Om att plugga till journalist

En av de vanligaste frågor jag får här på bloggen handlar om min utbildning och hur jag har hamnat där jag är nu. Efter semstern har frågorna fullkomligt rasat in in i mejlboxen. Inte så konstigt, för det är då man får tid att fundera. Över livet. Vad man vill. Vad man drömmer om. Om man vill starta eget, vidareutbilda sig eller bara slänga sig ut i något okänt.
Så jag tänkte så här. Om det är någon gång jag ska svara på alla frågor om min utbildning, så är det ju nu, i nystartstider. Så jag har samlat alla frågor jag fått i ett enda långt inlägg. Var så goda.

Jag är utbildad journalist, med specialämne samtidshiostoria.
I grundskolan var bild, musik och svenska var mina favoritämne. Jag älskade bild och musik, och svenska tyckte jag om bara för att jag helt enkelt hade läggning för det. Så kan det ju också vara, att man gillar saker för att det är enkelt.
Båda mina föräldrar var lärare vid tidpunkten och de uppmuntrade mig att skriva och utveckla mitt språk.
Jag hade talang för det, men i hemlighet drömde jag om att illustrera, sjunga jazz och bli inredningarkitekt.
När det var dags att söka till gymnasiet så stod jag och vacklade om jag skulle söka samma utbildning som mina bästa kompisar eller om jag skulle ge det där skrivandet en chans. Det blev det senare.
Jag började plugga Samhällsvetenskap med journalistikinriktning på Tingvalla gymnasiet i Karlstad och det var enormt roligt. Det var här jag träffade alla de kompisar som jag än i dag umgås med. Fatima, Åberg, Nina, Lina, Sofia, Carro, Sara, Emma, Marie … listan kan göras lång.
2002 sprang jag ut från Tingvallagynasiet med studentmössan i högsta hugg och hade inte en susning om vad jag ville göra. De flesta av mina kompisar skulle ut och resa, upptäcka världen, backpacka, jobba i Norge eller ta något ströjobb för att vinna lite tanketid.
Själv var jag fullkomligt livrädd för allt vad högskola och universitet var, men var ännu räddare att bara slå mig ner och vänta på att jag skulle komma på vad jag ville göra.
Så trots universitets-skräcken sökte jag in till en skola som jag hört var bra, Södertörns högskola i Stockholm. Och jag kom in. Samtidshistoria A. Jag ville egentligen läsa en Journalistik-utbildning på Södertörn (jag hade börjat drömma om att jobba på DN På stan minsann), men utbildningen började först på vårterminen. Så det fick bli lite historia.

Runt middagsbordet i mitt barndomshem pratade vi alltid historia. Politik och krig. Jag tyckte att det var intressant (ibland), men hade ju inget själv att komma med. Mamma och pappa berättade om Stockholm på 1960-talet och jag drömde mig bort till de stora kraterna i Klara-kvarteren, rädda almarna och cykeldemonstrationer. Jag älskade att höra deras historier, och kände att det fanns ett sug att veta mer.
Så Samtidshistoria A fick det bli. Det var enormt intressant och jag pluggade som en dåre för jag trodde verkligen att det var mitt livs test. Men de var det ju inte. Universitet och högskola var inte i närheten så läskigt som jag hade föreställt mig.
Medan gymnasiet var som att öppna huvudet och proppa i kunskap, var högskolan en plats för att ifrågasätta den kunskap jag tidigare fått. Resonera och diskutera. Allas åsikt var välkommen, och det var liksom det som var grunden i lärandet på något vis.
Efter en termin Samtidshistoria A sökte jag in på den där Journalistik-utbildningen och kunde dessutom räkna till godo min samtidshistoria i programmet Samhällsstudier med praktisk journalistik med inriktning Samtidshistoria. Eftersom jag hade läst en termin redan så fick jag hoppa lite bland klasserna och en termin läste jag statsvetenskap för att därefter komma i synk med min utbildning.
Jag älskade att vara student. Till skillnad från alla andra som jag pluggade med hade jag ingen stress i världen att komma ut i arbetslivet. Jag trivdes gott där jag var, i det där studentlivet.
Hänga på föreläsningar, anteckna (och rita enorma verk i kollegieblocken), lära känna nya vänner (mina vänner Frida, Volang-Linda, Lojsan (och därigenom Lisa) hittade jag i Södertörns korridorer), ha svindlande romanser, lära mig en massa nya saker och plugga till hög musik i kollektivet jag bodde i tillsammans med ett par kompisar. Bäst kanske jag ändå gillade det där som hände när jag hade tentaperiod och gjorde ALLT i min makt för att inte plugga. Det bubblade alltid ur så sjuka stunder ur de dära försöken till plugg. Allt från kluckskrattande på kollektivköksgolvet, långa brev som jag skickade under pseudonym till vänner och bekanta (utgav mig för att komma från Stockholm stad bland annat (förlåt)) och tveksamma upptåg. Som när jag tillverkade en skylt och demonstrerade uppe hos min kompis Åberg (som bodde våningen ovanför mig i vårt kollektiv) eller när jag och Åberg tränade magmusklerna genom att säga alla tunnelbanestationer på Röda linjen – på dalmål. Det var liksom ansträngande på något vis. För magmusklerna. Det hade vi kommit på helt själva. Så smart.
Studentlivet innehöll också en stor dos av min romantiserade bild av att hänga på bibliotek. Där satt jag, lyssnade på Soundtrack of our Lives och Belle and Sebastian och trodde att jag levde i en film.
Det var frihet, men ändå med någon form av mening i.
I utbildningen läste vi ömsom samtidshistoria, ömsom journalistik. Det sprängdes in kurser i formgivning, webb och genusvetenskap, vilket gav en bred grund. Alla kurser var så klart inte bra, men huvuddelen av dem.
Tanken med att  kombinera två ämnen på det här viset, alltså både journalistik och samtidshistoria (man kunde även välja etnologi och nationalekonomi (dag kan man välja mellan fler inriktningar)), var att man skulle bli expert på en journalistisk del av tidningen. Exempelvis kunna bli ekonomiskribent på DN om du läst Nationalekonomi.
Själv ville jag ju bara till DN på Stan och tänkte att lite Samtidshistoria har väl ingen dött av (ja, förutom i krigen då). Men jag hade nog ingen aning om hur stor användning jag skulle ha för just detta ämne. Det har jag verkligen haft. Både vad gäller webb, samtidshistoria, statsvetenskap och genusvetenskap.

I utbildningen ingick praktik och det var genom den praktiken jag fick mitt första jobb. På Vecko-Revyn. Från Vecko-Revyn (där jag jobbade som allmänreporter och webbredaktör) gick jag vidare till GLAMOUR (kulturredaktör och webbredaktör) och därefter Damernas Värld. På DV jobbade jag som webbredaktör och trendredaktör. Jag skrev alltså om mode och trender inför varje säsong. Och mode inspireras ofta av rådande samhällstrender och konjunkturer. Tadaa! Samtidshistorian. Jag kunde dra paralleller till tidigare årtionden, koppla till både politik, kultur och ekonomi (som alltid har stor inverkan på just mode och trender).

Men. Som komikern Kristoffer Appelquist sa: “Som alla andra genier har jag inte tagit examen”. Och det är sant. Inte att jag är ett geni, utan att jag aldrig tog ut min kandidatexamen i journalistik. Jag hann nämligen få jobb innan plugget var över. Och i valet mellan att skriva min C-uppsats i samtidshistoria (jag skrev min C-uppsats om kvinnor i försvaret, men fick en rest som skulle åtgärdas. När jag åtgärdade resten några månder senare hade reglerna för kvinnor i försvaret ändrats och jag var tvungen att göra om HELA C-uppsatsen (ett halvårs arbete). I valet mellan att slutföra studierna eller satsa på jobb, så valde jag jobb. För nog att jag älskade studentlivet, men nja, jag älskade det inte riktigt så mycket.

Men jag tänker också att jag aldrig är färdigutbildad. Varje sommar är jag inne och nosar allehanda utbildningar.  Drömmer om att bli byggnadvårdare, inredningsarkitet, grafisk formgivare, industridesigner eller ta en kurs i franska.
Eller så dammar jag av min scenskräck och blir jazzsångerska.
Vi får se.

Om jag hade fått göra om något i min utbildning så kanske det skulle vara att ha pluggat någon annanstans än Stockholm. Det blir inte så stor gemenskap bland studenterna här som i mindre orter (dit man flyttar enkom för att plugga). Men å andra sidan hade jag inte träffat Frida, Volang-Linda och Lojsan om jag valt en annan stad.

Loading Likes...

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. haha, precis ett sånt här inlägg kommer snart upp hos mig med. skolpepp!

  2. Det är så härligt när folk bjuder till av sig själva, sånt beundrar jag. Modigt. Ärligt. Det bästa.

  3. Spännade och roligt att läsa om din väg så här långt:) Och spännande att se vad som ligger framför! The best is yet to com! Kram Fru Vintage

  4. Kul att läsa om din studietid! 🙂 Själv befinner jag mig i ett tomrum just nu där jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, plugga mer eller söka ett annat jobb och inte ha en aning om vart jag vill i livet.

    1. Omaj, där har så klart jag också varit. Det är svårt, men jag tror inte att det finns något rätt eller fel. Och ingenting är förevigt. Man kan alltid ångra sig och göra något annat. Kram och lycka till!

Kommentera

Stäng meny