Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar

Halloj vänner!

Här kommer de första svaren på era frågor. Blev en del megalånga svar, opps, men jag ballade helt enkelt ur. Nästa hop av svar kommer senare i veckan.
Trevlig läsning!
IMG_6384

Q: Kanske en konstig fråga, men det är ändå något jag funderat kring när det gäller bloggare med ”utpräglad” klädstil: Går du någonsin utanför dörren osminkad med mjukisbyxor och håret på sned som oss vanliga dödliga, eller är du alltid så där snygg?
/Emma

A: Om jag gör! Jag är högst dödlig (även om jag inte vill tänka på det nämnvärt), med skruttiga fuldagar, megastora finnar i pannan, trötta sovvirvlar på bakhuvdet och latdagskläder. Gärna nära till hands, direkt när jag kraschar efter jobbet. Jag är som människor är mest, även om det är en nyanserad bild som jag ger här. För mig finns precis lika många dåliga dagar som för alla andra, lika många tårar och fula, osminkade grinfejs, men jag slänger inte upp en kamera i nyllet på mig själv när jag känner mig som skruttigast. Det är nog ganska få människor som gör.
Jag hyser ett enormt intresse för vintagekläder, och det är just därför de visas här, även om jag lätt skulle kunna fylla en hel blogg med kalasbyxor. Men mitt intresse för kalasisar är till närmelsevis inte lika stort som det för välskräddad vintage med historia. Ännu.

Just precis nu lever jag i min mjukdress (eftersom jag spenderar så mycket tid sängliggande) vilket är en humoristisk syn – med magen som sticker ut som en välarbetad ölmage. Hade jag kunnat gå (vilket jag inte kan så bra) hade jag lätt gjort en turné till Coop i full preggo-uniform. Eller så hade jag tagit det högtidiliga tillfället i akt (har inte varit på Coop på veckor!) att klä upp mig, bara för att jag just inte vistas ute bland folk så mycket.
Hoppas att det var svar på din fråga =)
Kram emma

IMG_5238

Q: Hej fina Emma <3 Kommer ni alltid att bo i Stockholm eller kan du tänka dig att flytta om ni tex skulle vilja bo i ett hus? Hur har vanliga familjer råd att köpa större lägenheter eller ett hus där? Verkar så fasligt dyrt ju! Alla tjänar ju inte massor med pengar.. Du kanske vet lite mer hur det funkar där uppe.
Tack för att du förgyller internet,
Rebecka

A: Hej och tack för ditt fina pepp! Ja, det där med boende i Stockholm är ju en följetång i fyrahundraåttio delar. Just precis nu vore drömupplägget att bo i Midsommarkransen (inte nödvändigtvis i den lägenhet vi bor i nu) och ha ett litet torp på landet. I framtiden drömmer jag nog om ett hus, men eftersom det är så fasligt dyrt så blir det nog utanför stan. Kanske i en helt annan stad – vem vet? Jag känner mig otroligt öppen inför framtiden. För mig känns Stockholm mest som en kul kuliss, som är fylld med en hel massa människor som jag älskar. Men flyttar de, ja, då förstår jag inte riktigt finessen med Stockholm även om det finns mycket ball, härliga häng och mysiga smultronställen. För egen del spelar det ingen roll om jag är på Hotell The Ritz i Paris eller gräsplätt i Vagnhärad, om jag är med människor jag tycker om. Är jag däremot själv, ja då föredrar jag alltid Paris.
Och som svar på din fråga: Vanliga familjer har inte råd att bo i Stockholm. Hyresmarkanden är ett skämt och långt ifrån fungerande (det handlar inte om att bara stå i kö, utan när du har köat i ett helt liv så ställer hyresvärden krav på exempelvis inkomst). Inte okej.
Jag och John köpte en liten etta i Hornstull för massa år sedan, och det blev vår inträdesbiljett i bostadsmarknaden. Vi sålde den med vinst och köpte en större lägenhet utanför tullarna. Och så där kan man ju hålla på, jaga större och större, göra smarta bostadsklipp och så vidare.
I den här staden är prislappen bara siffror, inga pengar som man faktiskt skulle kunna hosta upp som vanlig dödlig människa. Lång utläggning, men kontentan är att jag drömmer om att bo i ett hus. Gärna på landet, precis så som jag är uppvuxen. Samtidigt har jag svårt att få ihop det i tanken, eftersom jag gärna skulle vilja ha alla mina vänner precis just där. Ett kollektivhus skulle vara optimalt om du frågar mig!

IMG_0830-Recovered

Q: Hejhej!
Stort grattis till det lilla knytet i magen! Jag undrar hur din 30-årsfest blev?
Kram Emma

A: Tackartackar! Jojomänsan, mina 30’s firades in med buller, bång och hela TVÅ fester. Jag hade bestämt mig redan vid 18 års ålder att min 30-årsdag minsann inte skulle firas i ett dunkel februariljus. Nope. Sommar skulle jag ha. ​Och om ödet gjorde mig till februaribarn, ja, då kan ju jag bestämma mig för att en gång fylla år i augusti. Sagt och gjort. Den 4 februari (min födelsedag) skulle helt enkelt inte firas. Vilket jag misslyckades med. Fick ett stycke överraskningsfest, trots mina försök att bara inte fira. Alls.

Ett halvår senare, närmare bestämt den 4 augusti, ställde jag till med garden party hemma i Värmland. Det kom en hel busslast med vänner, som hjälpte mig att dansa in de 30. Och det gjordes med råge kan jag säga. Du kan se bilder från festen här: Gardenparty: Blixtar och dunder – magiska under och Gardenparty del 2.
Q: Vilken storlek är du och gör du träning eller något? Kram!

​A: Svår fråga. Jag är ju ett stycke person med mina unika mått, och har svårt att passa in i någon särskild storlek. Det är just därför jag har letat mig in i vintagegarderoben, eftersom jag slipper missvisande storlekar där. Ofta är vintagekreationerna ​måttsydda efter en speciell kropp, vilket passar min kropp optimalt. Den finns liksom inget generellt med min kropp. Jag är nog en 36:a i midjan ( i vanliga fall), 38: a i ryggen, höfterna och låren. Men ibland även en 40. Beror HELT på plagget och hur det är sytt.
Och ja, jag tränar. Inte nu när jag är gravid (hade önskat, men foglossning satte stopp för mig ganska tidigt i graviditeten). Min bästa träning är raska promenader i kombination med styekträning. Promenaderna gör mig rörlig, på gott humör, rensar tankarna och tar bort varje tillstymmelse till stress.  De är heliga för mig.
Till detta styrketränar jag, eftersom jag älskar känslan av att vara stark.
Kram emma
IMG_4156 IMG_7338-2

Q: Hejsan! Jag undrar hur det kommer sig att du började använda vintage-kläder. Beror det på hur de ser ut eller är det för att det är bra för miljön?
/Agnes
P.S. Grattis i förskott till lille bebis-Sundh!

​A: Hej Agnes och tusen och åter tusen tack!​ Mitt intresse för gamla kläder har nog alltid funnits på ett eller annat vis (jag är en riktig historienörd), men tagit sig uttryck på olika sätt. När jag växte upp (som yngst i släkten) ärvde jag alla mina kläder från syster, kusiner och sysslingar. Jag var sista anhalt kan man säga.
Då var det mest pratiskt och ekonomiskt smart. I övre tonåren började jag handla i stort sett alla mina kläder på Myrorna. Det blev mycket 60- och 70-tal, i kombination med indie-tröjan och Conversen. Letade upp tyger som jag sydde linnen, klänningar och slaniga tygpåsar av. Då handlade det mest om sökandet efter min unika stil, plus att det då var extremt billigt med secondhand = bra för en fattig student.
Mitt i det evighetslånga secondhandletandet hittade jag allt äldre plagg och snart insåg jag att de där gamla kläderna hade bättre konstruktion, bättre kvalité och var gjorda i bättre material. De blev aldrig så där slit-och-slängigt sladdriga som nya kläder blev. De var helt enkelt av bättre kvalité. Så jag började nörda in på vintage och ja, miljösmartheten kom på köpet tror jag bestämt.
Kram emma
gravid emmas vintage

Q: Hej Emma!
Gud så spännande med den lilla krabaten som lever låda i din mage. Nu har jag följt din blogg så länge att jag går på helspänn härborta och bara väntar på när du ska föda.

Jag har några frågor när det gäller graviditet och om det går bra tänkte jag ställa dem till dig. Du behöver inte svara om du inte vill.

Jag funderar mkt på bristningar och andra saker som kan hända kroppen i gravidtider.
T.ex. bristningar, är det något som du oroar dig för? Är det något som din partner oroar sig för?
Är du eller har du varit rädd för du eller din partner ska bli mindre nöjd över hur kroppen förändrats efter graviditeten?

Tack för att du har en fin och en superpeppande blogg!
Ps. Jag förstår om du inte vill skriva om din partner.

Vänliga hälsningar
Bella

A: Hej Bella! Ja, alltså det är lite ofattbart att det är en människa i mig. Stört alltså! Och den människan är en person som jag snart kommer få träffa. PIRR!
Tack för dina frågor, jag ska försöka svara så gott jag bara kan.
Först och främst, gällande bristningar och kroppens förändring. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på just bristningar. Jag har smörjt magen med mandelolja, mest för att det har kliat, men tänker faktiskt inte nämnvärt på just det här med bristningar. Det är liksom så mycket annat häftigt som händer i kroppen att det utseendet någonstans kliver ner på viktighetslistan. Jag är mest fascinerad över att kroppen under nio månader håller på att bygga om sig själv för att en bebis ska trivas därinne. Och jag har verkligen följt kroppens förändring med fascination, en hobby som jag och John har tillsammans.
Den största förändringen – förutom magen – är att jag blivit rundare om armar och ben. I kombination med att jag inte kunnat träna alls under den här graviditeten, så är det liksom inte så mycket fast hud. Utan jag är väldigt … mjuk. Jag tänker att den lilla bebisen kommer att gilla det. Och jag gillar det också på något vis (även om jag fick en chock första gången jag såg mig i en helspegel). Kan picka John på axeln och säga “känn här, vad mjuk jag är” och sedan konstatera stolt att det är dubbelt så mycket Emma just nu. För mig handlar det mycket om inställning. Ett val jag gjort helt enkelt. Antingen lägger jag energin på att noja över kroppen, längta tillbaka till den kropp jag hade och har lite ångest över det. Eller så gillar jag att min kropp är så himla cool som bygger om sig själv och gör det göttigt för bebisen (med lite hjälp av glass och colasås). Allt har sin tid tänker jag.
Just nu längtar jag till exempel efter att komma i gång med mina promenader, mest för att jag saknar mina muskler och spänst. Men det har ganska lite att göra med kroppens utseende (kan erkänna att det vore ball att bära sina vanliga kläder once in a while). Något säger mig att jag liksom inte kommer ha tid att stå framför spegeln och klämma och känna, och det ser jag mest av allt som en befrielse.
När det gäller min partner så tycker han att det är en icke-fråga (var tvungen att fråga honom) och det viktiga för honom är att jag mår bra.
Jag själv är ganska säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut, och kanske ännu mer när det syns att jag har burit hans barn i min kropp. För det är ju något vi har påverkat tillsammans. Att vara gravid är ju inte bara min doing så att säga.
Den där kärleken är större än en spegelbild tänker jag. Skulle John vara missnöjd över hur jag ser ut, ja, då vettetusan om jag skulle vilja vara ihop med honom.
Så han får snällt älska mig som jag är <3

Kram emma

Loading Likes...

Detta inlägg har 9 kommentarer

  1. Åh älskar att läsa alla dina fina, kloka svar! Väldigt fin kvällsläsning <3

  2. du svarar verkligen helt bäst: ärligt, vettigt och bara… emmigt! PUSS för det!!

  3. Så fina svar, verkligen klokt svarat på den sista frågan <3 Du och John är så fina tillsammans och jag tror säkerligen att ni bara blir finare med Cirkus Sundh 🙂

  4. Men alltså….jag blir så glad av att läsa din blogg!
    Så ärligt du svarar på saker och ting! Pepp på den!

    Tack för att du ständigt står upp för dig själv, med pompa ståt, självrespekt och kärlek.

    Jag ska bli som dig.
    Kramisar

  5. Fy bövelen vad du är vettig Emma, vill bara komma ihåg att komma tillbaka hit när det är min tur att (förhoppningsvis) bli preggo! Många kramar

    1. Åh, vad glad jag blir! Stor kram emma

  6. Hej Emma!
    Jag behöver hjälp!
    Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade)
    Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit.
    Hur ska jag “hjälpa” henne?
    Vad hade du gjort?
    Väldigt tacksam för svar!
    Kram

  7. Alltså du, sista svaret <3 Du verkar vara en så vettig och fantastisk person. Lycka till med allt!

Kommentera

Stäng meny