Paris je t’aime

IMG_3412

Det känns så märkligt. Att vi var där för exakt en månad sedan. Strosade genom lugna trädgårdar, pampiga boulevarder och hängde runt på kaféerna runt Republique.
Paris.
Efter fredagens händelser är det ett annat Paris. Ett Paris med en ärrad frihet, besudlade drömmar och en sorg som fyller Seine. Om och om igen.
Människor har förlorat sina liv på det mest brutala sätt. Hundratals är skadade.
Bakom dådet står en sekt. Denna gången var det inte ett hatbrott från en Anton från Trollhättan eller ett högerextremistdåd från en Breivik. Denna gång var det en sekt vars främsta mål är att mörda människor, våldta och att sprida rädsla. Beirut, Bagdad och nu senast Paris.

Men vi får inte vara rädda. De får inte segra. För rädsla är det största hotet. Det största hotet mot vår frihet, vårt samhälle och vår empati för andra människor. Det är också den största utmaningen. Tro mig, jag är en riktig räddfjös som har allt annat än nerver och mod.  Men det ska gå.
För rädsla används för att föra populistisk poitik, hitta skurkar i ett vi-och-dom-tänk och för att kunna dela upp världen i gott och ont. Som om vi levde i en Disney-värld, uppbyggd på onda och goda (där onda är utmärglade och grå, medan de goda har rosor på kinderna och hutlöst tjockt hår), lösningen easy peasy och alla blir happily ever after.
Så här är det. Rädsla löser inga problem.
Och vi måste fortsätta att leva, tro på det goda, stå med öppna armar för de som flyr från just det som vi räds (terror) och våga förstå att det som händer i världen inte har en enkel lösning.
I dag sörjer vi, men i morgon reser vi oss. Stolta och med en varm kram för de som behöver den.

Paris je t’aime.

IMG_3414IMG_2809 IMG_2813

IMG_2915

IMG_2931IMG_3001IMG_3132

 

 

Loading Likes...

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Viktigt och hoppfullt inlägg mitt i allt det fula och hemska. Du är så bra Emma, kom att tänka på Susan Baker när jag läste – keeping faith. Kram!

  2. Ja! Idag sörjer vi, imorgon reser vi oss – så fint skrivet. Och när vi reser oss hoppas jag så innerligt att vi ser till att jobba aktivt för det samhälle vi faktiskt vill ha. Där inkludering och där utanförskap och hat inte får bli en grogrund för extremism. Jag kanske är naiv, men tror på allvar att vi måste börja med oss själva där. Ex lära känna en nyanländ svensk, och bryta den segregrering som många av oss väldigt välintegrerade svenska faktiskt är en del av. Skrev ett blogginlägg om alla dessa tankar som jag hoppas kan förklara vad jag tänker och menar lite mer: http://www.johanna-n.com/blogg/paris-och-om-att-inte-lata-det-stanna-vid-en-profilbild/ <3

Kommentera

Stäng meny