Q&A, del 1: Barnnamn, förlossning, amning och en fyr

Måndag. Och min första jobbdag. Pjuu.
Det tog två timmar för mig att slita mig från Majken i morse. Den känslan. Sedan ramlade jag hem redan vid 14-snåret ska jag erkänna. Men mest för att jag hade glömt datorladdaren hemma. På riktigt alltså. Inte låtsas-glömt den.
Mjukstartar denna darriga vecka med att svara på den första dosen frågor som ramlade in i går. Det blev en hel del förlossning-barn-preggo-relaterat just i dag, men av alla frågor som har dundrat in så var det ju allt mellan himmel och jord. Så roligt! Vill du också passa på att ställa en fråga? Passa på!
IMG_1824Q: Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka!
Linda
A: Hej Linda! När är det din tur? Vad spännande!
Om vi säger så här: Jag var ganska mörbultad (överkörd-av-en-lastbil-feeling) de två första veckorna. Tålamod är kanske inte min starkaste gren och jag tyckte att återhämtningen tog en miljard år. Ont i stygnen (andra gradens bristning) och ett ömt bäcken (kändes ungefär som jag hade fött ett barn, och ja, det hade jag ju också gjort).  Efter ett litet, söligt hormon-breakdown dag 14-ish, där jag lämnade tåravtryck på Johns axel, kom det kanske fram att jag inte hade sovit så där jättemycket sedan förlossningen. Jag vågade helt enkelt inte sova. Trodde att Majken skulle dö om jag inte kontrollerade att hon andades varannan minut. Vi kan väl säga att taktiken att inte sova på 14 dagar, i kombination med hon skulle ammas och blöjbytas på varannan timme, inte är optimal för återhämtningen. John kom då på den finemang-iga lösningen att han skulle ta nätterna, så jag fick återhämta mig. Fram med ersättning, bröstpump och napp och då kan jag säga att det hände grejer. På en vecka tog jag mig från myrsteg till min vanliga gångtakt.
Allt är så klart individuellt och jaddijaddi, men det här med att få tid att sova, vila och ta korta, små promenader (vi snackar runt huset) var verkligen guld värt.
Nu har det gått en månad sedan Majken kom och jag känner inte av så värst mycket. Om jag inte går en långpromenad på fyra timmar, för då hälsa herr fogis på.
Klart att det känns lite (magmusklerna som inte riktigt finns där) och att jag är lite stel, men annars skulle jag säga att det gått över förväntan med hjälp av Johns återhämtningsrecept.
Kram och lycka till
emma

MG_8573

Q: Hur reagerade er vän Åberg när hon fick reda på att Majken fått ett av sina mellannamn från henne?
Grattis till en grym bebis och lycka till med allt nytt och gammalt!
Kram

A: Hahaha, ja, först förstod hon inte att Majken skulle få namnet efter henne. När hon insåg det så blev det många kattgråts-emojos kan jag lova.
Kram emma

majken emmasvintage

Q: Som nybliven mamma till en nu 5 månaders dotter (så fantastiskt) är en ju ganska sugen på en förlossningsberättelser.
Emma
A: Hej Emma! Are you sure att du vill höra? Okej, shoot!
This is my förlossningsstory:

På fredagskvällen började värkarna. De kom ganska sällan, var milda och snälla, men ändock värkar. De höll i sig under hela lördagen, men blev tätare och tätare. Jag gick runt här hemma med TENS-apparat och profylaxade mig igenom de elakaste varianterna, medan John klockade dem.

Vid tre-snåret natten mellan lördag och söndag kom värkarna allt tätare. När det bara var några minuter mellan värkarna ringde vi in till BB, som sa att vi skulle komma in.
Värkarna var fullt hanterbara, men, som sagt, täta. Eftersom jag lider av enorm feschlighetsångest (värmländskt ihop-koksord som betyder att man helt enkelt inte vill vara en mes) ville jag inte ta med hela BB-packningen. Tyckte att det var onödigt. Helt enkelt livrädd för att barnmorskorna skulle säga något i stil med “vad gör du här, du är ju inte ens gravid. Du har bara ryggskott”. Jag förstod ju att just den meningen inte var så trolig med tanke på min lätt uppsvällda uppenbarelse, men rädslan att vara till besvär är något jag tampas med dagligdags.
Vi rullade in på Södra BB (med full packning trots allt), blev mottagna av gulligaste barnmorskan och knep åt oss det sista rummet. Trots att jag haft värkar i ett och ett halv dygn så var jag bara öppen futtiga en centimeter.
Tack, hej och hej då. Ville spika igen, packa väskan och dra till Barbados istället. Lite den känslan.

Eftersom värkarna var så täta avvaktade barnmorskorna för att se om förlossningen skulle ta fart. Men det hände inte så där jättemycket, förutom att värkarna blev kraftigare och mer smärtsamma. Ny, supergullig barnmorska, som guidade mig genom värkarna. Fick det briljanta tipset att sätta mig i duschen. Och där satt jag kan jag lova. Hela Hawaiis vattenfallsdepåer strömmade över min enorma kropp.

Det bästa tips jag fått. Mådde som en kung på min pall i duschen, och liksom vägrade att gå därifrån. Värkarna gjorde helt enkelt inte lika ont, vilket gjorde mig till en ettrig struts när någon antydde att jag skulle släppa duschmunstycket. Efter varje dusch var jag dessutom så avslappnad att jag kunde jag sova några minuter mellan värkarna. Vid 11-snåret var förlossningen igång. Efter några timmar tog de hål på hinnorna, värkarna blev mer effektiva och jag bad om epidural.
Blev bästis med lustgasen (kan eventuellt ha sagt till John att “jag älskar dig. Och lustgas”) och vid 18-snåret kom narkosläkaren med epiduralen. Kombinationen lustgas och epidural var min räddning. Åh, maj låååård, vad jag mådde bra. Det kan även ha slunkit ur mig en liten kärleksförklaring till narkosläkaren. SÅ bra mådde jag.
Sedan kom krystvärkarna. Aj. Jag hann liksom inte fatta att det var skarpt läge. Förstod inte att det var krystvärkar jag kände (fast jag skrek “JAG VILL KRYSTA”) och att jag snart skulle få träffa mitt och Johns barn.
Med hjälp av dragkamp (med en handduk) och krossande av Johns ena hand krystade jag ut något som jag sedan insåg var en bebis (pjuuu). Galenskap.
Ungefär så.
Nu när jag har skrivit ner allt så inser jag att Johns del inte finns med. Men jag kan säga att jag inte hade pallat en sekund utan honom. Hans del i förlossningen var monumental. Han var min länk, min tolk, min andra hud och min hjälte. Om jag gjorde den fysiska biten, så gjorde han helt klart den psykiska. När jag ville ge upp, åka hem och skaffa katt i stället, så omfamnade han mig och gav mig styrka.

Förlossningen gjorde ju fördjävla ont, men trots det skulle jag lätt göra om det, eftersom kontentan av all smärta var att en underbar Majken-bebis kom till världen! Men jag tänker mig en framtida förlossning med vissa modifikationer. En minneslista till mig själv för kommande förlossningar:

– Se till att barnmorskorna läser förlossningsbrevet (gärna så du ser), så att du kan släppa kontrollen.

– Säg ifrån om något känns fel och gör inte saker för någon annans skull. Om du inte klickar med barnmorskan, fråga om du kan byta! Gör det ont att sitta på pilatesbollar eller hänga i gåstolar? Gör det inte. Våga ställa krav. Min värsta känsla under förlossningen var att inte bli förstådd eller lyssnad på, och är det någon situation man inte vill vara i så är det just den.

– Bry dig inte om att vara så satsans trevlig (om jag mitt under brinnande förlossning bad om ursäkt till den nya barnmorskan för att jag inte presenterat mig? Svar ja). Lägg energin på att föda barn i stället.

IMG_1918

IMG_1846 IMG_1850

Q: Men var var var ligger den där superroliga fyren?
Katja
A: Hej Katja! Visst är fyren fin? Det var min kompis Mick som visade den för mig och John för ett par år sedan, och nu bara måste vi åka dit varje sommar. Fyren ligger i När på östra Gotland.

IMG_0026

Q: Hur mycket gick du upp i vikt under graviditeten?
A: Ja du, jag äger inte någon våg, på grund av att jag tycker att det är en fullständigt värdelös pryl (som folk ägnar alldeles för mycket av sin värdefulla tid). Vikten säger ju ungefär ingenting. Men nåväl. Din fråga handlade ju faktiskt inte om min inställning till vågar (hatar dem, så nu var det sagt), utan om något annat.
När jag var hos barnmorskan den näst sista gången så var det nog en 20 extra kilon. 3,6 kilo barn, en liter blod, en moderkaka, ett halvt hav av vatten, lite annat joxilipox och en hel massa kärleksfull, underbar padding på det. Endast det bästa – och mjukaste – för Majken. En vill ju inte att det ska vara hårt och kantigt därinne, eller hur?
Kram emma

IMG_5456

Q: Hej Emma! Hur går det för dig med amningen? Sitter just nu och ammar min tio dagar gamla dotter. Men såriga bröstvårtor, att dottern haft svårt att få grepp och amningsnappar har gjort amningen besvärligare än jag kunde föreställa mig. Kan du inte skriva och berätta hur du upplever amningen? Kram
Johanna
A: Hej Johanna! Mjaaaaaa, men amningen går det väl lite sisådär. Vi kan väl säga att jag är ett exklusivt microbryggeri. Jag producerar helt enkelt inte så mycket mjölk. Det kan ju bero på en hel massa saker: att amning inte är min pryl, att jag gör fel eller att jag inte försökt tillräckligt mycket. Troligtvis en kombination av allt detta. Men mest av allt det sista tror jag.
För mig är anledningen ganska ointressant. Huvudsaken är att Majkoberten blir mätt, nöjd och belåten.
Om jag hade haft Majken som en andra behå i fyra veckor, med blödande bröstvårtor som resultat, så hade jag säkert fått igång en hyfsad produktion. Men det har jag inte haft.
Redan innan Majken kom så bestämde John och jag att vi skulle introducera flaska och napp tidigt (mycket för att vi skulle kunna dela på föräldrarledigheten från start). Vi inhandlade en elektrisk amningspump, modersmjölksersättning och laddade upp för att Spendrups bryggerier skulle flytta in i vårt kök. Redan där hade vi någonstans satt ribban för amningen.
Direkt efter förlossningen började jag amma för att få i gång produktionen och ja, det gjorde ju fördjävla ont alltså. Jag pinade mig igenom ett par dagar med såriga bröstvårtor och rinnande tårar som följd, men gick sedan över till att pumpa (skonsammare för bröstvårtorna som vänjer sig successivt istället för hardcore-pang-på). Jag gav alltså upp hela prylen kanske snabbt.
Jag kände helt enkelt att nä, vet du vad, nu får det vara nog. Det måste finnas en gräns och den är nådd. Kände mig redan som ett roadkill efter förlossningen, med bäckenssmärtor, foglossning, ett hormonhärj och rejält sydd down there. Skulle detta härjade roadkill köras över en gång till?
Nej.
Till detta: Den enorma tröttheten och omställningen att fått ett barn. Gränsen gick vid bröstvårtorna. Tydligen.
Och eftersom vi var inställda på att skapa någon form av mix av flaska/amning, så brann det liksom inte i knutarna (bröstvårtorna). Om vi inte velat ha ersättning med i vår mix hade jag lätt tagit hjälp av BVC eller amningscenter (finns på vissa sjukhus). Jag har hört så mycket gott om dem! 

I dagsläget sportar vi mjölkersättning i flaska, en liten dos utpumpad mjölk och till detta så ammar jag när andan faller på. Det är en mix av allt. Och det passar oss.

Allt är individuellt, och för vissa går det enkelt, för andra inte. 


Kram och stort lycka till (hoppas att det blir bättre snart, och ta hjälp om du har möjlighet/lust).
emma

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny