Q&A: Om barnnamn, graviditet och härjiga vänner med kids

God morgon! Alltså tusen tack för alla spännande frågor, det var så kul att läsa ska ni veta. Jag ska svara på dem alla, promise!

Tycker att vi börjar denna torsdag med svaren på de första frågorna som ramlade in.
Stor kram

IMG_8085

Q: Har ni kommit fram till några namn? Och vet ni vad det är för kön på den lilla krabaten?
Alexandra
A: Hej Alexandra! Den lilla krabaten är fortfarande namnlös. Vi är inställda på att se vad det blir för person, vad hen ser ut att heta och därefter gå på känsla. Klart att vi bollar en hel del namn, men kommer inte bestämma oss förrän bebisen har kommit till världen. Magen kallar vi emellertid för  … Surfer Sundh. Ej seriöst ska tilläggas. Det hela började med att min syster frågade om vi funderat på namn och jag hör mig själv säga Surfer Sundh. Mest för att det svängde så fasligt. Jag såg att hon jobbade med att låta öppen och entusiastisk, men det var ganska obvious att hon tyckte att det var ett märkligt namn. Men mission complete: hon blev totallurad. Så nu har magen fått namnet Surfer.
När det gäller kön, så har vi bestämt oss för att inte ta reda på vad det är för kön. Dels för att det blir en överraskning, men också för att vi inte vill bli påverkade av traditionella könsroller. Planen är att inhandla alla bebiskläder, måla spjälsäng och göra fint i barnhörnan – utan att ha ett kön i åtanke. Utan ett barn. Det känns väldigt befriande på något vis.
Kram emma

IMG_8157

Q: Hejhopp! Jag undrar om du ”planerade” eller ”förberedde” dig inför att bli gravid? Kanske skum fråga, men jag hoppas du förstår på ett ungefär. =)
Karin
kingemarson.wordpress.com
A:
Hej Karin! Jag tror att jag förstår din fråga. Svarar jag helt galet, så får du hojta =)
Min förra graviditet (som tyvärr slutade i ett långdraget missfall  i vecka 10) var relativt oplanerad. En avslappnad “händer det så händer det”-inställning, som resulterade i att jag  ungefär två-tre månader blev jag gravid. Efter missfallet så ville vi bara fortsätta den resa vi påbörjat, bli gravida igen, så fort som möjligt. Folk runt omkring oss sa “om någon månad är ni gravida igen”, men månaderna gick. När vi hade försökt i ungefär ett år – med första gravidförsöket och missfallet inräknat – så bestämde vi oss för att påbörja en utredning. Att försöka bli gravid, men “misslyckas” gång på gång är nämligen enormt påfrestande, även för oss som ändå inte hade försökt så länge. Som ett månadslotteri som en ständigt drog nitlotten i. Det var en höst, vinter och en vår med många tårar kan jag lova. Så för att känna att vi tog oss ett steg framåt började vi gå en utredning på vårdcentralen i Fruängen. De tog alla sorts prover, men det var inga fel på varken mig eller John. På vårdcentralen genomgick jag bland annat en äggledarspolning. Besöket började med att jag hörde hur de imiterade mig i fikarummet och jag fick ingen förklaring om hur spolningen skulle gå till, trots att jag frågade gång på gång. Själva spolningen gjorde väldigt ont, och när jag frågade om det skulle göra så där ont, så sa de att jag skulle ha gråtit av smärta om den spolningen hade misslyckats. Hela besöket var obehagligt på alla sätt och vis, och bemötandet var så kallt och jobbigt. Jag grät varje gång jag skulle dit.
Vid nästa besök fick jag ett recept utskrivet på ägglossningstriggande medicin, och i samma veva bad vi om att få våra journaler utlämnade. Vi ville aldrig sätta vår fötter där igen. Jag knaprade ägglossningstriggande medicin och efter några veckor fick vi tid hos en underbar läkare på Sophiahemmet. Där och då brast det. De var så enormt proffsiga. En kvinna med förstående ögon, blommor på träskorna och färggranna glasögon sa att de skulle ta hand om oss. Det var den totala tryggheten och värmen, ingen som hånfullt imiterade mig i fikarummet, utan som såg oss som människor. Det var precis det jag behövde.
I samma veva blev det sommar.  Jag och John sa till varandra “att nu får det vara nog”, nu lever vi livet i sommar, pimplar drinkar, dansar natten lång och försöker att inte tänka på det som aldrig blev. Där någonstans, i den totala härjet, blev jag gravid.
Lång utläggning, men det var varken planerat eller oplanerat. För hur mycket vi än planerade, med ägglossningstest och allt vad det var, så hände absolut ingenting. Det är något en inte råder över, hur mycket en än vill …
Kram emma

IMG_3423

Q: Kan du inte skriva någonting om miljön/klimatet? Är en miljövetarstudent som får en (tragisk) kick av hjälplösheten man känner. Din text till ”i mitt Sverige” var himla bra.
Kram!
Emma
A: Hej Emma! Tack för ditt fina pepp och härligt att det finns fler därute som bryr sig om vår miljö. Jag skriver om miljö med jämna mellanrum, du kan bland annat läsa “Varför oförstörbara strumpbyxor inte finns”“Jag utmanar dig (och mig)”, “Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt” och “Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld”. Kommer definitivt skriva mer som miljö – var så säker! Och när det känns så där hopplöst, tänk på att vi är många som kämpar för en bättre värld. Heja dig! Stor kram emma

IMG_0411-2 IMG_4971-2

Q: Vad är det viktigaste i ditt liv?
Hanna
brevfranrom.wordpress.com
A:
Hej Hanna! Oj, vilken svår fråga. Jag var tvungen att fundera en rejäl stund, för mitt fokus har ändrats en aning de senaste åren. Om du hade frågat mig för sisådär tre år sedan så skulle nog spännande projekt, jobb stått jämte kärleken till John, min familj och vänner. Jag kommer så klart alltid tycka att det är oerhört roligt att dra igång projekt, jobba och härja runt, men viktigast i mitt liv? Nej.
Det bästa jag vet – och även det viktigaste – i mitt liv ärJohn. Och om jag inte fick gå ut i svampskogen i Värmland, andas frisk luft på ängarna därhemma, kluckskratta med min syster Ellen, få dela mitt liv tillsammans med mina fantastiska vänner och dansa tills benen värker  – ja, då skulle det här livet kännas bra fattigt.
Kram emma

IMG_4875

Q: Hej! Det blir en barnfråga från mig också, eftersom jag själv tänker så mycket på det… Har du alltid velat ha barn? Jag vacklar så, ibland tycker jag att det känns självklart och ibland vill jag inte alls. Så därför försöker jag undersöka ämnet grundligt :) Hur vet man om det är en bra idé att försöka få barn? Man kan ju liksom inte ångra sig…
Jess
A: Åh, Jess, jag känner igen mig S Å  M Y C K E T. För några år sedan var jag inte säker på om jag ville ha barn över huvudtaget. Det fanns så oerhört mycket annat som jag ville göra, och jag antog att jag var tvungen att välja. Att det ena uteslöt det andra. Och jag ville inte förändras. Bli en person som enbart pratade blöjor och bajs, utan jag vill ju vara jag.
Men jag har insett att jag inte behöver välja, jag kan skapa mitt eget liv. Så som jag vill ha det. Utan blöjsnack, bara med en till människa. Jag vill ta med den där mini-JohnEmma på alla mina upptåg, visa hen världen och upptäcka allt det där som jag älskar. Och jag kommer att vara jag.
För mig blev det här med barn viktigare i takt med att mina föräldrar blivit sämre. Jag insåg att det här livet inte är för evigt. Saker förändras. Och jag vill att mina barn (och ja, jag vill ha en hel hög av barn om det är möjligt) ska ha en dos av mina skeva föräldrar, och det hoppas (och tror) jag att det finns oceaner av tid för. Men ju mer ocean desto bättre tänker jag.
Sedan är det klart att jag påverkas av att många av mina vänner har eller väntar barn. De är ett kvitto på ett gäng stört roliga människor som är precis som vanligt, fast med en ny krydda. De mixar röjarfest med stjärtlappsrace, härjiga weekendresor med barnvagnspromenader och roliga jobbprojekt med rutschkane-pepp. Och dessutom har jag ju fått en rad nya mini-kompisar! Winn!
Jag är övertygad om att en aldrig kommer att ångra ett barn, däremot tror jag att en kan ångra att en aldrig försökte.
Kram emma

Q: Har du planerat något inför din förlossning? Föda hemma, i vatten, kejsarsnitt etc?
Nike
A: Hej Nike. Ojojoj, jag har inte planerat ett dugg, hahaha. Det enda jag ser framför mig är våra delmål, vecka 18 (som jag är i nu), vecka 20 (då jag är halvvägs in i graviditeten) och vecka 25 (då barnet skulle kunna klara sig utanför livmodern om något skulle gå fel). Längre än så har jag faktiskt inte tänkt. Det enda jag tänkt är att jag är öppen för allt. Jag har inga do’s eller don’ts.
Kram emma

Loading Likes...

Detta inlägg har 17 kommentarer

  1. Vad ledsen jag blir när jag läser om ditt bemötande på Fruängen.. 🙁 Vi försöker bli gravida men det händer inget och nu har det snart gått ett år och jag ska kontakta fertilitetskliniken. Mest av allt känner jag mig bara uppgiven och har liksom tappat “lusten” helt . Ja, inte så peppig kommentar, men jag tycker du gjorde helt rätt som bytte från Vårdcentralen och jag önskar dig och familjen all lycka!

    1. Åh, jag förstår dig helt och fullt. För mig hjälpte det verkligen att be om en utredning, mest för att inte stå och stampa på ett och samma ställe. Utan att känna att man tar sig framåt. Man blir ju lätt helt bäng i huvudet, och då kan det vara skönt att be om hjälp. Och om det inte känns rätt i magen – byt.
      Jag önskar dig STORT lycka till!
      Stor kram
      emma

  2. Förstår vad du menar med att man inte “kan” planera för att bli gravid, eftersom det är inget man bestämmer över. Dock så brukar det heta att man planerar graviditet om man inte använder preventivmedel (så i ert fall med ägglossningsstimulering mm så är det definitivt en planerad graviditet).
    Väldigt oprofessionellt bemötande på första stället, bra att ni bytte. Och det låter som en bra idé att inte bestämma namnet helt 100% innan hen föds, det är absolut något jag ska tänka på med mitt nästa barn. Blir så konstigt på något sätt att först ha ett namn och sen kommer en liten person och “klär på sig” det namnet…

  3. Jag blir så ledsen när jag läser om ditt/ert bemötande under utredningen. Rent av förbannad! Imiterade de dig?! Så fruktansvärt för dig, så ovärdigt. Om du orkar, vilket man inte alltid gör, borde du höra av dig till avdelningschefen och berätta om det som hänt. Det är ju helt oacceptabelt!

    Vi kämpade i tre år för att bli gravida och det är en enorm påfrestning. Både psykiskt och fysiskt. Jag upplevde också spolningen av äggledarna som så smärtsamt. Jag vred mig av smärta, grät och kved. Så hemskt. Och det är ju jobbigt och utlämnande som det är, utan kränkande bemötande. Stackars dig. Men stort grattis till graviditeten och all lycka och kraft på vägen önskar jag er! 🙂

  4. Vilket hemskt bemötande… börjar undra varför vissa arbetar i vården öht, usch! Så himla skönt att höra det blev mycket bättre på det andra stället. Lycka till med allt! 🙂

  5. Menar du på allvar att de drev med dig bakom din rygg i fikarummet?!? Jag menar alltså inte att jag inte tror dig, men att det låter som det sjukaste jag har hört på länge! Det måste gå att anmäla på något vis! Du får bara inte ta åt dig av det!

    Vissa får tydligen vänta på sin lilla skatt och andra behöver inte vänta alls…varför det är så är helt enkelt sjukt orättvist… Men snart får ni vara med om det mest fantastiska en kan vara med om! 🙂 åh, så härligt! Och vilken fin mamma du kommer att bli! 🙂

  6. Hej Emma, tack för fint svar. Jag förstår precis hur du menar, det där med att jag vill vara jag och inte bara prata bajs, haha. Men som du säger så behöver det ju inte bli så, och ditt svar har gett mig mer tilltro till att även jag skulle nog kunna klara av det där med barn, om det skulle bli så. Tack för det och kram!

  7. Tack för ärligt bra och lite upprörande svar! Vill inte tänka att det finns sådana människor inom vården =( Jäklar vad bra att ni bytte och fick ett varmt bemötande! Kanske det som gjorde halva grejen? 😉

  8. Hej Emma!
    Jag kan känna igen mig i dina tankar innan mitt första barn kom till världen. Jag skulle absolut inte göra blogginlägg med bebisuppdateringar om kräk och vaknätter och annat bebisrelaterat, jag skulle inte sitta och fika med andra nyblivna mammor och diskutera hur tidigt eller sent barnet rullade runt första gången, jag skulle fortsätta vara jag. Men när barnet väl kom insåg jag att jag fortfarande är jag oavsett om jag inte kan låta bli att dela med mig om mitt underbara barn. Jag insåg att precis det du skriver är en jargong, ett sätt att prata om föräldrar, i synnerhet mammor. Innan en själv står där med ett litet knyte. För vad är det sämsta en kan göra i dag? Jo att förlora det som kallas identitet, att tappa sin coolhet och bli en av de där töntiga mammorna vars vardag upptas av att just vara mammor. När jag insåg det släppte all ångest inför det kravet jag inte kunnat sätta ord på innan. Mitt råd till dig är att tillåta dig försvinna in i bubblan, prata allt det man måste prata om för att lindra sin oro och ängslan över att man gör rätt, att barnet mår bra osv. Det är okej att snacka bajsblöjor, det vara inte för evigt. Det pratas inte om barnens avföring i skolkorridårerna eller på fikarasterna på jobbet, lovar.
    Kram

  9. Hej Emma!
    Jag blir så himla ledsen när jag läser om hur dåligt bemötande du fått utav vården!
    Jag är efter nyår färdig sjuksköterska (Jippie!) och vill verkligen inte att dålig vård ska finnas överhuvudtaget.
    Det jag skulle komma fram till när jag började skriva var detta: anmäl vårdcentralen/personalen! Det är så vi kan hjälpas åt att göra skillnad och få högre kvalité på vården och omsorgen, så himla viktigt!
    Grattis till bebisen och ta hand om dig <3

  10. Hej Emma!
    Det har varit så otroligt fint att du har delat med dig av er resa mot att bli föräldrar, både det tunga och det glada, tack!
    Sitter här gravid själv och ska förhoppningsvis bli förälder om 1½ månad, det tog oss tre år av tårar och kamp att komma hit, trots att utredningen visade att inget var fel på oss. Till slut fick vi hjälp och en skjuts på vägen av underbara Sophiahemmet, det var verkligen värt 6 mil enkel resa för varje besök.
    (Ni bloggläsare som bor i Sthlms län vet väl att ni har rätt till utredning om ni har försökt på egen hand i ett år?)
    Hoppas att vårdcentralen i Fruängen läser detta och anmäler sig själva, så där ska det inte få gå till!
    All lycka till er båda, ska bli spännande att läsa om vad som händer er framöver! 🙂

  11. Alltså, jag blir helt kall inombords av att läsa om hur du blev behandlad på vårdcentralen! Fruktansvärt. Om du någon gång orkar så tycker jag du borde ringa/maila och berätta för verksamhetschefen – tänker framförallt på situationen där de imiterade dig i fikarummet, men även om bemötandet i stort. Du kan även höra av dig till patientnämnden som handhar sådana ärenden, och du kan då välja att vara anonym när de framför dina klagomål till vårdcentralen. Sådana arbetsplatser behöver ses över!

  12. Å, vill bara kommentera det här med att ta reda på kön eller ej. Jag var helt inställd på att inte veta, kändes som att jag ville vänta just “barn” och inte kön. Och att det var något som man liksom inte “ska” veta innan. Men sen kom min sambo med det fantastiska övertalningsargumentet: “men om vi vet NU, innan hen kommer ut, så hinner vi reflektera över en del de könsrollsfördomar vi nog ändå säkert har, utan att det ‘drabbar’ barnet”. Jag kapitulerade och vi tog reda på könet, så säkert man nu kan det. Och sen visade det sig att vi sen dess faktiskt knappt tänkt alls på om det var en snopp eller snippa på barnet där inne! När det kom till kritan känns det ändå som att det är just ett barn vi väntar och könet fortsatte kännas ganska irrelevant. Skönt, ändå!

  13. Emma, tror du att det var ägglossningsstimuleringen som hjälpte dig att bli gravid? Har själv varit i samma situation men har aldrig testat den metoden.
    Tack för att du delar med dig av din historia!

  14. Har inte varit in på din blogg ett tag men vad roligt att ett litet frö har tagit sig! Blev skitförbannad när jag läste om dina upplevelser på VC (wc?) Fruängen. Precis som om man inte är utlämnad och tunnhudad i den situationen ändå! Känner mig plötsligt oerhört tacksam för det fina bemötandet jag fick på Skärholmens mödravårdscentral under hela min graviditet.

  15. Att få barn är ett fantastiskt äventyr. Och en berg och dal bana. För oss var det så speciellt tufft de första månaderna. Nu är min unge 1,5 år och nu förstår jag vad hen vill, vi kan leka tillsammans och hen sover hela nätter sedan 9 månader tillbaka. Mitt råd är att verkligen lyssna på de råd som känns logiska och bra för er. Så om det känns koko så strunta i mitt. Försök inte klämma in något bara för att. Det är så jävla OK att dagarna består av det enkla att: amma, trösta, mysa, fika med någon vän, skratta, promenera, gråta, sova, duscha, äta och prata. Det är en sån kort period i livet. Sen orkar man kanske inte mer än så. Det är krävande att ha en liten som man inte alltid vet vad den vill och att man är uppe om nätterna och ammar. De kanske inte vill följa med på vuxna äventyr och en själv kanske blir stressad då. Eller så går allt galant! Minns när vi åkte på konsert, var nervös men det gick hur bra som helst! Gud vad jag längtade efter att leka tillsammans och förstå vad den lille ville. Samtidigt som det är magiskt att ha den där lille plutten också som sover på ens mage. Alla åldrar har sin charm! Ta dagen som den kommer, lyssna på magkänslan och låt det vara som de är, allt har sin tid <3

  16. Hej Emma. Läste det här inlägget för några dagar sedan och jag har inte kunnat släppa det. Jag blev så otroligt ledsen för er skull när jag läste om hur ni blev behandlade på Fruängens vårdcentral. För några år sedan var jag listad där och har tyvärr också dåliga erfarenheter med mig. Den gången gällde det inte barnlöshet (vilket jag också har gått igenom så jag vet hur hudlös man är) men det borde vara en självklarhet att bli behandlad med respekt! Om ni orkar skulle jag verkligen uppmuntra er att anmäla deras beteende. Själv skrev jag bara till verksamhetschefen och såhär efteråt känns det verkligen inte tillräckligt.
    Jag är glad att ni sedan fick fin hjälp och önskar er all lycka med det ni har framför er!

Kommentera

Stäng meny