Tre kvarter från min hemmavrå ligger Vintagefabriken. Mitt kreativa frilanskontor (innehållande en liten butik) som jag driver tillsammans med mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Louise. Där förvandlar vi drömmar till verklighet. Får en idé på måndagen och har genomfört den på fredagen.
Två tramptag på cykeln och jag är där. Måste upp för en liten backe, genom alla löven och därefter rullar jag sista biten. Alltid med det blonda håret swischande i vinden, nymålade rosa läppar och ett knalligt kjolstyg som fladdrar som ett segel.
Bland alla svartklädda höstinvånare är det inte så svårt att känna sig som en festival på rymmen.
Väl på Vintagefabriken tar jag mig aldrig därifrån.
Det är helt omöjligt. John måste – ordagrant – komma och hämta mig på jobbet. Annars flyger timmarna iväg mellan vintageklänningar, dagdrömmart, illustrationer, pyssel, ett remake-projekt och skrivarjobb.

En drömfabrik. På så många plan.
I veckan hade vi en praktikant på Vintagefabriken. Maja. En helt underbar 15-åring som ska få en inblick i yrkeslivet (ps. Maja, du är redan saknad). En rättvis bild. Jag vette tusan alltså. Trots att vi sliter håret av oss och jobbar sju dagar i veckan … så känns det stundvis som en dröm. Ett låtsasjobb som är på fullt allvar. För allvar är det, det ska gudarna veta. Men vi har gjort våra hobbys till jobb och tillsammans skapat en arbetsplats så som vi skulle vilja ha den. Frukostmöten med croissanter, eftermiddagskaffe ur kulörta koppar och en smågodis, babbelpauser mellan allt slit (som det så klart alltid är med egna företag, inget hyschhysch med det inte) och fina bonusar när vi tycker att vi varit helt outstanding. Eller bara behöver ett vitaminpiller. Och framför allt – känslan av att ingen är utbytbar.
Egentligen hade man ju hoppats på att alla arbetsplatser var så där.
Men när de inte är det? Ja, då får man ta saken i egna händer tre kvarter bort.

Translation 

Three blocks from my home you find Vintagefabriken (Vintage Factory). My creative freelance office (containing a small vintage shop ) that I run with my friends Volang-Linda and Vintageprylar-Louise. Here, we turn dreams into reality. From an idea on Monday and to reality on Friday.
Two turn of the pedals on the bike and I’m there. I must ride up a small hill, through all the autumn leaves, and then I roll the last bit. Always with the blonde hair in the wind, freshly painted pink lips and a colorful dress flapping like a sail.
Among all dressed in black, autumn people, it is not so hard to feel like a festival on the run.
Once at the Vintage Factory I never leave.
It is absolutely impossible. John must – literally – come and get me after work. Otherwise the hours fly away among vintage dresses, daydreams , illustrations, DIY , remake projects and print jobs.

A dream factory. On so many levels.
This week we had an intern at Vintage Factory. Maja . A wonderful 15 -year-old who wanted to get an insight into workplace ( ps. Maja , you are already missing ). A fair picture.
I have no idea what is. Although we tear the hair of us and work seven days a week … it feels at times like a dream. A pretend job that is quite seriously. Because it’s really seriously, you know. But we have made our hobbies into jobs and together created a workplace as we would like to have it. Breakfast meetings with croissants, afternoon of colored coffee cups and candy, babble breaks in between all the hard work (which it of course always is with your own business, no hush hush with that) and great bonuses when we think we have been absolutely outstanding . Or when we just need a vitamin pill.
And above all – the feeling that no one is replaceable .
Actually, one always hoped that all jobs were like that.
But when they are not? Well, then you have to take matters into their own hands three blocks away.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!