Sista påsken.

Att flytta hem till sin barndoms by har varit omvälvande.
I början var det fullmatat med en sorts närstudie av skit i hörnen och en rädsla över att återupprepa historien där minnena skavt. En osäkerhet att kastas in i ett sammanhang, där sammanhanget har förändrats. Nya människor har flyttat in och ut ur husen, en vet inte exakt vem som är vem ännu och en försöker heja glatt på varenda kotte en möter.

Det är fortfarande lite stapplande steg för att få styr på vardagen, men känslan i kroppen är så otroligt varm. Och liksom så fullkomligt sköljande vårflodsklar.

Vi står inför påsken.
Det kommer bli den sista påsken som ser ut (någorlunda) som den alltid gjort i mitt 38 år långa liv.
Det är så glasklart att en person som alltid funnits i mitt liv inte kommer att finnas kvar här på samma sätt nästa påsk. Det är den sista påsken.
Jag är ganska säker på det.
Det är oerhört sorgligt söndertrasande, men det är också så jädra fulgråtsfint. Att jag får vara här. Möta blicken om mornarna, ge ett leende när ögonen är trötta utan hopp, ge en varm hand på axeln när viljan inte finns där. Och vissa dagar även kunna vända önskan om att dö till att faktiskt vilja leva.

Även om det är förbannat jobbigt stundvis, en har svårt att räcka till och en önskar att en var starkare, så känns det som jag gör något vettigt med min tid. Som att jag liksom är nära döden, men också … livet.

Det är på inget sätt ett enklare liv just precis här och nu, men det är vettigare och mer kärnfullt på något vis. Det går i samma linje som blodet flödar, det skaver mindre. Och det är fullt av värme och omtanke, från så många olika håll.

Imorse var jag på lanthandeln för att köpa bröd.
Köpte med lite kaffebröd till min sjuka närstående för att ge lite guldkant, och den varma personen i kassan frågade hur det var med sjuklingen. Den där frågan som många drar sig för att ställa.
Den omtanken rörde mig så djupt. Att där mellan coronasäkert glas vid kassans rullband sträcka ut en omtanke och ta sig tiden att byta några ord.

Att en på något vis inte är ensam, utan det finns en varm omhuldande bygd som vet läget, bryr sig, som möter ens blick och som gör att en orkar vara stark lite till.
Och vet ni, det är banne mig det finaste jag upplevt.
Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn. Men jag är nog beredd att bredda begreppet en aning. Det krävs en by gör fostra en medmänniska.

För inte nog med att en känner sig som ganska mycket människa just precis här, en känner sig också pretty much som en medmänniska. En del av något.
En känner sig inte ensam.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 11 kommentarer

  1. Så tungt. Och så fint i det tunga att ändå få vara nära i allt det svåra och fånga de fina stunderna. Du skriver fram starka känslor så fint.
    “Vi har bara varandra” var det ju någon som sjöng för länge sedan, och exakt så är det ju. Vi har varandra. Det är allt vi har.

    1. Tungt, men också fint <3

  2. Det här blir min första påsk utan min älskade pappa… Förra påsken var han fortfarande sig själv på nästan alla vis men något låg ändå där i bakgrunden. En oro för att allt kanske inte riktigt var som det skulle.. I maj fick han diagnosen bukspottskörtelcancer och i juli fanns han inte längre. Han var bara 72 och fortfarande väldigt aktiv så det blev en chock för oss alla. Vi trodde ju att vi hade så mycket tid kvar….
    Vi flyttade närmre hem efter många år på stort avstånd för några år sedan och det blev jag förstås ytterligare tacksam för då, när han blev sjuk. I coronatider isolerade jag och min man oss från jobb och vänner för att kunna umgås med mina föräldrar så mycket som möjligt. Jag var mycket där, jobbade, pratade, fikade, solade och bara umgicks. Även om det var mycket som inte blev sagt, för man vill ju ändå liksom inte förstå att det snart kan vara för sent, så var det ändå så skönt att få vara tillsammans. Det är jag glad för nu.
    Sorgen river förstås i mig, vissa dagar mer än andra, men jag är ändå glad att vi fick så mycket tid tillsammans. Han var oftast både glad och tacksam över livet han ändå fått, över sin familj och allt han åstadkommit. Försöker tänka på det nu, när saknaden är så stor.
    Så jag förstår något om vad du går igenom. Och är så imponerad över att du kan engagera och dra i allt som du gör, trots allt. Det krävs stor styrka. Men är förstås också nödvändigt. Lycka till med allt du företar dig! Du är en förebild.

    1. Åh, vad drabbad jag blev av din kommentar. Beklagar så, och blir rörd över dina ord <3

      1. Tack <3

  3. Så fint Emma, och så sorgligt. ❤️

  4. Fina älskade starka Emma ❤️❤️❤️❤️ Du är så modig och fin i allt detta. Att våga vara sårbar och totalt öppen med sin sorg kräver styrka. Men det är enda sättet, jag vet. Låt det komma, låt det ta plats. Alla känslor kan samexistera. Man kan vara både stark och totalt söndersliten, skör och liten. Det är att vara människa, att leva. Det är som det är och att våga vara i det kräver mod. Är så jävla imponerad av dig och saknar dig så otroligt mycket. Att jag inte kan vara där för dig nu. Det gör mig så enormt ledsen. Men när den här Coronaskiten är över kommer vi. Sitter under ett äppelträd och kramas. Älskar dig ❤️

  5. Det här rev upp lite sorgsna minnen från när min extramamma dog oktober 2019. Det var fint att kunna vara där och se henne ta sitt sista andetag. Men ändå så fint med medmänskligheten som finns runtomkring, att folk räcker ut en hand, en omtanke eller (i vanliga fall) en kram.

  6. Skickar en varm kram … ❤️

  7. ❤️❤️❤️

  8. Mossbergs ❤️

Kommentera

Stäng meny