Vabb, tryck för bröstet & hundfilter

Den här torsdagen skulle jag egentligen ha lämnat en massa reportage, blogga ikapp och styra upp alla de där jobben som hänger i luften. Göra rent skrivbord inför påsken. Men det blev inget med det. Istället har jag jonglerat två skrikande, frustrerande syskon som S A K T A lär sig att förhålla sig till varandra. Eller inte alls.
Den ena hoppar i sängen i ett rum, den andra klättrar upp på en stol och vidare upp på diskbänken i ett annat. En av dem fipplar upp en låda med saxar och den andra tycker att det är en ypperlig idé att klättra upp på trehjulingen med en tandborste i munnen. Och jag som kutar fram och tillbaka för att se att ingen har fara för sitt liv. Det här med att bo på tre rum och kök, var det verkligen en bra grej? Inredning och leksaker, ska det vara nödvändigt verkligen?

Försökte nyss ha ett telefonmöte samtidigt som jag bar på en skrikande unge och torkade pottrumpa på en annan. Hojtade att “dra inte varandra i kläderna, knuffas inte och måste TORKA RUMPAN” och poängterade för de i telefonmötet att det inte var dem jag skrek åt. På Instagram ser det alltid så käckt ut att vara en kvinna i farten med barn. Kombinera jobb med barn. Det gör det aldrig hemma hos mig. Axlarna är uppe vid öronen, kroppen är spänd som ett par hängfrysta jeans och jag ser i tunnelseende.
Hatten av för alla ensamstående.

Sladdade förbi mobilen och såg två brännande kommentarer om mitt förra blogginlägg.  Tog bort hela inlägget, trots att det var så många av er som berörts. Blev ledsen, men  insåg också att jag hade gjort fel. Ville göra något bra, men det blev bara skit. Medan barnen tittade på Pippi så publicerade jag inlägget igen, men denna gång utan text.
I samma veva knuffade den ena ungen ner den andra från soffan. Båda började grina. Både ville till min famn, men båda ville ha ensamrätt. Började grina lite för jag kände att jag var otillräcklig. Att jag fokuserar så fel. Vill göra allt på en gång, men det blir platt fall på alla fronter.  Vill fixa till den här världen, göra rätt och samtidigt vara en mamma som är där och fångar upp fallande barn. Inte lätt.

I vabb-sömnlösa-nätter-och-för-lång-att-göra-lista-såsen så kände jag trycket för bröstet, stressen och allt det där som jag trodde jag lärt mig att hantera hyfsat. Önskar så att det fanns en vikarie som kunde ta vid när jag ville ha en dag ledigt eller behöver vabba. Men det gör det inte. Produktionsplaner ska in och jobb ska lämnas. Det är ett flott liv stundvis det där egenföretagande, men just i dag vill jag vill jag bara släppa allt.

Nu sover barnen lunch. De var osams och skrek in i det sista, men somnade på mig till slut. När de sov där, fridfullt tänkte jag på när vi lekt kurragömma i tre minuter och att barnen satt ner och ritade i två. Vabba, rätt mysigt ändå. Eller?
Klev upp och såg mig själv i spegeln. Kom i håg allt.
Det där morgonsminket som jag hastade på mig innan vabben var ett faktum har skavts bort. Hårtofsen som jag kammade upp ser ut som en vinterstel kaprifol. Och jag som hade tagit på mig knalligt för att ta en vårupprorsbild. Nu är den skitig av risotto, färg och grön trolldeg.
Kanske ändå tar en selfie med hund-filtret på Instagram, då syns inte tårränderna, tänker jag. Som om det någonstans vore prioriterat mitt i allt det här. Herregud, människa. Skärp dig.
Klockan 14:06 och John har tagit över vabben (jag ska ta tag i bollmaskinen som kastar bollar mot mig = mitt jobb). Sex timmar totalt kaos och jag är helt slut. Känner mig ömsom världssämst som inte klarar av att hantera allt härj och bannar min optimiatsiska planering – ÄN EN GÅNG. Och ömsom försöker jag omfamna livet på något vis. Bannar den jädra duktiga flickan som drar fram trolldeg när jag kanske mest av allt behövt två skärmar. Bara för att andas lite.

Men alltså hur gör en? Hur planerar en in jobb med en sömsmån för vabb? Kommer det någonsin finnas balans? Är jag privilegierad med barn och ändå klagar? Har jag rätt att klaga som egenföretagare som har rejält med jobb? Fan, hur ska jag vara alla till lags? Och någonstans, djupt, långt där nere, förbi trycket och ångesten så skrattar jag åt mig själv. Åt mina prioriteringar. Hundfilter och gladbralla. Att jag ändå tänker att jag ska liva upp i allt härj. Som om det går på en spexig autopilot som ska gräva mig upp ur dasshålet.

Nu loggar ut för dagen. Kanske tar jag en bild på den där glada brallan. Eller så zoomar jag ut. Men först ska jag fan lägga upp en bild i Insta stories på mig själv i hundfiltret.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 30 kommentarer

  1. Stor kram & mycket till dig! Så fint skrivet!!

    1. Tack snälla du <3

  2. Ser mig lite där, i härjet, men jag ska inte gnälla har bara ett barn nu men i nästa vecka blir det en knodd till. Mitt första barn är som en en virvelvind och det ska bli kul och se om nästa barn är en filbunke eller orkan..,Antar att jag har lugnet före stormen just nu mitt emellan. Det är befriande och skönt att läsa dina rapporter om ej stillasittande liv. Nu roddar jag inte ett företag också men skulle vilja (om nåt år eller tre) och däri ligger också en del av dina inlägg att få veta hur det verkligen är, på riktigt.
    Tack för att du delar med dig!!

  3. Hej Emma!
    Jag tycker du verkar vara en härlig människa. Ta inte åt dig av det där som de skrev! Folk är ju mer än lovligt skitnödiga nuförtiden. Det är deras egna känslor av otillräcklighet som de försöker kväsa genom att trycka till andra. Lågt och onödigt.
    Och från en trebarnsmorsa som går runt med pms och dåligt samvete för att ha rutit åt barnen- släpp. Du är världens bästa mamma till dina barn. Du är ju helt awesome i jobbsammanhang. Och din blogg ger mig så himla go känsla i kroppen. Glad påsk!

    1. Att säga till någon att den inte ska ta åt sig är inte heller särskilt snällt. Låt en människa få vara ledsen.
      Jag vet inte om det kom fler kommentar än de jag läste, men helt ärligt var det befogad kritik (som Emma insiktsfullt och moget tog till sig, även om en såklart kan bli ledsen) och handlade inte alls om att trycka till någon annan.

  4. Emma, jag känner igen mig i allt! Kommer inte komma med några råd (har noll svar, och bara ett barn ) men du ska veta att du inte är ensam. Känner sä här ca 98% av all vaken tid. Puss! ❤️

    1. Åh <3<3<3<3

  5. Finaste Emma! Vill skicka en massa kärlek till dig ❤️ Du är grym! Känner igen mig i känslan att vara otillräcklig och stressad när man jonglerar sjuka barn och jobb. Och jag har ändå ”förmånen” att vara fast anställd och ha ett flexibelt jobb. Sänk dina axlar och andas, sänk kraven på dig själv, jag försöker själv göra det… Dina barn älskar dig oavsett . Bara mina tankar… ❤️

  6. Hur ska vi hjälpa varandra att känna oss tillräckliga i föräldraskapet? Kände våra föräldrar lika dant? Jag har svårt att tro det. Vi har vårt föräldraskap till allmän beskådan, en armé av tyckare kring rätt och fel. Och som någon skrev, lite väl mycket skitnödighet över alltihopa. Vi är så många föräldrar som känner som du. Låt oss gå ihop i ett enda varmt team!

  7. Emma, härliga och ärliga människa! Jag har ett barn, nr 2 på gång med bf imorgon och ett stressande och krävande jobb där det inte går att slänga in en vikarie, jag är dock anställd. En äldre kollega tipsade mig om att släppa all jobbstress och försöka se vabbandet som bonustid med barnen istället och det enkla mentala rådet har faktiskt hjälpt mig. Hittills har de inbokade mötena och leveranserna kunnat vänta en dag eller två. Eller hur skulle du reagera om någon ringde eller mailade till dig och bad om uppskov med en leverans pga att det kört ihop sig med vab? Var snäll mot dig själv och våga lita på att de du jobbar med vet att du levererar! <3

  8. Min situation ser inte ut som din… Min yngsta är lika gammal som Majken, storasyster är tre år äldre, jag jobbar som sjuksköterska (=när jag vabar så vabar jag, även om jag avskyr att lämna mina kollegor i sticket när jag är hemma). Ändå kan jag känna igen mig så sjukt mycket i det du skriver. Känslan av otillräcklighet när barnen bråkar 24/7, ingen vill gå ut när det är fint väder, 3-årstrots och 6-årstrots i en underbar symbios. Känslan av att alltid kunnat gjort lite till på jobbet… Förra helgen kastade jag sönder en cykelhjälm i garaget efter ett kaosigt försök till att lämna huset som slutade med att båda barnen grät… Att vara mamma är inte alltid så sockersött och det är så sjukt skönt att erkänna det. Önskar dig en riktigt härlig påsk med nöjda barn och lite vila! Kram

  9. Kära Emma! Du är inte ensam❤️ Det kommer bli bättre och barnen lär sig att leka bra med varandra (har också pesudotvillingar). Håll ut!
    Kram!

  10. Var inte så hård mot dig själv, fina du. En sak och en dag i taget och glöm inte bort att andas och att du är bra precis som du är, även de dagar då du inte ser det själv. Varma kramar! <3

    1. Åh, tack underbara du <3

  11. Hejjar också på dig! Det är fasen grymt av dig att du får ihop det alls!
    Jag – som inte ens har ett jobb – känner ändå sådär!

  12. Alltså, så himla skönt att höra att det finns fler som har kaosiga och härjiga vabbdagar! Har en 4,5-åring med väldigt mycket spring i benen (minst sagt…) och en 7-månaders bebis och en heldag ensam hemma med båda barnen är, om jag ska vara ärlig, ofta rätt jobbig. Att bolla båda barnens behov (med sov- och amningstider för den minsta och den äldstas behov av umgänge/aktivering och diverse matstunder) är så himla svårt, och leder ofta till att storasyster får kolla en hel del på surfplattan medan jag lägger/ammar bebis eller fixar mat = dålig samvete för “barn mår ju inte bra av att sitta för mycket framför skärmen”… Lägg sedan till alla som, åtminstone av Instagram att döma, har superharmoniska och lugna barn och där en vabbdag ger dem MER tid att fixa hemma/pyssla med barnen/laga genomtänkt och näringsriktig mat. Suck… Som sagt, tack för att du visar att jag inte är ensam om härjiga barn och känslor av otillräcklighet! ❤️

  13. Åh. Jag känner igen mig precis. Jag vet inte heller hur man får ihop det. Jag har följt din blogg i kanske 7 år men älskar denna typ av ärliga inlägg med hög igenkänning. Vem har sagt att vi bara läser för att inspireras? Kämpa på och sänk ribban. Vi gillar det du gör ändå.

  14. Emma, när jag läste ditt blogginlägg lät jag det ligga uppe i en webbflik för att kunna läsa igen och samtidigt försöka lista ut ett bra sätt att tipsa mina läsare om det. Eftersom jag inte refreshat webbläsaren kan jag fortfarande läsa den borttagna texten, och den berör mig lika mycket idag.

    Visst går det att förstå kritiken du fick på ett sätt. Men samtidigt tycker jag verkligen att det finns en poäng med att vi som är så priviligierade åtminstone tar oss tiden att grubbla på hur det skulle vara att behöva lämna allt. Att bara kunna packa EN väska, lätt nog att orka bära långt, där bara det viktigaste finns. Det är en verklighet vi nästan garanterat aldrig kommer att behöva uppleva, men bara att försöka föreställa sig den gör ju också att vi får lite perspektiv på vårt bekväma liv. Det var så jag kände när jag besökte Lesbos för två år sedan och försökte föreställa mig ovissheten som människorna på flykt där hanterar varje dag. Det går inte, vi vet inte. Men det är vår plikt att försöka. Att inte bara blunda.

    Jag tycker om att ni inte “bara” försökte skapa vackra bilder, utan att ni ville ge dem en mening. De hade ju precis som du säger inte kunna publiceras i ett kommersiellt magasin, men i din blogg – som alltid är så full av hjärta – tycker jag att de kändes självklara. Jag är glad att jag hann läsa din fina text, och jag är ledsen att fler inte fick chansen.

    Du är så bra, Emma. Och om bara ett par år lättar småbarnskaoset, jag lovar. <3

    1. Tack Maria! Du satte ord på vad jag tänkte.
      Tråkigt att det är bättre att inte ha text alls för att andra tycker att man inte försökt tillräckligt bra, när man ändå FÖRSÖKT. För vi som är priviligierade kan inte göra annat än försöka att förstå, för vi vet inte hur det är.
      Jag tyckte bilderna gav liv till idén om hur det skulle kunna vara, de startade en tanke, en tanke som jag tror alla skulle behöva tänka för att kanske ha mer förståelse och empati för de som har upplevt det som för oss är helt overkligt.

      Du ska ha credd för att du alltid försöker Emma, och för att du vågar visa upp både den kämpiga vardagen och härligt piff som förgyller våra instagramflöden. <3

  15. Jag hör dig syster och har det likadant. Jag har 9-5 jobb men det blir mycket vabb och stressen av att inte hinna med på jobbet bygger på. Om man bara fick små pauser för sig själv då och då skulle det göra susen. Plus att sova ordentligt förstås. Kämpa på!

  16. Massa, massa, massa kramar!

  17. Stor kram <3

  18. Känner igen mig! Är mammaledig med en 3-åring och en 3-månaders och vill helst göra allt men det går ju inte. Fått utmattningssyndrom och äntligen börjat fatta att jag måste ta det lugnt. Vänta med allt jag vill hitta på. Göra sen och vara i nuet, som min psykolog säger. För annars kraschar jag och då blir jag ingen rolig och glad mamma och fru och människa. Har skalat bort mycket i livet och vi lever ganska enkelt, det är lite tråkigt men det är nog nyttigt för människor att ha lite tråkigt tänker jag. Det kommer något rofyllt ur det. Kram!

  19. Tänker på dig Emma <3 Tyckte kommentarerna om bilderna var onödigt hårda. Du verkar så godhjärtad, hoppas pressen lindrar. Sköt om dig och ha en bra påsk.

  20. Det går över! Lovar! En vacker dag är alla utsövda, friska och solen skiner. Två så tätt emellan är superintensivt ju. Och de bygger upp immunförsvaret allteftersom. Försök att få lite hjälp och avlastning av släkt och vänner om det går. Kanske finns några som inte har barn som kan hoppa in och hjälpa till nån gång ibland. (Helst när alla är friska, smittsnuva kan ha avskräckande verkan…) Våga fråga!
    PS. Din blogg är toppen eftersom du vågar visa att allt inte är rosenrött jämt, ger tröst åt andra som sliter i tillvaron..

  21. Känslan av att jonglera allt och vara otillräcklig som förälder och på jobbet känner jag också igen. Det är så jobbigt och jag tror vi är många som sitter med samma känsla.
    Kärlek till dig Emma för att du uttrycker det så bra och kärlek till alla föräldrar som kämpar på i vardagen.❤️❤️❤️

  22. Men du <3

  23. Åh Emma!!! Andas! En minut i taget, en dag i taget!! VI har så himla höga krav på oss själva och på vårt föräldraskap och som någon ovan skrev så tror inte heller jag att våra föräldrar hade det så…Jag upplever att man är så ensam i sitt föräldraskap idag, helt frånkopplad från de äldre generationerna och varandra… Ingen vågar vara ärlig med hur man känner och hur man har det för att man är orolig för att bli dömd av förstå-sig-påarna!
    Jag som har tre barn (11, 9 och 5 år) försöker att följa minsta motståndets lag och mina ungar tittar förmodligen för ofta på tv eller skärm men då får det vara så vissa dagar! Andra dagar är jag fantastiska mamman (i vissa ögon då..) när jag drar iväg till lekpark, bakar med barnen eller bygger lego i timmar. Good Enough är ett ledord för annars går man sönder!! Glöm aldrig att du är den bästa mamman för dina barn och de skulle aldrig vilja byta ut dig!! <3

  24. Herregud du Superwoman! Heja dig ändå! Har inte läst all kommentarer men tänkt mycket på det där genom åren eftersom jag varit i samma sits (ok inte så nära mellan barnen) men haft samma stök. Båda va galna klättrare dom rotade fram allt och vände man sig en minut så satt nån högst upp i en hylla. Well. Plötsligt är dem äldre och du kommer inte fatta vad allt tjafs va. Kommer Tom glömma tills någon yngre bloggkollega reminds you again men det finns ett men tror jag i allt detta. Det går inte att göra allt. Jag har nog fått lära mig the hard way att det inte går att ha samma work load, eller träffa kompisar lika mycket eller träna, eller workshops eller vad det nu än må vara. Känner ju inte dig så väl men ser ju att du har ett väldans driv. Och att du vill göra massor och gör massor. Men jobben kommer inte försvinna. Även pm det känns så och är roligt. Kanske bättre att få tid att andas lite. För mig va /är problemet att jag får energi av att göra mycket så därför har jag trott att de där extra små sakerna skulle hjälpa mig. Men tänkt mycket på att jag borde varit lite coolare. Försökt vara lite mer i stunden och önskat att jag skalat kraven på att do it all. Förlåt lång rant. Hoppas barnen mår bättre snart och att påsken blir fin. Och var rädd om dig ❤️

    1. Åh, tack för din kommentar. Den hjälper och värmer. Jag älskar ju när det går snabbt, när det händer grejer och drar mig till kaos. Men vill OCKSÅ leva i stunden. Som att jag vill kunna tvärnita i 120 och stå helt stilla efter en sekund. Går ju inte. Men jag lär mig sakta. Känner mig väldigt cool på jobbplanet, men mitt problem ligger nog i att jag blir så gasad. Jag går i gång på grejer. Sedan ska de ju bara genomföras också, hehehe. Inga problem så länge jag kan jobba ostört och utan hinder, men så funkar ju livet inte i stort.
      Det som är bra, ändå, är att jag har lätt att släppa allt när jag tar ledigt. Eller när jag kommer till förskolan.
      Min svaga punkt är vabb. Men jag får ju träna. Mycket dessutom, hahaha.
      Tack för dina visa ord. Mer sådant! Kram Emma

Kommentera

Stäng meny