Tusen tack och om det där som växer i min mage

IMG_9940

Tusen tack för alla fantastiska hurra-rop, lyckönskningar och nu-börjar-jag-grina-fina kommentarer. Jag är så rörd och ni är så himla fina att en bara smäller av.
Att berätta för er gjorde att graviditeten blev lite mer verklig, som att jag faktiskt vågar hoppas en gnutta. Vågar njuta en sekund. Eftersom min förra graviditet tog slut innan jag hann berätta för er, så känns det extra viktigt att få njuta av att säga de där orden.

Hela sommaren har vi gått och ruvat på denna lilla hemlighet, ägnat all energi åt att försöka att inte hoppas för mycket. Fast hoppet är det enda en tänker på. Parera andras skräckscenarior, undvika allt vad all majti google heter (en blir knäpp av att googla graviditetssymtom, don’t do it) och försöka vara i vår alldeles egna bubbla. Där vi bestämmer reglerna. Bestämma sig för att fokusera på att det faktiskt oftast går bra, inte traggla de få gånger det går åt helvete.

Vi är så klart inte i hamn, men jag måste våga hoppas, våga ställa in mig på att det kommer gå vägen och våga drömma. Våga ta ett djupt andetag och njuta.
Det behövs efter nära ett år av total uppgivenhet. Först sorgen efter det utdragna missfallet som aldrig tycktes ta slut, sedan mitt ganska så ineffektiva sätt att hantera situationen: att jobba järnet, fylla kalendern och dra i gång projekt – allt för att slippa tänka. Och därefter frustrationen att allas “du är gravid igen om någon månad”, blev två månader, tre månader, fyra månader, fem månader, sex månader och sju månader.
Väntan på ett lotteri, som inte direkt gagnas av att du blir stressad av att det inte går så lätt som du hoppats. Du ska ju gärna vara så där skönt, comsi comsa-avslappnad. Vilket är allt annat än du är när allt du vill är att bara fortsätta den resa som så abrupt tog slut.
Som jag beskrev det för en nära vän: “Du har planerat att åka till drömmarnas Paris, men blir avslängd i Nynäshamn”.

Stundvis har jag känt att jag blir knäpp, knäpp av att det inte funkar, knäpp av att kroppen spelat mig spratt (försenad mens och gravidtecken gone mad, men utan graviditet) och knäpp av frustrationen av att allt kretsar kring just detta. Trots att en bokar upp roliga resor till Hawaii, ställer till med kalas, hänger med fantastiska vänner, skrattar så att en håller på att kikna, så är det som att någon står och bankar på huvudet vareviga minut. Påminner om att det finns en gräns för hur glad en kan vara. För det har känts lite så, som att en varit fast i en ganska så trång känslolåda, där bara ett visst antal endorfiner har fått plats. Dosen av nedstämdhet, stress och hopplöshet har däremot varit gränslös.
Till detta en frustration att jag – som alltid varit en obotlig optimist – målade fan på väggen vareviga dag. Jag kände inte igen mig själv.
Tyvärr har en stor majoritet av mina vänner och bekanta gått igenom upprepade missfall, sena missfall eller haft svårt att bli gravida, och det vore ju konstigt om det inte påverkade mig.
Men vet ni vad? Det finns andra vänskapskretsar där alla blir gravida på fem röda. Det behöver inte vara svart eller vitt. Och jag inser det nu.

En sak är klar. En skaffar inte barn, en får barn.

Så en dag fick jag nog, sa “fuck it” och bestämde mig för ta mig upp ur den där frustrationen, jobba betydligt mycket mindre, omge mig med peppiga människor och leva där och då. Inte vänta på att börja leva.
Ironiskt nog blev jag gravid några veckor senare.

Nu har vi gått över den där magiska milstolpen när missfallsrisken sjunker med 65% och försöker pusta ut en aning. Och den där obotliga optimisten som jag gillar så mycket, som är jag, börjar sakta men säkert göra sig påmind igen.
I mars blir jag och min älskade John föräldrar. Till en liten, fantasifull skrutt som jag redan känner att jag kommer att älska mer än livet självt.

Loading Likes...

Detta inlägg har 47 kommentarer

  1. Vackert skrivet och formulerat, som vanligt. Önskar er tre allt gott!

  2. Oj, herregud vad jag känner igen mig. Fick ett barn relativt fort, blev gravid igen, missfall vecka 16, sedan tog det nästan ett år tills vi lyckades igen. Det var tufft, även om vi redan hade ett barn. Den där enorma lättnaden när vi fick vårt andra barn glömmer jag aldrig.
    Stort, stort lycka till!

  3. Åååå, nå begynner jeg å gråte! Så fint skrevet, og SÅ GLAD JEG BLIR! For dere. og for den lille i magen som jeg vet kommer til det beste hjemmet den kan få.

  4. Herregud. Ett så starkt inlägg. Så fint. All kärlek till er och all lycka önskar jag er. Tårarna blänker i ögonen. Sitter på bussen till jobbet och tänker på er. Lycka till på resan <3

  5. Tack för att du orkar skriva så ärligt. Jag får tårar i ögonen. Jag vill önska dig, John och er lilla all lycka! Tänk på att livet aldrig är för givet, men att vi måste ta det för givet. Jag utgår ifrån att jag kommer leva i mars, även om jag såklart inte kan veta det. Låt det vara lika självklart om ert barn. Vi kan bara leva om vi förutsätter det som vi aldrig kan veta. Och fortare än du tror är all oro över graviditen borta och du somnar med näsan i fjunigt hår uppfylld av en ny oro. Från den stunden vi blir föräldrar är vi fulla av en ny form av rädsla, för på ett sätt som inte kan jämföras med något annat har vi något som vi kan förlora. Jag tror aldrig att den rädslan försvinner, och jag vet inte om det vore önskvärt att den gjorde det. Snart råkar du väcka ett litet sovande knytt för att du ville vara alldeles säker på att hen fortfarande andas. Det kommer att vara underbart.

  6. Åh vad härligt att ni tillslut fick bli gravida igen! Stort grattis till er! Ska bli roligt att få följa din gravidresa och den lilla bebisens ankomst!

  7. Tack tack tack för att du delat och fortsätter dela med dig av allt det här. Det betyder så himla mycket.

    Jag är så oerhört himla gringlad för er skull. Själv sitter jag här i vecka 6 och vågar inte tro på det ännu, orkar inte bli ledsen igen, hade också ett utdraget hemskt hemskt missfall för några månader sedan. Men det betyder så himla mycket att du delar med dig, både av det sorgliga och nu det jättejättefina. Tack igen. All kärlek till er.

  8. Åh stort grattis! Dina ord du skriver är så viktiga och berörande för mig. Om att det inte är rosenrött, alltid. Kram

  9. Blev så himlans glad när jag läste, eller ja först såg instagrambilden med en med liten bula så var snabb som ögat in på bloggen och en sån fantastiskt underbar nyhet!
    Ska bli så roligt att få följa er resa till tre och lite extra roligt (om man får säga så;)) är att vi själv väntar en liten sparv som ska komma någon gång i januari och jag, min man och blivande storasyster på 3år är så förväntansfull<3 Om inte storsystern är de mest;)
    Men de var inte så jädrans självklart att bli med barn som de kan ibland tyckas låta, för innan vårt första barn kom till oss gick vi igenom ett tungt och mörkt missfall, när vi gifte oss var de en litet hjärta som ticka i min mage så magiskt att vara gravid när man säger ja till varandra och ens gemensamma framtid. Men bara 2 veckor senare så visades de att inget hjärta tickade. Och jag kom ihåg så väl på vår bröllopsdag att jag var så orolig att jag skulle få missfall just den dagen för de kändes som att de inte riktigt skulle gå vägen.. Och sen gick månaderna och inte ett plus på stickan, de gick tio frustrerande månader innan de där pluset äntligen kom att ett litet frö har bott in sig. Och dagarna kändes nästan som veckor för de enda man kunde tänka på (även fast man tänkte man inte skulle tänka) var att detta måste väl ändå få gå vägen nu. Och de gjorde de! Och då när tanken på ett syskon dök upp så såg jag mig framför missfall, månader av försök och väldigt många känslomässiga stormar. Men denna gång kom fröet efter en månad och då tänkte jag att de ändå kan väl inte vara så lätt så detta kommer inte gå vägen, med detta frö kicksparkar härligt i magen nu och jag har nu börjat vant mig vid den underbara tanken på att vi ska bli 4<3

    All lycka och kärlek till dig Emma, din man och de kommande barnet

  10. Det här är så himla gråt-fint och bra. Jag önskar er all lycka! <3

  11. Så fint du skriver! Det är galet läskigt att vänta och oroa sig och det tjänar inget till att andra säger att en ska slappna av… Den är oron är som inbyggd, men det är väldigt stor chans att det går bra! Kom ihåg det! Och snart får ni vara med om det mest fantastiska och omvälvande en kan vara med om. Gudars, vad jag längtar efter en till liten människa när jag tänker på det! 😉
    Lycka till med allt! 🙂

  12. ursäkta blir något konfunderad; vad är det för fel på Nynäshamn?

    1. Menar du allvar??

  13. När jag blev gravid med hjälp av sjukvården efter flera års försök på egen hand bestämde vi oss tidigt att vi skulle njuta, för tänk om det hände något hemskt och vi inte ens unnat oss att njuta när det varade. Typ så. Det är klart att oron fanns där, det spelar nog ingen roll vilken story man har men graviditet är ju inte en helt säker bransch så att säga, men genom att säga det högt och verkligen intala oss själva att lycka var det enda rätta vågade vi känna så och det är jag glad för. Nu är vårt barn ett och ett halvt och min man börjar prata om syskonförsök och jag vill inte. Det är så skönt att njuta av livet tillsammans som familj utan att gå runt med de där tankarna på att hela tiden bli gravid, för de tar ju över allt i sina stunder och det tär. Vi kommer att behöva sjukvårdshjälp för att bli gravida igen, men det får vänta till jag är redo att ta mig an allt vad det innebär. Jag orkar inte ta mig an det just nu, livet är tillräckligt intensivt ändå.

    Jag unnar dig all njutning du kan frammana i din graviditet. Jag njuter mitt allra bästa för er skull. Och jag hoppas att du får vara en frisk och kry preggokvinna, förr eller senare kommer du i alla fall bli “alldeles för tung och otymplig och fan ska det vara så här kan hen inte bara chilla lite istället för att knäcka mina revben!?”. 😉 Stora varma kramar!

  14. Så fint skrivet. Stort grattis. Barn är verkligennågot man får, inte skaffar. Jag blev själv gravid “lätt som en plätt” med första barnet, hade en “enkel” graviditet och förlossning. Trodde att det skulle gå lika lätt andra gången, men fick missfall och precis som för dig tog det ganska många månader innan det blev plus igen, men till slut kom det där efterlängtade plusset 🙂 Nu är jag ca 4 veckor efter dig och håller alla tummar och tår för att vi ska bli 4 i familjen. Jag önskar dig stort lycka till och tycker det ska bli grymt kul att följa dig som preggo 🙂

  15. Ett riktigt riktigt varmt grattis!!! Men du, det är inte i mars ni blir föräldrar. Ni ÄR redan föräldrar till den där lilla klimpen, även om hen inte har kommit ut än.

  16. Åh! Supergrattis och stort lycka till!/rörd till tårar

  17. Stort grattis! Håller alla tummar och tår! 🙂 Försök inte fundera så mycket utan lev i nuet och ta hand om dig!

  18. LYCKA TILL!!

  19. Du är helt fantastisk och skriver så himla fint. Jag hoppas så otroligt mycket för du är så himla värd att få all lycka som finns i världen. Du är så himla modig också som vågar berätta för oss som tycker om dig och vill dig allt väl som finns. Stooooooooooooooooor kram.

  20. Hej Emma!

    Jag blev också så himla glad och rörd när jag såg din bula. Jag har följt i några år och det känns så fint, jag är lika gammal som dig och i samma plats i livet, därför har du många gånger både varit pepp och tröst och jag har känt med dig många gånger. Jag hoppas själv på en bula på magen snart och är så glad att jag känner mig redo och peppad på det, innan har jag känt mig skraj och osäker. Men som du säger, en skaffar inte barn utan får och vägen kan vara krokig. Därför ska det bli så fint att följa dig under min egna väg hur den än kommer se ut att bli! Många kramar och allt gott till dig och John och bulan

  21. Så himla himla glad för er skull! Håller alla tummar och tår!

  22. Åh vad jag känner igen de där tankarna! Och jag har inte ens fått ett missfall. Hade inte ens svårt att bli med barn (även om jag var säker på att det skulle vara svårt för flera av mina vänner har haft svårt att bli med barn och fått flera missfall). När jag väl blev gravid så var jag överlycklig i ett par veckor och sen började oron för missfall. Den är så himla stark och ligger där och gnager. Och man får i princip tvinga sig själv till att njuta och våga hoppas på att allt går bra – att man kommer ligga och mysa med den där knodden i famnen om några månader. Jag är i vecka 25 nu och har kunnat pusta ut lite, men oron försvinner inte helt. Man vill ju så gärna bara kunna njuta och mysa i sin graviditet. Det är ju helt fantastiskt det som händer, men tankarna på att det kan gå åt helvete finns liksom där i bakgrunden.

    Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta. Tror att jag vill säga att det var himla bra skrivet av dig och att det känns fint när någon sätter ord på sina tankar på det sättet du gör här. För det är nog många som kan känna igen sig och när man delar något med andra känns det plötsligt lite mindre jobbigt.

  23. TACK återigen för att du skriver om detta känsliga och för många orörbara ämne som är graviditeter som inte går som de ska och känslorna omkring! Det behövs så mycket! Jag sitter i skrivandes stund i sängen med en kopp kaffe och en snart sjumånaders liten rosig fluffboll till bebis som sover omslingrad runt mitt ben. Och nu ska du få barn i mars! Det gör mig så glad även om jag inte känner dig. Det ska bli en ära att få följa din graviditet och bebistid. Ni kommer bli underbara föräldrar, all lycka till!

  24. Är så glad för er skull! Och det finns inget bättre än föräldraskapet. En trodde att livet var underbart, men när barnen gjorde entré så inser en att livet är helt makalöst vackert. Det är då det börjar.

    kram!

  25. Jag känner igen mig så mycket. Fick missfall vid en oplanerad graviditet. Hade inte längtat efter barn innan, men efter missfallet så var min längtan efter barn fysisk, som ett hål i bröstet. Skyndade mig att arrangera livet så att ett barn fick plats (utbildning, jobb osv.) och hade turen att bli gravid snabbt när vi väl försökte. Men våndan innan det där första ultraljudet då man fick se det lilla livet. Hu! Nu, tre år efter missfallet, ligger jag här och ammar min fina lilla son och det är precis så fint och jobbigt och fantastiskt som jag trodde! All lycka till er! Ska bli fint att fortsätta att följa dig och ert lilla pyre!

  26. Så underbart. Hoppas du hittar tillfällen då du vågar njuta. Jag vet själv att det är svårt, har varit med i matchen… Men som du säger – för de allra flesta går det vägen, så visst ska du våga vara optimist! Det mår du nog bara bra av. Släpp in endorfinerna igen 🙂

  27. Bästa Emma, jag känner dig egentligen inte men har följt din blogg i flera år och blev så oerhört glad när jag läste om er nyhet! Jag hoppas verkligen ni på en lugn och mysig höst/vinter så att ni får njuta ordentligt av din graviditet. Och början av mars, då kanske er lilla krabat lyckas pricka in internationella kvinnodagen som sin dag att komma ut 🙂

  28. Alltså jag verkar typ uppleva allt du upplevt i repris sisådär ett halvår senare. Först ett utdraget missfall, sen strulande mens och just nu, 4 månader efter missfallet kämpar jag med att hitta tillbaka till mej själv och till glädjen och inte bara stressa över att bli preggo igen. Förhoppnings är jag där snart! Men tills dess är det så sjukt skönt att läsa och känna igen mig i dina ord! Kram

    1. Du kommer komma dit Anna! Jag förstår så väl frustrationen. Jag tror att vi i dagens samhälle är så vana vid att kunna påverka våra liv, men just det här kan vi liksom inte påverka. Hur mycket vi än vill. Passa på att boka in massa roligt, unna dig saker som att gå på spa eller åk på en resa. Vänta inte på livet helt enklelt. Lätt att säga, men svårt att genomföra. John och jag sa till till exempel att om vi inte är gravida i höst, ja, då drar vi till Paris och pimplar drinkar. Då kändes det helt plötsligt som att alla alternativ var bra. Något skulle bli bra. Ledsen för rörigt svar, men jag vill ge dig en massa pepp. Det har ju funkat, så då borde det funka igen, eller hur? Stor kram

  29. Grattis! Vad spännande!

  30. Vill bara önska dig och John ett stort lycka till! Och tack för att du vågar dela med dig av dina tankar och känslor. Så himla fint skrivet ♥♥

  31. Stort grattis!

  32. Himla fina ord. Så glada för er skull, hålla alla tummar och tår för att allt bara ska flyta på sådär fint och du får njuta av de här månaderna.

    Så kul att träffas igår också! Hoppas ni fick en fortsatt fin dag (PS, du finns på bild på min blogg). 🙂

    Kram!

  33. Kjære Emma, tusen takk for at du deler og setter ord på følelser som jeg kjenner så godt igjen. Det varmer! En månedlig syklus av håp og skuffelse i snart to år blir altoppslukende. Likevel, enig i at vi må kjøre på med det livet man har, nå!

  34. Så enormt ärligt och fint skrivet! Du är verkligen en inspirerande människa, men det är just det. Vi är alla människor och livet rullar på och spelar sina spratt. Så sant att “barn är något man får”. Har nyligen fått massvis med frågor själv “när är det dags då?” och mitt svar är inte när vi får barn utan OM.
    Önskar er så enormt mycket lycka till er familj.

  35. Emma, tack för att du skriver om det här. Jag önskar så att detta ämne inte var så tabu att prata och skriva om. Jag känner igen mig i varenda ord du skriver. Många kramar till dig ❤️

  36. Stort grattis! Väldigt fint skrivet och väldigt viktigt inlägg, finns så många som känner igen sig i det här och det är alldeles för mycke hysch hysch kring missfall. Härligt att det fungerade, det kommer gå super snart har ni er lilla skrutt som kommer skaka om er värld på ett fantastiskt sätt!

  37. Åh va jag vet hur du tänker, den där oroligheten och en-får-inte.vara-för-glad-känslan. Som jag sneglade på alla gravidmagar månader efter vårt missfall: längtandes, sorgsen, avundsjuk, och glad-för-deras-skull. Som i ett falskt skimmer. Och när det då äntligen tar sig så vågar man ju inte hoppas. Allt känns jobbigt och inte alls så där lyckligt som det skulle vara. Ingens uppmuntrande och lugnande ord får den där oroliga man-får-inte-ropa-hej-känslan att försvinna. Inte ens ett tidigt ultraljud i mitt fall. När rutinultraljudet i v 19 närmade sig (jisses va dagarna kändes som veckor, även om illamående och ömma bröst var dagsformen i många veckor) var jag hur nervös som helst! Hur skulle hjärtat slå, huvudet vara format, storleken vara normal och alla lemmar finnas…ahh! säg nånting då du hemlighetsfulla ultraljudsbarnmorska! Allt var normalt, jättebra faktiskt. Äntligen kunde jag pusta ut, lite.
    Idag är jag tydligt gravid (“det syns jättemycket!” sa en elev häromdagen) och går in i de sista två månaderna. Skitnervös för förlossning och barnaskador, men jag kan ändå njuta av graviditeten när jag hinner tänka på den mellan jobb och husbygge. Ungefär som att jag inte vill att det ska ta slut. Jag har ju nyss blivit gravid! (känns det som eftersom det tog sina månader att inse och släppa oron).

    Jag råder dig att njuta av den fantastiska tid ni har framför er, skaka av de där oro-tankarna och njut även av illamående och trötthet. Och fortsätt att inte googla och att inte lyssna på andras jobbiga upplevelser. Tur är ju att varje graviditet är sin egen! 🙂

  38. Tillykke! Håper alt går vel!

    Hva tenker du om adopsjon, siden du skriver “barn skaffer man inte, de får man..”?

    Vennlig hilsen en som har vært ulykkelig over å ikke kunne få egne barn, men nå begynner å se lykken i å kunne adoptere

  39. Åh, vilken glad nyhet. Stort grattis till er alla tre 🙂
    Att vara förälder är något av det finaste och mest unika man kan vara med om, så är det åtminstone för mig som har två numera vuxna barn som jag älskar mer än livet självt!
    Stor kram!

  40. Jag började precis gråta 🙂 puss!

  41. Emma – du nydelige mennekse! Det er så fantstisk fint å høre at dere skal bringe et lite vindunder til verden. Jeg krysser fingre og tær og alt jeg har (og litt til) for at alt går bra denne gangen. Verden blir et bedre sted med en liten mini Emmea/Emmaus i seg.

    Og ps; det blir slitsom, det blir altoppslukende, frustrerende, men mest av alt blir det fantastisk.

  42. Blev så glad sist du skrev om svårigheterna som kan finnas med att bli gravid. Men ännu gladare att läsa det här. Är så glad för er skull och känner igen er förtvivlan.
    Längtan efter ett barn “man inte kan få” är att likställa med att förlora en närstående. Att sen känna den känslan månad efter månad är något en inte kan förstå om man inte känt det själv.
    Nu har vi en dotter på två månader, som tog oss 3-4 år att få. Plötsligt bara hände det ❤
    Tack för att du delar med dig. Önskar er all lycka!

  43. Grattis och kram! Mars är en underbar barnafödarmånad. Man har hela våren framför sig och allt bli ljusare och ljusare. Fick min älskade Valdemar den 23/3 2001. Nu drar han och jag till Paris om enmånad!

  44. Meeeeen vad roligt1! Hurra och grattis! Att man kan bli så glad trots att jag inte känner er 🙂 Stort lycka till! Kram

Kommentera

Stäng meny