Sista turen till Skansen.

Förra helgen, innan nya restriktioner, pep vi till ett novembergrått Skansen, för att möta upp vänner och hitta inspiration till vårt kommande hus.
Det här är inte bara en vacker, bilfri oas, utan en viktig plats som kapslar in byggnadsvård och hantverk i ett konstverk. Ett konstverk en kan gå in i. Det är unikt. En plats där många hus från vårt land finns representerat, som att resa från norr till söder på en timme.

Imorgon stänger Skansen, för första gången på 129 år. Det är så tragiskt.
Skansen går ekonomiskt på knäna, och om du någonsin varit där, uppskattat denna plats – med utsikt över Stockholm – så kan du stödja detta hantverks-nav. För är det något vi vill ha kvar är det vl just detta? Jag tänkte köpa årskort, och även inhandla lite förbrukningsvaror som såpa och tvål genom deras webbshop.

Jag är så glad över att jag hann åka till Skansen en sista gång denna höst, och håller tummarna för att jag får möta våren någonstans bland vitsipporna vid Skånegården.

Den här regntunga lördagen mötte vi upp Amanda, Martin, Diana och lilla Harry, lekte kiosk vid det som skulle ha blivit julmarknad.

Vi var tidiga och hängde på låset till caféet.

Medan vi väntade härjade vi runt bland husen, försökte se var “Tjuvarnas jul” var inspelad och letade nya kryphål och gömställen. Amanda och Bodil kutade i väg på äventyr runt knuten.
Det här är det finaste jag vet, att mina barn känner sådan trygghet i andra vuxna. Att de ser dem som sina kompisar <3

Ingen aning om vad de höll på med, men jag älgade efter med kameran, och passade även på att …

Ta kort på ett av mina favorithus …

Det här alltså. Barn som springer fritt mellan husen. Friheten, självständigheten! Om jag tycker om bilfria ställen där en inte behöver bända isär ögonen för att ha koll på båda barnen? Ja.

Så öppnade caféet, och vi tog plats på den lilla innergården.

Helt galet att det är så varmt i november, att en kan sitta ute utan att frysa röven av sig.

Inte en overall i sikte.

Det inhandlades kaffe och bakelser och när vi skulle sätta oss hivade Amanda fram …

De här! SOM HON STICKAT SJÄLV. Hur fint? Här kan du se fler saker hon skapat!

Fick babbla loss över rykande kaffe och en solglimt. Saker som gör en genuint lycklig nowadays.
Och visst har en fått stanna upp i denna cetrifug-iga värld? Insett vilka saker som värmer?
Som är viktiga.

Majken lånade min kamera, gulp, och tog denna bild på mig. Enda bilden på mig från dagen, och jag gillar den i sin oskärpa, för den har min Majken tagit.

Efter fika traskade vi vidare, och jag och Amanda hittade den perfekta trädgårdssoffan!
Här kan en sitta och bli gammal!

Barnen hittade leksaker från förr och började leka loss.

Bodil började måla konstverk i leran med hjälp av en pinne och hade nog helst tagit med sig konstverket hem. Aningen tricky. Så det fick bli en bild med kameran.

Amanda berättade om sin stylt-karriär, och bröt ihop. Tycker så mycket om den här bilden, för det här är Amanda för mig. Världens roligaste! Tänk ändå, att vi bara känt varandra i ett par år, men det känns som hundra.

Det började kurra i magen, och vi ville grilla korv! Eller ja, mest vi vuxna, för barnen ville helst stanna kvar här.

Kikade förbi den här platsen, där Amanda och Martin gifte sig förra sommaren. Ett bröllop vi missade eftersom vi var på Gotland då. Grämer mig än.

Tids nog kom vi fram till torget på Skansen, köpte hundratvå korv med bröd. Och Bodil slog sig ner här för att äta med utsikt.

Och fick sällskap. Tänk ändå att en grå november kan vara så fin.

Loading Likes...

En väska får ett nytt liv

I samarbete med Stockholms hantverksförening

Den här väskan har legat inknölad i min garderob i mer än tio år.
TIO ÅR!

Om jag inte minns fel så ärvde jag den av min mamma Märta. Det var min favoritväska under många år, pja, innan fästet till axelbandet gav upp och det torra, spruckna axelbandet började sjunga på sista refrängen. Minns så väl när jag ställde in den i garderoben.
Jag bodde i Hornstull, levde vårdslöst (hade skoj, men var kanske inte expert på att ta hand om mina saker) och tänkte att någon gång ska jag fixa den där väskan. Vid ett tillfälle tog jag med väskan till en skomakare och frågade om de kunde laga den, men gick bet.

Så väskan åkte in i garderoben igen i hopp om att någon gång hitta en hantverkare som kunde ta sig an den.
För väskan hade ju ALLT! Rymde en laptop, hade fack för pennor och små förvaringar för ditten och datten. Den perfekta väskan för en stök som jag.

Genom två flyttar har den hängt med. Från Hornstull, till Midsommarkransen och så en flytt över innergården. Alltid har den stått redo att lagas. Men jag har i ärlighetens namn inte vetat vart jag ska vända mig.

Men så fick jag, via Stockholms hantverksförening, nys om Läderverkstan på Södermalm i Stockholm.

Så jag cyklade dit.

Möttes av skylten: Väskdoktorn! HURRA!
Läderverkstan kikade på väskan och sa att detta skulle de fixa – inga problem!
Efter ett par veckor hämtade jag ut den …

Lagad!
Väskan har fått ett nytt fäste och ny axelrem. Alla lösa trådar – som var en expressbiljett till nya trasigheten – åtgärdades, och min älskade väska hänger där på kroken igen. Redo att användas i många herrans år till.
Den är lite nött på sina ställen, men min önskan – att kunna bära den – har besannats.

“Men hur sköter jag den nu då” frågade jag hjälpsamma och kunniga Läderverkstan, och fick till svar att lädret ska smörjas två gånger per år.
Herregud så skamset. Jag har då aldrig smörjt annat än mina skor. Men nu är det ändring på det.

Smörjde väskan med läderfett med en bomullstrasa som jag ren loss av en uttjänt T-shirt. Och väskan blev så vacker med sin rödbruna konjaksnyans.

I våras träffade jag – tack vare Stockholms hantverksförening – fantastiska Carina på Skomakeri Framåt i Gamla stan. Hon hjälpte mig att  laga mina gamla skor, lärde mig hur jag skulle ta hand om mina skor. Skamset drog jag upp nedgångna, billiga skor som jag älskade högt, men som jag trodde var förpassade till soptunnan. Men icke. Carina gav dem nytt liv!
Nu undrar jag mer kan hitta i mina gömmor? Som har många år kvar att ge, men som ligger undanskuffade på grund av någon defekt.

Stockholms hantverksförening driver initiativet #hållbarthantverk med syftet att lyfta all kompetens som finns bland hantverkare. Det är exakt den kunskapen som behövs i framtiden, right?
Kunskap som gör det enklare att konsumera hållbart, reparerar och återbruka det som redan finns. Istället för att köpa nytt och trampa upp ytterligare klimatavtryck på en planet som går på knäna.

Förutom att konsumera färre prylar och ta hand om det vi har, så är det hög tid att tagga ner det här swosh-iga samhället. Värdesätta hantverket, kunskapen och också förstå tiden som ligger bakom.
Älskar att Stockholms hantverksförening har skapat slow-tv, där en faktiskt kan se hur tidskrävande hantverket är. Blir liksom söligt i hjärnan av blotta tanken på att hantera prylarna efter slit-och-släng-normen, efter att en tittat på den här videon.

Som jag saknat den här följeslagaren. Och herregud så tråkigt den måste haft i min garderob i tio år.

Tänk ändå. Att min mamma haft den här, och nu jag. Och jag ska ta hand om den, smörja och reparera den så fort den går sönder, så kanske, kanske Majken och Bodil kan ta över den när de blir stora?

Det finns så mycket kunskap därute – ta vara på den!
Och ta hand om grejerna. Det ska jag göra!

Loading Likes...

På besök i fina Arvika!

I fredags åkte jag, John och kidsen på utflykt till Arvika!
Vi skulle spana in en byggnadsvårdsbutik, men skulle också klämma in att strosa runt i Arvika som jag inte varit i på tjugo år. Planen var även att nosa på min släkthistoria som har sitt fäste här.

Som tonåring hängde jag i Arvika varje sommar på Arvikafestivalen, men då var fokus att flanera runt, nörda släkt och leta efter fina hus om en säger. Men nu så! Arvika är ju känt för att ha många vackra, gamla hus, och en har en lång tradition av hantverk, vilket är göttens gött om du frågar mig. Nu hann jag ju bara skrapa på Arvika-ytan, men några godbitar hann jag med. Låt oss spana in!

På vägen mot Arvika gjorde jag en shoutout på Instagram efter bra lunchställen. Taggade Majas Manufaktur som bor i Arvika, som jag vet har bra tips och smak! Hon, och alla andra, sa: Gå till Elins bakgård. Så det gjorde vi.

Tyckte om varenda millimeter. Allt var så genomtänkt, vackert och så var det ju god mat också.

Här samsades hantverk med gamla pinaler i en perfekt mix.

Och så fanns en liten butik, där en kunde köpa allt från närproducerad linolja, ringblomssalva (som jag blev tipsad om i detta inlägg) och titta där: Majas nya bok: “Trettiofem sockor“.

Efter lunch och femhundra tagna bilder på Elins bakgård så gav vi oss ut på gatorna och upp till kyrkan.

Här var min mormors far prost. Harald Hallén. En väldigt speciell människa, som var politiker (satt i andra kammaren), var fredsvän, och vägrade att välsigna militären i sina predikningar. Fick tydligen en del prickningar av stiftet och var känd för sin bisarra humor. Firade sin födelsedag två gånger per år – bara en sådan sak (vi är SÅ släkt, Harald och jag). Han var ordförande i kommittén som gjorde Allhelgonahelgen till vad den är i dag. Han höll gudstjänster och anordnade ljuständning på Allhelgona, som med tiden sändes i Sveriges radio. Så det är tack vara min mormors far (bland andra) som vi tänder ljus på gravarna i Sverige.
Hade ingen aning om detta innan jag kom till Arvika, men googlade i stundens hetta och sms:ade med mamma för info. Så tack Arvika för denna historielektion.

Efter att ha nördat släkt så spatserade vi vidare, letade vackra hus och fina fönster.

Traskade förbi detta tegelhus där naturen tagit över. Tamigfan det bästa jag vet. När naturen får prunka på det här viset.

Ett stenkast från tegelhuset låg detta pampiga hus.

Så vackert, särskilt detaljerna vid nocken, där panelen är formad som solstrålar.

Nästa hus var detta kapell – som tydligen är ett bostadshus! Så här kan en bo i Arvika. Herregud.

Innan vi pep vidare till vårt sista stopp, byggnadsvårdsbutiken, så kikade vi in på Tildes tryck. Här fanns så många smarta återbruk-produkter. Anteckningsblock av mjölkkartonger …

Och memory-bilder som en kan sätta i locken till mjölkpaketen. Genialiskt!
Det var allt för denna tur till Arvika. Men det kommer flera. Som jag sa till John: Varför hängde jag inte mer här när jag bodde i Värmland. FOMO:n i mig hade velat bo här någon gång.

Loading Likes...

Vad vill du veta om skor och skovård?

I samarbete med Stockholms Hantverksförening

Nu är det dags för säsongsbyte i skohyllan!

Vårskorna dammas av och vinterskorna ställs undan. Men hur ska en egentligen ta hand om skorna på bästa hållbara sätt? Hur ska en rengöra dem? Vårda dem? Hur ofta? Och hur ska vinterskorna förvaras?

Och nu kommer ett guld-tillfälle!
För på måndag ska jag Skype:a med en skomakarmästare och lära mig så mycket det bara går om hur jag kan ta hand om skor, och ta reda på när det är dags att lämna in skorna för reparation.
Och du har möjlighet att ställa alla dina frågor om skovård, och få svar här i bloggen!
Så kan vi lära oss en hel massa smart tillsammans! Bra va?
In med dina skovårds-bryderier i kommentarsfältet vettja.

Det mest hållbara vi kan göra är att ta hand om och vårda det vi redan har, istället för att köpa nytt.
Reparera, underhålla och renovera för att öka livslängden på allt från soffan till dojan.
Detta är liksom essensen i det cirkulära tänket, det där cirkulära tänket som vi behöver mer av för att sänka utsläppen av växthusgaser. Inte producera nytt, av nytt material och pytsa in mer i centrifugen av prylar.

Men vet ni.
I kölvatten av Corona-krisen går många hantverkare på knäna. Vissa av dem riskerar nu att försvinna helt. Och vi behöver dem när vi ska rälsa in i omställningen, för att förhindra en annan, värre och mer permanent kris. Därför har jag inlett ett samarbete med Stockholms Hantverksförening, och deras grymma initiativ Hållbart Hantverk.
Syftet?
Uppmuntra fler att ta hand om det vi har,  använda lokala hantverkare och se till att de finns kvar. För vi behöver dem.
Kanske är det just nu som du ska laga stolen hos snickaren, klä om soffan hos tapetseraren, lämna in skorna på lagning hos skomakarmästaren? Eller för all del: lämna in kläder för lagning hos skräddaren.
Stötta hållbart hantverk!

Läs mer på hallbarthantverk.se

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny