Soldränkta måndagsgator i Paris och vintagemarknaden Marché aux Puces St-Ouen på dagsmenyn. Prima plan!

Jag hade tagit på mig finkavajen minsann. En Kenzo-kavaj – i bästa nyans – som jag köpte på vintagebutiken Come on Eileen för några hundralappar. Serpentinregn, handklapp och trumpetfanfar.  

Oktobersol, hallonläppar och långhalsduk. På snabba ballerinaskor traskade vi in bland gränderna Marché aux Puces St-Ouen.

Här tuppade vintage- och antikbutikerna upp sig, en efter en, fulla av lampor, trälådor, möbler, spetsar, 20-talskläder, barnkläder och leksaker. 

Det fanns så fasligt mycket att titta på. Det var som ett museum. 

Fyra  g a n s k a  fyndslukande ögon. 

Men några fynd då rakt inte. Det fanns enorma mängder piff, men allt var fullkomligt tokdyrt. Med all rätt så klart, men inget ställe för fyndare av rang. 

Så vi traskade upp till Montmartre istället. Majken satt i bärsele och hennes hare fick åka i baksätet.

Kisade förbi ett franskt gathörn och letade oss högst upp i Montmartre. 

För att sedan ta trapporna ner. Vafasen tänker du, får en inte se mer av Montmartre. Jo, jag tror John tog en massa bilden med den där kameran som hänger med axeln. Ska kolla. Själv körde jag vårdslöst i trafiken med paraplyvagn. 

John och Majken.

När ben och fötter började strejka vände vi hemåt, förbi väldoftande rosor …… och landade i kuddhavet hemma i lägenheten med giraffen Sophie (R.I.P. (tappade henne dagen därpå)) och den politiska antologin “Titta apan” av Nietzsche (en av hans mindre kända (tidigare) utgivningar).