Juli 2017: Torp, Gotland, ängar och en bruten arm

God morgon!
Då bränner vi av ytterligare en månad i årssummeringen av 2017 som snart lider mot sitt slit (snabbspolar oktober, november och december eftersom det var nyss).
Och denna onsdag börjar med juli, lupiner och blåklocka. Det är något visst med att vältra sig i sommar när det är som mörkast. Som att jag inte riktigt kan uppskatta allt vackert när jag är uppe i det, utan behöver lägga livet i träda för att sedan se tillbaka på det med förgyllda kanter. Och just det där sammanfattar min person ganska så mycket på pricken. Även om jag kan vara nere, ha ont, gräma, oroa eller marinera mig i ångest så minns jag sällan särskilt mycket av det efteråt. Mitt minne suddar ut de svarta linjerna. Mjukar upp. Som det här med att bryta armen som vi ska gå in lite närmare på här nedan … hehehe.

Nåväl. Juli började på torpet på Gotland med att jag plockade små kvistar av sommar och satte i vaser. Vi skulle hyra ut torpet under Almedalsveckan så jag gick runt och piffade med små detaljer i dagarna två. Vill liksom att det ska kännas omtänksamt när en stiger in i någon annans lilla torp …

Fyllde torptrappan med allt från vinrankor, stäppsalvia, rabarber och fläder.

När hyresgästerna anlände så for vi hem till världens vackraste Värmland och min bästa vy.  över ängarna, lupinerna och sjön. Svalor som flyger, skogsduvor som hoar, mosters hus till höger och mammas och pappas till vänster. I mitten av allt som känns bekant.

I Värmland bodde vi flott! Vi var hus-, katt-, och kaninvakt och bodde här,  i min kusins stora, gamla hus (där min mamma är uppvuxen).

Sämre kan en bo.

Rullade skrinda på bekanta barndoms-grusvägar och ville bara bo i den här klänningen hela sommaren (vilket jag sedan gjorde av helt andra anledningar än vilja).

Bodil lärde sig att gå och var gaaaaanska nöjd över det.

Och i samma veva hade det gått prick ett år sedan jag såg ut så här.

I den där magen hade den här skojfriska Bosse-bus legat och lurat. Och nu fyllde vår lilla Bodil ett år.  Det firades med …

… kalas i dagarna tre.

Min kompis Åberg och hennes lilla Benjamin (som är jämngammal med Majken) kom och hälsade på. Vi njöt av den här utsikten, jonglerande barn, babblade och drack vin.


Majken hittade till paraply-land i skogen och jag drömde om att hitta svamp. Men var för tidigt ute. Svamp-gate tog fart först några veckor senare.

Mitt i allt det där Värmlands-göttiga puttrar ett par riktigt prövande veckor i gång.
Starten blir någon vajsing med avloppet på torpet (eluttaget som driver pumpen hade lossnat från sitt fäste, det hade regnat på det = kortslutning) – mitt under brinnande uthyrning – och vi måste ta dit akut-rörmokare. Sedan får John ryggskott och jag häller ut såpbubble-bös över min laptop – innehållande ett par tusen bilder som inte hunnit backupats.

Vi lämnar Värmland och mellanlandar i Stockholm där jag hivar in laptopen på lagning och bryter sedan armen. Laptopen blir dödsdömd, jag åker in till akuten, käkar morfin och dagen därpå målar jag om sovrum och kök med en hand. Piper in till Söder för att köpa mer färg och får med mig fel färg hem – eftersom snubben i färghandeln som jag handlat av VAR FÄRGBLIND (på riktigt alltså). Kånkar färg med bruten arm och klarar snart att lyfta barn med ren vilja.

Återvänder till Gotland där jag lajvar Michael Jackson med en trädgårdshandske. Det enda jag kan göra på mitt projektfyllda sommarnöje är att rensa ogräs med ena handen. Till en början …

Där någonstans får Majken konstiga utslag över hela kroppen och svullnar upp om händer och fötter. Vi ilar in till lasarettet i Visby och snart spenderar vi ömsom tid på akuten ömsom hos min sjukgymnast för rehabilitering. Hen var förvisso trevlig, men det var inte riktigt så jag hade tänkt mig sommaren. Levde i den där klänningen också, för det var det enda klädesplagg som jag kunde ta på mig själv.

Bemästrade snart att hänga tvätt och plocka blommor med en hand. John funderade allvarligt på att starta en youtube-kanal på temat envis värmlänning på morfin. Brottade upp kläderna på strecket, bet tag i vajern och krånglade på skiten. Upp skulle det.

Rosorna blommade och för att kunna fotografera med systemkameran var jag tvungen att böja ihop mig som en akrobat (eftersom vänsterarmen inte gick att böja) för att hålla i kameran, samtidigt ställa in bländare och trycka på avtryckaren.
Och vet ni vad? Allt det här har jag förträngt.
Den brutna armen är svår att förtränga, men allt kämp, frustration och smärta kommer tillbaka när jag läser om julis blogginlägg. Jag minns sommaren som lite frustrerande eftersom jag inte kunde hugga i som jag brukar, men jag hade verkligen behövt den där youtube-kanalen nu. Men en blogg och en årssummering duger gott den också. 

Efter nära tre veckor av oturskedja avtog stormen. Majkens utslag försvann efter antihistaminkur, den brutna armen läkte allt snabbare och jag kunde snart hänga tvätt utan att se ut som en förvildad värmlänning. Ändå en seger.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny