Inskolning på förskolan – hur gör man?

Hej svejs på måndagseftermiddagen eller vad det är nu? Post-luch?
Jag vet, jag vet, jag ska svara på alla era frågor som kommit in, men först tar jag en akutfråga som ramlade in just now.

Q: Emma, kan vi prata om inskolning? Är mitt i med min lillunge och går ju sönder. Hur gör ni? Hur gör man? Snörvel..
/Anna
A: Hej Anna! Oh, maaaaj vad jag känner med dig! Som jag grät när Majken skulle skolas in. En sommar av extrem mammig- och pappighet skulle övergå i förskola. Sure, vi hade hängt på låset till varje öppen förskola och hängt med andra kids under större delen av föräldraledigheten, men när förskolan började – vad hade en för det? Inget!

När vi skolade in Majken stack jag från inskolningen med Majken under armen dag tre. Jag hade varit så ball hela inskolningen, snickelsnackat med de andra föräldrarna, ammat mellan varven (John kom förbi med Bodil titt som tätt) och känt att det här går ju finemang. Majken hade ömsom lekt ömsom varit ledsen, vilket ändå kändes som en okej reaktion på något helt nytt.
Men dag tre så fick jag se ett annat barn stå själv på gården, lite längre ifrån de andra klasarna av barn, och då brast det. Inte så att barnet i fråga var ledset eller så, utan det räckte med att det stod ensamt i ett hörn. Fantasin och mörkermolnen gick spinn.
“Måste gå, kommer sen”, snyftade jag till förskolepersonlen. Tog med mig Majken, gick hem, grät mot Johns axel, laddade om, grät igen och gick sedan tillbaka till förskolan.
Det var så himla smärtsamt. Att tänka på alla stunder som Majken kanske var ensam, någon var dum mot henne, inte fick vara med. Jag målade upp hundra olika senarion och tidpunkter då jag inte skulle vara där, inte kunde skydda, inte kunde trösta. Att lämna henne gick emot ALLT i hela kroppen, men shit alltså.
Så här ett år senare (när vi ska skola in Bodil), så vet jag att det blir bra. Så himla, himla bra. Även om det gör ont att lämna och barnet skriker, så går det över. Förskolepersonlen är proffs på att avleda och även om en själv lunkar molocket från förskolan, gömmer sig i buskarna, spejar, gråter och liksom slits ut från sitt inre, så är det ett helt faktiskt tillfälle för barnet att skapa egna relationer och ett sammanhang. Känna sig trygg med andra och växa.

Även om det var gaaaanska mycket personalomsättning på vår förra förskola (pga osäker framtid för förskolan), så litade jag fullt på förskolepersonlen och deras otroliga briljans. Ja, det kanske krävdes ett par samtal till min kompis Fatima, som jobbat på förskola, bara för att försäkra mig om att personalen har koll på alla barn, men Majken trivdes som fisken. Hon grät lite vid lämning (vissa dagar mer än andra), men jag kramade om henne, sa att jag kommer snart tillbaka, överlämnade henne till en av förskole-favoriterna, sa hej då och gick sedan ganska snabbt. Rev av plåstret snabbt så att säga. Det skreks ju ganska rejält några gånger, vilket slet i sär mig, men efter några minuter så satt de där – förskolefavoriten och några små barn – och sjöng imsevimse spindeln på en trapp.
Efter varje lämning smsade jag och John med varandra och avlade rapport. Och pö om pö övergick skrik i att Majken bara gick och lekte med sina nyvunna föris-kompisar i sandlådan. Och då började en grina för det också, hahaha. Att de inte skrek och var ledsna över att en gick. Kanske knappt fick en kram.

Majken hade sina trygga vuxna, Margareta (som slutade) och sedan Tony, som hon hade sett ut efter noga prövning. Det var vuxna som hon tydde sig till, pratade om och som hon sprang mot, gav en kram och busade med under lugg. Att få se den relationen! Herregud,  så fint.

Nu börjar vi en sprillans ny förskola och det kommer förmodligen gråtas en del. Antingen vid inskolningen, eller senare, men gråten försvinner så snabbt och ersätts av grym pedagogik, nya sånger, kompisar och förmågan att ratta sig fram i gruppen. Här är det inte lika mycket personalomsättning, utan en välrenommerad, trygg och otroligt uppstyrd förskola. För Majken gör det ju detsamma, hon trivdes ju hur bra som helst på förra (och vi kommer sakna Tony), men tryggheten att folk inte slutar gör mycket. För oss.

I dag gick barnen sin första dag på förskolan. Bodil är yngst i gruppen (den enda som är född 2016, buhhööö), men å andra sidan så har hon sin syster, vår lill-kompis Ossian (min kompis Ninas barn) och grannbarnet Finn i samma grupp.
Förhoppningsvis hittar hon “sin” vuxna favorit snabbt i gruppen, och de som hon tyr sig till.  Dessutom pratar vi (okej, det kanske är jag som pratar) väldigt mycket om att ta hand om andra härhemma. Jag menar ju indirekt att Majken ska se efter Bodil, men jag tror i och för sig att pansar-Bodil kan ta hand om sig själv.

I helgen var vi på förskolans gård och testlekte lite. Prövade rutschkanan, pröv-åt sanden i sandlådan och kikade på alla gömställen. Glädjande nog var några andra barn i samma grupp där med samma mission. Så Majken har redan fått träffa några framtida kompisar. Bodil försökte hänga på så gott det gick och det smärtade så att se hennes rultande hallå-jag-är-här-gång efter Majken. Annars är ju Majken och Bodil som ler- och långhalm, men det var tydligt att Majken tydde sig till de andra barnen nu och liksom sprang ifrån Bodil. Hjärt-slit.
Herregud, börjar böla bara jag tänker på det.

Som du märker är jag ganska nära till gråt i rungande inskolnings-härj, hehehe. Även om jag gör det för andra gången. Men det är ju inte så konstigt. En har burit, tröstat, oroat sig och slitit sitt hår för de där små, och så helt plötsligt så ska de starta sitt egna liv. Herregud, blir så blödig när jag tänker på det. Går sönder.
Men så vet jag ju också att det blir så himla bra, bara en kommer över inskolnings-puckeln. När en får längta.
Och som en kompis sa till mig när jag skulle skola in Majken: Du är inte den första som gråtit i en buske utanför förskolan. Och så är det ju.
Men det kan få vara så tänker jag. En kan få oroa sig, sörja ömsom glädjas över att de ska få bli lite egna.
Så, på torsdag, när det är dags att lämna för första gången finns Emma Sundh, rödgråten och dan att beskåda någonstans runt Telefonplan.
Fritt inträde! Välkomna!

Ps. Snabba lämningar är att föredra, annars drar man bara ut på det hela. Lycka till och hoppas att mitt svar hjälpte lite på vägen.
Kram emma

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny