Rapport från nattskjortan

emmas vintage

Här kommer en rapport från nattskjortan.
Det har gått snart en månad sedan Majken kom till världen och den vildaste berg-och-dalbanan börjar plana ut. Jag börjar sakta förstå att detta älskade lilla kalufsbarn inte är till låns. Och att det inte finns en barnkonstapel som Big brother-bevakar mig när jag inte lyckas torka miljardmilsdjupa vecken i perfektion, hon bara är halvklädd i konstig kläd fyra dagar i rad, jag inte förstår varför hon gråter eller glömmer bort att rapa henne efter flaskmatningen (de två senare sakerna hänger ofta samman, men jag kopplar inte så snabbt).
På darriga ben och med tårfyllda, processande ögon blir jag lite coolare. Varje dag.
Bryter ny mark.
Tillsammans gör vi allt för första gången. Drar i väg på middag, åker tunnelbana, tar oss på bussen och går nya (läs gamla) promenadstråk. Allt är helt nytt. Och lite läskigt.
Kroppen blir rörligare för varje dag, degmysmagen blir starkare, stegen snabbare och varmkänslorna större.
Det här är den absolut roligaste, coolaste, läskigaste, sjukaste, häftigaste och mest känslostormande berg-och-dalbana jag varit med om.
Det bästa?
Jag vill åka den tusen gånger om.

Loading Likes...

Detta inlägg har 20 kommentarer

  1. det känns som en sådan ynnest att få följa dig i ditt nya liv nu. allt jag visste om dig innan var att du gillade när våren kom, gjorde finaste rosettfrisyrer av dem alla och har skrivit böcker på vintage. typ. och nu har du liksom påverkat den här jorden med en till invånare. majken liksom. vilken grej. kan ge mig fasen på att ni är fantastiska föräldrar du och john! <3

    1. Det här var en himla gin kommentar

  2. Så himla fint skrivet! <3 <3

  3. Så himla fint! Kan bara föreställa mig vilken häftig grej det är. Och att få lära känna en ny person helt från början.

  4. Du är så himla vacker! Jag vet inte vad det är, men du ser så ung och strålande ut 🙂

  5. Kommer ihåg den där karusellen. Helt fantastisk.
    Du skriver så som en kände det. Tack för din blogg. En mår alltid extra bra när en läser dina närra och ärliga texter

  6. Så bra beskrivet, jag känner verkligen igen mig! Jag tyckte de två första veckorna var jättejobbiga, lite sömn, massa hormoner och mängders med tårar. Allteftersom sömnen tilltog och hormonerna försvann så blev det så spännande. En egen liten familj att upptäcka saker med! Nu är min son snart tre månader och det har gått så fort och det är så mycket att se fram emot 🙂 Lycka till med fina familjen! Kram

  7. Jag älskar älskar älskar ditt sätt att utrycka saker och upplevelser på. Så fint!

  8. Skönt att höra att du börjar landa :o) Vilket underbart äventyr ni tre har framför er!

  9. Så känner jag också! Och det är så härligt att känna så! Någon dag efter att vi kommit hem från BB i mars och jag tittade på vår lilla bebis och att känna att jag vill ha fler. Fler underbara små familjemedlemmar! Och att känna lyckan över att redan känna att jag vill ha fler, ett känslomässigt bevis på hur underbart det nya livet är med en bebis i familjen! Läskigt förstås, idag undrade vi om vi skulle hinna äta lunch på stan i solen innan hon vaknar och vill ha mat och jag känner mig nu efter tre veckor inte bekväm med att amma offentligt ännu (vi hann), men underbart 🙂

  10. Åh, känner så igen mig i din beskrivning och känslan av det nya magiska återfinner sig fast det redan är 6månader bort! Nu har vi nya magiska sunder dagligen, men de där första är som pirr i magen och rosamolnfluffiga (de där skrik- och hejdlösa gråtnätterna är som bortblåst, vilket ju är tur). Mer, en gång till!! 🙂

  11. Känner så igen mig. Hade samma känslor vid sonen. Nu när andra barnet är här och 2 veckor gammal så känns det så annorlunda jämfört med första och det känns skönt. Det känns som att jag klarar av att vara mamma till två barn och det är skönt att ha det självförtroendet. Så roligt att du njuter av allt nytt 🙂 kram

  12. Jag känner igen mig mycket, precis sådär kände jag när min dotter föddes. Jag börjar dock känna att jag börjar anpassa mig till det nya livet nu när min dotter fyllt 9! Läste nånstans att “Det är inte så att livet förändras när man får barn, utan man förlorar sitt liv och får ett helt nytt istället” Men det underbara blir bara underbarare med tiden…

    Kram, Tant Krillan

  13. Hej Emma! Jag har kikat in här då och då i ca ett år för att din blogg gör mig glad. Födde mitt första barn nu i januari och jag kan helt instämma i det du skriver. I början kändes det så overkligt att vara mamma. Jag väntade bara på att någon skulle genomskåda min okunskap och bestämt hämta tillbaka mitt barn till bb. Det sköna är att en lär sig dag för dag hur just ens eget barn fungerar och mitt i alla spyor, kalasblöjor och skrik kan jag ärligt bekänna att det här barnet är det största som hänt mig. Inget annat är viktigare. Ha en fin vår!

  14. Hejja hejja Emma! Hon är så himla fin, väldigt lik dig tycker jag.

  15. Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka!

  16. Mys mys mys!
    Vår Alva är redan 5 månader och hej va tiden går. Nu ska hon plötsligt sitta och vi har ingen matstol till henne.. Och det ska kokas grönsaker och smakas varje dag och underhållas med titt-ut, klappa händerna och nya dregglisar runt halsen. Lovely life!

  17. Tack Emma för att du är så ärlig om hur det kan vara den första tiden! Vi ligger 3 veckor “efter” med en bebis som idag är en vecka gammal. Dina inlägg räddar mig!
    Kram på dig, du verkar vara en fantastisk mamma!

Kommentera

Stäng meny