Torpet på Gotland blev inkörsporten till tyngre droger

När vi kom till torpet för sisådär två veckor sedan såg det ut så här. Hela trädgårdslandet och alla pallkragar var överväxta med vallmo. Så vackert! Och så här har de fått stå tills de blommat ut. Jag har dragit upp ogräs och vallmoplantor i takt med att de vissnat, och sått lite pö om pö. Och snart har jag tagit över trädgårdslandet.
Jag vet, jag vet, vi ska flytta härifrån, men jag vill maxa odlingarna en sista gång. För vem vet när jag får odla i min egen trädgård igen? Förhoppningsvis snart, men framtiden är ju högst oviss.
Det känns ändå fint på något vis att odla här en sista gång, och lämna en prunkande välkomstpresent till nästa ägare som tar över i augusti.

Det var ju just det här – livet på landet, få svettas i trädgården (istället för på gym), gräva, rensa ogräs, odla egen mat och kunna ta vara på det som finns i trädgården – som var spiken i kistan för stadslivet. Nog för att vi har den mest underbara innergården, där det odlas för fullt. Men jag har ju insett att min inre lantis vill ut. Behöver ängarna och lugnet. Det är så här jag är uppväxt, och det är så jag vill att mina barn ska växa upp.

Torpet på Gotland blev inkörsporten till tyngre droger så att säga, hehehe. Vi insåg att vi ville leva det här livet året om. Få mer balans. Istället för att rå-rensa, hets-odla och knappt kunna ta hand om allt som trädgården gav innan vi skulle bege oss hemåt, så vill vi njuta varje dag istället. Kunna göra ett projekt i februari istället för att längta flera månader om året för att maxnjuta några få veckor.
Hitta mer balans.
Men en kan väl åka till Gotland februari också kanske någon tänker. Och det är klart en kan det, men dels är det ju detta med färjan som inte är så tipptopp (än så länge). Så jag vill använda den så lite det bara går. Och om ett år börjar Majken i skolan och då blir det skolplikt för hela slanten. Detta fria liv, som jag och John har kunnat forma genom att vi kunnat jobba varsomhelst, där vi kunnat vara flera veckor på torpet i september, oktober och april och maj, det är liksom över. Från och med nästa år är det lov och långhelger som gäller. Lov när alla andra åker, trycket är högt och priserna höga. Rent krasst skulle vi kunna utnyttja torpet mindre än vad vi gör i dag, men betala … mer.

Så för att få mer att detta livet så har vi bestämt oss för att ha ETT boende på landet. Sedan kan en hitta på spännande äventyr på loven istället.
Det känns i min hjärna mer balanserat, och passar mig som person lite bättre.

Lite mindre av det här, hahaha! Ett totalt överväxt trädgårdsland.
Hur tänker ni kring det här med balansen?
Har ni hittat en magisk formel som passar just dig? Vi är ju alla olika, så olika liv passar ju olika människor. Men skulle vara kul att höra. Så, berätta gärna!

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 6 kommentarer

  1. Jag är också en lantis men kunde inget om odling osv. för fyra år sen när vi köpte hus på “landet” 3 mil utanför Paris.
    Jag har bott i Paris med omnejd i 20 år innan drömmen om ett hus med trärdgård gick i uppfyllelse för mig. Jag passar inte i stan, det är för bullrigt, för trångt, för mycket rörelse… Jag blir trött istället för inspirerad.
    Det som är knivigt nu är att mitt jobb ligger 1.5 timmes resväg från hemmet. I dessa tider spelar det ingen roll eftersom jag inte har varit på jobbet sedan den 14 mars och med all säkerhet inte kommer att åka dit förrän i september. Det är en lång resväg och det är tröttsamt, men det är så värt det, för mig, att kunna ha en egen trädgård utan att vara miljonär. Dessutom älskar jag mitt jobb och mina kollegor och företaget jag jobbar för är jag stolt över!
    Vår tomt är tyvärr för liten för egna höns och bin annars skulle vi ha det också. Jag har lavendel odlingar som förser byggdens bin med pollen så det går kanske på ett ut ändå, sen så köper jag den närproducerade honungen! :o)

  2. Den där balansen, ja. Vi bor på landet i Västerbotten med hästar, mastodont-renovering, höns och en förfallen gård som behöver kärlek. Och en ettåring. Men fasen, vad levande jag är här. Jobbar heltid men kommer hem och stoppar händerna i jorden, gräver in fingrarna i hästarnas manar och fyller depåerna med så mycket lantliv jag bara ids. Älskar detta liv så mycket. Bor billigt vilket lämnar mycket pengar till att kunna ha häst (en sån lyx!) och renovera ur egen ficka. På sikt när renoveringen är klar hoppas jag kunna gå ner i tid & odla mer. Men köper ditt resonemang rakt av. Tror ni kommer älska ert året-runt liv på landet!

  3. För oss kom balansen när vi (jag, man och två barn) lämnade vår lägenhet i Aspudden och sålde landstället utanför Uppsala och istället satsade på ett boende på en ö i Stockholms skärgård. Vårt landställe var en gammal lanthandel, med andra ord helt ljuvlig, men att få allt på en plats var värt så mycket. Nu har vi landet hemma, men med Stockholm nära inpå för att kunna träffa familj, vännner och roa sig när andan faller på. Men vardag, jobb, skola och livet är på ön. Det är balans och lyx för oss.

    Hoppas verkligen att er framtida flytt kommer bli så bra den bara kan för er!

  4. Flyttade ju från stan ut till hus förra året. Nu bor jag ju i Kolmården, så mitt i en semesterort kan man säga. Det är ju inte landet, men allt finns runt. Vår stora trädgård, skogen bakom knuten, bråviken och sjöarna. Och samtidigt kan min kille pendla till Stockholm med tåget de dagarna han måste (tåget går ju faktiskt genom Kolmården!). Det är underbart att hittat ett lugn och en grund. Pratade med en kompis om det igår. Att vi liksom bara är helt nöjda. Vi bara njuter och gillar läget. Hela denna knäppa våren har vi bara varit hemma och trivts. Tänker kanske ett boende som känns både som hemma och lite semester på en och samma gång gör det med en? Nu har vi inte hela familjen precis bredvid oss, MEN så flyttade min bror helt plötsligt till norrköping mitt under Corona och allt. Och hur glad blir man inte då?! Känns som jag vunnit på lotto! ❤️

  5. Åh den där balansen, så svår att hitta när all bitar ska falla på plats. Vi bor i Göteborg i ett litet egnahems hus, med cykelavstånd till stan. Perfekt för jobb och nära vänner och familj men jag längtar som du till landet. Jag vill ha luftigt runt omkring, gärna fält och skogar, odla och ha höns. Helst med cykelavstånd till en sjö (eller hav) och ett gammalt hus med knarriga golv och konstiga små vrår. Än får jag inte med resten av familjen så tills dess (tänker övertalning vinner i längden) så drömmer jag mig bort till din och andra bloggar! Ser fram emot att följa er flytt till Värmland!

  6. Är också på väg att flytta från Hägersten till landet, dock inte så långt utan bara till Flen men ändå. Vi har sjukt mycket att renovera innan det går att bo på den lilla gården vi köpt, och vill inte låna för att kunna göra det. Samt har en ett och ett halvåring. Så det får ta tid med själva flytten. Men just balansen är det jag ser fram emot när vi väl bor här. Inte hatta runt, längta bort, utan faktiskt ha naturen och tusen roliga saker att göra precis utanför dörren. Och hinna göra lite här och lite där typ renovera ett fönster när barnet somnat. Det blir ju verkligen inte samma sak när man bara är någonstans på helger eller lov. Men snart! Håller tummarna för er och att ni hittar något som passar er så snart det går!

    En sak som jag är lite intresserad av är också dina tankar om att växa upp på landet… Jag själv är uppväxt i stan och har egentligen ingen drömsk bild av hur det är att växa upp på landet. Släktingar till mig som växt upp på landet har mer berättat om typ tonår med rätt så mycket knark och typ bortlängtan. Klart det säkert är ännu mer knark i Stockholm nuförtiden men allt det är ju liksom bekant för mig… Har du några tankar om det mindre rosenskimrande med att växa upp på landet? Obs såklart behöver det inte innefatta just de grejor jag tänker på 🙂

Kommentera

Stäng meny