Häromdagen flög min mamma Märta förbi stan. Eller alltså hon åkte ju tåg (så klart), men med min mammas viftande fartfläkt känns det som ett mindre jumbojet ankrar stan.
Min mamma är en krutlady.

Under några timmar passade vi på att umgås i Vinterviken, på Vintervikens trädgårdscafé över ett glas vin, en flaska juice och mumsig lunch. 

Den här lilla skrotan var inte alls sig själv denna dag. Hon hade fått vaccin på morgonkvisten och var helt ur gängorna, stackarn.

Med blommig hätta från Fint & fult och Madicken-klänning från Emma & Malena satt hon storögt och lyssnade på mormor Märta. 

Det här är förövrigt nya prylen – sitta i egen stol. Uppbullad av filtar och kuddar.
Men inga gapskratt, finurliga blickar eller ansträngda skrattgropar. Nope. Inte i dag. 

Lagom till att lunchen serverades vrålade Majken till. Och som hon vrålade. Det var väl vaccinet som talade. Ville inte sitta, inte ligga, inte vara i vagnen, inte i knät. Så mamma och jag fick turas om att äta. 

Majken ville nämligen stå på en stol. Eller titta på blommorna. Det var det enda som dög. Men så hade hon också lite inkapslad feber som skulle bryta ut senare på kvällen.  Lilla, lilla Majken som blev buren av min mamma medan jag slängde i min maten.
När stolen var smakad på, blommorna luktade på och lunchen uppäten flög min mamma i väg lika snabbt som hon kom.