Vad ska vi göra med den rosa bussen?

I förra veckan skrev vi ju på kontrakt med nya ägarna till torpet. Kommer sakna vår torp, trädgården – men alltså den rosa bussen!?

Som ni vet är jag fullkomligt dökär i vår rosa buss.
Det visste tydligen de nya ägarna också, (plus att de har lite andra planer för trädgården än en trailerpark). Så nu är frågan. Vad gör vi med den rosa bussen? Är det försvarbart att skeppa den till Värmland? Ja, säger mitt begär. Nej, säger mitt förnuft.
Om den inte ska skeppas till Värmland, vad ska det bli av min juvel? Har ni några idéer?
Älskar ju den högt.

 

Loading Likes...

Vi har sålt vårt torp!

 

Böl, pust och ah.
Vi har sålt vårt torp på Gotland. Berättade för mina Patreons i helgen, men nu är det dags att go officiell I guess.
Det gör hemskt ont, för den där platsen kapslar in mina barns alla somrar, glädjen att få skapa en egen trädgård (odla, bygga, greja, fixa), njutet av middagar under äppelträdet, vänner på besök och pja, känslan av vårt första … hus. Om det något detta torp, trädgården och platsen gjort så är det att skapa begär. Efter mer. Insikten att jag vill leva så här mer än ett par veckor per år.

I det stora hela så känns också så himla bra på så många plan.
Att få ihop livet igen, men också att vi har sålt till ett par som ämnar bo där året runt. Det var vår dröm, vilket vi tidigt sa till mäklaren. I en budgivning där det stod mellan några som skulle bo där permanent eller några som skulle – liksom vi – använda det delar under året, så skulle vi lätt välja permanetisarna.  För den där vackra platsen är värd att njutas av året om, och huset mår ju bra av att bebos. Och tror grannarna, bygden och ön kommer gilla att ha fler året-runt-boende.

Det känns också himla bra att vi kunde sälja, trots att vi liksom inte riktigt lagt ut torpet officiellt. Torpet har legat som kommande, utan satta visningsdatum. Detta för att läget är som det … är.
Vi ville ju inte locka folk till ön genom att basunera ut visningsdatum (torpet har ju fått ett par klick på Hemnet så att säga), så vår fantastiska mäklare har ordnat med digitala och privata visningar för de som kontaktat henne (eller mig) och som varit på ön (eller kunnat skicka någon).

Vi lägger kontraktet på lådan i dag, och sedan ska vi börja ta tag i följande projekt. Att hitta ett boende i Värmland. Kanske mitt livs största gir. Mer om framtiden, drömhuset och drömmarna kommer i ett Patreon-låst inlägg senare i veckan.

Tills dess behöver vi fundera lite kring hur vi lägger upp sommaren.
Vi behöver rensa torpet, sälja av saker, packa och ordna med flytt. Så vi kommer behöva åka till Gotland. Detta är väl vad som klassas som en “nödvändig resa” I guess. Men vi avvaktar ett par veckor och försöker komma på ett rimligt, vettigt upplägg.
Sedan har jag lite nytt om rosa bussen. Men mer om det inom kort.

Loading Likes...

Världens finaste torp ute till försäljning

Världens finaste torp, med tillhörande trädgård, äng, rosa buss och husvagn finns nu ute på Hemnet. <3

Här finns en liten film om ni vill kika in.

Vårt älskade torp, med den yviga perennrabatten.

Med trädgården och alla stockrosorna som jag kämpat med. Så fint att någon annan får njuta av verket nu.

Det blå vardagsrummet. Katt ingår ej.

Med den maffigaste av kakelugnar. Visst är den vacker?

Kök med öppna hyllor. Mitt bästa. Och porslinsho.

De vackra detaljerna. Pärlspont, krokar och gammal dörr i kimröksblått.

Det gröna sovrummet. Där en sover som en stock och vaknar upp med morgonsolen som liksom dansar in i rummet, strilat genom en vacker lind utanför.

Övervåningen som är som en sommaräg året runt. Här sover en med öppet fönster och hör svalorna utanför. Bästa ljudet om du frågar mig.

Och alla syrénbuskar, hägg, kaprifol, rosor, äppelträd, päronträd, körsbärsträd. Listan kan göras lång. Ja, förutom trädgårdslandet och jordgubbslandet, alla smultron och röda vinbär.

Och ängen som förra året bjöd på vallmo, blåklint och prästkrage.

Och bussen. Den rosa bussen är ett kapitel för sig. ÄLSKAR den. Djupt. Kanske för att den är så unik och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få tag i en likadan.

Världens finaste plats. Under det stora äppelträdet.

Och den bördiga jorden! Bara en sån sak.

Det gör ont, men det känns ändå fint att lämna över torpet när det är i så fint skick, och vi liksom kollat av ALLT.
Det är väl det bästa med att vara en orolig själ, en lämnar inget åt slumpen. Källaren är fixad, taket har många år kvar att ge (enligt firman som kollade över det i somras), vi har bytt knutbrädor, låtit sätta upp hängrännor, gjort en kamin brukbar igen (nu fungerar de alla), låtit bygga världsfint skafferi och två rum på övervåningen. Bytt ut ytterdörrarna så det inte drar rakt igenom torpet (de förra dörrarna kommer med torpet givetvis om någon vill bygga en glasveranda eller nått) och vi har låtit sätta in nya fönster med kulturglas på övervåningen.
Och så har vi prunkat till trädgården å det grövsta.

Lyllo den som tar över detta <3 Det är en ljuvlig plats, ett snällt torp och himla goa grannar!

Loading Likes...

Kika in i mitt torp på Gotland

Vad en gör när världen är upp-och-ner, en hade en plan om att sälja torp och inte kan åka till ön? Pja, tackar historiska emma för att jag filmade en hel massa förra sommaren. Inte med någon snygg-kamera tyvärr, men hyfsat städat och så där härligt som vårt torp är.
Enda problemet med att en tittat på mängder av filmklipp från torpet och Gotland?
Ja, en vill inte sälja.
Måste skriva en lista på varför en försäljning var en bra idé tror jag.

Musik: Kristin Bengtsson Audio

Loading Likes...

Påsk på Gotland?

Planen var att åka till Gotland över påsk, plocka in påskris, få ner lite fröer i jorden, andas frisk luft, vårstäda ur torpet och fira en första och en sista påsk på denna vackra plats.  Se till huset, göra i ordning torpet för försäljning, börja packa och göra klart alla jobb. En utstuderad, marinerad dagdröm som jag vaggat mig till sömns med i veckor.

Jag har längtat, längtat och längtat.
Sedan seglade corona-viruset in. Fan, fan, fan.
Kompassen har snurrat och snurrat, i en tornado av påskris, känslor och längtan. JAG VILL JU, sa min inre 3-åring. Särskilt efter veckor av vabb, ett företag på sne och den där ovissheten som vi nog alla känner. Den där längtan som jag hållit fast så hårt i, skulle inte den … bli av?
Men om jag åkte färjan över i egen hytt då? Kunde det gå? Om jag ringer Destination Gotland och frågar vilken avgång som har minst passagerare? Om jag åker INNAN alla andra? En vecka? Två veckor? Om bara barnen kan bli friska någon gång – GAH – så vi kan åka. Komma i väg. Så påsken blir av. Har försökt hitta så många, små glipor av möjligheter.
Men nej.

Det gör ont, men det känns totalt fel. Att jag, boende i Corona-town, med ungar vars kost består av ledstänger, trappräcken och snorbusar, skulle guppa över Östersjön, till en ö där smittohärden inte tagit fäste än uppdatering: fick precis reda på att Gotland har samhällsspridning nu). En ö med begränsat antal vårdplatser. Nä.
Läser uppdateringar på uppdateringar från kommuner som behöver handskas med corona-flyktingar – stockholmare som tar sin tillflykt till sommarhus ute i landet. För att slippa karantän (obs, har själv snuddat vid tanken ungefär 63721542 gånger). De kommuner som nu behöver välja mellan att ta hand om den egna befolkningen och stockholmare på besök.
Vilken jädra soppa.
Inte trodde jag att vi skulle ha en stäng-gränserna-diskussion inom landet. Också.
Jag lider med alla viktiga, hållbara aktörer som laddat upp inför påsk-vågen, och hoppas att alla tar igen alla loppisfynd, restaurang- och cafébesök senare.

Ja, vi blir hemma över påsk så klart.

Det blev inte någon första eller sista påsk på torpet.
Det kändes enormt sorgligt – som min egna lilla, egoistiska, privilegierade katastrof – för någon vecka sedan. Där moral och solidaritet ställdes mot längtan. Men nu känns det skönt på något vis. Att slippa trilskas med moralen och skavet, och helt enkelt tugga i sig att påskplaner inte alltid blir som en tänkt sig.
En kan inte alltid få som en vill. Särskilt inte i tider som dessa.
Min egoistiska längtan får stå tillbaka.

Så får jag hoppas att smittohärden uteblir på Gotland, att vården håller.

Håller tummarna för alla därute, och att påsken blir lugn. Hemma <3

Loading Likes...

Q&A: Naturligt hår, vad jag offrat för klimatet, vad jag aldrig skulle köpa begagnat och uthyrning av torpet?

Tack, tack och tack för alla era spännande frågor i frågestunden! Så kul att läsa era undringar ska ni veta.

Jag ska försöka svara på dem alla i sinomtid, men här kommer det första frågorna – och svaren dårå.

Q: Hej!
En ytlig fråga kanske… men jag är nyfiken på ditt hår! Har för mig att du skrev något för ett tag sen om att gå mer mot din naturliga hårfärg och är lite nyfiken på hur du tänker kring det/går tillväga. Är också lite sugen på att sluta vara en blekt blondin och bara få vara mig själv som den piffig glada råtta jag egentligen är.
Hillevi
A: Hej Hillevi! Ja, jag vill ha tillbaka min egen nyans, som är någon cendré-version-ish. Drömmer om friskt, naturligt och låååååångt hår. Innan jag började mixtra med mitt hår – först var jag brunett och sedan platinablond – så hade jag tjockt, glasigt och starkt hår. Jag vill tillbaka till det (så gott det går).

Istället för att slinga eller färga för att göra övergången (tillbakagången?) mjuk, så tänkte jag helt sonika låta håret växa. Förhoppningsvis blir håret lite härligt solblekt till sommaren. Vi får se om planen funkar, eller om jag släpar mig till frisören så småningom. Men hittills “överlever” jag med torrschampo (läs: majsmjöl). Det är inte så himla noga. Jag har så mycket spännande på gång denna vår att jag inte hinner titta mig i spegeln, så det hjälper ju, hahaha.

Kram emma

Q: Hej Emma! Älskar dig blogg som vanligt! Måste bara fråga mer om er lilla kisse. Hen är så fin! Är det någon speciell ras?
Ida
A: Hej Ida! Ja, han är en riktigt go katt! Rasen heter Neva masquerade och kan vara prima för allergiker. Inte för de allergiker vi känner dock, hahaha, men det var värt ett försök.

Kram emma

Q: Jag undrar om det finns något du tycker är särskilt svårt med att leva eller försöka leva klimatsmart. något du känner att du har “offrat” som är jobbigt? och tack för en superbra blogg, älskar att du verkligen försöker ställa om <3
M
A: Hej M. Åh, tack för dina fina ord! Ja, jag tycker det finns ganska många saker som är svåra, kanske mest i början. Jag är väääldigt bekväm (läs: lat) och när jag ska gå in i något nytt, så gör jag det inte alltid med nyfikenhet om en säger, haha. Snarare skepsis. Men förvånansvärt ofta startar jag nya vanor. Och jag är inte alls så formad i sten och cement som jag först trodde. Som den där idén med att bara äta i säsong, och inte äta importerade färskvaror. Det lät ju jädrigt radikalt. Och det började som en utmaning, men nu är det en vana. Det ska tilläggas att jag varit en storkonsument av sallad, grapefrukt, tomater och allsköns gött, men nu äter jag det som finns i säsong i Sverige. Och så längtar jag. Som jag längtar! Och det är en sjukt härlig känsla. Att längta och njuta. Jag vet, det låter lökigt. Men det är rätt najs (annars hade jag ju inte fortsatt).
Givetvis kan jag drabbas av begär. Och ibland vill jag bara ge upp allt, för det känns som att ingen bryr sig om framtiden. Men då går jag in här på bloggen, eller i Klimatklubben och inser att den hållbara bubblan är enorm. Och då vill jag fortsätta utmana mig. Plus att jag är en tävlingsmänniska. Jag kan inte ge upp, det skulle vara som att ta ett bloss på en cigg fast en sagt att en har slutat röka för alltid. Lite så känns det.
Men ja, jag drabbas av begär efter solsemester mitt i februari, att vara aningslös på något vis eller kalasa loss på nytt. Men ärligt talat så ältar jag inte så mycket av det jag “offrat”, för jag tycker inte jag har offrat så mycket. Däremot har jag vunnit en hel massa perspektiv och upplevelser. Som att längta, njuta, resa med tåg, äta fantastisk klimatsmart mat, handla secondhand i första hand och dela mera. Och så försöker fokusera på vinningarna och möjligheterna. Livet som jag levde förr, då jag åkte till Maui, New York och Paris, shoppade nytt (och tipsade det här), jobbade på modemagasin, konsumerade förändring och levde som om det inte fanns någon morgondag, känns vulgär. Jag kan inte fortsätta leva det livet, för det livet skaver mer än det tillför just mig. Det är som att jag börjar få skoskav av gamla skor. De borde vara ingådda och bekväma, men jag vill bara slänga av mig dem.

Kanske att jag på något vis förstår det jag vetat länge nu. Verkligen förstår. Att min flådiga livsstil är på bekostnad av någon annan (som ofta står utan skuld, och inte bidragit till klimatförändringarna på samma sätt som jag). Och nu vill jag pö om pö ställa om. Göra rätt. Plocka bort skav och lägga till härligheter.
Jag har gjort ett stort klimatavtryck, inget snack om saken. Och nu är dags att städa upp efter mig själv kan jag känna. Ingen annan ska behöva göra det. Detta är en städning som liksom inte går att outsorcea till någon annan med lite RUT-avdrag. Den här fossilskiten vill och måste jag städa upp, och så vill jag do better. Jäkligt mycket bättre. Och rent krasst: Stå på rätt sida om historieskrivningen. Att kunna titta mina barn i ögonen när de frågade vad jag gjorde medan jag hade chansen. Säga att det tog ett tag för mig att förstå, att det fanns de som förstod allvaret långt mycket tidigare än jag och att jag säkert strutsade. Men sedan gjorde jag allt vad jag kunde.
Det är min drivkraft. Och då känns det inte som jag offrat ett dugg. Bara vunnit.

Gillar liknelsen som Maria brukar dra: vår planet är en som en stuga i fjällen, och vi är hyresgästerna. Våra barn är nästa hyresgäst. Klart en städar undan efter sig själv när det är dags att lämna över till nästa hyresgäst, eller hur? Och samma sak är det nu. Det har varit fossilparty till klockan 5 på morgonen, det är fimpar och tomma glas över allt. Det ser fördärvligt ut. Lite den känslan. Och det är inte mina eller andras barn – och inte människor i fattiga länder (de som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna) – som ska behöva ägna sitt liv åt min skit. Hur rättvist är det? Och hur höga hästar sitter jag på? Är det dags att kliva ner?

När jag tänker på allt det där, så känns ingenting oöverstigligt svårt. Bara rimligt.
Men ja, jag kan sakna köttamiddagar och dofterna av fjärran länder. Men jag har nog insett att jag inte ska placera mig i så skarpa fack. Det passar inte mig. Jag vill fortsätta äta vegetarisk och vegansk till 99% (för jag mår bra av det), men kan absolut unna mig att äta bra naturbeteskött eller vilt någon gång i bland.  Och jag kan fortsätta känna lukten av fjärren länder, men kanske inte lika ofta. Och jag behöver ju inte nödvändigtvis välja ett färdmedel dit som är pissdåligt för klimatet.
Jag är och känner mig sinnessjukt priviligerad. Som har ett val, som har makt att förändra och en röst. Så många i den här världen som inte har det.
Kram emma

Q: Underkläder köper väl du nytt eller finns det någon som gör av återvinner material? Eller hur gör du? Jag tror det var du som vill minska allt engångsgrejer och isf vad har du istället? Jag vet att det var någon som hade tygbindor eller flergångs binder, det är väl inte så hygienist? (om det blir för genant att skriva på bloggen, så kan du väl mejla.)
Nathalie
A: Hej Nathalie! Okej, full disclosure här. Jag har inte köpt underkläder på år, hahaha! Jag går fortfarande runt i bomullstrosor sedan Danke-fejden och en behå jag köpte på stenåldern (och som jag lagade, hör och häpna, för ett par veckor sedan (för jag älskar den djupt). Här kanske någon läsare har bra tips? Ni brukar sitta inne på så mycket smartheter ju.
Angående bindor, så kör jag menskopp och tygbindor! Menskopp har jag kört ganska länge, men tygbindor har jag bara använt sedan i somras. Jag har några prima från gotländska Imse Vimse.
Smidigt, billigt och klimatsmart.
Trodde på RIKTIGT aldrig att jag skulle konvertera, för jag tänkte inte att jag var “den personen”, men jag hade fel. Nu har det blivit vana. Det skulle faktiskt kännas lite märkligt att köpa engångsbindor, som en bara ska kasta. Så jädra knäppt att det kan gå så snabbt.
Och uppenbart finns det inget som är genant för mig att prata om, hahah.
Kram emma

Q: Jag undrar lite som Nathalie, angående vad du faktiskt köper nytt i klädväg? Finns det något du absolut inte kan tänka dig köpa second hand och varför i så fall?
Ha en fin dag!
Ellen
A: Hej Ellen. Hmm, det finns säkert någonting. Jag tänkte skriva potta först, men så kom jag på att jag ju faktiskt har köpt en potta på loppis en gång, hahaha. Nä, men jag tror att jag skulle kunna tänka mig att köpa det mesta begagnat. Ju mer jag undviker att handla nyproducerat, desto mer naturligt känns det att handla begagnat.
Jag prövar denna tanke ganska ofta: Det är ju inget som säger att prylar är fräschare för att de ålat runt på en fabrik med taskiga förhållanden och risigt betalt, än om de blivit ömsint omhändertagna och tvättade av någon innan? Nya plagg kan ju exempelvis vara sprinklade med kemikalier som rubbar människans chanser att reproducera sig och ha ett enormt klimatavtryck, medan begagnade är “renare” från kemikalier efter ett antal tvättar och ett försvinnande litet klimatavtryck. Jag tycker det senare låter fräschare måste jag säga.
Just nu köper jag ingenting nytt. Jag vet inte vad det skulle tänkas vara. Jo, nu kom jag på. Strumpbyxor. Jag försöker laga skiten ur de jag har, men det köper jag nytt. Väldigt sällan ska tilläggas. Underkläder till kidsen skulle jag gärna köpa begagnat, men det är ganska svårt att få tag i. Och jag ropar inte direkt ut över nejderna: Är det någon som har barntrosor till salu? Låter liksom lite perverst. Så det har jag köpt nytt ibland, men tack och lov har vi ärvt mycket. Men jag håller hoppet uppe!
Kram emma

Q: Varför behåller ni inte torpet o bara hyr ut den/låt stå den tomt eller för semester. att hyra ut ett hus är inte så tidskrävande!
Sonja
A: Hej Sonja! Ja, tanken har slagit mig. Men jag vill att det där torpet ska bebos. Hus mår bra av bli bodda i, gärna på heltid så klart. Så det vore på något vis fint att låta någon annan njuta av det nu, ta vid. Tidigare somrar har vi hyrt ut torpet och det är gaaaanska mycket jobb. Som en flyttstädning varje gång. Så klart en skulle kunna långtidsuthyra, men det blir på något vis en uthyrning i väntan på något. Och det där något skulle innebära död. Hänger du med? Nu säljer torpet för att få loss pengar så vi kan köpa något boende nära min familj. Så vi kan avlasta, hjälpa och ta vara på tiden som finns kvar. Dels med personen som är sjuk. Men också den som inte är det.
Hade jag varit gjord av pengar hade jag hyrt ut torpet, och köpt ett hus i Värmland också. Eller hade jag det? Nä, det hade jag inte. Jag känner väldigt mycket ansvar. För det mesta tror jag. Och torpet i synnerhet. Jag vill se till det, se att det mår bra och kan oroa mig för det om natten. Det är ett stort ansvar att äga ett hus, och ansvaret försvinner inte för att en hyr ut det. Skulle förmodligen känna ÄNNU mer ansvar. Bara när vi hyrt ut det korta perioder har jag orat mig. Inte för huset kanske, men för att hyresgästerna har det bra, att inte varmvattenberedaren går sönder eller att taket flyger av.
Det är en stress att känna ansvar och vilja ta hand om, men samtidigt behövas på annat håll – på andra sidan landet.
Just i dag har det varit lite kämpigt med Gotlands-tankarna. Det har gjort extra ont. För jag kommer sakna det så Men det finns ju hus i Värmland också tänker jag. Problemet är att vi har ett hus in mind. Och det är inte riktigt till salu …
Kram emma

Q: Nu får du en svår fråga men jag tänker att du är insatt: Jag skulle vilja göra mer för klimatet och då inte bara på ett personligt plan (dvs typ återvinna, köpa begagnat osv osv). Hur kan jag engagera mig mer utan att egentligen ha särskilt mycket kunskap inom området?
Ceclilia
A: Heja, heja! Så jädra bra! Det är ju precis vad som behövs! Och vi behöver ju verkligen jobba på alla fronter samtidigt – sänka utsläppen på individnivå och pressa på företag och beslutsfattare att göra detsamma. Först och främst måste jag tipsa på boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” som jag skrivit tillsammans med Johanna och Maria. Där finns ett helt kapitel om engagemang, men handlar också om att ta engagemanget vidare från individnivå till exempelvis sin arbetsplats. Ett annat tips är Klimatklubben så klart – med alla lokala klimatklubbar!
Detta får du inte säga till gemene kvinn, men innan jag började jobba med Klimatklubben så likställde jag engagemang med visa nuna på manifestation. Slut. Nu vet jag att engagemang kan se ut på typ hundratusen olika sätt, och olika sätt passar olika människor.

Antingen kan en ju stödja organisationer som Naturskyddsföreningen och WWF som jobbar och lobbar för klimatfrågor, jobba med Klimatklubben (hitta ett projekt/kampanj som en vill dra i gång och hitta likasinnade som vill haka på), starta en lokal klimatklubb, anordna hållbarhetsevent med loppis, vintage, klädbyte, föreläsningar, workshops och smarrig matsvinnsmat! Eller ta armkrok på ABF som anordnar en massa evenemang, föreslå spännande föreläsningar och jobba för att lyfta klimatfrågan och sprida kunskap. Eller så pressar en på sin kommun att göra det enklare för invånarna att leva hållbart, kanske skriva ett medborgarförslag, kontakta lokaltidningen eller skriva en debattartikel. Eller så blir en lobbyist! Eller politiker! Häromdagen träffade jag en av Klimatklubbens moderatorer som berättade att hon mejlar ett företag om dagen, för att försöka påverka. Jag kopierade det, men mejlar kanske ett företag i veckan med lite undringar och nudging!

Det finns mängder av sätt att påverka klimatet och framtiden! Och vill verkligen slå ett slag för Klimatklubben. Det är precis det här Klimatklubben är till för. Att slänga ut frågan “hur har ni engagerat er för klimatet” och få massor av olika infallsvinklar. Eller hitta likasinnade för att dra igång något större. För ett tag sedan var det exempelvis en grupp personer i Klimatklubben som startade “Klimatnytt” – ett upprop om att införa klimatnyheter i public service (om det finns sportnytt och ekonominytt, så borde det väl finns klimatnytt kan en ju tänkas. Eller är skidskytte viktigare ön mänsklighetens överlevnad? Det tycker inte jag). De startade en namninsamling och fick tusentals namnunderskrifter! To be contiued gällande Klimatnytt. Men ett är säkert.
Klimatklubbens alla medlemmar har gjort skillnad, för så många personer kan varken företag eller beslutsfattare vifta bort.

Q: Vill gärna ha dina råd, när du fyndar second hand. Som t ex med den vackra hattasken. Hur gör du iordning den, för att undvika få hem ohyra? Tack för tips!
Veronica
A: Hej Veronica! Vet du, jag har fyndat begagnat så länge jag minns och har aldrig råkat ut för ohyra. När jag kommer hem med mina fynd så torkar jag av med en fuktig trasa (med såpa om det skulle behövas), medan jag tvättar kläder  och textilier.

Loading Likes...

Ett svårt beslut

 

Detta gör så ont att skriva. För det blir på något vis verkligt då.
Men så här ligger det till.
Vi kommer att sälja vårt fantastiska torp på Gotland.
Gah, det är som att fingrarna inte vill skriva den meningen. Jag vill inte. Och jag ångrar mig ungefär varannan sekund.
För jag älskar den där platsen, de dammiga vägarna, äppelträdet i trädgården, ängen, perennrabatten som jag slitit med och alla små rum mellan hägg, syrén, äpple och päron.

Varför ska vi sälja kan en undra?

Detta är ett svårt beslut, men det kommer nog att bli bra. Så småningom.
Så här ligger det till. En familjemedlem i Värmland är sjuk. Och jag vill vara där. Kunna avlasta, men framför allt få tiden tillsammans. Kanske får vi flera år tillsammans, kanske inte.
Men jag är inte i stånd att hoppas, hålla tummarna eller tro. Jag måste göra. Ta chansen.

Att kuska fram och tillbaka mellan Gotland och Värmland med två små barn är lite hål i huvudet, eller i någon sorts triangel mellan Stockholm-Gotland-Värmland för den delen (får stressutslag av blotta tanken), så vi har landat i att sälja torpet på Gotland till någon som kan fortsätta denna kärlekshistoria.

Ett tag funderade vi ju på att flytta till Gotland på heltid, men så kom sjukdomsbeskedet och det var som att livet och valen ställdes på ända. Hela förra sommaren var som ett stort enda kval i hur vi ville leva vårt liv. Var. Vad som var viktigt. Och få ihop drömmarna med geografiska avstånd, och lägga till åldrande föräldrar i den smeten.

Vi funderade på om vi bara skulle hyra ut torpet, men det kräver ju också tid. Och den tiden vill vi lägga på annat håll. Planen är att förhoppningsvis hitta någon oas i Värmland så småningom (helst så snart som möjligt), nära min familj.
Kunna hjälpa, finnas där, avlasta.

Det kommer bli en konstig sommar.
Men istället för att den ska bli sorgsen, så vill jag njuta av den till fullo. Ha fester, bada och fotografera varenda liten vrå av trädgården. Fullkomligt hänge mig i solnedgångar, odlingar och den där sommarängen som jag ska anlägga.
Maxa varje vecka där. Men det blir också den sista på torpet.

Älskade torp.
Där mina barn har lekt, deras första somrar, havet med horisonten, Bodil som är född i Visby, alla solnedgångar, fantastiska vänner, vackra hus och den prunkande trädgården. Den rosa bussen! Alla besök!
Det. Gör. Så. Ont.
Men något som gör ännu ondare är att känna att jag måste välja min tid. Vår tid.
Det som ändå är fint i detta är att jag och John är helt samstämmiga. Det var HANS förslag, vilket på något vis gör det enklare att styra om livet.

Vill inte publicera detta inlägg.
För då blir det verkligt. Som att göra slut på något vis.
Och allt det där okända tar vid.
Men å andra sidan: början på någon annans kärlekshistoria.

Loading Likes...

Skördedrinkar!

I samarbete med Ekobryggeriet

ekobryggeriet drinkar drink vindruvor

När en har grävt i jorden, dragit upp rotfrukter och plockat päron tills armarna domnat, ja, då får en fira med en skördedrink med smak av fläderbärsmarmelad, Ekobryggeriets soda med kryddnejlika och färska vindruvor – från Sverige. Det är sedan gammalt.

ekobryggeriet drinkar drink vindruvor Gotland soda

Potatis, morötter, tomater, färska kryddor och rödbetor i all ära, men den absolut flottaste skörden från Gotland  måste ju ändå varit vindruvorna! Jag köper aldrig vindruvor i butik eftersom de ofta har rest långt och är så kopiöst besprutade av en cocktail av kemikalier (och en vet ju inte riktigt hur de där kemikalierna påverkar varandra i den däringa cocktaileffekten.  Dessutom skadar ju kemikalierna biologiskt mångfald, så det är ju bara dumt att stödja sådant med sin plånbok tänker jag.

ekobryggeriet drinkar drink vindruvor Gotland soda september

Så när en får erbjudandet att plocka ett par vildvuxna vindruvor på Gotland? Ja, då hjular jag mentalt (har aldrig hunnit hjula IRL, dammit)!

Jag har fryst in rubbet för att ha lägga i höstens ekologiska drinkar, tillsammans med Ekobryggeriets smaker och en klick marmelad.
Som att hålla fast lite, lite i september hela året. För det är kanske den bästa månaden, inte sant?

ekobryggeriet drinkar drink vindruvor Gotland soda September rosa

September är ju månadens månad. Då  är fortfarande hyfsat varmt, fast en kan gott ha en värmande halsduk. De stickade tröjorna har åkt fram och det dignar av frukt, bär och gott lite här och där.
En kan hälla upp drinkar utomhus OCH ha tända ljus!

ekobryggeriet drinkar drink vindruvor Gotland soda September rosa kapsylöppnare

Vad gör du drinkar på i höst?

Loading Likes...

När vindruvorna dignar … fast inte hos mig.

Här står jag med höstens bästa fynd i Maria Soxbos trädgård på Gotland.
Maria hade dagarna innan lagt upp en vindruvs-bild på Instagram där hon undrade vad hon skulle göra med alla vindruvor som hon hade i sin gotländska trädgård. Jag skrev givetvis “GE TILL MIG”.  Maria svarade att hon bara plockat hälften av alla vindruvor på sin vinranka (hon kunde omöjligt ta hand om allt! Förstå mängderna!), och att jag kunde plocka resten om jag ville.
OM JAG VILLE!?

Jag och mitt lilla gäng pep till Marias trädgård med elbilen, smög in (lite konstig feeling att gå in i någons trädgård när de inte är där, hahaha) och plockade loss.

Det syns inte på bilden, men det fanns HUR MYCKET vindruvor som helst!

Fångst.

En betydande del av allt åt barnen glatt upp – det var världens fest för dem! Vi som aldrig köper importerad frukt, pga sådana jäkla PK-ryttare, hahaha.

Och det här fick vi med hem!
Tänk om vi kunde ha svenskodlade, ekologiska vindruvor – från folks privata trädgårdar – i handeln. Vore det inte fantastiskt så säg?

Loading Likes...

Vallmo, Bergenströms Rekvisita och Skulpturfabriken

Förrförra veckan längtade jag efter regnet, spenderade varma dagar med stråhatt i trädgården. Det var så varmt, så varmt. Trädgården började sloka och en fick flashbacks till förra sommaren när allt jobb trädgårdslandet var förgäves – allt bara dog. Thank gaaaad att regnet kom lite senare.

 

Gick runt i tunna blusar – eller för all del: byxlöst.

Ärtorna började kika opp, så John och Majken började skörda så smått.

Plåthuset-Therese hörde av sig och frågade om vi ville följa med på loppis. Eh, JA!
Satte buketten i en vas och pep i väg …

… till Bergenströms Rekvisita i Vallstena som ligger nästgårds. Öppet torsdag-söndag 11-17. Världsfin butik och god mat i husvagnen. Vi kikade i butiken, åt lunch och pratade med trevliga Fanny Bergenström.

Så himla mycket fint!

Och tidernas läckraste bricka (som jag inte köpte). Men fick med mig en massa annat fint hem.
Men innan hemfärd tillbaka till Dalhem tog vi en tur till Slite för att handla mat och kika in på …

Skulpturfabriken! Det är en sådan inspirerande miljö här. Trädgården i bakom ladan, växthuset till vänster och alla stockrosor och bolltistlar på väg upp.

Goa vänner!

Efter en heldag tillsammans med plåthus:arna kom jag hem med det här.
Verktygslåda, tumstock, shaker, glassform (eller egentligen puddingform), cykelkorg, skål och en färgskrapa!
Precis allt det där som jag behövde. Och fint som snus här på bordet vid klematisen va?

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny