Q&A, del 1: Barnnamn, förlossning, amning och en fyr

Måndag. Och min första jobbdag. Pjuu.
Det tog två timmar för mig att slita mig från Majken i morse. Den känslan. Sedan ramlade jag hem redan vid 14-snåret ska jag erkänna. Men mest för att jag hade glömt datorladdaren hemma. På riktigt alltså. Inte låtsas-glömt den.
Mjukstartar denna darriga vecka med att svara på den första dosen frågor som ramlade in i går. Det blev en hel del förlossning-barn-preggo-relaterat just i dag, men av alla frågor som har dundrat in så var det ju allt mellan himmel och jord. Så roligt! Vill du också passa på att ställa en fråga? Passa på!
IMG_1824Q: Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka!
Linda
A: Hej Linda! När är det din tur? Vad spännande!
Om vi säger så här: Jag var ganska mörbultad (överkörd-av-en-lastbil-feeling) de två första veckorna. Tålamod är kanske inte min starkaste gren och jag tyckte att återhämtningen tog en miljard år. Ont i stygnen (andra gradens bristning) och ett ömt bäcken (kändes ungefär som jag hade fött ett barn, och ja, det hade jag ju också gjort).  Efter ett litet, söligt hormon-breakdown dag 14-ish, där jag lämnade tåravtryck på Johns axel, kom det kanske fram att jag inte hade sovit så där jättemycket sedan förlossningen. Jag vågade helt enkelt inte sova. Trodde att Majken skulle dö om jag inte kontrollerade att hon andades varannan minut. Vi kan väl säga att taktiken att inte sova på 14 dagar, i kombination med hon skulle ammas och blöjbytas på varannan timme, inte är optimal för återhämtningen. John kom då på den finemang-iga lösningen att han skulle ta nätterna, så jag fick återhämta mig. Fram med ersättning, bröstpump och napp och då kan jag säga att det hände grejer. På en vecka tog jag mig från myrsteg till min vanliga gångtakt.
Allt är så klart individuellt och jaddijaddi, men det här med att få tid att sova, vila och ta korta, små promenader (vi snackar runt huset) var verkligen guld värt.
Nu har det gått en månad sedan Majken kom och jag känner inte av så värst mycket. Om jag inte går en långpromenad på fyra timmar, för då hälsa herr fogis på.
Klart att det känns lite (magmusklerna som inte riktigt finns där) och att jag är lite stel, men annars skulle jag säga att det gått över förväntan med hjälp av Johns återhämtningsrecept.
Kram och lycka till
emma

MG_8573

Q: Hur reagerade er vän Åberg när hon fick reda på att Majken fått ett av sina mellannamn från henne?
Grattis till en grym bebis och lycka till med allt nytt och gammalt!
Kram

A: Hahaha, ja, först förstod hon inte att Majken skulle få namnet efter henne. När hon insåg det så blev det många kattgråts-emojos kan jag lova.
Kram emma

majken emmasvintage

Q: Som nybliven mamma till en nu 5 månaders dotter (så fantastiskt) är en ju ganska sugen på en förlossningsberättelser.
Emma
A: Hej Emma! Are you sure att du vill höra? Okej, shoot!
This is my förlossningsstory:

På fredagskvällen började värkarna. De kom ganska sällan, var milda och snälla, men ändock värkar. De höll i sig under hela lördagen, men blev tätare och tätare. Jag gick runt här hemma med TENS-apparat och profylaxade mig igenom de elakaste varianterna, medan John klockade dem.

Vid tre-snåret natten mellan lördag och söndag kom värkarna allt tätare. När det bara var några minuter mellan värkarna ringde vi in till BB, som sa att vi skulle komma in.
Värkarna var fullt hanterbara, men, som sagt, täta. Eftersom jag lider av enorm feschlighetsångest (värmländskt ihop-koksord som betyder att man helt enkelt inte vill vara en mes) ville jag inte ta med hela BB-packningen. Tyckte att det var onödigt. Helt enkelt livrädd för att barnmorskorna skulle säga något i stil med “vad gör du här, du är ju inte ens gravid. Du har bara ryggskott”. Jag förstod ju att just den meningen inte var så trolig med tanke på min lätt uppsvällda uppenbarelse, men rädslan att vara till besvär är något jag tampas med dagligdags.
Vi rullade in på Södra BB (med full packning trots allt), blev mottagna av gulligaste barnmorskan och knep åt oss det sista rummet. Trots att jag haft värkar i ett och ett halv dygn så var jag bara öppen futtiga en centimeter.
Tack, hej och hej då. Ville spika igen, packa väskan och dra till Barbados istället. Lite den känslan.

Eftersom värkarna var så täta avvaktade barnmorskorna för att se om förlossningen skulle ta fart. Men det hände inte så där jättemycket, förutom att värkarna blev kraftigare och mer smärtsamma. Ny, supergullig barnmorska, som guidade mig genom värkarna. Fick det briljanta tipset att sätta mig i duschen. Och där satt jag kan jag lova. Hela Hawaiis vattenfallsdepåer strömmade över min enorma kropp.

Det bästa tips jag fått. Mådde som en kung på min pall i duschen, och liksom vägrade att gå därifrån. Värkarna gjorde helt enkelt inte lika ont, vilket gjorde mig till en ettrig struts när någon antydde att jag skulle släppa duschmunstycket. Efter varje dusch var jag dessutom så avslappnad att jag kunde jag sova några minuter mellan värkarna. Vid 11-snåret var förlossningen igång. Efter några timmar tog de hål på hinnorna, värkarna blev mer effektiva och jag bad om epidural.
Blev bästis med lustgasen (kan eventuellt ha sagt till John att “jag älskar dig. Och lustgas”) och vid 18-snåret kom narkosläkaren med epiduralen. Kombinationen lustgas och epidural var min räddning. Åh, maj låååård, vad jag mådde bra. Det kan även ha slunkit ur mig en liten kärleksförklaring till narkosläkaren. SÅ bra mådde jag.
Sedan kom krystvärkarna. Aj. Jag hann liksom inte fatta att det var skarpt läge. Förstod inte att det var krystvärkar jag kände (fast jag skrek “JAG VILL KRYSTA”) och att jag snart skulle få träffa mitt och Johns barn.
Med hjälp av dragkamp (med en handduk) och krossande av Johns ena hand krystade jag ut något som jag sedan insåg var en bebis (pjuuu). Galenskap.
Ungefär så.
Nu när jag har skrivit ner allt så inser jag att Johns del inte finns med. Men jag kan säga att jag inte hade pallat en sekund utan honom. Hans del i förlossningen var monumental. Han var min länk, min tolk, min andra hud och min hjälte. Om jag gjorde den fysiska biten, så gjorde han helt klart den psykiska. När jag ville ge upp, åka hem och skaffa katt i stället, så omfamnade han mig och gav mig styrka.

Förlossningen gjorde ju fördjävla ont, men trots det skulle jag lätt göra om det, eftersom kontentan av all smärta var att en underbar Majken-bebis kom till världen! Men jag tänker mig en framtida förlossning med vissa modifikationer. En minneslista till mig själv för kommande förlossningar:

– Se till att barnmorskorna läser förlossningsbrevet (gärna så du ser), så att du kan släppa kontrollen.

– Säg ifrån om något känns fel och gör inte saker för någon annans skull. Om du inte klickar med barnmorskan, fråga om du kan byta! Gör det ont att sitta på pilatesbollar eller hänga i gåstolar? Gör det inte. Våga ställa krav. Min värsta känsla under förlossningen var att inte bli förstådd eller lyssnad på, och är det någon situation man inte vill vara i så är det just den.

– Bry dig inte om att vara så satsans trevlig (om jag mitt under brinnande förlossning bad om ursäkt till den nya barnmorskan för att jag inte presenterat mig? Svar ja). Lägg energin på att föda barn i stället.

IMG_1918

IMG_1846 IMG_1850

Q: Men var var var ligger den där superroliga fyren?
Katja
A: Hej Katja! Visst är fyren fin? Det var min kompis Mick som visade den för mig och John för ett par år sedan, och nu bara måste vi åka dit varje sommar. Fyren ligger i När på östra Gotland.

IMG_0026

Q: Hur mycket gick du upp i vikt under graviditeten?
A: Ja du, jag äger inte någon våg, på grund av att jag tycker att det är en fullständigt värdelös pryl (som folk ägnar alldeles för mycket av sin värdefulla tid). Vikten säger ju ungefär ingenting. Men nåväl. Din fråga handlade ju faktiskt inte om min inställning till vågar (hatar dem, så nu var det sagt), utan om något annat.
När jag var hos barnmorskan den näst sista gången så var det nog en 20 extra kilon. 3,6 kilo barn, en liter blod, en moderkaka, ett halvt hav av vatten, lite annat joxilipox och en hel massa kärleksfull, underbar padding på det. Endast det bästa – och mjukaste – för Majken. En vill ju inte att det ska vara hårt och kantigt därinne, eller hur?
Kram emma

IMG_5456

Q: Hej Emma! Hur går det för dig med amningen? Sitter just nu och ammar min tio dagar gamla dotter. Men såriga bröstvårtor, att dottern haft svårt att få grepp och amningsnappar har gjort amningen besvärligare än jag kunde föreställa mig. Kan du inte skriva och berätta hur du upplever amningen? Kram
Johanna
A: Hej Johanna! Mjaaaaaa, men amningen går det väl lite sisådär. Vi kan väl säga att jag är ett exklusivt microbryggeri. Jag producerar helt enkelt inte så mycket mjölk. Det kan ju bero på en hel massa saker: att amning inte är min pryl, att jag gör fel eller att jag inte försökt tillräckligt mycket. Troligtvis en kombination av allt detta. Men mest av allt det sista tror jag.
För mig är anledningen ganska ointressant. Huvudsaken är att Majkoberten blir mätt, nöjd och belåten.
Om jag hade haft Majken som en andra behå i fyra veckor, med blödande bröstvårtor som resultat, så hade jag säkert fått igång en hyfsad produktion. Men det har jag inte haft.
Redan innan Majken kom så bestämde John och jag att vi skulle introducera flaska och napp tidigt (mycket för att vi skulle kunna dela på föräldrarledigheten från start). Vi inhandlade en elektrisk amningspump, modersmjölksersättning och laddade upp för att Spendrups bryggerier skulle flytta in i vårt kök. Redan där hade vi någonstans satt ribban för amningen.
Direkt efter förlossningen började jag amma för att få i gång produktionen och ja, det gjorde ju fördjävla ont alltså. Jag pinade mig igenom ett par dagar med såriga bröstvårtor och rinnande tårar som följd, men gick sedan över till att pumpa (skonsammare för bröstvårtorna som vänjer sig successivt istället för hardcore-pang-på). Jag gav alltså upp hela prylen kanske snabbt.
Jag kände helt enkelt att nä, vet du vad, nu får det vara nog. Det måste finnas en gräns och den är nådd. Kände mig redan som ett roadkill efter förlossningen, med bäckenssmärtor, foglossning, ett hormonhärj och rejält sydd down there. Skulle detta härjade roadkill köras över en gång till?
Nej.
Till detta: Den enorma tröttheten och omställningen att fått ett barn. Gränsen gick vid bröstvårtorna. Tydligen.
Och eftersom vi var inställda på att skapa någon form av mix av flaska/amning, så brann det liksom inte i knutarna (bröstvårtorna). Om vi inte velat ha ersättning med i vår mix hade jag lätt tagit hjälp av BVC eller amningscenter (finns på vissa sjukhus). Jag har hört så mycket gott om dem! 

I dagsläget sportar vi mjölkersättning i flaska, en liten dos utpumpad mjölk och till detta så ammar jag när andan faller på. Det är en mix av allt. Och det passar oss.

Allt är individuellt, och för vissa går det enkelt, för andra inte. 


Kram och stort lycka till (hoppas att det blir bättre snart, och ta hjälp om du har möjlighet/lust).
emma

Loading Likes...

Detta inlägg har 22 kommentarer

  1. Hej Emma!
    Vill bara säga att du är HÄRLIG! du får säkert höra det här ofta men det kan aldrig vara nog tänker jag. Barn är så långt ifrån för mig men ändå så älskar jag att läsa det du skriver, du har ett underbart sätt att uttrycka dig som är roligt och personligt. Ha en bra måndag! Kram!

  2. Ville bara säga heja dig! Så: heja dig! puss.

  3. Bra att du skriver om din inställning till amning. Jag önskar det vore fler som du som vågade berätta om att de väljer andra vägar. Att inte välja heltidsamning är så fruktansvärt tabu och jag fattar inte grejen. Jag hade ungefär samma inställning som du när mitt första barn kom till världen (“amning är nog inte riktigt min grej”) och ändå satt jag där och grinade mig igenom dagarna och gjorde inte något annat än amma och inte fan ökade produktionen ett enda jävla dugg för det… Hörde av mig till amningshjälpen och fick liksom till svar att mjölken kommer att öka… bara fortsätt…

    Det var min man som tog beslutet att vi börjar pytsa på med ersättning och då äntligen blev gossen nöjd och glad. En glad och nöjd bebis och en glad och nöjd mamma… Det bästa för barnet är inte alltid 100% amning. Inte när mamman mår urdåligt av det. Det bästa för barnet är att ha en trygg och lycklig mamma!

    Kram och lycka till!

    1. Heja alla mammor (och pappor)! Det är så intressant att höra hur alla gör och hittar den bästa lösningen för sitt barn å sig själv tycker jag.
      Jag heltidsammade som det heter;) Hade väl inte tänk så mycket på det innan, men det rullade på å min tjej älskade amningen, hungrig jämt dock. Men oj oj vad jag fick höra; ska du inte börja med ersättning…? Dom sover så mycket bättre osv… Kände mig snare som en unikum som helammade, nån slags omodern martyr-morsa liksom. Trist.
      Vilket tjat jag upplevde, blev osäker på kuppen. Tänk vad alla ska lägga sig i om hur man gör, om ALLT. Om jag får göra om allt igen(snart förhoppningsvis) så ska jag BARA lyssna på mig, bäbis och pappan! Allt blir liksom bra då! Ammade dottern till hon blev 1,5 år. Hurra för egna sätt och trix på alla sätt å vis:-)
      Grattis till Magiska Majken Emma!

  4. Jag blir så glad när jag läser det här och känner att jag tycker om dig!

  5. Hej
    Jag vill gärna tipsa om bloggen http://www.babybaby.se, som drivs av en vän till mig. Den handlar om amning (hon är själv tre-barnsmor med en liten nyfödd just nu) och problem som kan uppstå och tips på hur man kan komma förbi dessa, utan att det behöver betyda någon press.
    //fia

  6. SÅ HIMLA GLAD FÖR DINA VETTIGA SVAR! Ursäkta versalerna men kunde så starkt identifiera mig med ert upplägg och inställning och allting. Jag, som har haft svårt att uttrycka mig under graviditeten, bad min man läsa din Q&A (speciellt svaren dårå) och efter det pratade vi jättefint om saker och ting och allting kändes helt plötsligt MKT bättre. Bring it, bebislivet!

  7. Hej Emma, modiga mamma!
    Åsikter om amning råder det inte brist på och det är bra så länge folk inte kliver över gränsen för det privata. Jag är av en annan “amningsinställning” än du men jag önskar att fler kunde resonera som du just gjorde, att det måste vara upp till varje kvinna att tillsammans med sin partner få bestämma vad som passar deras familj bäst. Heja dig!

  8. Snälla , Goa Emma, vilken härlig berättelse !
    Men inte är det så att det är pga dig som amningen inte funkar! Det är lilla bebben som måste lära sig…. du o John måste få rätt hjälp att lära den lilla hur det ska gå till! Såriga bröstvårtor ska du verkligen inte behöva ha! Fy bubblan! Jag blir så ledsen när jag hör kvinnor som kämpar så med allehanda besvär kring amning. Vården är inte alltid så bra på att ge rätt stöd, kompetensen inte alltid så bra när det gäller amning. Tyvärr! Amningshjälpen kan vara en väg (där kan man ju ringa till flera också) annars är det bara att fråga vidare (avverka några barnmorskor sas!) det är det värt, för bebbens skull o din!
    Amningen har så otroligt många fördelar: praktiskt, hygieniskt , exakt rätt näring och mängd (naturen vet bäst), lugnande lyckohormon till både barn o mor (väldigt skönt när man börjar jobba faktiskt!), mindre risk för allehanda sjukdomar, övervikt o fetma för barnet när det är vuxet, mindre risk för bröstcancer hos modern o att vikten hos mor o barn blir bra osv osv Ja du har säkert hört flera argument förr? Ett tips är att låta John komma med Majken till ditt jobb så hon får ammas där. Så gjorde man ofta förr o kvinnor har, faktiskt, laglig rätt till amningspaus! Ju oftare desto bättre men det förutsätter hela bröstvårtor! Vitkålsblad (lite ljumma) innanför bhn, samt smörj ofta med bröstmjölken! Må de läka!

  9. Hej Emma! Undrar hur det gick med förlossningsfrisyren. Blev det Magaretaflätor? Kram AnnaCarin

  10. Vilket himla bra inlägg på alla sätt!!

  11. Underbart o ärligt inlägg!❤️

    Väntar vårt andra barn beräknat till om ca 1,5 månad. Spännande!

    Ni verkat redan ha börjat hitta er stil på att vara föräldrar- precis som sig bör!

    Än en gång grattis till Majken!

  12. Hej finaste Emma!
    Jag missade frågestunden, men skulle gärna vilja få ett utlåtande av gDiaper. Hur tycker du, Johan och Majken att det fungerar?
    Tack för världens bästa blogg! Jag önskar dig och familjen allt gott! Kram.

  13. Till Johanna som frågade om amningen.
    Vill bara ge lite pepp och föreslå att du funderar hur viktigt amning är för dig. För mig visade det sig vara superviktigt. Typ som att hela min existens hängde på det och det var jag verkligen inte beredd på. Fick kämpa som en galning de första två veckorna och min man tyckte jag var knäpp som Tyckte det var så viktigt. Men tack vare fin hjälp från amningsmottagningen, sond-slangar, amningsnapp, lånad pump från BB och framförallt min envishet så lossnade plötsligt allt och jag och min son kunde amma som proffs. Jag har aldrig i mitt liv varit så stolt över mig själv vilket i sig är helt sjukt

    1. Oj det viktigaste försvann. Orkar inte skriva om allt men slutklämmen löd:
      Gör vad som känns bäst för dig. Du vet själv vad du och ditt barn mår bäst av. Även om det kan vara läskigt att tänka så som nybliven förälder, men lita på ditt omdöme.

  14. Alltså. Åh, vad jag önskar att jag fattade lika snabbt som du. Jag kämpade och kämpade med nr 1. Slutade vid fem månader för att mannen skulle ta över föräldraledigheten och jag plugga. Jag var SÅ glad då. Bebisen sket i vilket. Men bebis nr 2 kämpade jag i ÅTTA veckor innan jag i princip kollapsade av att ha haft ÅTTA mjölkstockningar under den tiden, men visst, klart jag ska amma! Bebisen skrek jämt om den inte var hos mig och med en tvååring och nykläckt unge gick inte hjärnan som den skulle. Det var maken som tog det sista beslutet att NU provar vi ersättning ett dygn. Mjölken i tuttarna försvann direkt, jag sov, bebisen var plötsligt mätt och glad. Tänk alltså, tänk om jag läst denna kommentar för tre år sedan. Jag ÄLSKAR din ärlighet! Keep it up! Du är så himla helgrym!!!

  15. Hej! För den som vill ha ett tips på ökad mjölkproduktion som funka för mig, petit märkligt tips från min mor kan hända men väl fungerande och inte jobbigt

  16. Hej alla som del- eller heltidsammar och har ont i tuttarna! Testa nimulan-salva (heter ibland lanolin)!. Finns på appo.
    Den räddade mig och flera andra som jag tipsat (och såklart hon jag fick tipset av). Det är en naturprodukt och så himla himla bra, no more tears!

    Jag är fortfarande sur för att man inte fick en tub nimulan med hem från bb och istället satt och grinade i vadå, två månader? i onödan. (och att jag fick tipset från en vän, INTE från bvc eller nåt annat “proffs”).
    ALLA (jamen typ?) har ont när de börjar amma. DET tycker jag bb, bvc osv är dåliga på att förklara. Inte konstigt att folk ger upp. Kram till alla ömtuttar därute.

  17. Hej Emma
    Sitter själv här med vår son Emil på en månad, vi kör på samma upplägg som ni med matningen, en del ersättning, utpumpat och bröst i en härlig mix. Mycket också pga såriga bröstvårtor, två mjölkstockningar med feber varav den ena höll i en vecka där jag åkte in akut med hög feber, hormoner med mycket gråt att jag inte fick det att funka med amningen under den tiden, när det väl släppte hade produktionen minskat på det bröstet. Dock sitter man här med ängslan för att stockningen kommer tillbaka, risken minskar om jag ammar. Som du tidigare skrivit så måste man minska prestationskraven som finns på amning, att man ska amma till varje pris. Glad mamma = glad barn. Man gör det som passar ens familj 🙂 Heja dig!

  18. Jag gjorde exakt som dig Emma med amningen. Jag ammade en vecka eller två. Men blodiga bröstvårtor som såg ut som en krigszon. När min barnmorska sa “det är inte meningen att du ska amma ihjäl dig” så åkte först pumpen fram, sen ersättningen (tack gode Gud för den)
    Sen skickade jag pumpen i soporna och sedan va jag och bebis lyckliga i alla våra dagar….amen 😉

    Majken är det vackraste av namn!
    Grattis till mästerverket

  19. Så himla kul du skriver! Tänk hur olika alla förlossningar är. Jämför med en av mina egna (barn 1). Jag ville inte att min man skulle hjälpa mig. Skitkonstigt men jag var bara irriterad på allt och alla utom en av barnmorskorna. De flesta vittnar ju om hur viktiga detas partner har varit under värkarbetet och jag fick lite “ångest” efteråt eftersom jag inte alls hade det behovet. Tyvärr jämförde jag mig med andra och kände mig lite misslyckad. Nu i eftrrhand förstår jag mun resktion. Jag hade liksom behov av koncentration och behövde bara gå in i min egen värld.

Kommentera

Stäng meny