Klimathotet har dammats bort från agendan till förmån för Corona-viruset.
Helt förståeligt. Och rimligt, eftersom denna pandemi sker NU. Vilket i och för sig klimatkrisen också gör, men effekterna är inte lika tydliga för … pja, oss här i Sverige. Ganska så mycket verklighet i andra delar av världen förvisso.

Ändå imponerande vilka krafter som sätts in i virustider. Samarbete över partigränserna (hoho, klimatet is calling for your collaboration since way back) och ett otroligt informationsflöde om risker och eventuella åtgärder. Timme för timme. Allt uppbackat av media. Det startas engagerade grupper och vi tänker på våra medmänniskor. På de som utsätts mest och hårdast.
Det var (är!) alltså möjligt! Men klimatkrisen kanske bara inte klassas som lika … viktig?

Även om corona-viruset är en gedigen hög med bajs, så händer en del saker som klimatet nog gillar. Avgångar som ställs in över Atlanten (den som räknar på sparade utsläpp i den häftiga uträkningen får nog ihop en imponerande summa),  Norwegian skippar 4000 flygresor och en medmänsklighet börjar pyra där en ständig vi-och-dom-catfight tidigare fanns.

Samtidigt förlorar många jobb och uppdrag på kuppen.
Jag är en av dem.
Från att ha haft en fullspäckad vår börjar åtagandena dras in. Kalendern gapar tom och planerade inkomster stryks från listan. Jag håller tummarna att några av åtagandena blir av, de där mindre sammankomsterna, med tydliga restriktioner om att hålla sig hemma om en är förkyld.
Som jag är nu. Förkyld och snuvig.  Och hemma. Som en ska vara – inte minst i solidaritet med riskgrupper, medmänniskor och alla hjältar inom vården som får mer att göra ju mer vårdslösa och osolidariska vi är.

Det är en speciell tid, minst sagt.
Klimatet kanske inte jublar över förlorade arbetstillfällen (det gör nog ingen). Men var corona vad som krävdes? För att vi skulle stanna upp (om ej frivilligt).
Kanske kan vi ta den här tiden att faktiskt ställa om samhället? Ställa om livet? För vissa att hitta nya arbetstillfällen? För arbetsgivare att tänka nytt? Spåna affärsidéer och förändringar som gör jorden bättre? Och trygga en vettig framtid? Fundera på vad som funkat bra? Och lite sämre.
För att ha lite goda förutsättningar att klara ett ännu större hot, klimathotet. Det är distanserade, svårgreppade hotet som inte sprids via människor, men som garanterat kommer att ta fler liv och utsätta fler människor för fara än ett virus.

Tänker på frågan vad jag offrat för klimatet. Mitt svar, att jag bara ser klimatvinningar.
Vad jag offrat för Corona på ungefär 36 timmar. En tryggad vår ekonomiskt, besök hos en sjuk familjemedlem, möjlighet att gå utanför dörren och ikväll: en efterlängtad middag med en massa kompisar (och en sleepover). Så klart en piss i havet mot vad andra offrat så klart, men i personliga mått-mätt ganska mycket.

Jag tänker så här: Vi kommer behöva ställa om. Inget snack om saken. Några kommer att vara early adopters  – andra kommer att streta emot likt trotsiga 3-åringar. Det är bara att välja vem en vill vara.

Kanske är detta en chans att ställa om?
Ett gyllene tillfälle att testa nytt, göra vissa beteenden till vana, påverka samhället och rusta arbetsplatsen?
Om flygen ställs in och klimathaltande val känns som ett osäkert kort, så kanske det just nu är tåget och tekniska lösningar som Skype som är grejen. Aldrig tidigare har det varit mer relevant att köpa in bra, teknisk utrustning för videomöten till företaget – än nu.
Vem skulle säga nej?
Kanske är det prick nu som det är rimligt att se över affärsmodellen, så en inte är beroende av connections från all over the world … om just världen är lite osäker. Och samtidigt trygga anställdas framtid genom att möta framtiden, snarare än att puttra på med ett ohållbart företag.
Kanske är det just precis nu det är rimligt att gräva där en står?
Kanske är det nu vissa arbetsplatser ser vinningen i att anställda jobbar hemifrån ibland (om viljan och möjligheterna finns)? Där anställda sparar in bilresor och arbetsplatsen kan förse sig med mindre, energieffektiva lokaler.
Kanske är det right moment att träna på att äta upp varenda matbit hemma och skippa matsvinnet, eftersom det är smart att spara mat om en råkar bli sjuk ett tag.
Kanske det är en opportunity att börja cykla till jobbet, istället för att ta bilen till gymmet och cykla en mil (nu när Sats stänger igen i två veckor). Hej ny vana.
Kanske är det tajm att sakta ner samhällscentrifugen en gnutta, och värdera upp det vi mår bäst av: att umgås med andra människor. Kanske behövs det en förkylning som gör att en måste stanna hemma som gör att en ägnar tid åt sin familj? Sätter sig och ritar med sina barn, spelar spel och umgås. Tillsammans. Kanske är det nu vi inser att det är just DET vi behöver för att må bra, inte 6738164 nya köp för att komplettera garderoben eller ännu ett renovering.
Kanske är det också nu vi individualister blir lite mer kollektiva i vårt tänk och hjälps åt. Köper mat till den som blivit sjuk, tar kontakt med grannar för att se att de är okej, frågar den nästgårds om en ska köpa med något om en ändå åker å handlar. Medmänskligt, men också ett par sparade utsläpp.
Kanske är det nu vi börjar prata med varandra. På riktigt. Inser att vi sitter i samma båt, och det kanske är bra att vi ror åt samma håll?

Precis så där var det när jag växte upp. En pep över till grannen när det behövdes en skvätt grädde, hjälptes åt, lånade verktyg och frågade om en skulle handla något på affären när en ändå åkte de tre-fyra kilometrarna. Men sedan hände något. Dörrarna stängdes och alla började sköta sitt? Hade egen bil att puttra ner till affären med, egna verktyg och en hejade på varandra på affären istället för genom syrénbuskarna. Vad tusan hände?

Corona är ett skit. Inget snack om saken. Särskilt för de som drabbas av sjukdomen, behöver vara extra oroliga pga riskgrupper, de som sliter inom vården och de som förlorar arbete och livsviktig inkomst. Det är ett skit.
Men om en ska leta efter något jädra glitter i all skit, så kanske det är just detta.
Klimatvinningen, och omställningsmöjligheten? För företag och samhälle framför allt, men kanske (om möjligt) för sig själv?
Jag har lyxen (möjligheterna och otryggheten) att vara egenföretagare. Kanske är det nu som jag erbjuder företags-coachning för omställning via Skype? Träffar mindre grupper för workshops! Är det nu jag skriver en barnbok om klimatet? Dammar av illustrationspennorna? Har tid att hjälpa någon som behöver min kunskap? Eller gillar mitt sällskap? Kanske är det nu jag byter bana? Eller lägger till en bana? Vidareutbildar mig?
Uppfinner mig själv, och fundera på vad jag ska pyssla med när arbetstillfällena försvann.
Styr om inställda stor-föreläsningar till digitala meetups!

Jag tänker: inte inställt – men omställt (tanke snodd av Krickelin och A la Varberg, och mald till klimatsammanhang).