September 2017: Sista sucken av sommar, tårar, snabbvisit på torpet och höstuniform

Hej och pust.
Har precis singlat ner framför kakelugnen efter en trött dag med barnjonglering. Sov exakt ingenting i natt på grund av två barn med andra agendor och gav oss därefter ut på en dubbelutflykt.
Är som en urvriden liten kökshandduk från förra seklet.
Så medan jag kippar med ögonlocket så tänkte jag om ni ville götta er i lite september? Det är ju ändå en av de bästa månaderna ju!

Vi hade kommit hem till stan, barnen började förskolan och efter två och ett halvt år som 50%-jobbande så borstade jag av mig barnkräkset och ville styra upp ett och annat.
Började med att dammsuga hela min dator på bortglömda bilder från sommaren och hittade kanske sommarens bästa däri.
Som den där eftermiddagen på torpet, med vänner på besök. Fika som övergick till middag och gästerna som blev kvar.

Godisklänningen på Visbys gator …

Och att få fånga mina tre bästa på en och samma bild!

Den här bilden ville jag tapetsera ögonlocket med. Horisont, augusti, varmt hav (äntligen) och varm sandstrand som vi fick ha för oss själva eftersom vi var kvar past middagstid …

Och det här gänget på besök!

Och vi på besök hos det här gänget!

Hemma i stan vältrade jag mig i inredning. Det rosa sovrummet hade stått – fyllt med flyttkartonger – sedan i juli när jag målade om, och nu var det dags att inreda. Fick den här vackra lampan av Johns föräldrar. Älskar den!

Plåtade Bodil i sitt esse i barnrummet och fick äntligen visa upp sänghimlen som jag gjort av en lampskärm.

Jag fyndade rutiga kjolar på Myrorna. Och grät ganska mycket.
Inget jag skrev om på bloggen, men har så många utkast med formuleringar som aldrig fick se ljuset. Det här med att komma ur bebisbubblan efter två och ett halv år av att bara försöka överleva och sedan skyffla in barnen på förskolan och helt plötsligt bli sin egen igen var … omtumlande. Ta tillbaka mitt liv på något sätt.
Jag insåg att jag inte längre var en del av sociala sammanhang där jag trodde jag var given. Inte inbjuden. Fester och födelsedagar som passerade där jag inte var med. Insta stories:ar som valsade förbi där jag innan hade varit en del. Det gjorde förfärligt ont även om jag försökte påskina något annat.
Men efter att ha gråtit ut sorgen efter de gamla vänner som inte längre fanns kvar efter mina 2,5 härjår insåg jag att det stod andra och knackade och ville in.

Fyllde kalendern med varma dagar, utflykter och ändrat fokus. Hade tunn hud, men tjockare på den med de här.

Ville inte klä mig i annat än det här. Strök ett plagg för första gången på år. Kändes som jag varit på en mental detox på något vis. Och att jag nu ville ordna mitt liv. Städa.

Pep till torpet med en av mina bästa människor, Emily, och fångade dimman över mitt trädgårdsland. Alla borde ha en Emily i sitt liv. Allt en investerar i den vänskapen får en tillbaka – med ränta!

Vi möblerade om hela torparträdgården. Vi skulle egentligen göra två jobb för Allt i hemmet, men vi fick feeling och gjorde tre.

Plockade alldeles egna päron. Om det kryllade av äpplen förra året så hade päronen tagit vid 2017, det är ett som är klart. När jag kom hem till Stockholm gjorde John päronmarmelad av de här finingarna. 

Ville hänga vareviga stund med Fatima och henne familj, eftersom jag visste att de skulle flytta. Ville fylla varenda vrå med dem.

Det bästa som hände i september måste ju ändå varit det här. Jag blev med kontor!

Och vad har åt? Zucchini, zucchini och åter zucchini. Två plantor kom upp i trädgården på torpet, men SOM de gav frukt. Herre min gud. Vi hade zucchini i ALLT i veckor.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. dina klädval, SÅ fina! ledsamt det där med vänner som inte riktigt fanns kvar efter småbarnsåren. har aldrig riktigt förstått varför det skulle behöva bli så. fint att du verkar ha hittat nya ansikten att skratta ihop med. <3

  2. Jag e din vän igenom etern! 🙂

    1. Åh!!! <3

  3. Så otroligt fina foton med massor av inspiration!

    För mig var det tvärtom, jag var den enda i kompisgänget som var singel och inte hade barn. Kan inte räkna alla tillfällen när jag gick hem från jobbet på fredagen och inte pratade med en enda själ förrän jag kom till jobbet på måndagen. Det gjorde – och gör fortfarande – ont att jag inte fick vara med. “Nej, inte vill väl du sitta i soffan och äta tacos med oss en fredag, nej det är ju bara tråkigt för dig”. Jaha, så det är bättre att jag är fullständigt ensam då..? Jag tog steget och flyttade och har nu skapat mig ett liv fyllt med gemenskap här ute i Östersjön.

  4. Knack knack! Jag tycker du verkar så himla härlig och hade gärna kompisdejtat om jag inte bodde så långt bort. all kärlek till dig iaf!

    1. <3

  5. så fint at du deler <3

Kommentera

Stäng meny