För ett bra tag sedan berättade jag att vi har fått möjlighet att hyra en bit mark som ligger nedanför vårt hus. Marken, det som vi kallar ängen, har inte brukats på decennier och är mest av allt en fristad för invasiva arter och ogräs.
För ett halvt sekel sedan ägde min mormor och morfar marken, hade kossor på den och odlade även potatis på sina ställen.
Vår dröm har blivit att återställa marken. Använda den! Och så klart odla potatis eftersom det är livets mat.
I vår blir det inga potatisodlingar här, men för att nyttja marken (och ge de invasiva arterna en omgång) så har vi lånat in ett gäng får för sommaren.
Alltså de är så gulliga! Och vi funderar nu på att säga upp alla abonemang på diverse streamingtjänster, för varje kväll hänger hela familjen här. Med fåren. Klappar, kelar och ger dem små tillfälliga namn.
I det värmländska halmbalshuset blir det inte många knop gjorda. Medan katterna vilsover sig runt i inredningen – på köksstolar, i fönsternischer och i filtkorgar – så ligger resten av familjen som ett knockat plockepinn i sovrummet. Här pågår halsont, feber, ögoninflammation, magont och jobb i en härlig mix.
Men i väntan på friskare tider så kommer här en klassiker! Q&A!
Du ställer frågor. Jag svarar.
Detkan handla om prick vadsom helst. Klimat, omställning, husbygge, självförsörjning, livet på landet, krisberedskap, DIY:s, cirkulära gallerior eller vad som står på middagsbordet en helt vanlig, sketen tisdag.
Frågorna kan du ställa i kommentarsfältet – antingen här eller via instagram eller mejl (sundh.emma(a)gmail.com).
Nu ska ni få se världens gull! Mitt yngsta barn har önskat sig kycklingar, och för några veckor sedan började hennes höna Smulan att ruva! Det har varit så spännande!
Och i går kom John inspringande mitt i fredagsmyset och sa “Smulan har fått en kyckling”. När vi kom in i hönshuset såg det ut så här …
Men snart tittade en liten kyckling ut! Den fick namnet Bibbi!
Livet på landet levererar!
Äntligen! Som jag har längtat efter att plantera, planera och greja ute i trädgården. Och nu är det dags!
Någon som är lika taggad på odling och trädgård som jag?
Orangeri, duk, krukor, hinkar och grönska! Det luktar vår och odling, eller hur?
Mellan byggvarven skissar jag trädgårdsdrömmar (vill ni se?) och utvidgar trädgården som ska ge mat åt både oss och viktiga pollinatörer, med den långsiktiga drömmen att bli självförsörjande. En smart trädgård alltså.
Förrförra året startade upp en fransk potager i miniformat, börjande samplantera i mina pallkragar från Granngården och satte ner fröer i nästan vad som helst som kunde liknas vid en kruka. Nu har alla pallgragar grånat vackert, är redo för nya grödor och större drömmar. Planen är att trädgården ska växa och bli större för varje år som går.
Förra året växte det tomater i den här pallkragen, men i år ska jag odla …
… höga sockerärtor och samplantera med rädisor och rosenskära. Växtstöden är gjorda av gamla bambupinnar (som jag köpte på Granngården när jag hade torp på Gotland), och ger stöd åt såväl tomater som sockerärtor.
Här återanvänds ALLT!
Jag har delat upp trädgården i olika zoner så att jag ska kunna byta växtplats på grönorna varje år. Just nu har jag fyra “kvarter”, men tanken är att utöka antalet så småningom.
Mitt tänk (när det gäller allt?) är att saker och ting ska ha dubbla uppdrag. Odlingarna ska både ge mat åt oss och andra djur, pallkragarna ska kunna användas för såväl odlingar som kompost och en hink ska kunna funka både som vattenuppsamlare och kruka för växter. Ogillar prylar som bara har ETT användningsområde.
Det mesta jag har i min trädgård är återbrukat, med några få undantag. Pallkragar av obehandlat trä, hinkar och vattenkannor som hjälper mig att ta vara på resurser som exempelvis regnvatten. Och pja, några redskap som hängt med i många år.
Nu kör vi odlingsåret 2023! Någon som är lika taggad på odling och trädgård som jag?
Det är inte direkt proppfullt på sparkontot (hej bygga hus, driva eget företag i lågkonjunktur och jobba ideellt), men i tider av äggbrist känner jag mig fasen rik.
Tack vare de här gullisarna!
Här levereras det ägg för fulla muggar.
Och fint sällskap. Kapten, Dolores, Dagmar, Vinge, Smulan, Tusse och tuppen Bladis kommer springande emot en så fort en kommer.
Jag älskar våra höns. De är så fina, sällskapliga och ger också nyanserad bild kring hur mat ser ut. Jag tänker ofta på hur förda bakom mat-ljuset vi är i denna industarliserade tid, när mat som inte passar in i mallen slängs.
Odlar en själv eller har egna höns vet en ju att mat ser lite tjosan hejsan ut ibland, men smakar precis lika bra ändå.
När vi hade torp på Gotland så besökte vi en förskola som hade en egen hönsgård. Hallå! Hur bra? Vettigt? Fint?
Att få lära sig om mat från barnsben, ta vara på resuserna och också få med sig att mat inte alltid kan se så tillrättalagd ut som den gör i butik.
Att få ägg från egna höns – när det nalkas äggbrist – ger samma känsla som på Gotland 2018, när jag efter en knastertorr sommar lyckades fylla alla regntunnor efter ett skyfall och kände mig så RIK!
Rik på resurser.
Hej på er och tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg.
Det är mellan varven obarmhärtigt tungt, men jag håller näsan ovanför ytan. Är faktiskt mest av allt glad, men så dagarna innan besöken och dagarna efter så är jag lite av ett vrak. Måste gräva ett hål eller bygga en bod för att hålla ihop.
Ibland försvinner jag ett par dagar härifrån, men jag kommer alltid åter med kameran full i bilder och huvudet fullt av projekt. Jag tänker ofta på det där, behovet av att göra, för att liksom inte gå sönder.
Kanske är det kanalen ut, pyset i ångpannan.
Om det så är en döende pappa eller om det är att jobba med klimat som drabbar miljoner och kommer att kosta ytterligare miljoner livet, men allt för få bryr sig om. Att inte sysselsätta händerna skulle eventuellt göra mig knäpp.
Hur som helst (högt, lågt, sorgset, glatt, allt får samsas här på blögga) så har jag fyllt orangeriet med mina odlingar.
Jag tänker lite på den där personen som jag träffade när jag skulle köpa en barnsäng via Blocket. Hon hade slutat röka och behövde sysselsätta sig, så hon målade om gamla möbler. Lite så känner jag mig med odlingarna.
Mitt blåregn som jag införskaffade förra året av oklar anledning har börjat växa. När jorden och orangeriet är redo ska den grävas ner vid husknuten och så kan Familjen Bridgerton slänga sig i väggen med sitt blåregn. Det kommer bli så fint att rådjuren tappar hakan.
Någon kan ha varit “lite tidig” med sina odlingar så nu står det plantor huller om buller i orangeriet. Tomatplantor, pumpor, solrosor, stockrosor, palmkål …
Och 21 stycken alldeles för stora gurkplantor.
Kommer garanterat vara självförsörjande på gurkor i år – det är ett som är säkert.
Kolla vad som landade i brevlådan här ute på den värmländska landsbygden!
“Modern självhushållning” av Anders Rydell och Alva Herdevall!
Alltså denna megasnygga tegelsten till bok har ALLT! Allt som jag behöver.
Det är modern självhushållningsbok anpassad till 2020-talet, som kombinerar nytt med gammalt. Bästa mixen om du frågar mig. Ta det bästa som har fungerat historiskt och matcha ihop det med nya uppfinningar, teknik och idéer – genialt receptet!
Om jag går i gång på detta?
Eh, ja. En av anledningarna till att vi flyttade ut på landsbygden var ju drömmen om att bli mer självförsörjande. Producera egen el, odla egen mat och gräva där vi står. Inte vara beroende av svajande konjunkturer, livsmedel från någon annanstans eller oroa sig för grus i det globaliserade maskineriet.
Min dröm är att fler ska kunna bli självförsörjande – oavsett om en bor på landsbygden eller i stan. Att staden ska närma sig landsbygden och vise versa. Nu är staden många gånger steril, bortkopplad från naturen och fattig på biologisk mångfald, odlingar och i många fall energiproduktion. Medan landsbygden kanske behöver en gnutta av stadens briljans. Stadiga satsningar, känsla av inkludering i samhället och i beslutsfattandet och så klart: mötesplatser.
När en eldskäl i min före detta bostadsrättsförening föreslog hönsgård på någon av de stora innergårdarna (om jag hejade på, eh, ja) fick hen till svar “Vill du ha höns så flytta ut på landet, det här är stan!” av någon som vaknat på fel sida.
Jag tog personen på orden och flyttade.
Alla kanske inte vill ha höns (och det går säkert att problematisera om en är lagd åt det hållet), men jag hoppas fler ska ha möjlighet att odla, producera egen mat och energi i framtiden. Istället för parkeringsgtal (antal parkeringsplatser som ska ingå i nybyggnation), så kanske vi ska snacka andra värden? Odlingstal?
Bygga hyreshus med egen odlingsyta (så som en gjorde förr) – hej kolonilotter!
Jag tror stenhårt på vi behöver bli fler som blir självförsörjande, skapar fler småbruk, decentraliserar våra samhällen, skapar odlingsmöjligheter överallt (se på Paris där varje tak på nybyggnationer måste ha solceller eller grönska och där en jobbar efter devisen att Paris ska bli medborgarnas egen trädgård) och ser vår egen briljans. Skiftar fokus från att tjäna en massa pengar och istället känner oss rika på andra sätt. Så där som en känner när en kan skörda egna tomater när livsmedelspriserna höjs eller spara regnvatten under sommarens värsta torka. Slippa oroa sig.
Vi ska inte behöva (eller känna oss nödgade att) konsumera oss till lösningar, vi är kreativa nog att lösa saker själva. Eller åtminstone handlingskraftiga nog att läsa oss till lösningarna genom en bok på ämnet. Typ … denna.
Jag har bara hunnit bläddra i boken, men känner redan att det kommer bli min go to-bok i alla lägen. Här finns instruktioner för hur en ympar träd, göra egen cider, eget rabarbervin (!?), gör eget skovax, eget te av solhatt och lagar mat på trädgårdens skörd.
Ful är den ju inte heller.
Och som före detta magasinsråtta i lerig overall är det härligt att se bilder på en annan (dock inte före detta) magasinsråtta i lerig overall. När jag jobbade på Bonnier Tidskrifter så jobbade Anders Rydell på hypade Bon.
Den här boken borde alla läsa! För den här kunskapen – att kunna reda sig själv – behöver fler ta del av.
Julklappar i all ära, men årets finaste klapp är helt klart den som väntade i hönshuset ett par dagar innan jul. Nämligen ägg!
Detta är så stort!
Våra gulliga, gulliga höns har blivit så stora att de värper små ägg. Med betoning på små.
Första dagen ett litet ägg, någon dag senare ett till och i går hämtades fyra ägg i olika storlekar från hönsgården.
Mest är det nog den största hönan, Dagmar, som värper.
Denna donna. Hon är döpt av mitt äldsta barn efter Dagmar Friman i Fröken Frimans krig.
Dagmar är äldst, coolast och den som är tamast. Hon äter ur handen och barnen kan klappa henne.
När jag och barnen gick för att kolla i hönshuset om det kommit något ägg för dagen fann vi fyra små och ett stort, varmt, nykläckt ägg i dag. Fin grej är att just det – att plocka upp ett varmt, nykläckt ägg – blev ett av barnens bästa minne för barnen.
Ett stycke återbrukad äggkartong och hönsens alldeles egna ägg!
Känner mig rik!
