För ett år sedan.

Hej på er!
Den här påsken går nog till historien, hahaha. Herregud alltså. Snoriga barn, slutkörda föräldrar (alltså jag och John, inte några andra stand-in-föräldrar) och ganska så nära noll påskfeeling pga ovanstående. Men det kommer fler påskar. Och tur att förra påsken var så himla fin, och jag trooooor att jag aldrig bloggade den, pga så blasé. Men nu är en åter fabriksinställd och blir typ glad över att se dansande dammkorn i strilig sol. Så nu tänkte jag visa upp FÖRRA påsken. Några bilder har jag bloggat förut, men några är definitivt nya.
Ps. ett inlägg om årets påsk kommer, men denna är liksom lite … finare.

Hela familjen hade åkt till Värmland. Där är det inte så noga med skor. Det viktiga är att en vattnar krokusar i solskenet.

Gärna tömmer hela vattenreservoaren på en krokus.

Jag hade exakt samma outfit på mig förra påsken som denna påsk.

Det bjöds på otaliga konserter på det gamla pianot i “stora rummet”. Det där pianot lärde jag mig att spela på. Pappa ritade ut alla toner på tangenterna med blyerts, visade hur en tog ackord och sedan satte jag i gång att försöka förstå. Har aldrig kunnat noter, men det har ju inte Björn och Benny heller. Eller om det bara var Björn. Eller Benny.

Färgade ägg med vad som fanns hemma. <3

Vi tar en bild till, pga så jädra fint. Som sagt, fabriksinställd nu. Noll procent blasé.

Det skulle pipas i väg till min gammelmormor och påskas. På påskafton så klart. Inget skärtorsdags-tjafs här inte. Redig påskafton med påskbrev ska det vara. Min mamma och John tog täten på räsercyklarna från 1980-talet.

Jag var inte riktigt lika stylish, men insåg att min vanliga outfit är ganska påskkärrings-kompatibel. Eh.

Bodil ville mer vara Räv-Robin Hood, så okej då.

Min mormor!

Och världens gulligaste påskkärring.

Väl hemma på “min gata” i min vanliga outfit. Som sagt, påskkärrings-kompatibel!

Det plockades skilla.

I strumplästen. Inte så noga som sagt.

Var inne i Karlstad ogg. För att träffa denna nya person. Lilla Alba, som är min kompis Fatimas minsta gudkorn.

Majken fick en Elsa-klänning av Fatimas älska barn, och vägrade ta av den på en vecka. Och så fick kidsen träffa Göteborgs-kompisen Benjamin (och jag fick träffa min kompis Åberg <3). Alltså denna bild. Så jädra fin.

De gjorde Karlstad om en säger. Gav alla statyer kramar, klättrade upp på den stora statyn på torget och sprang gatorna fram. Likt sin moder några år tidigare.

Efter påsken tog vi denna vackra resväska med oss och drog hem till Stockholm.

Okej, nu har vi banat väg för årets påsk. Är ni redo? Är jag redo?

Loading Likes...

Ett svårt beslut

 

Detta gör så ont att skriva. För det blir på något vis verkligt då.
Men så här ligger det till.
Vi kommer att sälja vårt fantastiska torp på Gotland.
Gah, det är som att fingrarna inte vill skriva den meningen. Jag vill inte. Och jag ångrar mig ungefär varannan sekund.
För jag älskar den där platsen, de dammiga vägarna, äppelträdet i trädgården, ängen, perennrabatten som jag slitit med och alla små rum mellan hägg, syrén, äpple och päron.

Varför ska vi sälja kan en undra?

Detta är ett svårt beslut, men det kommer nog att bli bra. Så småningom.
Så här ligger det till. En familjemedlem i Värmland är sjuk. Och jag vill vara där. Kunna avlasta, men framför allt få tiden tillsammans. Kanske får vi flera år tillsammans, kanske inte.
Men jag är inte i stånd att hoppas, hålla tummarna eller tro. Jag måste göra. Ta chansen.

Att kuska fram och tillbaka mellan Gotland och Värmland med två små barn är lite hål i huvudet, eller i någon sorts triangel mellan Stockholm-Gotland-Värmland för den delen (får stressutslag av blotta tanken), så vi har landat i att sälja torpet på Gotland till någon som kan fortsätta denna kärlekshistoria.

Ett tag funderade vi ju på att flytta till Gotland på heltid, men så kom sjukdomsbeskedet och det var som att livet och valen ställdes på ända. Hela förra sommaren var som ett stort enda kval i hur vi ville leva vårt liv. Var. Vad som var viktigt. Och få ihop drömmarna med geografiska avstånd, och lägga till åldrande föräldrar i den smeten.

Vi funderade på om vi bara skulle hyra ut torpet, men det kräver ju också tid. Och den tiden vill vi lägga på annat håll. Planen är att förhoppningsvis hitta någon oas i Värmland så småningom (helst så snart som möjligt), nära min familj.
Kunna hjälpa, finnas där, avlasta.

Det kommer bli en konstig sommar.
Men istället för att den ska bli sorgsen, så vill jag njuta av den till fullo. Ha fester, bada och fotografera varenda liten vrå av trädgården. Fullkomligt hänge mig i solnedgångar, odlingar och den där sommarängen som jag ska anlägga.
Maxa varje vecka där. Men det blir också den sista på torpet.

Älskade torp.
Där mina barn har lekt, deras första somrar, havet med horisonten, Bodil som är född i Visby, alla solnedgångar, fantastiska vänner, vackra hus och den prunkande trädgården. Den rosa bussen! Alla besök!
Det. Gör. Så. Ont.
Men något som gör ännu ondare är att känna att jag måste välja min tid. Vår tid.
Det som ändå är fint i detta är att jag och John är helt samstämmiga. Det var HANS förslag, vilket på något vis gör det enklare att styra om livet.

Vill inte publicera detta inlägg.
För då blir det verkligt. Som att göra slut på något vis.
Och allt det där okända tar vid.
Men å andra sidan: början på någon annans kärlekshistoria.

Loading Likes...

Värmland, svampplockning (!?) och julafton

Några dagar innan jul satte jag mig på tåget till Karlstad, tillsammans med John och mina små dretungar. Hem till vischan, stillheten och tystnaden. Ja, utomhus i alla fall. Skulle inte använda epitet som stillhet och tystnad när jag och mina kids är i närheten av ett öra.
Här, i mina barndomstrakten, hemma hos mina föräldrar, skulle vi stanna i 10 dagar. Fira jul och lata oss.

Det första vi gjorde? Mötte upp min kompis Fatima och hennes kids på barnens favoritplats: badhuset! Hängde i bubbelpoolen, simmade och jag, Fatima och John hoppade från hopptornet påhejade av alla barnen. Jag hoppade från 3:an, ville bara skryta med det. Och så åkte jag och Fatimas mellersta barn Livia en hel del vattenrutschkana. Mitt bästa!

Därefter väntade ett par lugna dagar fyllda med …

… svampplockning.
Yep, ni vet dan-före-dan-före-dopparedagen-svampplockningen (!?). Hela skogen var full av trattkantareller och hittade även några små, tappra kantareller.
Vallade mina små tryffelhundar, eh, menar barn i skogen på jakt efter svamp. Sådana mäster-plockare!

Så kom julafton. Blöt å grå, men fin ändå. Min systerdotter Zea fyller år på julafton så förmiddagen är hennes födelsedag. Det firades med tårtfrukost!

Därefter följde den givna traditionen:

… julmata min mosters höns! Och tuppen!

När höns var matade och barn vallade i dagsljus kröp vi tillbaka in i myset. Dukade upp för jullunch i “stora rummet”.

I köket stod allsköns mat uppdukad. Lunchen brukar vara i timtals, lite så jobbade vi nu också. Vid tre blev det Kalle och sedan kom jultomten! Denna gång min kusins kids! SÅ geniala.

Barnen fick begagnat lego! Här, mitt på matbordet satt de (jag), hela långa julaftonskvällen och byggde. Hos mormor och morfar får en gladeligen sitta på bordet. Det är sedan gammalt.

På juldagen pep jag in till stan, till Fatima. Där skulle vi (jag, John och kidsen) ha sleepover de luxe. Så mysigt! Medan kidsen serverades pizza så smet jag och Fatima över till Marie som bor nära, där ett helt gäng av kompisar hängde. Det blev bubbel, snittar och babbel innan vi tog bussen vidare till en restaurang. Och alltså kolla in bussen! Julpyntad till tusen.

Efter middag ute drog vi vidare ut, träffade en hel massa bekanta ansikten från back in the Karlstad-living-dags, levde om på dansgolvet och gick hem först när stället stängde. Tog bussen hem till Fatima, åt pizzarester och kröp ner bredvid sovande familj. Det var länge sedan jag hade så kul!

Dagen därpå, på annandagen, besökte vi Värmlands museum, den fantastiska lekdelen med Långa farbrorn, Lilla anna och Spöket Laban och gick in i ett stort skaparrum! Tomt! Det var vara vi där. Detta kommer min kompis Marie reta mig för, eftersom det alltid är knökfullt och kö till varenda pryl i Stockholm.

Drömbord för övrigt.

Isolde <3
Efter Värmlands museum mötte vi upp Åberg och hennes kidd Benjamin. Tillsammans skulle vi gå på bio. Och se … Frost 2. Alltså jag lider inte så där supermycket av att pleasa mina kids om en säger. Jag får åka vattenrutschkana, plocka svamp och se Disney-filmer på bio.

Dagen därpå var vi åter på vischan! Byggde koja i skogen bakom min moster, drack varm choklad och åt kakor.

Kaffestund.

Innan vi pep hem till Stocholm luftade benen stortån på Biblioteket i Karlstad tillsammans med Åberg och Benjamin. Åberg hade högläsning av kidsens favorit just nu: Böckerna om underbara familjen kanin, skrivna av fenomenala godingen Jonna Björnstjerna.
Mina barn kräver att jag återger boken “Fru Skräck” minst en gång per dag. Inte mig emot.
Pja, sedan kramade vi hej då till alla härliga i Värmland och tog tåget tillbaka till Stockholm för att fira nyår. Men mer om det en annan dag <3

Värmland alltså. Inte kattskit.

Loading Likes...

Mot jul i Värmland

Nu så.
Mot Värmland och lite julledigt.
Det blir förmodligen inte en sån här vit jul i år, men kanske åtminstone lite frost på annandagen?

Hade varit ljuvligt med lite pulka och spark, men vintern är ju lång. Det finns ju tid att åka hit fler gånger i hopp om snö.

I år firar jag och min lilla familj jul hos mina föräldrar. Min syster och hennes familj kommer också. Vi har ju barn i samma ålder, så det kommer vara HIGH LIFE för barnen.

Så här såg det ut för två år sedan när vi firade jul i Värmland. Bodil, så himla liten <3

Och det här rufset!?

Hur ska du fira jul?

Loading Likes...

Värmland: Stickade koftor, urgullig katt och svampkorgar

Förra helgen var jag hemma i Värmland hos min mamma och pappa. Skrotade runt i stickad kofta, bakade bullar och fikade i skogen. Jag brukar ju alltid ha med mig kameran överallt jag går och blogga triljoner bilder. Men inte den här helgen. Behövde koppla ner en smula, andas frisk luft och trassla ut kroppen och tankarna en aning.

Mata höns och titta på barnens fascinerade blickar. Kanske blir det sommarhöns på Gotland nästa år?

Och så gullade jag med den här sötnosen. Min kusin Kristins urgulliga katt som huserade två hus bort från mitt föräldrahem. Det finaste, keligaste och lekfullaste jag mött på länge. Majken och jag tog i hand på att önska oss en likadan av jultomten.

Följde med mamma ut i svampskogen, till hennes trattkantarell-ställe. Vi fyllde tre korgar på en halvtimme! Majken visade sig vara ett ess på att plocka trattkantareller. Som en liten tryffelhund nosade hon upp kluster av trattkantareller.
Så nu har vi hela kylen full! Funderar bara på vad jag ska göra av allt?
Någon som sitter på något bra recept?

Loading Likes...

Vallmo, Värmland och vakna nätter

Denna sommar alltså <3
Först Gotland, sedan Astrid Lindgrens Värld, Skåne och nu Värmland. Om ett par dagar kuskar vi vidare till Stockholm och Gotland. Nästa sommar blir det inte lika mycket fläng, men finns ändå något fint i att få träffa alla människor jag längtat efter så mycket.
Här i mitt barndoms Värmland spenderar vi dagarna med att plocka hallon, springa runt i mamma och pappas trädgård, cykla på ärvda barncyklar och sedan plocka ännu mer hallon. Lite så! Och så fira Bodil så klart!

Nätterna spenderar vi vakna. I alla fall denna natten. Herregud alltså, jag har förträngt hur lite vi sov när barnen var (ännu) mindre. I natt var vi vakna i flera timmar eftersom barnen väckte varandra stup i kvarten. Så fort den ena hade somnat fick den andra ett bryt och väckte den som sov. Och så där höll vi på. I timmar.
Men det är mer undantag att vi inte sover hela nätterna nu än kutym. Ändå lyx.
Ungefär lika lyxigt som att stå bland mammas vallmoblommor – mitt i trädgården. Vill ha en exakt likadan på Gotland!

 

Loading Likes...

Juli 2017: Torp, Gotland, ängar och en bruten arm

God morgon!
Då bränner vi av ytterligare en månad i årssummeringen av 2017 som snart lider mot sitt slit (snabbspolar oktober, november och december eftersom det var nyss).
Och denna onsdag börjar med juli, lupiner och blåklocka. Det är något visst med att vältra sig i sommar när det är som mörkast. Som att jag inte riktigt kan uppskatta allt vackert när jag är uppe i det, utan behöver lägga livet i träda för att sedan se tillbaka på det med förgyllda kanter. Och just det där sammanfattar min person ganska så mycket på pricken. Även om jag kan vara nere, ha ont, gräma, oroa eller marinera mig i ångest så minns jag sällan särskilt mycket av det efteråt. Mitt minne suddar ut de svarta linjerna. Mjukar upp. Som det här med att bryta armen som vi ska gå in lite närmare på här nedan … hehehe.

Nåväl. Juli började på torpet på Gotland med att jag plockade små kvistar av sommar och satte i vaser. Vi skulle hyra ut torpet under Almedalsveckan så jag gick runt och piffade med små detaljer i dagarna två. Vill liksom att det ska kännas omtänksamt när en stiger in i någon annans lilla torp …

Fyllde torptrappan med allt från vinrankor, stäppsalvia, rabarber och fläder.

När hyresgästerna anlände så for vi hem till världens vackraste Värmland och min bästa vy.  över ängarna, lupinerna och sjön. Svalor som flyger, skogsduvor som hoar, mosters hus till höger och mammas och pappas till vänster. I mitten av allt som känns bekant.

I Värmland bodde vi flott! Vi var hus-, katt-, och kaninvakt och bodde här,  i min kusins stora, gamla hus (där min mamma är uppvuxen).

Sämre kan en bo.

Rullade skrinda på bekanta barndoms-grusvägar och ville bara bo i den här klänningen hela sommaren (vilket jag sedan gjorde av helt andra anledningar än vilja).

Bodil lärde sig att gå och var gaaaaanska nöjd över det.

Och i samma veva hade det gått prick ett år sedan jag såg ut så här.

I den där magen hade den här skojfriska Bosse-bus legat och lurat. Och nu fyllde vår lilla Bodil ett år.  Det firades med …

… kalas i dagarna tre.

Min kompis Åberg och hennes lilla Benjamin (som är jämngammal med Majken) kom och hälsade på. Vi njöt av den här utsikten, jonglerande barn, babblade och drack vin.


Majken hittade till paraply-land i skogen och jag drömde om att hitta svamp. Men var för tidigt ute. Svamp-gate tog fart först några veckor senare.

Mitt i allt det där Värmlands-göttiga puttrar ett par riktigt prövande veckor i gång.
Starten blir någon vajsing med avloppet på torpet (eluttaget som driver pumpen hade lossnat från sitt fäste, det hade regnat på det = kortslutning) – mitt under brinnande uthyrning – och vi måste ta dit akut-rörmokare. Sedan får John ryggskott och jag häller ut såpbubble-bös över min laptop – innehållande ett par tusen bilder som inte hunnit backupats.

Vi lämnar Värmland och mellanlandar i Stockholm där jag hivar in laptopen på lagning och bryter sedan armen. Laptopen blir dödsdömd, jag åker in till akuten, käkar morfin och dagen därpå målar jag om sovrum och kök med en hand. Piper in till Söder för att köpa mer färg och får med mig fel färg hem – eftersom snubben i färghandeln som jag handlat av VAR FÄRGBLIND (på riktigt alltså). Kånkar färg med bruten arm och klarar snart att lyfta barn med ren vilja.

Återvänder till Gotland där jag lajvar Michael Jackson med en trädgårdshandske. Det enda jag kan göra på mitt projektfyllda sommarnöje är att rensa ogräs med ena handen. Till en början …

Där någonstans får Majken konstiga utslag över hela kroppen och svullnar upp om händer och fötter. Vi ilar in till lasarettet i Visby och snart spenderar vi ömsom tid på akuten ömsom hos min sjukgymnast för rehabilitering. Hen var förvisso trevlig, men det var inte riktigt så jag hade tänkt mig sommaren. Levde i den där klänningen också, för det var det enda klädesplagg som jag kunde ta på mig själv.

Bemästrade snart att hänga tvätt och plocka blommor med en hand. John funderade allvarligt på att starta en youtube-kanal på temat envis värmlänning på morfin. Brottade upp kläderna på strecket, bet tag i vajern och krånglade på skiten. Upp skulle det.

Rosorna blommade och för att kunna fotografera med systemkameran var jag tvungen att böja ihop mig som en akrobat (eftersom vänsterarmen inte gick att böja) för att hålla i kameran, samtidigt ställa in bländare och trycka på avtryckaren.
Och vet ni vad? Allt det här har jag förträngt.
Den brutna armen är svår att förtränga, men allt kämp, frustration och smärta kommer tillbaka när jag läser om julis blogginlägg. Jag minns sommaren som lite frustrerande eftersom jag inte kunde hugga i som jag brukar, men jag hade verkligen behövt den där youtube-kanalen nu. Men en blogg och en årssummering duger gott den också. 

Efter nära tre veckor av oturskedja avtog stormen. Majkens utslag försvann efter antihistaminkur, den brutna armen läkte allt snabbare och jag kunde snart hänga tvätt utan att se ut som en förvildad värmlänning. Ändå en seger.

Loading Likes...

Sista sucken av Värmland

Rubriken låter som namnet på en roman, men får istället bli sista inlägget från Värmlandshänget (snart ska vi ge oss i kast med den riktiga godbiten, Gotland (här är jag ju just nu)). Men innan vi kastade loss Destination Gotland så bjur jag in er på våffelkalas. Bodil fyllde ju ett år den 9 juli och det firades i dagarna tre.

Jag är ju svag för kalas, så jag passar på när det fylls år. Och vem vill inte fira den här gladfisen?

Så vi bjöd in min familj på våffelfest.

Gaaanska uppskattat.  

Min pappa anlände först, så han fick vara med på bild. Sedan urartade ju allt (som det gör med två små barn i syltgräddland strax innan lunchtuppluren), så kameran ställdes därhän för att undvika ytterliga teknikhaveri. Mitt i allt detta anlände min mamma, syster, min svåger och deras lilla barn Zea (som jag alltså inte har någon bild på av förklarliga själ). 

Som en liten extra sockertouch denna dag bjöd jag in släkten (mormor, moster, kusin, kusinbarn och hela fadderuttan) på det här samma eftermiddag.

Sedan gick vi ut för att upptäcka skogen. Majkens första möte skulle jag tro.
Midsommarkransens fauna är skral i jämförelse med en djup Värmlandsskog och skit under naglarna, småkryp och skogsäventyr vill jag ge henne.

När hon var bebis plockade vi kantareller med Majken i bärsele, men det räknas liksom inte. Den här gången klivade hon ut och upptäckte ALLT. Vid blotta åsynen av ormbunkarna utbrast hon “ply” och trodde hon kommit till en paraplyplantering. Sedan stod hon där och låtsades att hon var Totoro och regnet smattrade, trots att det var torrt som en bearnaise i pulverform.

Efter en vecka i det enorma (och vackra) huset var det dags att städa ur. Om vi fått god motion bara av att leva i ett stort hus så var städningen ett maratonlopp. John marade mest, det ska erkännas, men bara att plocka undan efter sig på ENROMA ytor? Pjuu.
Hemma i stan behöver en ju bara ta ett djupt andetag så är damsugningen klar liksom.

Med huset städat och klart, så var det dags att säga hej då och adjö till lånekatten Winston.

De här två hade verkligen funnit varandra och vi insåg att vi måste ha katt. Ja, jag vet, jag har skrivit det förut så snart måste vi göra något åt detta, right?

Loading Likes...

Baddräktspremiär, barnkalas och ett kärt återseende

Spring-i-benen-morgon, baddräktspremiär och mjukt daggbehandlat gräs under fötterna. Bästa starten på en lördag.

Lägg till en morfar vars ben en kan måtta och slänga sig runt och kikskrattet är komplett.

Vid lunch ramlade ett gäng vänner in på jordgubbskalas.

Vår lilla portabla matkvarn Bodil skulle ju firas. Hela ett år!  Lilla, älskade härjbarn.

Barnbord till vänster och kompisbort till höger.

Min kompis Åberg hade kuskat från Göteborg till Värmland för att pricka in några semesterdagar tillsammans med oss och bo över i det stora huset.

Med sig hade hon sin lille Benjamin. De här två, Majken och Benjamin, är jämngamla och hade inte setts på ett år. Ett kärt återseende.

När alla vänner pipit hem till sig traskade vi över till mormor och morfar och klädde ansiktet i vallmo …

… och hängde med Ellen och lillkusin Zea.

De här tre leker så himla fint så en blir rörd. Bodil är ju fortfarande lite ett-års-trubbig i sina kärleksförklaringar, men Majken är helt betagen av Zea. Såg gulligt.

När kvällen kom bestämde sig Majken för att plocka några pioner ur mormors rabatt.

Vi kan kalla denna bild för: slakt.

Fortsatte slåtterturnén genom mormors trädgård. Förbi glashuset, rosorna och till smultronställe efter smultronställe.

Med sig hade hon Åberg och Benjamin <3

Efter en sölig grillmiddag hemma hos mormor och morfar pep vi hem till vår låna-hus för att lägga barn. Sedan sjönk vi ner vid köksbordet, pratade, instagrammade och tittade på utsikten. Kan man bli mätt på sådana här vyer? Jag bara undrar.

Innan jag gick och lade mig intill lånekatten Winston i vårt lånehus, trippade jag ut i trädgården, tassade genom daggen och tog en bild på den sagolika branddammen som ligger intill huset. Näckrosor och liten bro.

Loading Likes...

Våren 2017 genom min mobil

  

Den 1 juni betyder sommar, right? Så nu tycker jag att vi säger goodbye till våren 2017 genom att titta hur april och maj sett ut genom min mobillins. Mars får inte vara med för den var tok för vinterträlig. Vill du kika in mina bilder på Instagram, se filmer och följa mig på insta live så heter jag @emmasundh. 

Så. Let’s go. Våren började med ett stycke TV-skåp som stått slöjat i mörker hela vintern och som lyste opp en dag. Då var det vår. Städade kök gjorde jag i samma veva. Ungefär världens mest onödiga grej när en har småbarn (eftersom den städade känslan står pall i cirka en minut).

  

Slängde runt med rutig kappa på stan och tog bild på Byggfabrikens snygg-golv ena dagen och myste med den här goskorven andra dagen. Varannandaglivet alltså.

  

Över påsk åkte jag och familjen till Värmland, till mitt barndomshem, för att möta våren. Det gick ju så där …

  

Den 19 april kom ändå våren. Körsbärsträden blommade i Kungsan och jag nosade på världshistoriens vackraste soffa. Själva fasen att en inte har ett vardagsrum alltså. I nästa lägenhet – DÅ!

  

Fyndade blåblommiga koppar på Stadsmissionen och fixade köket för ett jobb som kommer i höst (då får ni se det klara resultatet!).

  

I slutet av april pep vi till Gotland för att öppna upp torpet för säsongen. Äntligen!

  

Majken “mössfanatikern” Sundh ville promt ha min basker. Och sova i den. Mössa var för övrigt ett av hennes första ord. Viktigt att ha på sig tydligen.
Bevittnade en magisk solnedgång från Visby hann vi också med innan vi åkte tillbaka till fastlandet.

  

Efterlängtade maj började med loppis-fix inför #kransenloppis. Jag var skitnervös. Hade ju ingen aning om hur många som skulle komma, ställa ut eller vad det skulle bli för väder.
Spenderade majdagar med att affischera stan och ta kort på mitt kök.

  

Det började växa ur husfasader (mitt bästa) och vi fyllde helger med Gröna lund, karuseller och grillpremiärer. Och Majken myste med sin BFF, Ossian.

  

Premiärade Vintervikens trädgårdscafé och inventerade naturen.
Så en dag kom majsnön. Ni vet, majsnön, helt random grej. Just den snöiga dagen hade jag och Emily Dahl planerat att göra en balkongplåtning. Medan snön singlade ner utanför balkongen skapade vi det här. Thank God för att det slutade snöade sen och solen kikade fram.

  

Efter balkongplåtningen var hela lägenheten full med löjtnantshjärta, stäppsalvia, chili och tomater. Och barnrummet var (som vanligt) fullt med blommor och det här gullefjunnet.

  

Det blev den 14 maj och loppis! Och succé! Så mycket folk! Nu har vi i loppisgruppen bestämt att det blir loppis nästa år också. Roligt.
I samma veva köpte jag en retro dubbelvagn (märke Emmaljunga) på Blocket som min snälla granne Hasse hämtade upp i Eskilstuna. TACK!
  

Fyllde kökshyllorna med färg ena dagen och picknickade med Bodil under blommande hägg andra dagen.

  

Så blev det dags att åka till Göteborg, möta upp ett gäng värmlänningar (som annars bor utspritt över landet) för ett dygn häng. Vi bodde på vackra Hotell Eggers, käkade trerätters lunch och middag, picknickade i park och festade en en svit. Här är jag tillsammans med min kära vän Åberg som bor i Göteborg. Vad skulle vi vara utan varandra?

  

Tog kommuns roligaste bild på Åberg och Nina och fångade lite Eggers-hörn.   

På ett försenat tåg från Göteborg längtade jag ihjäl mig efter mina små. Helt sjukt vad de små liven gör med en alltså. Väl hemma blev Majken sjuk, så jag fick vara hemma med henne och Bodil en hel dag <3

Fångade bästa växten som kan växa ur en kruka och när det började dofta Kriti himmelfärd åkte vi till torpet på Gotland. Häggen framför finingången (ja, vi har även en köksingång) stod i full blom när vi kom!

  

John hade fixat världens finaste mors dag. Gick upp i ottan med barnen för att göra jordgubbstårta med choklad! Själv firade jag genom att köpa ett par förlossningar. Skymningen föll över torpet och de gofisarna fångades på bild.
Herregud vad jag tar bilder på de där två (jag går HELT emot från den vision jag hade innan jag fick barn), men jag lever ju i en sorts barnsoppa. Life of psuedotvillingar indeed.

Precis innan vi skulle åka tillbaka till Stockholm slog syrénerna ut i blom och jag liksom upptäckte att vi hade en syrénberså (typ som när en drömmer att en hittar en gömd dörr i sitt hem och ba “ETT RUM TILL” (är det bara jag som har drömt denna dröm??).
Det stod en stor enbuske för bersån innan, men den är nedtagen så nu ska bersån bara tätats till med ytterligare syréner, sedan har vi en lummig syrénberså om ett par år.
Avslutade med ett baljbad under äppelträdet och därefter lade vi maj till handlingarna.
Hur har din vår varit?

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny