjälpa oss med grunden (hej stenar!), men också som har erfarenhet av att bygga och är taggade på projektet. Ganska tidigt hittade vi Jocke som är timmerman och driver Enkelstugan, har klimat-och byggnadsvårds-hjärtat på rätt plats. Pang-person som kommer hjälpa oss och lotsa oss genom detta projekt.
Kram emma

Q: Sen ser jag gärna ett inlägg om “landet-stilen” som du nämnt i ett tidigare inlägg. Tycker det är spännande hur ens stil, som jag ofta innan tänkt är helt beroende av ens personlighet, faktiskt kan ändras beroende på vart man bor och vilka behov man har. Jag växte upp på landet och hade ofta klänning eller kjol eftersom bästa vännen bodde bara huset bort eller så tog jag bussen. (Hade kanske klätt mig mer praktiskt om jag engagerade mig mer i familjens husskötsel och trädgård i och för sig…) Men nu när jag bor i en stad och cyklar/går överallt har jag märkt att jag hellre klär mig i mjuka byxor eller träningskläder som är sköna att röra sig i. (Är inget fan av att cykla i klänning tyvärr.)
A: Ja, landet-stilen måste få ta mer plats känner jag. För den skiljer sig ganska mycket från hur jag klädde mig i stan. Jag ägde ju knappt ett par strumpor, eftersom jag endast gick i stumpbyxor. Eller alltså, jag gick inte ENDAST i strumpbyxor. Det hade emellertid varit en syn. Plagg jag sällan använder nu för tiden: pennkjol, brougeskor och kappa.
Plagg jag bor i: Bralla, boots och stor, stickad tröja.
Plagg jag KOMMER att bo i: Shorts och stövlar. Samt lös-å-ledig-klänning. En klänning som en också han använda som nattlinne. Ni hör ju – jag vill helst gå i samma kläder dag som natt.
Kram emma

Q: Ja jag vill läsa mera om landet-stilen! Flyttade själv förra året från innerstad till utkant av stad vid skogen. Vill fortfarande känna mig småchic men samtidigt mera praktisk och smidig, hur gör man?
A: Varvar? Måste ändå säga att jag älskar det rejäla! Och sedan är det en fröjd att kliva ur jordiga brallor, duscha, lukta tvål och klä sig i klänning när en piper in till stan. Jag gillar mixen!
Kram emma

Q: OH! Får man beställa ett separat inlägg om pergola, tack på förhand?! Vi ska (antagligen) kirra en pergola i sommar och då vill man ju S Å K L A R T ha inspo till en hållbar och stilig variant. Om du har tid såklart, ingen stress. KRAM
A: JA! Snart ska jag visa det färdiga resultatet – gjord av hassel!
Kram emma

Q: Känns så ytligt, men hur ser din stil ut i vår? Älskar din stil och skulle gärna se mer styling?
A: Min stil i vår kommer att vara 100% pre-älskad. Träskor, uppvikt bralla och en stor kofta över det.
Kram

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny