Värmland, svampplock och känslomässig berg-och-dal-bana

I helgen var jag hemma i Värmland för att hänga med mina föräldrar, klappa katt (vår katt Jumanji har fått augustijobb som gosmakare hemma hos mina föräldrar) och så har jag och John försökt få lite styr om det här projektet.  Alltså John njuter som bara tusan just nu. Han är så redo (kanske mer redo än mig) för landet, styr upp och grejar för att vi så så småningom ska kunna landa här.
Vi rensade i verkstaden, blivande köket …

Dammade av små pinaler från torpet och ställde in i gästrummet som vi bor i när vi är på besök.

Och ibland tog vi paus och gick ut i skogen, som är runt husknuten. Det är sådan lyx att bara gå ut i skogen, för det är inget jag tar för givet i stan.

Mina kids älskar skogen, och kan leka en evighet här.

Själv hade jag hittat den perfekta outfiten att släpa runt i en hel helg. Blåställ.
Det geniala att inte behöva tänka på vad en ska ta på sig, utan bara åla i sig denna.

Visade barnen detta. Vi kallar det Mossornas rike, en del av skogen som är så mjuk och som sluttar ner mot en liten bäck.
Den här skogen anlade min morfar för en herrans massa år sedan. Min morfar som jag aldrig hann träffa, men som mest beskrevs som en varm bohem som hellre ville läsa deckare än att sköta jordbruk. Synd att jordbruk inte gick att sköta med pure charm, då hade det nog gått lysande för den stora gården. Som tur är hade han min mormor. Stålmormor. Som förutom att sköta barn, hushåll, engagerade sig i Röda korset, var politiskt aktiv också lönearbetade.
Nu tillhör skogen och all mark någon annan sedan många år tillbaka, men släkten bor kvar på sina ställen häromkring.

Vi plockade svamp och tömde huvudet. Det är sådan berg-och-dalbana i livet just nu. En känslomässig storm. Det är så förbannat svårt att få ihop pandemi och sjuk anhörig, med framtidsplaner, annalkande röj- och byggprojekt och att samtidigt kunna vara en härlig, hyfsat stabil, förälder. Jag känner mig så otillräckligt. Jag vill vara på fem platser samtidigt, ta vara på tiden, kunna röja för att kunna ta vara på tiden och ge barnen den bästa av tiden. Det går liksom inte riktigt ihop.

Och just nu kanske det inte heller är glasklart vad vinningen för barnen är, om vi skulle flytta hit på heltid. De har mestadels av alla vänner i Stockholm, en trygghet och ett tydligt hem. Jaja, jag får väl börja gå runt och knacka dörr i bygden och fråga om det finns några kids som kan vill ha fler kompisar, haha. Givetvis kommer allt sådant där att lösa sig med förskola och skolan, men just nu är allt lite stökigt. Och något jag oroar mig för.
Hur kommer det sociala livet se ut? Finns det några trevliga filurer i husen omkring?

Det hände något historiskt också. Glashuset som varit belamrat av möbler och grejer de senaste 20 åren tömdes av mig och John. Vi stuvade in grejerna i förråden, och dammade av …

Denna pärla som är byggd av återbrukat material och gamla fönster från en ladugård.

Jag är som ni vet uppvuxen längs en liten grusväg, där hela släkt bodde back in the days. När jag var liten gick en mellan husen, knackade på dörren, klev in och frågade om en fick vara någons sällskap. Jag hamnade ofta här, hos min moster. Älskade hennes sällskap, och fick vara med och baka och hjälpte henne att städa huset mot alla småpengar i hennes handväska. Nu är det mina ungar som dras hit. Här matar de hönsen …

Och gungar.

Vad vi gjorde mer? Kikade lite på … en tomt, bredvid världens finaste skog. Mängder av hasselbuskar!

Vi får se hur det går med allt, men håller er underrättade. Var så säker.
Fint är det i alla fall.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. Alltså fattar att det känns stökigt med allt! Men alla steg för att slutligen landa rätt. Barnen kommer må bra om ni mår bra. Massa kramar och styrka till er!

    1. Tack snälla för orden <3

  2. Tror det blir jättebra! Dina barn är ju fortfarande i den där åldern när det ofta är lätt att börja leka med nya barn. Jag växte upp på landet och vi var runt 10 stycken barn i olika åldrar som lekte massor ihop. Tror att det är bra att blanda åldrar och att alla får vara med eftersom det inte finns så många att en kan vara kinkig. Och bra att få leka i miljö som inte är så tillrättalagd utan bara gå ut i skogen och använda fantasin.

  3. Fint att följa er på er resa från Stockholm. Tänker ofta på att vi borde flytta till småstaden där jag har mina föräldrar, syskon och syskonbarn men det blir inte så och åren bara går. Tycker att ni är modiga. Hoppas ni landar i det som blir ert.

    1. Åh, modiga vet jag inte. Vi har inte flyttat än, hahaha. KRAM emma

Kommentera

Stäng meny