Hur mår den svenska skogen?

I betalt samarbete med LRF

Varför så mycket snack om skogen?
De senaste månaderna har den svenska skogen hamnat under lupp.
Skogen är inte bara det vackraste och mest rogivande vi har, utan ett ämne som är inväxt i så många olika trassliga frågor samtidigt.
Men ska vi försöka reda lite i grenverket?

Skogen är en viktig kolsänka som binder koldioxid, och vi har bekant ett för mycket koldioxid i vår atomsfär. Växthusgaser – däribland koldioxid – kapslar in vår planet som i ett växthus. Det är varmt och gött därinne, och växter, djur och människor är beroende av det där goa klimatet. Men. I takt med att vi öser ut koldioxid så blir det där växthuset för tätt. Det är som att vi stängt både dörr, fönster och vädringslucka.
Alla som varit inne i att växthus i gassande juli vet att det inte längre är särskilt …gött.
Det är det hög tid att lätta på trycket, och de till att vädringsluckan inte slår igen – och går i baklås.

Och pja, förutom att vi måste sänka våra utsläpp radikalt så är det ju en god idé att gynna skogen som faktiskt äter koldioxid till frukost, lunch och middag.
Koldioxiden lagras i träden och i marken, och gammal skog lagrar mer koldioxid än ung. I riktigt gammal skog – med rik biologisk mångfald – lagras koldioxid även i annan växtlighet som exempelvis svampar.
När skogen avverkas osar koldioxid ut, samtidigt som trädmassorna är fullproppade kollager.

Skogen är hem för massor av arter, och är skådeplatsen för den biologiska mångfalden. Men så är ju också skogen något vi människor njuter av. I skogen plockar vi svamp, blåbär, lingon, vi promenerar genom den, springer och andas frisk luft.  Skogen ger oss lugn i ett samhället som kan liknas vid en stadig strobb i hjärnan.

Förutom att skogen kapslar in kol, värnar arter och ger oss en massa gött, så är skogen också lösningen på en massa klimathaltande vanor vi försatt oss i.
Och nu fajtas alla om skogen. Skogen ska ersätta den fossilbaserade plasten, det ska göras kläder av skogen, inredning och så ska vi bygga hus av den. Och det snackas en hel del om biobränsle också.
Vårt klimathaltande beteende har fått skogen på recept.

Men hur långt räcker medicinen?

Vissa menar att skogen är intecknad långt över trädtopparna. Alla vill åt den.
Så. Hur mår den svenska skogen? Ska den stå kvar eller brukas? Och i så fall: Hur ska den brukas?

Som den nyfikna klimatduo som jag och Maria är ville vi söka svar.
Så vi samlade till en första digital #klimatlunch (den andra hålls den 18 maj, anmäl dig redan nu), rasslade ihop våra följares alla frågor och vevade igång en livesänt klimatlunch.

Till vår hjälp att besvara frågorna hade vi: Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på LRF, Mikaela Johnsson, skogsägare, Peter Roberntz, senior forest advisor, WWF och Thomas Ranius, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.

Så, hur mår den svenska skogen?

– Generellt mår den svenska skogen bra, började Gunnar Lindén från LRF. Det finns ju stora utmaningar som problemen med barkborrar de senaste åren, men i många avseenden en positiv utveckling när det gäller annat: Fler träd, större volymer i skogen och positiva trender kopplat till biologisk mångfald som mer gammal skog, mer död ved, fler lövträd och fåglar i skogen.

Peter Roberntz från WWF höll delvis med Gunnar. Delvis inte.
– Vi har aldrig haft – i alla fall sedan början av 1900-talet – så mycket stående volym, men volymen speglar inte andra värden. Vi anser att den biologiska mångfalden är hotad och antalet rödlistade arter har ökat. Skogens motståndskraft minskar och det bedrivs ett skogsbruk som kanske inte är så anpassat för ett förändrat klimat. Maximeras produktionen så påverkas skogens motståndskraft, ansåg Peter Roberntz från WWF.
Tomas Ranius jackade in i samtalet om den biologiska mångfalden, och han var inte superimponerad av utvecklingen, och efterlyste fler åtgärder. Exempelvis lämna skog utan skötsel eller låta död ved vara kvar.

Varför detta snack om död ved och gammal skog? Jo, olika arter behöver olika sorters livsmiljöer. Vissa arter kan endast leva på död ved eller i riktigt gammal skog. Tas livsmiljöerna bort så är det bye bye med just dessa arter.
Det här med volym då? Jo, ett ständigt återkommande argument för att bruka skogen är “vi har aldrig haft så mycket skog som vi har i dag”. Men det är skillnad på träd och skog. I Sverige har det – som WWF påtalar – inte funnit så mycket volym, alltså trädmassa.  Någon i chatten undrade om en kunde kalla odlade träd för just skog? Många kallar istället träd på raka linjer för plantager och menar att skog är något annat.

Kanske är det så? Vad tycker du?

Jag är uppväxt intill en skog som min morfar planterade.  Enorma arealer!  Min mamma är uppväxt med skogsbruket, och har berättat hur hon var med sin far och hur hästen kunde gå hem alldeles själv med timmerstockarna efter sig. Och hon fick åka med.
Den planterade skogen är en granskog som med åren har kalavverkats på sina håll. Min släkt äger inte längre skogen, och den nya ägaren brukar den varsamt.

Skydda skog då?

Några få procent av all skog i Sverige är skyddad, och det finns flera olika sätt att skydda skog. En del skogar bevaras långsiktigt genom bli nationalparker eller naturreservat, eller som biotopskyddsområden enligt miljöbalken eller genom avtal med markägaren.

Det här saxade jag från Skogsstyrelsen: “Skogsstyrelsen kan besluta om att områden ska ha formellt skydd. Grundkravet är att området ska ha höga naturvärden som bedöms ha extra stor betydelse för växter och djur. Du som skogsägare förväntas också att avsätta mark på frivillig väg. ”
– Vi har inte skyddat tillräckligt, vi måste skydda mer. Hur mycket vi måste skydda förhåller sig till hur vi brukar skogen, säger Peter Roberntz från WWF.

Men finns det något ekonomisk värde i att skydda skog, som en sorts biologisk mångfald-skötare? De som äger skog ÄR ju trots allt biologisk mångfald-skötare. Ett enormt viktigt jobb. Skogen är ju en kolsänka och en viktig oas för biologisk mångfald så länge den står där den står, men gör samtidigt klimatnytta när den brukas och får bort klimathaltande produkter som betong och plast.
I chatten väcktes tanken om att jobbet att sköta skogen skulle likställas ekonomiskt med att bruka den. Alltså att det skulle finnas en ekonomisk vinning att skydda skog, i klass med att bruka den.
Ska den enda ekonomiska vinningen vara att på sikt bruka skogen? Eller ska vi tänka i nya banor?
– Arterna behöver kunna sprida sig genom landskapen. Med ett förändrat klimat och varmare temperaturen kommer många arter leta sig norröver. Och då behövs spridningsvägar, säger Thomas Ranius.
I takt med att temperaturen stiger flyttar sig växtzonerna norrut, och våra arter behöver möjlighet följa utveckligen. Rimligt. 

Hur kan en bruka skogen då?

Som Skogsstyrelsen skrev ovan så förväntas skogsägaren” avsätta mark på frivillig väg”, men sedan finns det ju certifieringar. Där skogsägaren frivilligt åtagit sig att följa uppsatta regler. Exempelvis att spara ett visst antal procent av skogen och att “Samer och allmänhet ges möjlighet till insyn och påverkan. Särskild hänsyn tas vid skogsbruksåtgärder som berör samiska kulturplatser, renbetesområden eller viktiga rekreationsområden”. Appråpå vad som sker i Sampi just nu, där statliga sveaskog avverkas skog som samernas rennäring är beroende av.
Det finns alltså fler än en poäng med att efterfråga certifieringar – och se till att de efterlevs.

Det finns olika sätt att bruka skogen. Vissa kalavverkar, alltså hugger ner all skog och lämnar små öar av skog för att kapsla in livsmiljöer. Sedan finns det de som plockavverkar skog – alltså plockar enskilda träd. Det gör faktiskt markägaren intill oss vad jag har förstått, och det gör ju att en känner igen sig när en går på samma stigar som gått på sedan barnsben.
Men det ska tilläggas: Oavsett om en skog kalavverkas 10 hektar eller plockavverkas 10 hektar så läcker skogen ut lika mycket koldioxid, men däremot så är ju känslan av skog intakt liksom den biologiska mångfalden och hemmen för djuren vid det senare alternativet. Och det är en viktig tanke att ha med sig, framför allt för oss konsumenter som använder varor från skogen. Vad ställer vi för frågor när vi handlar? Var kommer träden ifrån? Hur har de avverkas? Hur mår platsen i dag?

Skogsägaren Mikaela bedriver både skogs- och lantbruk, och det märktes att det fanns en kärlek till naturen, och att hon värdesatte om dialogen med de som också befinner sig i skogen genom allemansrätten. Eller som bor intill skogen.

Vem äger naturen?

Jag tänker på Bamse när han ska förklara för barnen vem som äger hästen Billy Boy. “Vi äger Billy Boy tillsammans, men mest är han sig egen.”
Vissa äger skog och natur, som vi – genom allemansrätten – kan njuta av. Alla har inte råd att äga skog, så vems är skogen?
Det dök upp så spännande frågor kring just detta. Vem äger naturen?
Får en skogsägare göra vad som helst med sin skog?
Det är kniviga frågor. Helt klart.

En intressant tanke som lyftes var denna: Ponera att jag köper ett underbart hus intill en vacker skog. Det är himmelriket på jorden där intill skogsbrynet. Men så en dag är det kalavverkat och det underbara huset har förlorat all sin beklädnad. Alla sus är borta, svampskogarna likaså. Blåbär ett minne blott. Och huset har förlorat en stor del av sitt värde.

När du ska bygga ett hus skickas det brev till alla närliggande grannar som berörs av byggnationen, för att de ska kunna säga sitt. Men inte när en skog ska avverkas. Det sätter saker i perspektiv. Ett hus kan flyttas om det tryter, eller rivas även om det flåsas. En skog kan inte återuppstå.
Är det inte rimligt – precis som skogsägaren Mikaela sa – att föra en dialog med de som berörs?
Och ännu hellre – om du frågar mig – att dialogen är ett krav. Att en avverkning ska föregås av en dialog med de som bor omkring den. Så att alla röster får höras.
Som i fallet med Sapmi exempelvis.

Vilken skog ska få finnas?

Under mitten 1900-talet så gick staten in och sa att alla lövträd skulle tas bort för att främja den produktiva barrskogen. Det sprutades ut skit för att “bekämpa” lövskogen. Det vackraste vi har om du frågar mig! Sett i efterhand var ju det ett rätt så kasst beslut, eftersom blandskog är mer motståndskraftig. Monokulturen är inte tjo och tjim för den biologiska mångfalden, och i mitt tycke är träd på rad inte så mycket till skogsupplevelse. Dessutom är en blandskog mer motståndskraftig mot exempelvis skogsbränder.

Jag lär mig så mycket av de här klimatluncherna, och det väcks så många intressanta tankar. Dels att vi måste komma i håg att alla skogsägare inte kan dras över en och samma kant. Någon kanske äger skog för att den har ärvt den, någon annan för att de investerat inför framtiden, någon kanske ser trädmassan som en pension och någon annan älskar platsen, naturen.
Det finns tusentals skogsägare därute, och gissningsvis många fler anledningar till att en äger skog.
Att en avverkar skog kan också bero på flera saker. Någon kanske känner sig tvingad att kalavverka för att pengarna sinat under pandemin, eller att skogen är angripen av granbarkborre  – och måste avverkas för att angreppen inte ska sprida sig.

Slutklämmen på hela klimatlunchen kom faktiskt att handla om just granbarkborren.

Vi har ju fällt träd på vår tomt, och en del har varit angripna av just granbarkborre. Och ett sätt att bekämpa granbarkborren är ju genom att gynna ekosystemen – alltså kratta manegen för skadedjurens fiender.  Imitera naturens gång (eller låta naturen ha sin gång) och låta stockar förmultna i skogen, och inte röra runt allt för mycket i natur-grytan så att säga.

Vad ska skogen användas till?

Hur vi brukar skogen spelar roll.
Helt klart.
Men en viktig pusselbit är också hur mycket skog som ska brukas. Och till vad?

Är det rimligt att vi fortsätter leva på i samma spår och bara byter material eller bränsle i tanken? Eller ska vi ge vår framtid aningen bättre odds genom att kapa i båda ändar?
Det är hög tid att ställa obekväma frågor som:
Vad ska skogen användas till? Ska den användas till att bygga hus som kan stå i hundratals år – eller ska vi göra pappersmuggar av skogen – muggar som vi slänger efter tio minuter? Ska vi göra trendiga fast fashion-kläder av skogen? Plagg som vi sedan ratar när trenden blåst över? Eller ska vi elda upp skogen genom att göra biobränsle av den?

Vissa menar att skogen är intecknad långt över trädtopparna – och detta ska vi snacka om under  nästa klimatlunch som hålls den 18 maj klockan 11:30-12:45. Du kan anmäla dig här redan nu.

Detta samtal gjordes i samarbete med LRF med syfte att lyfta ämnet skogen, och kunde följas live. Alla som lyssnade kunde ställa frågor till panelen via chatt.

Rekommenderar alla att läsa Marias inlägg om skogen också – fyllt av tankar, idéer och lösningar!

Loading Likes...

Framtidens hållbara reklamslinga

Det snackas ofta om att vi ska ställa om.
Och allt vi ska försaka.
Kött, flyg, mode, inredning, ombytlighet, living la vida loca. Bucketlists och drömmar.

Det är inte direkt någon munter Pripps-reklamslinga som basuneras ut och ska få oss – med frivillighet – att ställa om.
Tro på tusan att det går segt.

Vi ska ge upp en massa göttiga saker, samtidigt som det viftas med en stor göttepåse framför oss när Tui-reklam manglas ut, H&M släpper en ny kollektion och vi kan byta in våra matpoäng från Coop till flygresor. Allt det vi ska ge upp är lättillgängligt, billigt, enkelt, subventionerat!

Vi vet att vi måste ställa om. Men det finns inga lagar, inga ramar och inga restriktioner eller skattelättnader som hjälper oss i rätt riktning.  Vi ska bara bli abrupt astaggade. Alternativt: förstå allvaret.

Det snackas innovationer, teknik, nya bränslen och storsatsningar för att knöla ner  storbolagen i grönare kostym. Ofta för att kunna fortsätta exakt som förut, men bara lite annorlunda.

Men hur vore det om vi faktiskt snackade vinningar? Förutom de uppenbara: Vettig framtid, framtidsoptimism och att miljoner människor liv kan räddas?
Tänk om vi började fila på manuset på den där prippsiga reklamslingan som faktiskt lirar med hur vi borde leva?

Och vi kanske inte behöver tänka HELT nytt?
Vi glömmer så lätt att många lösningar – och vinningar – redan finns där. I den finstilta balansgången mellan historia och framtid.

Jag kom över ett vykort över Karlstad från 1940-talet. Det föreställer Klara-bron som leder från Residenset över Klarälven till stadsdelen Klara (där jag bodde under gymnasietiden).

Det finns en bil med på kortet. EN! Resten går och cyklar.
Gissningsvis är det en stad full av ljud. Men inte av motorer, utan av liv. Sorl, skratt, fågelkvitter, samtal och cykelplingor. Och ibland en buss.

Intill Klaräven finns små kiosker. De finns inte kvar.
Gissningsvis försvann de med bilismen, när det blev omöjligt för bilarna att stanna till. Parkera. Men där och då, kunde en med lätthet rulla förbi.
Och är det inte just detta vi vill åt?

Städer som är gjorda för människor. Inte bilar?

I Karlstad har en historiskt gjort så många bra saker. Stora torget som en gång var marknadsplats, gick till att bli parkering och sedan bli en mötesplats för människor. Stora delar av stadskärnan är helt bilfri sedan många år tillbaka, och bussar från länets alla hörn strömmar till centrala platser intill den bilfria zonen.

Det har fattats många beslut historiskt sett, som vi njuter av i dag. Beslut som varit långt från populära.

Den spanska staden Pontevedra, med sina 80 000 invånare, gick från att vara ett trafikkaos till att bli helt bilfri. Där kan en andas frisk luft, höra fågelkvitter och människor vallfärdar dit. Befolkningen har ökat med tusentals människor. Borgmästaren Miguel Anxo Fernandoz Lores som fattade de obekväma besluten har blivit omvald fem gånger.

Vi behöver modiga beslutsfattare, en opinion som höjer rösten och allt fler som klurar på manuset till det göttiga livet.
Jag och Maria har ju vår Plan B-podd (där vi pratar om just reklamslingan), men vilken framtid drömmer du om?

Loading Likes...

Får en flyga ibland? Hur bor vi i framtiden? Och hur vore det med ransonering?

Hur tror bor vi om 15 år? På landet eller i städerna?
Är det okej att flyga ibland?
Vilket material ska en välja om en måste köpa nytt?
Hur gör en för att hitta omställnings-motivationen?
Och vad är klimatgrejen med mjölken?
Det här med konsumtion och barn – hur ska en göra när kompisarna får grejer men inte ens egna barn? 

De här frågorna tar vi upp i Plan B-poddens första fråge-avsnitt – där ni lyssnare langat in frågorna!

I podden får jag också frågan vad som varit mest överraskande med att flytta ut på landet. Svaret har liiiiite med den här bilden att göra.

Och den här bilden här under då? Vad har den med podden att göra, haha? En hel del faktiskt!

Och så testar vi en hel massa tankar …

Tänk om vi hade ransonering av saker. Kuponger att lösa in för att köpa de mest klimathaltande produkterna? Att det fanns ett tak, eftersom det de facto FINNS ett tak sett till resurser.

Tänk om inläggen i sociala medier såg ut så här:

För mina två sista kuponger för året köpte jag en sommarblus och en necessär, eftersom det fattas mig. 
Jag hade behövt ett par brallor, eftersom mina gått sönder. Men det blir till att laga! Och så finns ju alltid secondhandmarknaden så klart!

En annan testad tanke som dök upp i podden?
Tänk om det fanns obligatoriska klimat- och miljö-utbildningar för alla beslutsfattare inom kommun, region och land. Så beslutsfattare fick bästa möjliga förutsättning att fatta klimatskarpa beslut. Och att vi medborgare kan vara trygga med att kunskapen finns.

I podden drar jag detta tänk LITE längre. Men är det inte en rimlig tanke?

Gah, så roligt och spännande det var att göra frågepodd! Det vill vi så klart göra igen (för vi hann inte med alla frågor som skickats in).
Lyssna, tyck till och ställ fler frågor så ser vi till att göra fler frågeavsnitt inom kort!

Loading Likes...

4# begagnade favoriter + frågepodd

God kväll och hallå maj!
Ljuvliga månad!

Innan jag kryper ner framför söndags-TV så sladdar jag in här med en begagnad favoritoutfit som skiljer sig EN HEL DEL från garderoben i Midsommarkransen.
Det är rätt och slätt ett gammal blåställ som jag stormtrivs i.
Jag borde bära det tillsammans med ett redigt skärp, men alla mina saker är ju magasinerade. Så en tager vad en haver – ett skärp till mina manchesterbrallor. Jag kommer sluta som Little Edie i Gray gardens.

När jag hojtade om frågestund i förra veckan (svar kommer imorgon) så var det en radda som blev nyfikna på min landet-stil. Kanske borde ta en bild i veckan under vinjetten “landet”. Raktoppåner.

Apprå på frågor. Imorgon ska jag och Maria spela in ett avsnitt av Plan B-podden med alla lyssnares frågor. Har du någon fråga som berör klimat, omställning och framtid – HOJTA! Så tar vi upp frågan i podden och knådar ihop ett svar, vrider och vänder om utmaningar, möjligheter och så klart: vinningarna med att ställa om!

Loading Likes...

Klimatsatsningar, ny elcykel och varför Paris imponerar (let’s go there!)

I samarbete med Diakonia

Här är den.
Det kuperade landet-livets räddare i nöden. Den är lerig, den är skitig, den är smidig, den är rejäl.  Och jag älskar den.

Cyklen har varit min följeslagare sedan barnsben. Jag lärde mig cykla när jag var 3 år.
På somrarna cyklade jag, min syster och mina kusiner ner till sjön och slängde oss i plurret, lagom svettiga. Det fanns ingen tid för badkrukeri.
Vi nästlade oss ner bland sommarstugetomterna för att ta ett dopp, eftersom det inte fanns någon cykelbana till den kommunala badplatsen (och gör fortfarande inte) och på den stora 90-vägen fick vi inte cykla själva (rimligt). Men till badplatsen vid sommarstugorna – dit fick vi cykla hur ofta vi ville.

När jag gick i mellanstadiet sparade jag ihop till en alldeles egen cykel. Genom att klippa gräsmattor hos släktingar, städa och spara veckopeng, så blev den till slut min. En silverfärgad mountainbike med 21 växlar. För mig var den frihet. För med den kunde jag cykla till skolan 5 kilometer bort och cykla hem precis nääääär jag ville. Jag behövde inte passa skolbuss, och inte heller förlita mig på skjuts. Jag var friiii!
Hela min uppväxt cyklade jag överallt.
När det blev sommarlov cyklade jag längre strapatser. Runt Nedre Fryken tillsammans min tremänning, och näääääästan hela vägen ner till Tjörn på Västkusten. Lår of steel. Röv af kämpa.

När jag flyttade till Stockholm tog jag med min mammas auktionsfyndade damcykel, som tyvärr blev stulen (sörjer fortfarande), och kryssade fram mellan bilarna på väg till jobbet, cyklade hem från klubbarna och cyklade på utflykt. Jag har upptäckt det mesta av Stockholm – det som går att nå via tunnelbana och cykel.
Och jag älskar faktiskt att cykla i Stockholm. Älskar det urbana, att vara med i det plingande cykelgänget, vara den vettiga flocken vid rustningstid, att cykla över broarna på väg hem från fest och höra sommarnattens koltrastar i ett sovande Stockholm.
Jag kan sakna det så enormt mycket nu när jag bor på landsbygden.
Saknar inte avgaserna som bolmade mig i ansiktet, de vassa armbågarna från andra trafikanterna och de stjärtsmala cykelbanorna.

Här på landsbygden är det inte lika urbant, men å andra sidan andas jag frisk luft och jag hör fågelkvittret just precis jämt. Inte bara när bilbruset har tystnat om natten.
Backarna är mer intense här,  och första cykelturen efter vintern var en pärs. Men jag vet att det snart blir lättare. Benen blir starkare och konditionen vassare. Och det är en oslagbar känsla.
Med tanke på hur många roliga, trevliga människor jag lärt känna de senaste månaderna så gissar jag att det – post-pandemi – blir cykeln hem efter fest här också i sommarnatten.

För ett tag sedan hörde jag att Stockholm ligger närmare 20 år efter i utvecklingen vad gäller cykling.
Nu har jag flyttat till Karlstad – som är en av Sveriges bästa cykelstäder.
Kommer vi se fler som söker sig till städer, orter och landsbygdshörn där det är lätt att leva hållbart, ta cykeln, sänka sina utsläpp och leva i linje med uppsatta miljö- och klimatmål?
Jag är övertygad om det.

I det nya Plan B-avsnittet “Bikes, backar och bekvämlighet – som görs i samarbete med Diakonia – så grottas det ner i cykeln.
Detta geniala transportmedel som är en del av lösningen på klimatkrisen.

I bikes, backar och bekvämlighet snackar jag och min trampade podd-kompanjon Maria Soxbo förlegade bil-vanor, mossiga lagar, teknikoptimism hos myndigheter och så går vi loss på en rad lösning!
Och så sneglar vi på Paris – som imponerar! Hur och varför får du höra i podden!
Vi snackar också om barn, och hur de puttas in i en brummande, ohälsosam bilnorm. Trots att vi ska åt ett HELT annat håll för att ge dem en vettig framtid.

Nästan varannan grundskoleelev kommer till skolan i bil.
Världen är upp- och ner.

“På 1970-talet gick eller cyklade 90 procent av barnen till skolan. I dag är den andelen omkring 50 procent. I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barnen till skolan. I början av 2010-talet hade andelen minskat till 14 procent. Detta trots att sex av tio barn, enligt Trafikverket, har skolan inom två kilometer från hemmet.” Informationen kommer från Svensk cykling, och i podd-avsnittet kan du höra en intervju med Klas Elm från Svensk cykling. Missa inte.

Min dröm är att jag ska kunna ta mig överallt på cykel. Att det ska finnas goda förutsättningar för mig att välja det transportmedlet som ger starka ben, frisk luft och som inte belastar klimat, miljö och ekonomi. Det transportmedlet som ger bättre hälsa och som bidrar till ett bättre samhälle.
Jag drömmer om att att det ska vara enkelt för barn att cykla. Att det ska vara det giva sättet att ta sig till skola. Att det ska ges förutsättningar. Att mina barn ska kunna cykla till sjön. Till den kommunala badplatsen där alla är välkomna, inte behöva doppa sig på nåder i takt med att strandtomterna blir allt fler och strandskyddet naggas. Jag drömmer om att det här samhället, naturen och sjöarna ska vara till för alla. Inte bara de med bil eller pengar på kontot.
Drömmen innehåller också att åka till min gamla hemstad Stockholm, färdas på bilfria gator, njuta av staden och att kunna hyra en eldriven cykel när jag kliver av tåget på Centralstationen.
Eldrivna cyklar som ägs av staden, är en del av staden och skapar arbetstillfällen.
Inte som ägs av företag som är vinstdrivande, och kanske inte riktigt ser vinningen med att ta hand om övergivna elcyklar som gått sönder.

I våras fick jag ganska mycket sällskap i cykelbanorna. I pandemins spår följde en världsomspännande cykelboom, och det blev trångt i de smala cykelbanorna. Världens städer mötte trycket med pop-upcykelbanor och tidigarelagda cykelsatsningar. Berlin, Bogota, London, anlade popup-cykelbanor.
Tillsammans med Sophia Schyman och Annika Sundin drog jag ingång #cykeluppropet vars syfte var att  få fler att välja cykeln, få till popup-cykelbanor och ge cykeln bättre förutsättningar.
Vi måste ju bli fler som väljer cykeln. Inget snack om saken.
Cykeln banar vägen för minskade utsläpp, frisk luft, bättre hälsa, godare samhällsekonomi. Och jämställdhet. Yup.

Att ta cykeln kan ju te sig som en självklarhet för oss här i Sverige, som ett sätt att ta sig fram. Men på andra platser är det nyckeln till ett vettigt liv. Ett liv bortom barnäktenskap.

Viktiga organisationen Diakonia driver cykelprojekt i Bangladesh, där flickor lär sig cykla.
Cykeln löser så många problem. Fickorna kan ta sig till skolan, lättare undvika trakasserier och så kan de få en utbildning och en rimligare chans ut ur fattigdom och tvångsäktenskap.
Genom cykelprojektet lär sig också flickorna om sina rättigheter, och får bättre möjligheter att forma sina egna liv.

Detta tycker jag så klart att vi alla ska stötta.

  1. Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044., all info hittar du här.
  2. Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon.
  3. Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!

Skänk en liten eller stor slant, och passa också på att dela bilder på dig själv när du cyklar och tagga med #cykeluppropet. Varför? Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra. Genom att visa att du cyklar påverkar du andra. Vi behöver också bli många fler som uppmärksammar att samhället måste bli bättre på att prioritera cykeln och oss cyklister. Det behövs en stark opinion för att politiker ska kunna fatta beslut.
Du och jag är opinionen.
Gör skillnad.

Loading Likes...

Men vänta, vad hände nu?

 

Nämen, vad har jag BAKAT! Jo, surdegsbröd!

Jag fick ju en utmaning av Maria i Plan B-poddens avsnitt om bröd och brödsvinn, “Bröd, bak & andra bullar”: Att baka surdegsbröd.
Anledningen? Det håller längre.

Min första tanke var att höra av mig till min kompis Lisa som är surdegsproffs. Och så frågade jag om hon kunde skicka lite surdegsbas på posten. Eh. Hon svarade att det … kanske inte var så bra idé.
Efter några dagar förstod jag varför. Jag gjorde min egen surdegsbas och råkade mata den för mycket i förhållande till sin lilla burk och poff så bara vällde det ur deg som en liten mini surdegs-vulkan.
Sa jag att Lisa var proffs? Eh, ja.

I alla fall. Jag använde det här grundreceptet och när jag väl bakade så freestylade jag loss, pga ORKAR inte recept som står i gram. Så jag höftade. Och tadaa!
Ett höftat surdegsbröd.

Med lite dekoration på.

Nu står ju surdegsbasen i kylen, så nu måste jag ju fortsätta baka.
En gång i veckan matar jag degen med mjöl och vatten, och när jag ska baka med den tar jag ut den i rumstemperatur ett par timmar innan jag ska använda den. Så matar jag och inväntar bubblor.

Om jag bara bakar bröd? Nej, nej. Ikväll blev det surdegspizza.

Loading Likes...

Låt hela Karlstad blomma!

Håll i solhatten!
Och lavendel, klöver, syrén och vallmo för den delen också.
För nu händer det grejer!Klimatklubben Karlstad (som jag startade tidigare i år), Naturskyddsföreningen Värmland och Värmlands fältbiologer drar igång årets mest väldoftande och iögonfallande kampanj – Låt hela Karlstad blomma!
Vacker, väldoftande och välgörande! 

 
Tanken är busenkel. 

Tillsammans bi-dra till biologisk mångfald genom att så blommor, plantera blommande träd och buskar (läs mat till viktiga pollinatörer), och samtidigt skapa Sveriges vackraste och vettigaste kommun våren och sommaren 2021. Och dela med oss av blomsterprakten via sociala medier under hashtaggen #låthelakarlstadblomma #låthelasverigeblomma

För så här ligger det till.
Vi människor är beroende av viktiga pollinatörer – inte minst för vår matförsörjning.
Men allt som oftast ser vi naturen som något vi ska erövra, försöka mota bort och styra och viftar bort dessa betydelsefulla trädgårdsmästare, och jobbar enträget bort de livsmiljöer där de trivs. Det råder akut brist på mat och boende för pollinatörer, men det fina i kråksången är att vi kan hjälpa till.

Dels genom att skippa bekämpningsmedel, handla ekologiskt och ta det lugnt med att anlägga gräsmattor, sten och trall. Men också genom att (och nu kommer vi till själva pistillen i blomsterprakten): odla blommor, buskar och träd som blir som bufféer för pollinatörer. På balkongen, innergården, kolonilotten, ängen eller i trädgården. Och för all del: på taket till livsmedelsbutiken, i krukor utanför arbetsplatsen eller i pallkragar på förskolan eller skolan.

Skippa att klippa gräsmattan, låta den gå upp i blom (eller låta delar av gräsmattan bli äng?) och inte vara så noga i trädgården. Att ligga i hängmattan i sommar och skippa att rensa ogräs har aldrig varit så välgörande.

Ser fram emot att följa bilder på odlingspepp, fröpåsar, otippade ställen att odla på, prunkande balkonger och blomsterstinna trädgårdar. Kommunala parker, rondeller eller varför inte stadskärnor? Och kanske att företag vågar utmana varandra?

I år kickstartar vi, men tanken är att detta SÅ KLART ska växa sig större.

Vi tycker givetvis att alla kommuner ska utmana oss! Kanske en #låthelauppsalablomma dyker opp? Eller en #låthelaskellefteåblomma kan ta fart under #låthelasverigeblomma ?
Det vore ju underbart!

LÄS MER: Låt hela Karlstad blomma! 

 

Loading Likes...

Vabb, semester, bojkott, klimatlagar och Värmland?

God morgon!
I dag ska det bli pötthett här i Värmland, och aprils gråbruna ska byta nyans till gröna knoppar. Det ska bli så spännande att se trädgården ta form och upptäcka vad som växer där.

Planen den här veckan var att spela in en film från tomten och plåta lite från vår lilla lya och jobba ikapp, men vi får se hur det blir med den saken. Går in i vabb vecka två med kidsen (kommer vi någonsin komma in i vardagen på nya förskolan kan en undra?).
Förra veckan var det ena barnet som var lite snuvig, och då måste vi vara hemma i sju dagar, och syskon också. Det hade ju varit FINEMANG om det andra barnet hade tajmat sin snuva, men nej. Det andra barnet hade lite snuva nu på morgonen och nu måste båda vara hemma hela veckan. Vettigt så klart, men tålamodet, TÅLAMODET!
Jaja, det är bara att gilla läget och skratta åt trasslet.

Innan jag tar tag i denna vecka, så tänkte jag göra ett litet svep!

Blommande projekt på gång!
I veckan lanserar Klimatklubben Karlstad – lokalklubben som jag startade i början av året – sin första kampanj! Och den är inte bara välgörande, utan också oerhört vacker …
Mer om detta snart!

Framtidens jobb i ETC
Listan över framtiden jobb som jag skrev om har uppmärksammats av ETC. Och här snackar jag loss i ETC om saken. 

20 000 har skrivit på för Månsberget
Tänk va, över 20 000 har skrivit under namninsamlingen för skogen vid Månsberget. Skogen planeras att skövlas till förmån för ytterligare ett shoppingcenter, trots att den är en så kallad nyckelbiotop och är hem åt hotade arter som inte skulle ha någonstans att ta vägen om skogen försvann.

Hej politiker!
Något av det bästa med att flytta hem har varit att träffa alla spännande, inspirerande människor i Värmland. Så många som har hört av sig! Hej lyx-sits att få massa mejl och DM:s ba!
Och samtidigt har jag en liten fot kvar i Stockholm. I olika konstellationer har Klimatklubben och Klimatklubben Karlstad bjudits in att snacka klimat med flera olika aktörer och politiker, bland annat Miljöpartiet i Karlstad och Socialdemokraterna i Stockholm stad.
Hoppas fler politiska partier hör av sig, för vi vill ju snacka med alla!
Vad vi gör i samtalen? Vi pumpar ut idéer på satsningar och tillvägagångssätt, hittar frågor med olika infallsvinklar (som berör både klimat, miljö, ekonomi och hälsa), samtidigt som vi försöker ingjuta mod att vara först! Hej PR!

Värmlandssemester
Det kommer ju bli en speciell sommar, och vi kommer förmodligen mest vara hemma och greja med vår nya trädgård och kanske bygga hus. Men jag är också taggad på att upptäcka Värmland, och hitta små söta pärlor. Tips emottages tacksamt!
Kommer bli en tur till Stockholm också om världsläget tillåter. Hur ska jag hinna träffa alla jag håller av? Gah! Det mest naturliga skulle ju vara att ställa till med en picknick i parken, men med rådande restriktioner blir det ju svårt. Kristin Lundell undrade om jag fanns på Bokadirket, hahaha.

Kommande klimatlagar?
Förutom att jag tycker att alla följa Maria SoxbosHållbara svepet” (som borde ha en given plats i varenda svensk lokaltidning, right?), så borde alla ta en sväng om kring Maris inlägg om klimatlagar. I det här avsnittet av Plan B-podden så hivar jag och Maria ur oss “ransonering”. Och ju mer jag tänker på det, desto orimligare känns det att vi inte har någon form av ransonering eftersom vi lever så långt över våra resurser? Det borde ju finnas ett tak kan en tycka. Eller? Just nu är hela samhället på kredit.

Ny i Värmland
Alltså Värmland – inte kattpiss! En fin sak som finns här är initiativet Ny i Värmland, som drivs av två otroligt engagerade personer vars mission är att koppla ihop människor med jobb, boende och sammanhang i Värmland. Så värdefullt! Och en otrolig service för alla som längtar efter ett annat liv – av flera olika anledningar.
Jag fick gästa deras livesändning för ett par veckor sedan och berätta om varför jag valt att flytta hem. Klippet kan du se här. 
Inser att jag kanske borde göra ett inlägg om alla föredelar jag ser med att bo just här?
Vad säger ni?

Det händer grejer!
Kommer ni ihåg inlägget om mänskliga rättigheter från i vintras och kampanjen Visa handlingskraft? Där en rad organisationer krävde en lag för att säkra mänskliga rättigheter. En lagstiftning som kräver att företag respekterar mänskliga rättigheter i den egna verksamheten och i sina affärsrelationer. Ni läsare kunde skriva på en namninsamling för att sätta press, och över 21 000 skrev på. And now? För ett par veckor sedan röstade EU-parlamentet JA till att ge grönt ljus till kommissionen att ta fram ett lagförslag kring företags ansvar för miljö och mänskliga rättigheter, så kallad due diligence.
Tack för att du skrev på, tillsammans gör vi skillnad.

Klimatundervisning i skolorna?
Den geniala organisationen Våra barns klimat släppte i förra veckan sin kampanj Klimatlyft skolan, eftersom de anser skolan behöver ta ett krafttag kring klimatet – och oron kring klimatet. En Novusundersökning som släpptes innan jul visade att hälften av alla 12-18-åringar inte tror att vi kommer att lösa klimatfrågan. Hej då framtidsoptimism. Så tragiskt. Och en oerhört farlig utveckling kan också tänkas.
I en ny undersökning säger 8 av 10 unga att de vill se ett större fokus på klimat och miljö i skolan. Samma undersökning visar också att unga tycker att det läggs för stort fokus på vad individen gör.
Jag kan inte annat än att hålla med, och önskar att det fanns mer styr. Mindre fri lek. Allt annat är ett svek mot nästa generation.
Vi behöver ta våra och andras barn och ungas oro på allvar och visa att vuxenvärlden tar ansvar. Och kanske också värna om vår egen framtid?

Är det inte konstigt?
Och appråpå det. Hur kan det vara lagligt att flyg subventioneras? En kan samla poäng på sitt Eurobonus, så att en kan flyga ännu mer? Vad skickar det för signaler till barn och unga? Till oss?
Knepigast av allt måste ändå vara att jag, som kämpar för att sänka mina utsläpp på matfronten genom att handla lokalt, äta i säsong och konvertera till allt mer vegansk mat, får erbjudanden om att omvandla alla mina matpoäng från Coop till flygresor via Tui eller shoppa nytt på Lindex. Hur ska individen tänka när vi matas av ständig tvetydighet. Att det skaver är en klar underdrift. Och vad säger det till nästa generation? Till oss? Att det är helt okej att fortsätta exakt som vi gör.
Fasen, jag som varit trogen kund så länge. Så besviken. Är det nu vi bojkottar Coop?

Loading Likes...

Hur kan jag vara den sköna på festen när jag är elefanten i rummet?

Peppad värmlänning som älskar sociala nav, babbel, stök, stoj, skoj och skratt. Trivs som katten med många människor omkring mig, och att gå från allvar till kluckskratt. Jag har stått upp och sagt ifrån, men också blivit erbjuden jobb för att jag “bidrar till en god stämning på arbetsplatsen”. Älskar när alla trivs! När andra kan känna att de kan vara sig själva. Jag kan vända ut och in på mig själv i försök att alla ska må bra.
Den där personen som är (var?) jag har jag ärligt talat svårt att få ihop.

För jag är också elefanten i rummet.

Som lovat mig själv att – likt Bianca Kronlöfs träffsäkra ord om feminismen – alltid stå upp för klimatet (och alla de kvinnor som drabbas av klimatförändringarna) vid kaffeautomaten. För mina barns skull. Trots att jag skapar dålig stämning.

Klimatglasögonen har blivit allt skarpare med åren, och jag vägrar göda ohållbara normer och “hålla med”.
Jag är den obekväma.

Men hur går den där personen ihop med den ovan?
Och hur mår folk i min närvaro? Känner de sig kritiserade bara av min blotta närvaro? Pikade av mitt sätt att leva? Av mina val? Det är min skräck. Att vara skavet i sammanhanget.
Jag vill ju vara oskavet.
Och jag är samtidigt besviken på samhället som inte tar mer ansvar för klimatet, för med mer styr skulle jag slippa bli klimatbikten på middagen och elefanten i rummet. Nageln i ögat.
Jag skulle vara norm.

I dag klockan 12.00 ska jag delta i klimatterapi – med publik!?
Hjeeeelp!
Just det här ska jag ta upp med den karismatiska klimatpyskologen Kata Nylén, i ett samtal som arrangeras av ABF.

Samtalet kan ses via Facebook. Anmäl dig nu vettja!

Loading Likes...

Göttigt, fullt ätbart bröd – slängs! Varför?

I betalt samarbete med Too Good To Go 

Surdegsbröd, fralla, baguette, pain riche, levain, bulle och köpelimpa.
Gött bröd har många namn.
Och jag ääääääälskar bröd. Både att baka och äta. Helst rostat!
Sedan ett bra tag tillbaka har jag också en fabless för att rädda bröd. På flera olika sätt.

Min geniala lanthandel har en korg full av bröd och göttebröd, korvbröd, hamburgerbröd och limpor som är kedjans eget märke eller bakat i butik, som de säljer när det börjar närma sig bäst-före-datum. Jag går loss i den där korgen, ger häften till mina föräldrar och fyller därefter frysen till max.
Men det finns andra sätt att rädda bröd – ska strax berätta hur.

Varför jag älskar att rädda bröd?
Bröd är det livsmedel som vi är rappast på att svinna bort.
260 000 brödskivor i timmen svinnas bort närmare bestämt.
Jag smular sönder av panik över detta slöseri.

Tänk va, att 260 000 brödskivor svinnas bort varje timme – bröd som kunde ha mättat någons hunger.
Och vi slänger inte bara brödet, utan alla resurser som också gått åt till att producera brödet. Jord, vatten, transporter exempelvis.
Ett enormt slöseri, men också ett beteende som kostar rejält med deg. I dubbel bemärkelse.

Varför ser det ut så här?
Och hur kan vi ändra på detta?
Hur ser den resurseffektiva, smarriga och göttiga framtiden ut?
Det snackar jag och Maria om i ett nytt avsnitt av Plan B-podden – ett avsnitt som fått namnet Bröd, bak & andra bullar.

Det här avsnittet gör vi tillsammans med den briljanta matsvinnsappen Too Good To Go som jobbar på flera fronter för att minska svinnet. Förutom att de är vassa på snacka matsvinn (älskar deras Instagram, där jag ständigt lär mig massor om matsvinn), så kan en rädda mat via deras app – mat från restauranger, caféer och bagerier.
Aldrig har väl mat smakat godare!

I detta avsnitt snackar jag med Åsa Sandberg från Too Good To Go, får smarta brödsvinns-tips och blir inte lite taggad på deras överraskningspåsar med räddad mat. Som Kinderägg för vuxna!
Dessutom snackar Maria med en gotlänning som fick mitt hjärta att bakas ihop till en liten sockerkringla.
Markus Wahlgren på Coop i Visby – vår favoritbutik när vi hade torp på Gotland – som är
en kvick eldsjäl som lackade på ett brödsystem där 28 000 ton bröd slängs varje år.

Vaddå brödsystem? Jo, så här ligger det till.
Det är inte livsmedelsbutikerna som själva äger brödet i hyllorna – det gör brödproducenterna. De transporterar brödet i speciella brödbilar till alla de tusentals livmedelsbutiker som finns runt om i Sverige, maxar hyllorna med allsköns sorters bröd och några dagar innan bäst-före-datum slängs det fullt ätbart brödet ner i stora soppåsar. Prima bröd körs sedan i väg för att processas om till exempelvis djurfoder, etanol eller så blir brödet bränsle i ett värmeverk. Det är alltså inte dåligt bröd, utan bröd som går alldeles utmärkt att äta.

Markus Wahlgren ledsnade på detta resursdrypande system och tog saken i egna händer. Hur? Ja, men det får du veta avsnittet Bröd, bak & andra bullar.

Detta ska säga: Alla brödproducenter i Sverige är inte överens om att retursystemet är det bästa. Enligt en uppgifter från 2019 vill den näst största aktören häva systemet för att minska matsvinnet och spara på resurserna, medan den största aktören säger nej.

 

Det hade så klart varit käckt om vi kunde skylla allt svinn på brödsystemet, men tyvärr har du och jag en viktig roll i denna krutong-prydda soppa. För hushållen är gaaaaanska friska på att svinna bröd. Av de 80 000 ton bröd som svinnas bort i Sverige varje år så försvinner 30 000 ton i hushållen.
I podden snackar vi om var svinnet sker varför vi svinnar och vem som svinnar.

Missa inte!

Och så får jag en – eller var det två? – utmaningar av Maria. GULP!

Kan du ana vad?

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny