Vi snackar vansinniga regler, behovet av såväl nya ministerposter som vilkorat rotavdrag. Dessutom: Hur najs hade det vart med en certifiering av hantverkare? Alltså certifiering som visar att de värnar om resurser, klimat och miljö, och gärna uppmuntrar återbruk.
Och visst bore det bli enklare att ta hand om resurserna?
Själv har jag lagt rabarber på så väl kök som cyklar, dörrar och fönster som ratats!
Inom kort kommer jag och min partner in omställning och framtidsspaning – @mariasoxbo.se – ta tåget ut i Europa igen! Hej tågsemester!
Denna gång ska vi jaga rätt på grymma lösningar och inspirerande smartheter i … Belgien!
Först rälsar vi till Bryssel för att delta i EU Climate Pact-konferens (både jag och @mariasoxbo.se är ju utsetts till Climate Pact Ambassador av EU-kommissionen). Och efter att vi har konferensat oss så ska vi leta reda på alla framtidasmarta pangställen som Bryssel har att bjuda på. Sedan åker vi vidare för att upptäcka och inspireras av den bilfria staden Gent!
Har du några grymma tips som vi inte får missa? Veganska/vegetariska kaféer och restauranger, fenomenala secondhandbutiker, mysiga områden, omställningsrelaterade utställningar, klimatsmarta satsningar?
Tipsa gärna!
Taggad på att följa resan? Något du vill se? Läsa om?
Rika tech bros som styr världen, kvinnor som visar upp livet som hemmafruar på TikTok, mäktiga män som uttrycker ägandeskap genom “Your body, my chioce” och den lille Kanye (kommer inte orka bry mig om att han bytt namn) som använder sin partner som trofé och nakenaccessessoar.
I dag är det internationella kvinnodagen, den 8 mars. Att jag skulle uppleva en återgång av kvinnors rättigheter under min livstid tedde sig en smula orealistiskt för ett par år sedan.
Men nu lever vi här. I en värld där ordet jämställdhet anses vara pretentiöst. Hur fasen blev det så här?
Dessutom har vi en liten klimatkris att hugga tag i (en kris kommer sällan ensam). Men som vanligt hänger allt ihop!
I dett rykande färskt avsnitt av Soxbo & Sundhställer vi oss frågan: Har klimatet blivit en kvinnofråga? Och varför?
Lyssna här! 9 minuter rappt och maxat!
Kvinnor och barn drabbas först och värst av klimatförändringarna runt om i världen, och de har också sämst möjlighet att påverka sin situation och skapa mer trygghet.
Saaaaamtidigt i Sverige:
– Kvinnor oroar sig mer för klimatfrågan än män, men har mindre makt i samhället att påverka utvecklingen.
– Män släpper ut mer än kvinnor och bryr sig också mindre. Inte alla män, inte alla kvinnor – men i stora drag.
– Mäns privata transporter släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som kvinnors. Om män reste på samma sätt som kvinnor skulle utsläppen från persontransporter i Sverige minska med nästan 20 procent och vi skulle redan ha nått den nivå av minskat bilresande som krävs för att uppfylla klimatmålen till 2050 …
– Män som tar stort ansvar i hemmet, för barn och hushåll, alltså bryter lite mot de traditionella normerna, bryr sig också mer om klimatet – och släpper därför också ut mindre än den genomsnittliga mannen.
Jag undrar, var är alla män? Pappor som gör allt för sina barn? Som oroar sig för deras framtid? Som ororar sig för kvinnor sits när världen förändras. Det är väldigt tyst på den fronten.
Var är alla hängivna partners, stöttande brosor och pappor, farbröder och farfäder=
Det heter Internationella Kvinnodagen för att vi ska uppmärksamma jämställdheten. Men jag tycker det är hög tid att döpa om den till Män, steppa upp-dagen. För vi kvinnor kan inte båda jobba ideellt med klimatfrågan, försöka få mer makt i samhället och pja, generellt dra det största lasset på hemmafronten.
Jag vet inte vad ni känner, men jag kan känna mig en gnutta matt ibland.
Så. Ring in en vikarierande man, tack på förhand.
Lyssna på avsnittet och sprid! Vi gör ju dem på ideell basis (som mycket annat), så hjälp oss gärna att nå ut.
Ja, men då måste du spana in detta! För här kommer framtidens semla levererad!
I dag är det fettisdagen – en dag då vi svenskar mumsar i oss 6 miljoner semlor. Totalt äter vi hela 40 miljoner semlor (eftersom vi numera semlar loss både innan och efter självaste fettisdagen). Denna rara bulle har fram till i dag varit lite av en utsläpps- och miljöbomb. Dels för att den är full av grädde, men också för att den innehåller mandelmassa.
Vattenkrävande mandlar odlas ju inte direkt nästgårds, utan ofta i problematiska områden som Kalifornien där vatten är en bristvara. 80% av mandlarna kommer från just torra Kalifornien som drabbades hård av bränder tidigare i år.
Det krävs 4 liter vatten för att odla en enda mandel.
I vår gulliga semla ryms en ständig fajt om vatten, där mandelodlingar konkurrerar med befolkningens tillgång på, pja, dricksvatten. Slutnotan för vår semeltradition är 4 miljarder liter vatten.
Dessutom svinnas uppskattningsvis en tredjedel av alla semlor bort. Det betyder i runda slängar 4 000 flygresor från Stockholm till New York eller 243 års duschande i varmvatten (källa Too Good To Go).
Varför ser det ut så? Jo, semlor säljs ofta i flerpack, är märkta sista förbrukningsdag istället för bäst-före-datum och slängs efter ynka tre dagar.
Ja, ni hör ju. Det är hög tid att ta en svängom kring denna älskade tradition och börja fundera på hur framtidens semla ser ut?
För några år sedan bakade jag semlor på räddad grädde och solrosfrön (istället för mandlar) och det var kanske en av de godaste semlorna någonsin! Men det finns ju fler sätt att baka smarta semlor på!
Paul Svensson lanserar tremla – genialiskt!
Och min mamma köpte smarta semmel-kit på den lokala Reko-ringen. Konceptet är enkelt: en monterar sin egen egen semla när det var dags för semla (för att ingredienserna ska hålla sig fräscha).
Är det så vi kommer att äta semla i framtiden? Och kanske dags att börja efterfråga smartare, mer resurseffektiva semlor?
Packa väska, ladda biljetterna och gör dig redo för ett äventyr på räls!
Nu finns ett rykande färskt avsnitt av Soxbo & Sundhute och denna gång tar vi dig med ut på en förföriskt inspirerande resa med Sveriges mest framgångsrika tågfluencer – The Rail Voyage aka Eveline Haugaard.
Nämen tillåt dig att hänföras! Förutom att vi (så klart) snackar tåg, reseutmaningar och en hel den cementerade normer, så får vi tips om de mest enastående rutter! Alltså, släng dig i väggen flyget!
Tåget dras ju med en hel del utmaningar.
Milt sagt.
Att suckande klaga på att tåget är sent har blivit en grej, att häckla SJ likaså (trots att vi kanske ska rikta vår bistra min åt beslutsfattarna) och vi dras också med en hel massa normer. Som att resa blivit synonymt med att flyga. En norm så vi alla kan hjälpa till att förändra genom att börja resa med tåg – och prata om det.
Jag äääälskar att åka tåg!
2015 tog jag, John och vår lilla 6-månaders bebis tåget till Frankrike. Det var John som övertalade mig.
Jag trodde att det skulle vara asjobbigt – bebis och allt – men jag blev motbevisad.
Så här skrev jag i ett resereportage för tidningen Mama:
Vi svischar genom vajande majsfält, tyska bokskogar, pittoreska byar och prunkande dalar med tinnar och chateau-torn. Vår bebis Majken, 6 månader, sover i sätet medan det hypermoderna tåget glider fram över kontinenten. Tyst, snabbt och bekvämt.
Efter vårt äventyr – tre länder på en dag, socialt uppåttjack och proppfulla landskapsögon – somnar vi som tre briocher på en ugnsplåt.
Och sedan den dagen är jag fast.
Har rälsat runt i hela Sverige, till Köpenhamn, Berlin, Bremen, Bremerhaven, Lübeck, Travemünde och på sportlovet tog jag och familjen tåget på skidsemester till Järvsö. Behöver jag säga att jag älskar tåg?
Så även mina barn som älskar såväl tåg som nattåg (vilket flitigt används när vi ska hälsa på farmor och farfar som har stuga i Skellefteå).
Som boende på landsbygden – med hela Sverige som arbetsplats – är tåget en förutsättning för mig. En möjliggörare. Men sedan 2015 också my kind of way att semestra långväga!
Yep! Återbruk har ju alltid varit mitt gebit, men när det gäller hållbart resande så tog det ett tag för poletten att ramla ner. Som mycket annat gällande mitt eget omställnings-mindset, så började det med en kommentar från en följare. Här, på bloggen.
Någon ifrågasatte varför jag – som vurmar för vintage (och gärna besökte vintagemarknader i London och Paris), secondhand, hållbarhet och värnade om sparade resurser – inte hade tagit steget att kapa den riktigt stora utsläppsposten. Flyget. Det var en kommentar – skriven i all välmening – som hyllade vad jag gjorde, men uppriktigt frågade varför jag fortfarande flög.
Och jääädrar vad den kommentaren skavde. Helskotta. Ajajaj.
För personen ställde ju en helt rimlig fråga. Och hade rätt.
Jag fick ju inte själv ihop bilden av mig själv som medveten (mja, ville gärna se mig som det), med mitt handlande (att flyga). Så då bestämde jag mig för att sluta flyga. Och få bort det där jädra skavet.
Jag insåg snart att det var ganska skönt. Jag som alltid varit flygrädd, hade tvingat mig in i normen att flyga. Älskade att resa, hatade transporten.
För andra är det så klart annorlunda. Där blotta tanken på Terminal 5 ger ståfräs och meningen med livet. Förstår så klart det. Men hur ändrar vi normen? Hur gör vi det enklare att ta tåget? Hur gör vi det mer tillgängligt? Attraktivt? Prisvärt?
Om detta snackade jag, Maria och The Rail Voyage-Eveline om senaste Soxbo & Sundh-avsnittet.
Dessutom utsåg vi The Rail Voyage-Eveline till infrastruktuminister och bad henne gå loss. Vad skulle en rutinerad tågfluencer göra?
När jag slutade flyga och upptäckte tåget insåg jag att det inte handlade om att sluta resa, bara sluta transportera sig till resemålet 10 000 meter upp i luften.
Hatten av för personen som skrev den där kommentaren som fick mig att lägga boardingkortet på hyllan. Damn, vilken impact.
Nu ska jag berätta om en sinnesjukt rolig sak. Nämligen ”Omställd vid första ögonkastet”. Berättade om det på Instagram för några dagar sedan, men måste gör atet inlägg om det här. Inte minst för att Henric Barkman på Karlstads kommun har gjort en så fräsig bild (ovan).
Världen (och vi) ska ju ställa om. Och ett smart sätt att ta sig an omställningen som företag är ju att kroka arm med andra.
Ett företags utmaning kan ju vara ett annat företags lösning och ny affärsmöjlighet. Och vise versa.
Ensam är inte stark.
Just därför presenterar @karlstadskommun ”Omställd vid första ögonkastet”.
Ja, detta riktar sig till företag i Karlstads kommun, men hey, läs vidare för detta är så kul och borde kopieras och spridas! Till kommuner, företag. Herregud, bli TV!
Den 13 februari (yep, dagen innan alla hjärtans dag) satsar Karlstads kommun på matchmaking! Men inte av den romantiska karaktären, utan matchmaking av partnerskap i omställning.
Så här går det till:
Företag uppmanas att anmäla sig till företagsträffen (anmäl dig här), och därefter kommer en expertpanel (där jag sitter med pga love this shit) att matchmake:a ihop olika företag där expertpanelen ser att det finns möjlighet till samarbete. Kanske den lokala matvarubutikens matsvinn kan bli matkretörens eller restaurangens guldgruva (som @sopkoket ✨). Kan osäljbara möbler från secondhandbutiken få nytt liv hos en möbeltapetserare? Kan den lokala leksaksbutiken släppa en kollektion med barnrumsfint – gjort av spill från pappersmassaföretaget? Kan metallföretagets spill bli prima fiskedrag för friluftsföretaget? Eller vad sägs om att hotellets textilavfall sätts i händerna på kreativa remake-designers och konstnärer?
Under träffen kommer jag hålla en dragning om hur olika företag har slagit sina kloka ihop för att lösa problem. Alltså, det finns så många kreativa idéer där ute!
Ursäkta, men HUR KUL?
För dig som driver företag i Karlstad – anmäl dig.
Och till alla andra: tipsa din kommun om detta (släng i väg ett mejl med länk till detta inlägg), för detta vill en ju se runt om i Sverige! Typiskt genialt sätt att skynda på omställningen och säkerställa ett framtida robust näringsliv! Och ha kul på kuppen.
För vi vill ju att den här typen av roliga, kreativa sätt att bidra till omställningen sprids, right?
Att bygga hus med lera, halm och återbruk och samtidigt jobba ideellt med klimatfrågor är inte alltid så … glamouröst. Det är slitigt, tungt, svårt, redigt snålt ekonomiskt, viktigt och alldeles, alldeles underbart.
Just precis därför kan jag liksom inte riktigt förklara hur otroligt stolt jag är över det här priset!
Boken “Att bygga ett hem – halm, lera & återbruk” – som släpptes för ungefär ett år sedan – hamnade under radarn på många sätt eftersom jag satt med ett megaprojekt i knät och samtidigt var halvt blind efter ha haft ögoninflammation i veckor och åter veckor.
Så någon releasefest blev aldrig av. Inte heller den pangresa jag hade planerat – där jag listat ett gäng namn från Sveriges alla hörn som skulle få komma på lunch i mitt orangeri och gå rundtur i huset.
Jag tror knappt att jag skålade för boken.
För ja, jag var mest … sjuk.
Det närmsta jag kom ett fir var när min bokklubb gjorde ett försök att få till ett fir, men ja, jag var ju sjuk mest hela tiden.
Tänk va, att under ett år skriva och fotografera alla bilder till en bok. En bok som handlar om ett hus som en byggt på under tre år. Och sedan bli pangsjuk när det hela lanseras. Sånt fail, haha.
I kölvattnet av alla planer och allt som inte blev, är jag så ofantligt glad för detta. Att boken får sin rättmätiga status och att jag får en ny chans att skåla.
Nä, men vad passar väl bättre än att starta februari och denna vecka med ett stycke lansering av ny podd?
I höstas landade jag och min partner in omställning, Maria Soxbo, i att vi nått vägs podd-ände med Plan B-podden. Ämnen hade avhandlats, vi hade grottat, nördat och stött och blött med experter och forskare, och vi var nyfikna på att bjuda in fler att spåna framtid. Så i slutet av 2024 sa vi bye bye till Plan B-podden för att maka plats för ett nytt koncept!
Denna gång under namnet Soxbo & Sundh!
Om du tyckte att Plan B-podden kom ut en smula sporadiskt, så kommer här en go nyhet! Soxbo & Sundh kommer nämligen att komma ut varje vecka, och består av två olika typer av avsnitt. På måndag varannan vecka släpper vi ett långt avsnitt där vi spånar lösningar med olika spännande personer, och varje torsdag släpps ett kort avsnitt som avhandlar ett klimatbryderi. Är H&M bättre än Shein? Vad är skillnaden mellan återvinning och återbruk? Ska man köra slut på sin fossilbil?
Eftersom det är måndag kickar vi igång med ett avsnitt om trender! Och hållbarhet. Que? Hur går det ihop?
Ja, det ska vi grotta i.
För så här i början av året strösslas det av trender och trendrapporter.
Jag älskar konceptet trend, för det säger något om tiden vi lever i och jag är ju hiskeligt intresserad av samhällsfenomen, normer och de bakomliggande faktorerna.
Däremot älskar jag inte effekterna av en go trendspaning, exempelvis konsumtionshets eller känslan av att vara fel. Ute. Passé. Bortom all trendräddning. I premiäravsnittet av Soxbo & Sundh – vår sprillans nya podd – bjuder vi in olika personer för att spåna hållbara lösningar. Och vem ska man snacka trender med om inte TREND-STEFAN!
In å lyssna och berätta gärna vad du tänker om avsnittet och konceptet att spåna lösningar med massa olika personer. Och: önska gärna personer vi ska bjuda in och ämnen som du tycker att vi ska avhandla!
Vi har alla tre – jag, Maria och Trend-Stefan – en bakgrund i trend:eriet, så detta var oerhört spännande. Kan trender frånkopplas konsumtion, kan vi ställa om i ett trendfokuserat samhälle och hur påverkas vi av bubblan vi lever i? In å lyssna (och följ @soxbosundh ) Vi snackar stad, landsbygd, trender, rödlistade yrken och kött. Påverkas jag? Jo, helt immun är jag inte, även om jag kramar min egen stil och färgkärlekar hårt. Jag gillar att ha koll, men välja bort. Och ibland hänförs jag av en trend – som årets fishermen core (surprise), som råkar matcha med vad jag har i garderoben!
Så i sommar blir det stickad tröja, shorts med gummistövlar. Sånt som jag gärna går klädd, i men som också råkar vara en trend. Byxor med höj midja (check på den), sticka mössa och stor jacka. Allt sånt där som råkar finnas i den Sundh:ianska garderoben.
Och några önskningar från oss som gör det lättare att driva en sån här podd:
Skärmfrågan har ju seglat upp till ytan gång på gång sedan i somras, och inte minst sedan flera länder aviserat att de vill ha tydligare restriktioner – som en hälsoinsats för unga. Senast i raden är Australien som höjer åldersgränsen för sociala medier till 16 år, efter en rad tragiska incidenter.
För ett par veckor sedan körde vi skärmfri vecka – ett initiativ som kom från ena barnets lärare. Upplägget var söndag-söndag och sedan fira med klassfest. Vad skärmfritt innebar fick man tolka fritt, men här hemma stängde vi av kranen helt så att säga.
Inga spel, ingen TV, inget “sätta på en låt på Spotify” (ofta en maskerad handling för att få tillgång till skärm), utan verkligen off screen.
Det var en utmaning (särskilt eftersom vi tajmade in vabb mitt i allt), men det gick. Och det var så himla lärorikt! Och samtidigt fint att ha en klassfest som vi kunde längta efter och kämpa för. Kort och gott: bra morot!
Både inför och under utmaningen började samtalen smattra. Samtal som aldrig tidigare sett dagens ljus. Men som borde ha gjort det – långt tidigare.
Det startades trådar med föräldrar och det snackades vitt och brett om skärmfria veckan vilket gjorde att en fick möjlighet att snacka skärm med såväl vänner, bekanta och klassföräldrar, dryfta orosmoln och utmaningar.
Och vet ni. Jag tror verkligen vi behöver göra det mer. Prata, snacka ihop oss och våga ta i frågan.
Både Folkhälsomyndigheten och skärmfluencern Sara Wimmercranz snackar ju mycket om att prata ihop sig med andra föräldrar och jag måste säga att det gav så otroligt många insikter. Och en hel del förståelse för allas olika utmaningar och förutsättningar.
Det snackades om när kids ska ha mobil och vad de ska använda den till, men också vilka spel de spelar, vad det finns för fallgropar/risker med spelen, hur en som vuxen begränsar dem och och en diskussion om vad våra barn egentligen upplever där bakom skärmen.
Var det lätt? Nej.
Att snacka skärm är exakt lika ångestframkallande för föräldrar som att snacka klimat. Båda ämnena kopplar an till våra barn, och grundar sig så klart i omtanke. Vi älskar dem, vill dem väl och vill öppna upp världen för våra barn. Låta dem vara en del av den. Ge dem charter till solen, upplevelser, en ny garderob, senaste tekniken, sociala kontakter och unlimited speltid! Oh, gosh vilken pang-förälder en är då. Eller?
Som en dygnetrunt-öppen godisbutik! Så bra! Eller?
Har vi fortsatt ha skärmkranen stängd? Nej. Men jag tycker detta är fasligt intressant att vända och vrida på.
Vi vet att den där fria leken egentligen kräver att vi säger stopp och sätter begränsningar – för vi vill ju våra barns bästa. Vi kanske heller inte säger stopp, nej och tyvärr tillräckligt?
Och vips så känner vi oss som askassa föräldrar. Eller som så jädra foträta och törra att vi förmodligen pinkar i pulverform. VI SOM VAR SÅ BRA OCH LAJ!
Så vad göra? Jo, strutsa så klart.
Det funkar toppen både vad gäller klimatkris som skärm. Vi bara orkar inte grotta i vad vi gör fel/inte tillräckligt. Vi vill bara vara lite härliga. Och vi gör ju bara som alla andra ju. Outsourcar ansvaret.
Skönt. Löst. Punkt.
Funkar både för skärmtid (“alla andra barn i klassen har ju snapchat”) och klimatkris (“grannen flyger till sin lägenhet i Italien flera gånger per år” eller “Men kina då”).
Vi duckar ansvar.
Vi vill väl.
Vi vill ge våra barn något och öppna upp världen för dem genom resor, leksaker, skärm. Klart att en vill vara en bra, kul, givmild förälder. Samtidigt som vi vet att det är något som bör begränsa. För våra barns skull. Precis som att vi säger stopp i godisbutiken med hänvisning till att vi bryr oss om dem (och deras tänder).
Om skärmfrågan skaver? Hell ya.
Just detta att ge upplevelser och bredda världen för våra barn är något vi verkar vara besatta av, men vad gör det med våra barn? Samtidigt som skärmfrågan galopperar in i media, så dyker också snackisen om Kardashian-kidsen upp. Barnen som får hela världen serverad och aldrig behöver längta och tråna efter något. Och den efterföljande diskussionen om vad de har kvar att längta efter? Uppleva. Hur kan de trumfa sina upplevelser om de redan upptäckt allt? Vad finns kvar som kan bräcka upplevelsen? Är det substanser som gäller då?
Menar jag att man ska hålla barnen på sparlåga? Upplevelse-diet. Nej, jag är inget fan av att berätta vad folk ska göra, däremot – om det handlar om klimat och skärm – vill jag gärna höra era tankar. Snacka. Resonera.
Kanske ta en svängom kring samtiden, jakten på att fylla livet och servera upplevelser.
Australien & flockdjur
Australien går före med sina restriktioner. För det ska inte vara upp till gemene person att försöka göra vettiga val när förutsättningarna att göra så är kassa. För vi människor är för mycket flockdjur. För sammanflätade.
Har kompisen Tiktok, då vill vi också ha det. Kommunicerar hela klassen via Snapchat, då vill vi inte vara den enda som står utanför.
Får ett barn i klassen fri skärm trots att det är skärmfri vecka, då vill alla andra också ha det.
Och för att sätta detta i ett klimatperspektiv? Om klasskompisarnas familjer åker till Thailand över jul, varför ska vi avstå? Och hur lätt är det för en ynka person att förändra ett helt system? Jag tänker på klimatreportrar, miljöombud och hållbarhetschefer – enskilda personer som har världens största utmaning på sina axlar. Och i uppgift att förändra en hel koncern. Spoiler: det går inte. Det behövs satsningar som gäller ALLA.
Kort och gott: Vi behöver styr. Ramar. Det kan inte vara upp till någon sorts “god vilja”. Då blir det struts- och ångest-soppa.
Tips!
För några veckor sedan släpptes ett avsnitt av Utrikesbyrån på SVT som tar upp skärmfrågan på nytt. Sara Wimmercranz sa en sak som fastnade hos mig. Vi vill inte att barnen ska cykla ensamma, men vi släpper ut dem fritt i sociala medier.
Hej å hå! Hoppas allt är bra med er!
Jag brukar kuta in i julen och krascha rakt in i julgranen varje år, men i år har lunkat in i farstun. Och – hör och häpna – lyckats bli klar med alla julklappar. Okej, jag har inte tagit några stora uppdrag den här hösten, så plånboken är tom, men tidskontot desto större. Så det har scoutats julklappar. Jag vågar ju inte skriva vad jag har köpt, för mina barn är så stora numera att de upptäckt att jag finns på internet.
Men julklappar har inhandlats! Mest från Tradera, Sellpy, Myrorna och begagnat-bokhandlar.
Jag försöker (vilket kanske inte kommer som en stor surprise för er som följer mig här) handla alla julklappar secondhand. Allt (nästan) finns ju redan producerat, och secondhandmarknaden fulllkomligt svämmar över av saker – en del i obruten förpackning!
Apropå obruten förpackning. Ena barnet önskade sig en legokalender, och till och med det hittade jag på andrahandsmarknaden. En oöppnad legokalender från 2022. Oklart om man kan säga att den är begagnad, men pengarna gick till en privatperson och inte till Lego med orden “då behöver det produceras ytterligare en kalender i år”. Just var pengarna går blir allt viktigare för mig. Jag var på vippen att skriva att jag inte vill stötta multinationella företag, och sen kom jag på att Sellpy är H&M-ägd, hahaha. Ja, det är inte lätt att göra rätt.
Men om jag kan styra pengarna mot H&Ms cirkulära handel (och samtidigt lösa ett julklappsproblem) istället för deras nyproduktion så gör jag det. Tycker att H&M kan lägga ner och fylla butikerna med utvalda, lokala Sellpy-produkter istället. Använda personalens otroliga kompetens för att styla och fronta produkter, men göra det i en cirkulär anda istället. Ta hand om prick alla resurser, lösa problemet med avfall och verkligen plocka upp den kompetens som finns!
Sen använda kapital och kompetens för att hjälpa producenterna att ställa om sina odlingar, skapa meningsfulla, cirkulära och vettigt betalda arbetstillfällen för sömmerskor. Tänk va, om H&M gick in med kapital för att skapa självförsörjande, cirkulära byar? Där arbetstillfällen skapas med lokal förankring.
Synd att jag inte styr över H&M. Och inte är miljardär.
Har funderat mycket på just miljardärer. Försvinner medmänskligeheten vid 1 miljard, eller först vid 2? Blir man en rövhatt av att tjäna ihop så mycket pengar, eller behöver man vara en rövhatt för att tjäna ihop så mycket pengar?
Nåväl. Förra året höll jag på att bränna ut mig i båda ändar (skrev en bok samtidigt som jag projektledde den cirkulära popupen Rundgång), och kände att jag fasen inte kan hålla på så här längre. Så det blev en lugn termin. Och skral.
Men vet ni. Jag mår som en prins! Och har tid att fundera på rövhattar.
