Pseudotvillingar: 12 överlevnadstips

God morgon! Det ramlade ju in en fråga om pseudotvillingar i veckan, så jag tänkte att ämnet får ett alldeles eget inlägg! Hoppas ni gillar!

 

Q: Hej! Jag vet att du skrivit tidigare om hur det är att ha pseudotvillingar. Men vilka är dina absoluta överlevnadstips och trix?
E

A: Hej E! Åh, jag skönjer en desperation. Jag ska absolut försöka kladda ner några överlevnadstips! Hoppas de hjälper! Stor styrkekram!

1. Innan ni får barn: Prata om förväntningar och känslor inför att ha två barn. När jag var gravid med Bodil så planerade John in en spelkväll med några kompisar – och jag bröt ihop. För jag var hemma varje kväll (trött som jag var), medan Johns liv inte förändrades så mycket. Det var ju bara en ynka liten kväll, men i min gravidhjärna behövde jag garantier för att det inte skulle vara så för evigt. Jag hemma, John på spelkväll. Jag känner ju John och VET att det inte skulle bli så, men jag behövde höra honom säga det. Mina innersta skräckscenarion var tvungna att manglas ut, undersökas och pratas om. Och jag tror mycket på det där: att prata om förväntningarna. Mest för sin egen skull, att en vet att den andra vet vad en grunnar på.Två barn är lite roddigare än ett, är de nära i ålder är det ännu roddigare, så prata med varandra!
2. Dela på ansvaret. Det kan vara allt från att dela på hämtningar/lämningar på förskolan till att ta varannan läggning. Det ÄR intensivt med två barn – oavsett om de är pseudotvillingar eller inte. En behöver en paus. Vi gjorde ju jämställdshetstest i våras för att kunna jobba med våra svagheter och styrkor, det var himla lärorikt. Gör testet tillsammans, och jämför era svar!
3. Tänk att allt är en fas. Det krävs ju inga psudotvillingar för ett sådant mantra, men eftersom det är barn i stereo så kan är det lugn i dubbel bemärkelse.
4. Prata med andra som har pseudotvillingar och få lite perspektiv. När det var dubbla härj-faser, trots och kalabalik här hemma tyckte jag att det var så skönt att prata med människor som hade äldre pseudotvillingar som berättade att de numera satt och åt långa frukostar medan barnen lekte. Det gav mig hopp, hahaha! Och så brukar det faktiskt vara hemma hos oss numera. Nu är Majken och Bodil 2 och 3 år gamla och även om vi kanske inte vältrar oss i trippeltimlånga långfrukostar, så blir det en del långa helgfrukostar. Faktum är att det har det har hänt mycket sedan båda slutade med napp … (de äskar inte napp genom att make a scene liksom)
5. Underskatta aldrig en skärm. Tack alla appar och TV-program för hjälpen vid skrikande tunnelbanefärder, vinterpåklädning och allsköns kaos. Ett särskilt tack till Alfons Åberg, Pippi Långstrump och Radioapan.
6. Sätt gränser tidigt. Även om det tar tid och energi, så får du igen det i det långa loppet tänker jag. Jag och John har gjort en lista över vad som är förhandlingsbart och inte förhandlingsbart. Med ett barn var det ju inte så noga, men med två måste en ju vara konsekvent. Annars blir det ju ett himla liv. Sitta vid bordet vid middagen är ett sådant exempel. SOM vi kämpat med det, men nu sitter de där och äter och vi har riktiga middagar. För börjar en joxa, så hänger den andra garanterat på och vise versa.
7. Låt saker ta tid. När Bodil var nyfödd och jag satt och slet med amningen så tog John det största avsvaret för Majken. Det var ju fenomenalt, men det bidrog till att jag kände mig så otillräcklig. Jag sörjde att hon inte sökte tröst hos mig, inte ville leka och ville inte sitta i knät. För John var hennes bundsförvant. Det var som att jag och John hade varsitt barn och det slet på min inombords. Jag önskade så att jag visste vad jag vet i dag: att det skulle jämna ut sig. Att det helt enkelt bara var en fas.
8. Var lediga tillsammans den första tiden. Om det är möjligt: Vi hade ju lyxen att få Bodil mitt i sommaren när vi båda hade semester. Jag hade på riktigt inte pallat om inte John var hemma lite längre än de där 10 dagarna. Vi kunde sakta men säkert hitta nya rutiner, avlasta och prata. Jag har ju fått tredje gradens bristningar vid mina två förlossningar, plus haft det otroligt stökigt med amningen med blödande bröstvårtor och nattsvarta känslostormar. Att rodda en vardag med två barn efter 10 dagar (som är standard) med de förutsättningarna tycker jag var lite väl saftig utmaning för min del.
9. Splitta på barnen ibland, låt de får vara individer, inte bara en duo. Det kan vara så simpelt att jag och Majken går och handlar, medan John och Bodil går till en lekpark. En timme. När barnen återses är det som att de varit bortresa från varandra i veckor, det utdelas kramar och kärlek.
10. Ha ett fir på vänt! När en är helt slutkörd, en är så trött på att höra sin egen tjatiga stämma att en vill tejpa igen munnen och det har varit kaos och bråk hela dagen: Fira när barnen har somnat! Korka upp en cava och skratta åt skiten!
11. Ta kort! Fyll kameran och mobilen med mängder av gulliga bilder på de där små och ta fram när det är som mest utmanande, när faser avlöser varandra, de bråkar, slåss och en målar upp 20 år av slagsmål i hjärnan. Då är det fint att minnas att det sett ut så här också.

12. Kapitulera. Och ibland får en bara kapitulera inför härjet. Ofta inför sina egna förväntningar och planer. Som att ta sig från förskolan till exempel. Själv vill en ju gärna hem, börja laga mat, förhindra katastrofer. Men när båda springer åt olika håll, dens ena overall flyger av medan den andras flyger på och en liksom hör att ens röst har i blivit en del av den allmänna ljudbildens brus. Då är det bara att sätta sig ner ett slag. Andas djupt och titta på dem. Skala av alla måsten och bara vara för en stund. Sedan kan en ta nya tag när en laddat klart.

Hoppas mina tips är till någon hjälp! Det är FANTASTISKT att få barn tätt. Det är ju inte direkt tråkigt om en säger, hahaha. Det är fullt ös!

Loading Likes...

Detta inlägg har 8 kommentarer

  1. Hur kände du med kroppen när du fick barn tätt? Hängde den med, eller hade den behövt mer återhämtning emellan? Är gravid nu och tycker jag tappat mycket i styrka redan, och då vet jag ju inte hur den kommer läka efter förlossningen (eller jag rent psykiskt kommer må..). Tänkte du/ni något om detta? Verkar så fint att ha barn tätt annars om det går!!

  2. Vilken fin lista Emma! Den önskar jag att jag hade fått läsa typ vintern 2013. Nu läser jag med ett nostalgiskt leende på läpparna på väg hem till mina stora kids.

  3. Hej! Tack för det här inlägget. Är mamma till en tre-åring o en ett-o-ett-halvtåring o gudarna ska veta att det är påfrestande i bland (mest jämt). Jag är lite nyfiken på den där listan du o John har skrivit. På sånt som inte är förhandlingsbart, kan du inte dela med dig av den?

  4. Tusen tack för tips! Än är mina barn väldigt små (3 mån och 1,5 år) så antar och hoppas att vardagen blir lättare med tiden. Jämställdhetstestet ska vi definitivt göra och gillar speciellt tips nr 12 🙂
    Tack för en bra och inspirerande blogg!

  5. Hur kände du med kroppen med två barn tätt? Är gravid nu och känner redan att jag är väldigt mycket svagare än vanligt, samtidigt verkar det fantastiskt att få barn tätt om man har möjlighet! Hur länge upplevde du att kroppen “behöver” återhämta sig (fysiskt då, psykiskt känns som ett annat dilemma..)?

  6. Fint! Skulle vilja lägga till 12b: Carpa skiten ur de harmoniska stunder som uppstår. Dvs uppstår harmoni vid pappersåtervinningen på väg till parken. Skit i parken! Är det roligare att sätta av och på locket på en penna än att rita – låt detta fortgå. En vet aldrig när dessa tillfällen dyker upp igen.
    mvh rigid i tanken 😉

    1. BÄSTA KOMMENTAREN! Och ledsen för skitsent svar!

  7. Jag vill bara tacka för att du vågar nämna dina bristningar. Knasig grej att tacka för kanske, men jag fick själv tredje gradens bristning vid min sons förlossning för tre månader sedan och har känt mig så otroligt ensam i det. Det känns som att alla mina vänner fick sy ”ett par stygn” och glatt gick milen med vagnen dag tre, typ. Själv kände jag mig fullkomligt trasig och återhämtningen tar tid. Så, tack för att du får mig att känna mig lite mindre ensam!

Kommentera

Stäng meny