Sista sucken av Värmland

Rubriken låter som namnet på en roman, men får istället bli sista inlägget från Värmlandshänget (snart ska vi ge oss i kast med den riktiga godbiten, Gotland (här är jag ju just nu)). Men innan vi kastade loss Destination Gotland så bjur jag in er på våffelkalas. Bodil fyllde ju ett år den 9 juli och det firades i dagarna tre.

Jag är ju svag för kalas, så jag passar på när det fylls år. Och vem vill inte fira den här gladfisen?

Så vi bjöd in min familj på våffelfest.

Gaaanska uppskattat.  

Min pappa anlände först, så han fick vara med på bild. Sedan urartade ju allt (som det gör med två små barn i syltgräddland strax innan lunchtuppluren), så kameran ställdes därhän för att undvika ytterliga teknikhaveri. Mitt i allt detta anlände min mamma, syster, min svåger och deras lilla barn Zea (som jag alltså inte har någon bild på av förklarliga själ). 

Som en liten extra sockertouch denna dag bjöd jag in släkten (mormor, moster, kusin, kusinbarn och hela fadderuttan) på det här samma eftermiddag.

Sedan gick vi ut för att upptäcka skogen. Majkens första möte skulle jag tro.
Midsommarkransens fauna är skral i jämförelse med en djup Värmlandsskog och skit under naglarna, småkryp och skogsäventyr vill jag ge henne.

När hon var bebis plockade vi kantareller med Majken i bärsele, men det räknas liksom inte. Den här gången klivade hon ut och upptäckte ALLT. Vid blotta åsynen av ormbunkarna utbrast hon “ply” och trodde hon kommit till en paraplyplantering. Sedan stod hon där och låtsades att hon var Totoro och regnet smattrade, trots att det var torrt som en bearnaise i pulverform.

Efter en vecka i det enorma (och vackra) huset var det dags att städa ur. Om vi fått god motion bara av att leva i ett stort hus så var städningen ett maratonlopp. John marade mest, det ska erkännas, men bara att plocka undan efter sig på ENROMA ytor? Pjuu.
Hemma i stan behöver en ju bara ta ett djupt andetag så är damsugningen klar liksom.

Med huset städat och klart, så var det dags att säga hej då och adjö till lånekatten Winston.

De här två hade verkligen funnit varandra och vi insåg att vi måste ha katt. Ja, jag vet, jag har skrivit det förut så snart måste vi göra något åt detta, right?

Loading Likes...

Detta inlägg har 9 kommentarer

  1. så utrolig søte barn du har! liker bloggen veldig godt 🙂

    1. <3

  2. Åh vilket hus!! Längtar efter fortsatta rapporter från Gotland! Jag är nu hemma igen och lider av grav Gotlands-blues!! Var på visning på telegrafhuset i Ronehamn och blev handlöst förälskad men eftersom lockpriser tydligen är helt ok på Öijn så rusade budgivningen upp en dryg miljon så det är bara att glömma… 🙁

    Stod till vänster om er vid insläppet till Dalhemsloppisen med min familj men vågade inte gå fram och tacka dig för en fantastisk blogg!!

    1. Men åh! Du skulle kommit fram!!!!! Hoppas du hade det fint på Göttis! Kram Emma

      1. Jag ville inte störa men nästa gång vi delar gata runt Midsommarkransen så ska jag våga 😀

        Jag hade det underbart på Gotland! Nu börjar letandet efter sommarhus!

  3. Alltså bilden på Majken i skogen är värd att förstoras och sättas upp på väggen! SÅ. FIN.

    1. Åh, vilken bra idé! Det måste jag göra!

  4. Ååh, grattis i efterskott lilla Bodil! Jag har läst dina inlägg om pseudotvillingar så många gånger, både under min andra graviditet och nu igen när den yngsta pseudotvillingen är född. Tack för att du skriver så bra, kände mig faktiskt lite mer redo för de här första trassliga månaderna efter att ha läst hur det var för er. Nu har det stabiliserats lite (fast man vänjer sig nog aldrig helt vid de kolliderande viljorna och olika behoven) så nu bävar jag i stället inför när den yngre börjar röra sig mer…hur springer man efter två barn samtidigt liksom? Skulle vara fint om du ville skriva någon gång mer om hur det är med två barn tätt nu när de båda är lite större och kräver mer.

  5. Alltså älskar dina roliga formuleringar!! Tack för fin text och fina bilder. Hoppas ni hade en trevlig semester i Värmland!

Kommentera

Stäng meny