Q&A: Trädgård, surdeg & vårt kyffe!

Men så många roliga, spännande frågor som rullat in!
Det kom in så många att jag delar upp i två inlägg.
Så här kommer första svepet!

Q: Allt om er blivande trädgård! Var ska blomsterängen vara? Kommer ni skaffa bin?
A: Vad fint att du verkar lika taggad som jag! Just precis nu försöker jag rita in alla drömmar på en väldigt kuperad, begränsad yta. Det är en utmaning.
Det vi vill ha plats med är: hus, orangeri, växthus, damm, berså, odlingar, lekplats för barnen och ett förråd för cyklar och redskap. Jag är inte mycket för välordnade trädgårdar utan vill gärna att det ska vara vilt och naturligt. Inte för raka linjer.
Det ska vara många klätterväxter och prunk. Perennrabatt måste vi ha. Och var tusan ska vi hänga tvätt? Viktiga saker.
Och så ska vi leda om bäcken som slingrar sig fram över tomten.
Äng har jag planerat in i ritningen, men det blir inte så stor yta. Men jag tänker att hela trädgården ska anläggas med hänsyn till pollinatörer, vatteneffektivitet och ett förändrat klimat.
Och just ja: Hönshus ska vi knöla in någonstans.
Drömmen är faktiskt att arrendera mark för att kunna anlägga en stor äng, ha bin och kanske även andra djur. Gah, vad jag vill det!
Några grannar är också taggade. En sorts samfällighet tänker jag mig.
Och apropå bin. Det måste jag ju ha, för jag är ju granne med bi-proffset Elin Iderström som är aktuell med boken “Elins bin – om biodling, honung, bivax och business och driver Tistelgården.
Kram emma

Q: Har du någon utbildning?
A: Yep! Läste journalistlinje på gymnasiet i Karlstad, sedan pluggade jag vidare till specialreporter med inriktning samtidshistoria på Södertörns högskola. Hann med lite Statsvetenskap mellan ett par kurser också. MEN! Tog aldrig ut min examen, pga fick jobb på Bonnier tidskrifter innan jag hann klart.
Undrar fortfarande hur jag lyckades få jobb – kände ingen i branschen. Men hade skin på näsan och var skev.  Tror faktiskt det senare var en fördel, för hade en underbar chef som var likadan och vi fann varann.
Kram emma

Q: Boktips! Är det några favoritböcker där i den fina möbeln?
A: Alltså jag har en så orimligt stor hög med böcker som jag vill läsa. Skulle vilja ta in på hotell och bara läsa, läsa, läsa! Just nu läser jag “Klimatkrisens Sverige” som jag lånat på bibblan. Så fort jag är klar med den ska jag läsa “Städa hållbart med ekotipset”, “Byggnadsvård”, “Odla utan spad”, “Naturhus” … Gah, ge mig tid!
Kram emma

Q: Jag skulle vilja läsa om hur ni tänker med avlopp till huset ni ska bygga?
A: Ja, men nu snackar vi! Funderar på att göra ett helt inlägg om detta, så det lättare är sökbart! Kommer inom kort.
Kram emma

Q: Hur lyckades du med surdegsbröd på första försöket?
A: Det gjorde jag inte, hahaha! Jag lyckades med looken, men inte med innehållet. Nu har jag däremot levlat upp och lyckats med innehållet men inte looken. Jag föredrar det senare.
Jag testar mig fram, men just nu låter jag surdegen jästa över natten.
Kram emma

Q: Undrar hur katten tagit flytten?
A: Så bra att jag aldrig ser hen? Katta lever lajf. Ränner mellan vårt kyffe och mina föräldrars hus. Äter garanterat second breakfast flera gånger om. Sover i en babykorg och har typ en egen rosa, drottninglik soffa inne hos mina föräldrar. Fångar möss och sorkar, och är ett värmande, mjukt och sällskapligt fluff till förälder som inte har så långt kvar. Så katten mår bra och gör bra kan en säga.
Kram emma

Q: Klart man undrar hur kyffet ser ut!
– Ja, det är 45 kvadrat så det går ganska snabbt! Jag hade ju en plan att visa er runt, men så kom 14 dagar vabb och vilket betyder att hemmet vänds upp- och ner. Omöjligt att se väggarna för allt härj så att säga.
Men hoppet lever! Köket har ni fått se lite av, och kanske hinner jag plåta sovrummet en gnutta i veckan.
Kram emma

Q: Vill få till en cykelväg från Uppsala stad ut till där jag bor (lite på “landet”). Tips?
– Lägg ett medborgarförslag, eller så kallat e-förslag. Kan förvisso ligga på Trafikverket, men varför inte mejla dem och fråga. En rimligt fråga som jag tycker ALLA borde ställa sina kommuner är: Jag vill sänka mina utsläpp, välja det färdsätt som är bäst för klimat, miljö, luft, hälsa och samhällsekonomi. Vad gör kommunen för att underlätta för mig att välja det bästa?
Rimlig fråga.
Kram emma

 

Loading Likes...

Orangeri, halmbalshusdrömmar, fönsterrenovering & hönshus – nytt på byggfronten!

God morgon!

Efter några veckors väntande,  kommer senaste nytt från byggfronten!

Halmbalshusdrömmar
Still going strong. Vi skickade in bygglovsansökan i januari, men fick bassning kring tillgänglighet. Det är ju lite av en vetenskap så att säga. Tillgänlighetsreglerna säger ( i korthet) att en ska kunna ha alla funktioner på nedervåningen, alltså tillgång till dusch och sovrum. Vi hade ritat in att vardagsrummet skulle kunna bli sovrum, eftersom vi har ett stort kök och också ett sorts mellanrum (som skulle fungera som vardagsrum om det skulle tryta). Bygglovshandläggaren tolkade reglerna som att vi var tvungna att ha plats för ett specifikt, avgränsat vardagsrum jämte det planerade tilllgänghets-dit-ritade sovrummet. En fråga som dök upp var “Kanske har ni ritat et för litet hus”.
Vi vill ju rita ett litet, lagom stort hus. Och hellre mindre än större. Så vi hörde oss för bland arkitekter och frågade i grupper, och till slut fick vi igenom en variant där vi ritade in sovrum i det befintliga vardagsrummet och fick plats med en soffa i samma rum.
Krånglig väg,
Men! Nu har bygglovsansökan gått ut till grannarna och de har till slutet av april att tycka till. GULP!

Orangeri
Om eller när vi får bygglov är planen att börja bygga orangeriet. Anledningen är att det är … gött? Och det är viktigt att ha någonstans att fika när en bygger? Okej, viktigast: Vi behöver någonstans att renovera alla fönster som ska sitta i huset. Dessutom så gissar vi att det kommer vara sju resor enklare att bygga orangeriet eftersom den platsen är någorlunda flack.

Fönster & dörrar!
I väntan på bygglov så har vi ju fyndat en massa fönster till orangeriet, men också fått kontakt med en granne som har ett gäng fönster och dörrar i sin lada. Ska kolla vad han vill ha för kalaset, men skulle vara så fint på något vis att skriva vid varje dörr, och vid varje fönster var de kommer ifrån?

Hönshus på hjul
Vad vi gör just precis nu? Planerar hönshus! Vi ska ju bygga på ett gammalt släp, och ska använda begagnat virke och eget virke från träden som fällts på tomten. Det blir göj!

Magnifik lekplats
Kanske det viktigaste av ALLT i detta bygge är att fixa en lekplats till kidsen. Jag skulle vilja få tag i en fet rutschkana och bygga ett litet torn! För ju mer de leker på tomten, desto mer kan vi göra där. Och vi gillar ju att ha dem nära så att säga. Så just nu pinterestar jag och kidsen ihop något maffigt!

Loading Likes...

Jag ångrar inte flytten, men jag ångrar …

Det har gått 15 veckor sedan vi lämnade Stockholm och flyttade in i vår gamla verkstad gone home. Ett litet kyffe på 45 kvadrat som rymmer kök, sovrum och badrum, en liten toalett och en dusch.

De första veckorna var kantades av nyfikenhet, fix med det nya hemmet och upptäcktsfärder. Sen åkte vi tillbaka till Stockholm för att packa ihop det sista och då kom det stora tvivlet. Vad har vi gjort? Det var en berg-och-dal-bana där en rycktes mellan liv som inte blev, som valdes bort, vänner, förväntningar, rädsla för det nya, otillräcklighet och tomhet. En bit sorg.

Nu då? Femton veckor in i nya livet?
Jag ångrar inte flytten, men jag ångrar att jag inte flyttade … tidigare.
För som jag trivs.
Jag vaknar till fågelkvitter utanför fönstret, jag kan vädra (!) om andan faller på och gå ut i bara pyjamas om jag får feeling.
Jag mår så bra av att kunna titta ut över åkrarna och se solnedgångarnas alla skiftningar. Gå ut och greja titt som tätt, skotta snö utanför mamma och pappas dörr vintertid, sopa av trappan eller ta in posten åt dem på morgonkvisten.
Låta barnen springa fritt, och låta vardagen vara onoga.  Någon spelar trumpet till morgonkaffet, en annan kanske härjar på mot nattkröken, en tredje råkar springa ut utan bralla. Jag har fått perspektiv på så många saker. Insikten att det här passar mig. Staden har OCKSÅ passat mig, men måste säga att jag är så glad över att vi gjorde den här flytten.

Loading Likes...

Tusen järn i elden

Det var länge sedan det var så här tyst på bloggen, men det har varit liiiite mycket den senaste tiden. Jag ska förklara varför, häng mä!

Vi börjar med det tråkiga. 
Vabb. Då var vi on it igen. Lite snuva hos ett av barnen och vi måste vara hemma i sju dagar. Och igår kväll började jag känna mig hängig, så i dag har jag sovit i stort sett hela dagen och imorgon ska jag försöka ta mig i väg för att ta corona-test.

Sen går vi dirket på det roliga.
Nämligen att jag i grunden mår så himla bra. Jag har fått så mycket perspektiv sedan jag flyttade hit, uppskattar så små – men för den delen inte futtiga – saker. Som att se solnedgången från verkstadsfönstret och att vakna till fågelsång. Öppna fönstret! Vädra! Bara en sån sak.

Sundh i TV minsann
I förra veckan hattade jag mellan olika spännande projekt. Först var jag med i “Livet värt att leva” som spelades in på Biskopsgården i Karlstad (där har jag inte varit sedan jag var sju äpplen hög!). Där snackade jag klimat, landsbygd och halmhusdrömmar. Kort därefter gästade jag “Ny i Värmland” och fick berätta om varför jag återvänt till Värmland, och valt just Karlstad. Så himla flott att få vara med i så fina, viktiga sammanhang måste jag säga.

Vaccin!
Jo, men mina föräldrar hann faktiskt få vaccin så jag har varit inne hos dem en hel del. När ett av barnen fyllde år så åt vi middag med mina föräldrar – hens stora dröm. Så det har varit fint att spendera tid med dem, kunna töla, sitta ner, dricka kaffe med pappa (och sticka åt han en extra kaka), planera mat-köp och annat vardagligt.

Månsberget – för varenda värmländsk kotte
Att starta en egen klimatosande lokalklubb – Klimatklubben Karlstad – är nog bland det bästa jag gjort. Har fått kontakt med så många spännande personer, så många som hört av sig till mig, jag har blivit inbjuden till olika möten och dessutom krokat arm med en världs bäst grupp som jobbar med att skydda Månsberget (ni vet den artrika skogen som hotas att skövlas) …
På fredag ska vi ha en manifestation på Stora torget i Karlstad mellan 12-16 – för varenda värmländsk kotte. Jag har nog aldrig använt ordet kotte så mycket som jag gjort den senaste månaden, men tanken är att kottarna ska få stå på Stora torget i vårt ställe. Eftersom det inte råder några restriktioner mot kottar. Varje kotte visar att en vill skydda skogen vid Månsberget.
Hinner jag få svar på mitt covid-test innan det så dyker jag opp för att rodda tillsammans med de andra (vi kommer att stå två och två), annars kommer jag gräma mig i minst hundra år. Vill en delta på ett pandemi-säkert sätt kan en lägga en digital kotte via denna namninsamling. 

Podd-succé
Min och Marias podd, Plan B-podden, går som tåget – tjohooo! Och jag älskar den! Bästa, roligaste och … mest tidskrävande. Vi gör research, producerar podd-avsnitt på löpande band och klipper sedan i timtals. Vi släppte ju två avsnitt den 7 mars (eftersom vi inte kunde sluta prata) som handlade om kvinnor och klimat, och i nästa vecka kommer YTTERLIGARE två avsnitt. Två olika ämnen dock. Men hej vad det går!

Föreläsningar och program-ledare-uppdrag
Bloggen har fått stryka på foten de senaste veckorna, för det har kommit in så många roliga förfrågningar om annat viktigt och sköj. Som föreläsningar – ett battle mellan stad och landsbygd – var är det egentligen bäst att leva (jag vet svaret) – och så ska jag och Maria programleda en grej under nästa vecka. Mer om det sen!

Ström-avbrott
Avdelningen saker som inte hände så där superofta när jag bodde i lägenhet. Strömavbrott! Yep, i gårkäll när jag stod och stekte pannkakor till barnen, och planerade att hugga tag kvällsjobb, så sa det poff. Strömmen gick i halva bygden och en såg små ljus tändas i alla husen häromkring. Så istället för jobb blev det ficklampe-mys med barnen och så somnade vi alla i stora sängen vid klockan 21. När jag var liten gick strömmen stup i kvarten, och det var så speciellt. Mamma och pappa är ju riktiga preppers, så helt plötsligt tändes Aga-spisen, en lagade mat på de gamla plattorna, maten lagrades i jordkällaren och pappa hade till och med några fiffiga special-lösningar för både vattenupptagning och mobil-ladd.

Stor-rensning!
Min dator håller på att kapsejsa totalt, för jag har inte haft tid att rensa den på åratal. Så varje gång jag ska göra ett blogginlägg måste jag först göra plats på datorn, gah! Och sedan omstart. Det tar sån tiiiiid. Skulle behöva vinna tid på lotto känner jag. Men tänker att jag ska avsätta ett par dagar och bara rensa. Sedan är planen att kunna blogga lite lättare.

Blogg 2.0
Jag håller på med en grej som jag hoppas få klart innan veckan är slut, en ganska fet förändring av bloggen. En viktig och nödvändig, som har tagit rejält med tid. Mer om det snart.

Loading Likes...

Vad är hållbarhet? Och vad är min roll i klimatomställningen?

Jag kanske inte uppdateras snabbast på internet för tillfället, men jag maler ner min tid i föreläsningar om klimat och omställning. Morgonens ämne var Naturskyddsföreningens “Skogens roll i klimatomställningen“.
Lär mig så sjukt mycket, och jag tycker att det är mitt ansvar – med hyfsat stora kanaler – att hålla mig a jour och ständigt vidareutbilda mig kring klimat och hållbarhet.

I går kväll deltog jag i ett webinar om greenwashing (anordnat av Naturskyddsföreningens Handla miljövänligt-nätverk Värmland). Webinaret  hölls av Yrsa Lindberg höll, som driver kontot Greenwashing i Sverige.

Och detta tycker jag att vi ska tapetsera upp på ögonlocket när vi skrollar internet och influencers som slänger sig med ord som “hållbart”, samtidigt  som det shoppas ytterligare ett plagg ur en “hållbar kollektion”. Gudarna ska veta att jag garanterat slängt mig med ordet hållbart tok för lättvindigt, men det är det ändring på kan jag lova.

Den ursprungliga definitionen av hållbar utveckling:

“En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”

Från Brundlandsrapporten 1987.

Och apprå på ansvar.
Jag tycker ju som sagt att influensers har ett ansvar. Har en många följare så har en makt. Och med makt följer ansvar. Men vilket ansvar? Och hur ser samtiden och framtiden ut? Detta ska jag grotta i tillsammans med Isabelle McAllister, Trendenser-Frida, Maria Soxbo och Anna Branten imorgon torsdag på Clubhouse. Här är direktlänk till samtalet.

Vad är Clubhouse? En ny app som kan liknas vid ett poddhus, där en går in i olika rum för att lyssna på samtal. Appen är ny, så en behöver invite. Kanske känner du någon som har Clubhouse, eller kanske är det någon här som har några till övers? Hojta i så fall i kommentarsfältet. Läs gärna mer hos Teknifik som har gjort en stor guide kring Clubhouse. 

Loading Likes...

Tillbaka.

Ni var ett gäng som undrade var jag hade tagit vägen. Sådan här radioskugga har det inte varit här sedan jag fick barn.
Vi kan väl säga så här. Jag har näääästan förlöst ett barn. Lika slut är jag i alla fall.

Jag är på väg mot Värmland efter en veckas packande i lägenheten – varje vaken minut. Och jonglerat barn emellanåt.
Att flytta under rådande pandemi är en utmaning eftersom vi har noll tillgång till barnvakt. Så vi har tagit hand om barn, rensat bland grejer, packat och sålt av massor via Instagram.
Sist vi flyttade (tvärs över gården) så rensade vi noll pga full rulle med småbarn, så nu fick vi bita i det extremt sura äpplet. Men nu är det klart.
Och flyttbilen är på väg mot Karlstad och ett nytt liv. Lite pillijox är kvar i lägenheten, så vi behöver återvända en sista gång. Inte minst för att säga adjö till en älskad plats.
Känslan? Panik.
Jo, men lite så är det faktiskt. Men det kommer bli bra.

Loading Likes...

Men också en testkörning av systemet.

Vardagen har vevat igång, barnen har prickat av första veckan i ny förskola och vi har gått igenom alla sorts känsloregister i processandet av den nya vardagen och helgbestyr.

Jag har fortfarande svårt att greppa att det här är vårt hem nu, inte den där lägenheten i Midsommarkransen som vi visst bara åkte i från (och måste tömma inom ett par veckor).
Jag upptäcker nya versioner av mig själv här. Som att jag fått en uppdatering via Appstore och har öppnat upp nya fält i appen Emma Sundh.
Det är små, mikroskopiska uppdateringar som ändå gör något med helhetsbilden.

Jag ser solnedgångarna, små kristaller på ängens alla grässtrån, tittar upp på de gigantiska lönnarna som stått där genom historiens intriger och sedan måste jag titta ner igen för allt blir så stort. Allt känns liksom inifrån och ut. Är det för att bruset är borta? Jag vet inte. Kanske.

Det är som den första förälskelsen då allt är nytt, läskigt, spännande, hjärtskärande, himlastormande, tomt, fullt och fan ta mig allt. Oreda.
Men också en testkörning av systemet. En vet att alla känslor fungerar på något vis. Långt ifrån blasé.

Det kommer väl en dag då en inte fascineras av solnedgångarna med wide screen, men just nu är det som att huden darrar i allt det här. Tänk att det här ska bli vardag, och allt jag känner till sedan förut-vardag kommer bli exotiskt.

Min mamma har gjort exakt samma resa som jag. Hon växte upp längs den här vägen, bodde i Stockholm, träffade pappa och så flyttade de tillbaka hit. Hon brukade åka till Stockholm för att “andas avgaser” som hon uttryckte det. Det var väl mer en omskrivning för att leva lite mer susigt och dusigt.  Det vetta tusan om jag någonsin kommer att slöja i något rosaskimrande över avgaserna, men nog kommer jag åka till Stockholm för att fylla på med suset emellanåt (post rådande världsläge).

 

Loading Likes...

Tack för alla era fina ord <3

Alltså. Tack för era fantastiskt varma, fina och värdefulla ord. Jag har inte hunnit svara på alla kommentarer, mejl och DM:s som strömmat in, men har läst allt och ska svara så fort jag får tid.

Underbara ni! Att få skriva här, sätta ord på mina tankar och få er varma famn – det är så förbannat fint och välgörande. Vaknade upp dagen därpå, kände trycket lätta för bröstet och känna det där jävlaranammat som jag ju har därinne, men som hade gömt sig bakom alla känslor.

Tack för det <3

Loading Likes...

Adjö Stockholm – 15 anledningar till min flytt

Adjö Stockholm.

Efter närmare 18 år i stan så vänder jag hemåt. Hem till Värmland och landet och ängarna. Det ser ju inte riiiiktigt ut så här just nu, men snudd på eftersom 2020 tycks vilja kvala in som ett av de varmaste åren någonsin. Och ja, de 10 senaste åren är de varmaste som uppmätts.
Det är inte en lätt flytt, för känslorna far runt i mig som en tornado. En gång i timmen switschar jag till engelska hemma och ifrågasätter om detta verkligen är ett bra val. Jag försöker vara en stadig förälder, som står fast vid att detta val är givet. Men på andra språk är jag, vad ska jag säga, lite mer suddig i kanterna vad gäller lagda beslut. Innerst inne vet jag att detta är rätt för mig, eller för oss, men det gör inte flytten enklare. Det ÄR svårt att förbannat hjärtslitande att säga hej då till vänner – eller för all del: de vänner en inte hunnit träffa på grund av rådande världsläge. Det är svårt att vinka hej då till en fenomenal förskola, underbara pedagoger och att se barnen krama sina bästa vänner hej då. De där barnen som stod fastklistrade vid staketet och ropade barnens namn när vi for i väg. Det gör ont att vinka till svärföräldrarna som bor kvar och som är så viktig del av barnens liv. Det är … svårt.

Och kanske är det just nu, när hjärtat blöder, som jag måste påminna mig om anledningarna till den här flytten.

–  Längtan ut på landet. Jag är uppvuxen precis här. Intill kilometerstor skog, med cykelavstånd till sjön och med solnedgångar som TV. Här har jag varit totalt fri. Sprungit sent på kvällen mellan moster och mamma, haft stora kalas i den prunkande trädgården, legat i snön med en stjärnklar himmel ovanför mig och blivit livrädd för allt det stora. Och jag vill att mina barn ska få uppleva detta. Kärleken till naturen och pirret i magen över de mest fatala små årstidstecken. Första vårdagen när fåglarna kvittar, humlans första åktur och känslan när äppelträden blommar. Men också de absolut knäpptysta stunderna när en bara hör sina egna andetag.

– Jag vill vara nära min familj, för de behöver mig nu.

– Jag tänker att jag kan ha båda. Jag har bott i stan, men njutit av landet på helger och lov. Nu vill jag ändra turordning. Ha vardagen på landet, och komma till stan på helgen och leva rövare. Bo över hos vänner (när det tillåts) och äta timslånga frukostar i deras kök. Kanske inte ses oftare, men mer koncentrerat. Jag ser fram emot att åka tillbaka till Midsommarkransen och arrangera Kransenloppis som jag brukar, ställa till med storpicknick i Svandammsparken, krama om alla viktiga vänner, låta barnen leka loss med sina och se alla bekanta ansikten igen. Men också träffa nya människor. På en annan plats.

– Lantisen i mig behöver ängarna! Jag blir genuint lycklig av att se en solnedgång, en äng och en vacker skog. Blir lycklig av stan också – att gå längs med vackra gator och se löven falla. Men jag kan det livet, och lyckorusen kommer allt mer sällan nu för tiden. Och jag tänker också att jag kan ha det livet också. Bara inte just varje dag, och så kanske uppskatta stan mer när jag väl är där.

– Jag är härligare här. Precis som andra är härligare där. Mina barn tycker att jag låter härligare när jag är på landet. Inte så mycket ”akta, stopp, se upp, stanna, förbannade bil-jävel”. Jag är så trött på att höra min egen stressade röst skära genom stan när jag ska ha koll på barn som vill springa åt varsitt håll, det är hundra bilar som jäktat ska ta FRAM och hela livet känns som en refug. Eventuellt är stan också trött på min stämma.

– Bo där jag trivs året runt. Jag har ju gått från två boenden – en lägenhet och ett torp. Nu vill jag spara på resurserna och ha ett boende, där jag vill vara året om. Ett hem som utnyttjas 365 dagar om året, inte bara under vissa veckor. Stanna hemma på sommaren, bejaka hösten, vintern, våren och trivas med ett mindre omfång. Pipa i väg någon gång ibland, men inte som vana. Inte en förväntning. Och jag har insett att Stockholm inte är den platsen.

– Längtan efter trädgård. Vi kan väl säga att torpet på Gotland var inkörsporten till tyngre droger. Jag vill odla mer, jag vill bli självförsörjande på mat stora delar av året, jag vill producera el, skapa en fet perennrabatt som drar till sig pollinerare och kunna lagra mat på ett vettigt vis. Jag vill också att mina barn ska få rejält med skit under naglarna. Precis som jag fått. Inte vara rädd för naturen och alla småkryp – utan lära sig ta hand om dem. Gaaad, vi kommer att behöva mer sådant i framtiden.

– Ett liv utan lån. Och pja, detta. Jag har levt flott med skyhöga lån. Ett lånat liv. När pandemin slog till och jag förlorade alla mina uppdrag och min försörjning, så insåg jag hur fragil tillvaron var. Drömmen om att jobba lite vettigare arbetspass (jobbar i stort sett alltid kväll), ha mer tid för mina barn och ideellt arbete för klimatet, gick ganska snabbt upp i rök lika snabbt som UnderbaraClara förmodligen skrev sitt inlägg om att hennes liv var anpassat för en evig lågkonjuktur. Mitt liv var byggt för högkonjuktur,  min största utgift var lån och avgift för bostaden och mitt liv gick ut på att upprätthålla lajfet.  Tjäna pengar så att jag kunde  betala av mina lån som jag aldrig kommer bli av med. Och fortsätta så tills döden skiljer oss åt. När jag sedan såg Netflix-serien “Ett liv utan lån” så närdes drömmen om att i framtiden kunna bära mina egna kostnader. Jag pratar en del om detta i senaste avsnittet av Plan B-podden, som just handlar om pengar.

– Tid. Vad vill jag göra med min tid här på jorden? Med ett billigare liv kommer ett färre krav på fet lönecheck. Och när kravet på mindre pengar? Pja, mer tid. Min dröm är att lägga den tiden på vettiga saker som gör skillnad. Spendera tid med mina barn, mina vänner, ha sköj och jobba mer saker som jag tycker är viktiga: klimat och miljö. Av alla saker som jag kommer att ångra på min dödsbädd – och det kommer vara många kan jag lova – så är detta nog inte en av dem.

– Jag och John. Jag kanske låter stursk i alla anledningar. Men en stor anledning till att vi flyttar är att John verkligen, verkligen vill bo på landet. Medan jag är suddig i kanterna är han stadig och fullständigt tvärsäker på sin sak. Han MÅSTE ut på landet. Han pallar inte stan längre. Och går så långt att han vill bygga ett hus vid MINA föräldrar och bo typ 20 meter från mina föräldrar medan vi bygger. Han vill verkligen ut på landet, det hörs va? Och en fin sak som vi konstaterade häromdagen är att vi är som mest samspelta och lyckliga just på landet. Vi älskar att odla, planera trädgård, greja i trädgården, och göra det tillsammans. Våra gemensamma intressen – bortom politik, klimat och Netflix – är som starkast på landet. Jag är nog lite extra mycket kär i John på landet, kanske för att jag slipper fäktas med all trafik och faktiskt hinner se han.

— Bo för livet. Det finns en längtan att skapa ett hem för livet. Jag har ju valt att köpa en tomt intill vägen jag växt upp vid, och där en majoritet av min släkt bor. Det är ett ganska … vad ska jag säga … beständigt steg. Inget en byter ut eller bort om andan faller på, utan det är en plats jag vill ska gå i arv. En stark norm i dagens samhälle är att ständigt uppdatera och uppgradera, flytta och pinna vidare i bostadskarriären. Tänka nästa steg. Att ständigt vara på väg någon annanstans. Ja, det är något sjukt läskigt med att göra ett val för livet, att på något vis välja slutdestination även om en knappt hunnit göda sina rynkor, men jag är nyfiken på att testa tanken.

– Våra barn. Vi kan ju konstatera att barn är olika. Vissa barn älskar aktiviteter och har förmågan att verkligen suga i sig det bästa av en stad. Vår barn är precis tvärtom. Inte super-fans av uppstyrda aktiviteter, utan vill hellre bygga upp någon egen fantasivärld utan regler i en skog. De är som två vildfåglar, och de vill en ju ha nära naturen.

– Var kan jag leva hållbart – nu och sen? Jag ställer mig ofta den frågan. Var är en trygg plats för mina barn? Nog för att lägenhet i stan är klimatsmart som få och jag tror att vissa människor förmodligen är bättre lämpade för staden (och kan se fler fördelar än jag), så vill jag skapa en plats som står sig över tid. Som passar mig, mina vanor och intressen. Jag flyttar inte bara till den friska luften, utan också till en av Sveriges bästa cykelstäder, där det satsas stort delningstjänster när det gäller allt från kläder till fröer (!?). Yep, en kan låna fröer på biblioteket och så lämna en tillbaka dem när en fått egna fröer av samma växt. Det finns en nyfikenhet, en hunger, och det gillar jag.  Sedan att jag har en cykelväg som är byggt på en gammal banvall (läs: platt) som går nästan raka vägen in till Karlstad gör ju inte saken sämre.

– Dela mera. Jag drömmer om en by! En plats där en delar verktyg och hjälper varandra med allt från att lyfta möbler till att kratta löv till att handla. Det är så jag själv är uppväxt. Jag har insett hur mycket jag uppskattar och saknar det.  Det naturliga i att hjälpas åt och dela. Vi kommer att dela elbil med mina föräldrar, och jag hoppas kunna dela allt från ellåd-cykel till verktyg med folk i grannskapet. Och kanske damma några gamla klassiker från förr, som min mormor berättat om: bio i grannskapet och fotbollsturnering bland grannarna.

– Stockholm ger mig ångest. Klimatglasögonen sitter hårt på nästippen, och jag älskar dem. De får mig att se världen så klart. De får mig tyvärr också att se all trafik, alla överfyllda shoppingspåsar, alla avgaser, all mat som slängs kors och tvärs, alla flygplan som passerar i skyn och det överfyllda soprummet med allt från Marikmekko-lakan till Pippihus (vars räddning var en limsträng bort) allt för klart. Jag ser allt det där: Saker som slängs för att något nytt har slussats in. En stenhård bilnorm i stan trots allsköns goda förutsättningar att INTE äga bil. Och jag mår inte bra av att se skiten ärligt talat. Jag blir ledsen, nedstämd och får ångest. Och jag är på allvar rädd för att jag ska sjunka djupare ner. Jag behöver se alla ohållbara normer för att påminnas, agera och förändra, men jag pallar inte det varje dag. Någonstans måste jag rädda mitt eget hopp. Att ständigt skriva och snacka klimat och vad vi behöver göra för att ställa om för att rädda allas skinn (vårt, våra barn och framför allt: människor i fattiga länder) och samtidigt se människor ständigt göra precis tvärtom … det skaver. Så jag väljer att flytta ifrån det. Och ja, kanske slött: men blunda.
Energin jag förhoppningsvis att slippa se skiten får ska jag lägga på vettigare saker.

Ja.
Det här passar mig. Kanske inte någon annan, och garanterat inte alla.
Kanske ångrar jag mig och flyttar tillbaka (säger det mest för att lugna mig själv).
Men ett är säkert: Jag behöver det här. Nu.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny