Första och andra barnet – skillander, olikheter och otillräcklighet

Då var det dags! Första batchen av frågor kring pseudotvillingar, syskon, första och andra barnet, föräldraskap, otillräcklighet och barnvagnar …
Varsågoda!

Q: Hej Emma,
tänkte passa på att fråga inför inlägget med barn nr 2. Jag väntar barn nr 2 och mellan första och andra blir det ganska prick 1,5 år. Min undran är hur ni gjorde direkt när ni kom från BB? Har fått tipset att när man kommer hem från BB så ska man göra att mamma kommer hem och inte att “bebis kommer hem” för första barnet har ju längtat efter mamma och inte vetat om vad det är som pågår direkt. Hur gjorde ni? Vet att Majken reagerade ganska bra direkt (om jag läst rätt hehe) men fanns det något annat som du gjorde som du kan tipsa om?
Hur kände du inför barn nr 2? En rädsla hos mig är att jag inte kommer ha lika mycket till barn nr 1 och är lite rädd om jag verkligen kommer räcka till 🙁

Ser fram emot inlägget!
Kramar!
Gabriela

A: Hej och stort grattis! Hurra!
Vi hade inte någon som helst strategi inför mötet, eller jo, vi hade fått tipset att komma hem med bebisen och alltså inte låta Majken komma till BB (slippa återförenas, se mamma liggande i sjukhussäng och sedan behöva gå igen). Men någon annan strategi hade vi inte.
Min mamma passade Majken medan vi var på BB och John åkte hem mellan varven. När vi kom hem från BB lade vi Bodil i en moseskorg och så satt vi allesammans och kikade på henne. Vi pratade om Bodil som allas vår bebis och så visade vi hur Majken kunde klappa fint. I början var det ju lite svårt med det där med klappandet, men tids nog har hon blivit allt mer försiktig (fast ibland testar hon så klart gränserna). Majken reagerade bra skulle jag säga, och med det sagt så menar jag “reagerade bra mot Bodil”. Hon har alltid varit snäll (med undantag för gränstestande så klart) mot Bodil, men har fått utbrott mot mig och John i form av trots. Mycket lägga sig ner på mage och gråta. Men aldrig några tjuvnyp. Tydligen är det ett hälsotecken att det första barnet reagerar på något vis på att det kommer ett nytt liv in i familjen (konstigt vore det ju annars).

Och så till otillräckligheten …
Jag längtade ju ihjäl mig efter Majken när jag låg på BB, för att inte tala om när jag kom hem, men eftersom jag ammade Bodil så blev det ganska uppdelat. Jag ammade medan Majken lekte med John. Det jobbigaste var när Majken ville leka med mig och jag var tvungen att neka eftersom jag ammade. Mitt hjärta gick i bitar.
Jag och John pratade mycket om just det (pga megagråten Sundh (undertecknad)), och försökte hitta knep för att jämna ut uppdelningen. Min stora skräck är att bli en mamma som är passiv och sätter gränser, medan pappan är lattjolajban. Och där satt jag. Förvisso var jag matfabrik, men passiv mot Majken.
Jag vill att båda föräldrarna ska bara lattjolajban och sätta prick lika mycket gärnser (fast helst ska jag vara lite mer lattjo, men det får inte John veta, hehehe).
I början var det som att vi hade ett varsitt barn. Det gjorde ont, jädrigt ont, men en kompis (med äldre pseudotvillingar) lugnade mig med att det inte alltid kommer att vara så. Det är en period, och det kan få vara okej.
Hade inte min kompis sagt det hade jag gått sönder av otillräcklighet, på riktigt. Så skriv upp på ögonlocket: “Det är inte för evigt. Det är nu, och det är okej”.
Så fort jag hade chansen ville jag umgås med Majken, men eftersom hon (av naturliga skäl) var megapappig så försökte vi vända på rollerna. John, som annars var tillgänglig och flitig ja-sägare till lek tog ett steg tillbaka och jag klev fram som den skojsiga slå-klackarna-i-taket-föräldern som var taggad på eskapader. Det gick ju inte alltid smärtfritt (mycket lägga sig ner på golvet och gråta), men tids nog blev det jämlikt tycker jag. Lattjo-nivån var balanserad.
Stort lycka till!
Kram emma

Q: Hej hopp. Sitter med min10 månaders i famnen o 17 veckors bebis i magen o är galet peppad. Jag undrar hur ni gjorde med vagnbiten? Behöver man verkligen en Syskonvagn? Förstod Majken att Bodil är ömtålig, särskilt i början?
Så peppad av din underbara blogg.
A: Hej och GRATTIS! Pepp till dig: Kidsen har behållning av varandra långt tidigare än en tror. Här är det redan skrattbusfest vareviga dag kan jag lova. Nu till frågorna.
Vi har en dubbelvagn och även om mitt estetiska hjärta blöder så är det megapraktiskt. En kan ju så klart ha lillfisen i bärsele och låta det större barnet sitta, eller stå på åkbräda. Beror ju så klart på vad det är för barn, ålder, personlighet, men jag har tyckt att det varit himla smidigt. Majkens ben slutar ju fungera ibland (hej trots!) så då är vagnen guld. Ärligt? Hade inte klarat mig en dag utan vår dubbelvagn.
Och det här med ömtåligheten. Mjaaa. Vi hade ju tränat ganska hårt på det här med att klappa fint, men en 1,5-årings uppfattning om detta begrepp är väl lite dimmigt så att säga. Vi lät henne klappa, känna och gulla med Bodil ganska fritt, men under uppsikt. Och när en klapp övergick i omys-klapp så visade vi lugnt och försiktigt hur en kunde göra istället. I början var jag aphispigt och blev skiträdd varje gång Majken dök ner i bebiskorgen, men jag lärde mig ändå ganska snabbt att lägga band på mig. Vår önskan har varit att inte ha för mycket förbud mellan syskonen. Vi vill inte att Majken ska vara rädd för Bodil, istället har vi låtit Majken härja fritt (under uppsikt) och tränat på att ta det försiktigt när leken blir lite ruff. Tycker att det funkat bra och Majken har fått många komplimanger på förskolan om att hon är bussig mot de mindre barnen, så poletten har trillat ner. MEN. Majken är så klart som vilken annan unge som helst, testar gränser, ser hur hon kan få uppmärksamhet (både positiv och negativ) och kollar vad som händer när en bara litelite drar i håret.
Kontentan? Bodil är kommun tåligaste unge.
Stort lycka till!
Kram emma


Q: Vad tycker du är största skillnaden mellan första och andra barnet?
Elin

A: Bodil är mer tålig. Hon får liksom hänga på till lekparken, gunga, sitta i vagnen medan Majken härjar runt, snällt ha hatt på sig (eftersom Majken har bestämt det) och bli buren på korsen och tvärsen. Plus att tiden går i ett nafs. Tjoff så var Bodil snart åtta månader.
Tiden bara försvinner.
För min egen del tycker jag att kroppen återhämtade sig snabbare efter andra barnet. Hepp så åkte en rutschkana igen, lekte kurragömma och hoppade ikapp i vattenpölar. Med första barnet så tog det lång tid att ens gå runt i snigeltakt runt kvarteret.
En stor grej med andra barnet var otillräckligheten. Kan ju tillägga att jag ammande Bodil (men inte Majken) så kände jag mig väldigt låst (och har ju egentligen inget att jämföra med).
Sedan så har jag och John verkligen fått lära oss att samarbeta. Ett barn är ett teamwork-test. Två barn? Ett högskoleprov.
Men shit vilket team vi blivit!
Kram emma

Q: Hur har ni gjort med förskola? Vem hämtar och vem lämnar? Är det den som är föräldraledig som hämtar och i så fall, var gör ni av Bodil medan overallen ska på?
Johanna
A: Hej! Vi har delat upp det som så att den som är föräldraledig både lämnar och hämtar på förskolan. Lämningarna har alltid gått bra eftersom en lämnar utomhus, men hämtningarna är lite av en pärs måste jag säga. I en perfekt värld skulle ju Bodil kunna sova i vagnen medan en jagar runt overall-vägrande unge som ska göra exakt allt annat än att gå hem (Majken älskar verkligen förskolan, vill aldrig gå hem), men FOMO-Bodil vill vara med. Så jag tar med Bodil in och har henne i famnen medan vi försöker avlägsna Majken från lek. Därefter lägger jag Bodil på mattan i hallen och klär på Majken overallen bredvid henne. Det går helt okej skulle jag säga (så länge Bodil är nöjd). Det är lite svettigt, men det går.
Klappar mig själv på axeln tok för sällan kan jag känna så här på onsdagskvällen.
Typ så!
Kram emma

 

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Jag skulle gärna vilja att du (om du orkar så klart) skrev lite om tiden innan du blev gravid med Majken. Jag är precis där nu, har fått ett missfall och det vill sig bara inte att bli gravid igen. Varje gång mensen kommer så går jag sönder. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Är övertygad om att det är något fel på mig och min kropp, att alla mina vänner kommer få barn före mig och försvinna iväg, att jag kommer att få kämpa med ivf och att vår relation kommer att ta stryk. Ja, du hör ju. Totalt katastroftänkande. Du har ju skrivit en del om det, men jag vill gärna höra mer. Hur hanterade du det? Tack för en fantastisk blogg!

  2. Tack snälla för att du svarade på min fråga. Uppskattar det!
    Nu såhär lite längre in i graviditeten kan jag säga att det känns bättre och just som du säger, tänker att det är en period och det kommer inte vara för evigt (tänker på just de första bebismånaderna). Men just amningen skrämmer mig lite, jag hade så svårt för det med första men tänker att jag ska ge det en chans nu med andra. Får se hur det går haha.

    Kram!

    1. Hej! Ja, jag ammade ju inte Majken, men Bodil och så här med facit i hand så är jag så dubbel till detta.
      Om man kan amma så är det ju guld, men fan vad jag slet alltså. Och grät.
      Plus att man blir så låst, särskilt när amningen trilskas.
      Nåväl, var snäll mot dig själv. Ersättning går också alldeles utmärkt.
      Kram emma

  3. Hej Emma och tack för en inspirerande blogg!
    Jag undrar tre saker angående din stil: Var hittar en bra strumbyxor? Jag hittar aldrig några jag trivs i! Har massor av fina klänningar och kjolar som bara får komma ut när det är bara-ben-väder och det är ju himla synd!
    Var kan jag hitta fina koftor i kort modell, såna som du brukar ha?
    Och till sist, vad rekommenderar du för eyeliner?

    Kram
    Michaela

Kommentera

Stäng meny