Stök, målning och tips till desperat förälder?

God kväll på er! Jag ligger nedsjunken i soffan i vardagsrummet och FRYSER. Nu råkar ju vartenda fönster i hela lägenheten vara öppet, men ändå. Jag njuter av frys-myset. Sådant en kan unna sig att göra i augusti med tak över huvudet.

Den här helgen har varit så … trött. Jag har varit så trött.
Första-helgen-efter-jobb-starts-tröttheten.
I fredags somnade jag framför Younger (bästa sättet att avsluta en fredag), lördagen spenderades på SÖS med Majkens sista behandling för borelia. Måtte hon nu bli helt frisk. Hon är inte helt återställd – fortfarande hänger halva ansiktet inte helt med. Men det är hundra gånger bättre än för 11 dagar och en antibiotika-kur sedan. Men den lille korven ska ta det lugnt ett tag fram över. Och jag bara fattar inte hur tapper hon varit. Ryggmärgsprov, undersökningar och så har hon levt med infart i handen i 10 dagar. Och så har hon fått åka till SÖS varje dag för att få antibiotika intravenöst, vilket har tagit mellan 1-2 timmar på ett ungefär. Sådan liten hjälte!

I lördags kväll hade vi Linda, David och Chaplin på middag och i dag slöade vi hemma. Tog igen oss. Tittade på film och så målade jag vardagsrummet (därav vädringen) medan barnen lekte på innergården. Det enda vilda vi har hittat på i dag var ett besök på AB café.
Det har varit en ganska härjig dag. Trötta barn som gått varandra på nerverna, bråkat, kastat grejer på varandra och kastat sig själva på marken. Vettetusan vad en ska göra. Den ena kastar grejer på den andra och den andra utnyttjar situationen med stor dramatik för att eska napp. Hur får en ungen att sluta slåss och kasta grejer på den andra? Vi tar ongen som slagits/kastat åt sidan, pratar med henne och försöker med lugn ton säga att det inte är okej och det är dags att säga förlåt. En tror att det hjälpt, men i nästa sekund är hon där igen.
Vi har testat lugn, mjuk stil, men ibland brister tålamodet och det kommer ut ett hopplöst ryt. Vi börjar bli ganska slut.
Det enda som hjälper är att sära på dem. Gå i väg och göra saker var för sig, men det betyder också att det vi aldrig får hänga med varandra och så kräver “lugnet” att båda föräldrar är på plats. Att dra i väg en helg på hotell är lite som att ge den andra en hög med bråk i frukostflingorna. Vad gör en? Tips emottages tacksamt!

Helgens finaste då?
När Majken kramade om mig ute på innergården och sa “jag gillar dig, mamma”. Eller när jag och Bodil satt och fixade med dockhuset. Satte upp små tavlor och hängde upp gardiner. Och så alla avsnitt av Younger. Och att John gjorde burritos med jordgubbssalsa från “Ännu mera vego”-boken. Genial maträtt!

Loading Likes...

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. Jag har en återkommande dröm där jag försöker manövrera en bild från baksätet. Ungefär så känns det att vara förälder, rätt ofta. Jag tänker att ens tillsägningar kanske inte (ofta inte) ger avsedd effekt där och då, men på sikt förhoppningsvis inpräntar en vägledning om hur man ska bete sig. Effekten kanske faller ut nästa dag. Eller om en månad. Eller i vuxen ålder. Ibland är det bara att stänga av, power through och tänka happy thoughts; förr eller senare uppför de sig igen. Även vi har haft första jobb-/förskole-/skolveckan och de är helspattiga och gnälliga. Men det är ju en omställning för dem med, och de blir lika trötta som man själv. Att dela på sig så att varje unge får en hel förälder för sig själv kan ibland vara grejen. Har inget vettigt tips utom att kanske vara extra snäll mot både dem och sig själv för balansera upp eländet. För oss funkar det EJ med hårda tag, haha, har failat nog med den taktiken.

    1. Tack för dina rader. Det värmer ändå på något vis. Och håller med om att det NÅGON GÅNG kommer att ge effekt. Jag vill verkligen vara en lugn förälder som inte tappar det, för det blir ju bara värre, men ibland så bara pallar en inte. Men jag blir bättre och bättre på det. Tror jag i alla fall.

  2. Vi har två barn: 9 och 4 år.
    Den yngre har varit en retsticka och betett sig illa mot den äldre som är lugn som en filbunke och är den som aldrig ger tillbaka (vilket hade behövts).
    Räddningen var att separera dem åt, prata lugnt och avleda med en aktivitet (för den yngre).
    Detta höll på fram till på dagen den yngre fyllde 4 år. Hejdå 3-årstrots, vi kommer inte att sakna dig.

    1. Hahaha! Okej, men hur är det nu då bättre?

  3. Stackars Majken! Det låter hemskt jobbigt både för henne och föräldrarna. Skickar några tankar till er och håller tummarna för att allt löser sig efter avslutad antibiotikakur. Fästingar är ett otyg!

    1. TUSEN TACK!

  4. Boken “Fem gånger mer kärlek” skriven av Martin Forster är något av räddaren i nöden! Som en kokbok där bästa recepten för föräldrar finns:)

Kommentera

Stäng meny