Mer radikal än jag tänkt.

God morgon på er!
Jag fick en kommentar som jag skulle vilja lyfta. Kommentaren ramlade in under det här inlägget, som handlar om att påverka om Sverige ska få 1 miljoner ton ökade utsläpp. Eller ej. Om att göra skillnad – innan det är för sent. 

“Så bra! Maila också era egna kommunpolitiker! De lyssnar och skyller på att de måste ha stöd från folket förstås men det får junte bli att de inte gör nåt för de tror att vi inte bryr oss! Så maila era kommunalråd och skicka medborgarförslag om att utlysa klimatnödläge! Här finns en färdig mall: https://klimatsverige.se/klimatsverige/medborgarforlag-for-klimatnodlage/
Anna

Ja! Så viktigt! Och apropå på Annas kommentar kom jag att tänka på vad en partiledare sa till mig när jag var i riksdagen på besök: “vi behöver en radikal opinion för att kunna fatta mindre radikala beslut som får ett brett stöd”. Alltså: För att kunna få igenom ett medelmåttigt beslut, så behövs en opinion som är mer radikal än medelmåttan. Den kommentaren har etsat sig fast, vilket gör att jag vågar göra och säga mer. Vara mer radikal än jag tänkt.

Och samma sak gäller ju varje individ inbillar jag mig.
Vi människor är ju flockdjur. Vi gör som alla andra. Inspireras och påverkas. Vare sig vi vill det eller ej.

Så. Om jag och fler med mig säger att vi bojkottar kläder som är producerade av kvinnor som får skitdåligt betalt,  så kanske några tänker att jag och gruppen icke-shoppare är radikala. Men konsekvensen blir förmodligen att fler sänker sin konsumtion av tveksamt producerade ting.

Men om samma icke-shoppande grupp skulle säga att vi fortsätter att shoppa, men kommer att shoppa lite mindre, så kommer förmodligen konsekvensen vara att några shoppar mindre lite mindre, men inte alls lika lite som om det fanns en massa som helst skippade tvekas-prylarna helt.
Kanske skulle dessa några till och med rättfärdiga sitt shoppande med att säga att Emma, och en hel grupp forsätter ju att shoppa, fast bara lite … mindre. Så det borde ju vara okej?

Håller ni med?
Eller inte?

Nåväl. Låååång utläggning som kanske inte var helt glasklar.
Kontantan: Påverka. Påverka andra att påverka. Och våga vara mer radikal än du tänkt.

Ps. Här finns en lista från Naturskyddsföreningen som listar
10 saker din kommun kan göra för klimatet

Loading Likes...

Vabbdimma, damm och coronatest

Hej från vabbdimman!
Vi är inne på dag sex av vabb. Barnen är äntligen feberfria, men snorar något jävulskt.
Och så mycket som de härjar runt (bildbevis) så kommer vi nog bli helt friska om ett halvår, hahaha. De kan stöka minsann, men tusan så roligt de har. Ja, tills sjukdomsmattheten kommer ikapp dem och det blir k a o s.

Själv har jag varit totalt däckad, med halsont, feber, huvudvärk, konstig känsla i bröstet och extrem muskelvärk från midjan och neråt (eh?). Så igår tog jag ett hemtest för corona, som skickades i väg på analys. Det stod att det skulle ta 2-5 dagar att få svar, men fick svar redan efter ett dygn.
Men testat visade negativt.
Så jag KAN väl gå ut om någon dag eller två, när kroppen örkar och snuvan är borta, men vettetusan om jag vill.
Jag låter förkyld. Inte en accessoar en vill visa upp hösten 2020 så att säga.

När jag är frisk vill jag åka in till Söder, Gamla stan, åka till Skansen och besöka Rosendals Trädgård. Och cykla!
Som jag längtar!

Loading Likes...

Rosa bussen – vem vill ha?

Älskade rosa buss. NU är det dags för dig att hitta ett nytt hem!
Som ni vet vill inte de nya ägarna av torpet ha vår älskade rosa buss kvar, och i veckor har jag och John trixat med att få den bogserad till våra underbara vänner på Lyckliga gården (som så gärna ville ha den). Men det har varit beyond trixigt. Först att få tag i personer som kan bogsera bussen under de mest hektiska och semestrande veckorna på Gotland (när det varit hundra andra viktigare bogseringsuppdrag). Sedan, när vi fått tag på en person som kan bogsera, så visade det sig att det var för svårt att bogsera in bussen på Lyckliga gårdens tomt, vars ingång är en smal, brant backe. Så himla synd, för vi ville så gärna att den skulle stå där <3

Så nu öppnar jag upp för alla andra!
Det är en del som varit intresserade genom åren, så hoppas den hamnar hos någon på Gotland som tycker denna är lika fin som jag.

Om bussen:
Detta är en gammal, röd linjebuss (det står att den ska till Landvetter, hehe) solblekts till rosa. Bussen är från 1960-talet, och har alltså förarsätet på höger sida!
Bästa lekplatsen kan jag lova.
Bussen är UNDERBAR och vi har använt den som orangeri och middagsbuss eftersom vårt torp var ganska litet. Och bästa: mysplats när det regnar och åskar. Det finns inget som slår denna buss i ett sommarregn. Och som fikaplats under våren och hösten när vinden viner.
Planen var att bygga om den till gästhus, med en stor säng längst bak, men så långt kom vi aldrig.
Det gör såååå ont att göra sig av med denna pärla, men den är värd all ny kärlek den kan få! Ingen skulle vara gladare än jag om den fick sprida lite rosa kärlek hos någon annan.

Bussen går inte att köra (bussen bogserades till oss med traktor) och har ett golv som bör bytas ut (vi har lagt in träskivor som ligger som golv temporärt). När vi köpte den var takluckorna trasiga så det hade regnat in på golvet. Men nya takluckor av plåt är på plats, made by a plåtslagare! Rost ingår, haha.
Går säkert att rusta upp till finfint skick! Kanske går det att göra den körbar på frityrolja, vem vet (INTE JAG)!

Bör ställas på grus, aka inte som vi ställt den, för att undvika rost.

Är du intresserad? Mejla mig på sundh.emma@gmail.com.
Kom med ett förslag på bud eller ett bra förslag på varför just du ska ha den, hehe. Ja, jag kan tänka mig att skänka bort den, om den hamnar hos rätt person. Och gärna hyfsat snabbt eftersom detta har dragit ut på tiden.

Vi har ju som sagt redan sålt torpet, de nya ägarna har flyttat in, så detta är sista biten som vi måste lösa. Och ju förr desto bättre.  Du ordnar med bogsering, men vi har tips på företag att anlita om du inte känner någon med bogseringsskills.


Loading Likes...

Frågestund! På tiden va?

Den här måndagen ligger jag hemma med huvudvärk, feber och halsont. Barnen likaså. Den enda som klarat sig undan är John som är vår allsmäktige service.
Men medan jag älgar i mig vatten och sover om vartannat, varför inte ha en frågestund. Så jag har något fint och skoj att vakna upp till?
Äääääälskar frågestund! Så hit me med dina frågor så ska jag försöka svara så gott jag kan!

Mejla frågan till sundh.emma(a)gmail.com eller kommentera här!

Loading Likes...

Två hem ska bli ett!

När två hem – en lägenhet och ett torp – ska bli ett boende (oklart var/hur/när) så blir det … mycket grejer.
Så nu börjar projekt rensning av förråd, garderob och hem. Planen är att sälja vidare en hel massa saker på olika sätt. En del via bloggen och så hoppas jag kirra en liten pop-up-loppis!

Hälften av det som jag får in tänkte jag skänka till Naturskyddsföreningen och deras enormt viktiga jobb för klimatet.

Tjohoo! Här ska det rensas minsann!

Loading Likes...

Efter en kaotisk vår, kommer en …. höst?

Vardagen vevas igång pö om pö, jag greppar perspektiven, rensar datorn och jag inser vilket kaos det varit det senaste året. Med ett crescendo i våras. Beslutet av sälja torpet på Gotland, de fyra böckerna som jag, Maria och Johanna skrev i vintras, corona-pandemin, alla jobb som försvann, min yrkeseroll som jag behövde uppfinna på nytt, vrida och anpassa. Lägg till samhällets pressade situation, den ohållbara situationen inom vården och så veckorna av vabb.
En vår som försvann i oro, kaos och vabb. Och känsla av att tappa tiden. Jag som skulle ta vara på tiden med en anhörig hade aldrig förutspått en pandemi.

Sen kom en efterlängtad sommar, där vi lämnade torpet och började gira mot nästa hamn. Även om träden var gröna och blommorna prunkande, så var världsläget detsamma. Pressen, oron. Samtidigt en sommar av livskris för många (hand upp!), funderingar och framtidsångest. Försök till att över-smarta pandemin och försöka komma på hur hösten kommer se ut. Vad kommer att hända? Hur kommer våra samhällen se ut efter den här pandemin? Och var ville en själv vara. Så många tankar att det svämmar över.

Min vår fångade jag på bild, men eftersom tiden rann mig ur händerna, stannade bilderna på datorn. Så jag tänkte att vi kunde kika på hur det såg ut? Och detta inlägg är liksom också en påminnelse till mig om hur förändringen såg ut. Vad var det som hände egentligen?

Vi var hemma i lägenheten i veckor, med snoriga barn. Duschade för syn skull och bodde i pyjamas och kimono.

De här var tappra trots att de inte fick gå ut på en halv evighet. Roade sig på allsköns sätt, som att baka frallor och använda som glasögon.

Nattlinne hela dagen, med raggsockor som accessoar.

De flesta byggde trall i sina trädgårdar. Jag gick loss på mina växter. Tog sticklingar och skapade ett växthus i lägenhetens fönster. Kom i håg att vattna för en gång skull. Det var som att livet smalnade av, och helt plötsligt sträckte sig uppmärksamheten till att laga hål på kläder, laga en stol och vattna växterna. För det var allt en såg.

Det enkla livet att bjuda över någon på middag var förbi. Och när våren blev varmare började vi träffa vänner i parker och på innergården. Kompisarna Amanda och Martin kom förbi med nyfödda Harry, och SOM jag ville hålla och krama. Men så var det ju det där med distansering. En så märklig förändring.

Hade hundra bilder på kameran från årets bokstavsfest i februari, men det kändes märkligt att visa bilder från en fest när världen var upp-och-ner.

Bestämde oss för att flytta om. Alltså BYTA rum med barnen.

Vi kom så här långt.

… tills vi insåg att detta blir inte bra alltså, hahaha.

Sydde med Amanda, med Harry innanför koftan, på innergården!

Använde upp den sista flaskan schampoo och gav mig in i det här livet istället.

Våren kom. Jag såg den knappt mellan vabbandet.

Sedan blommade tulpanerna på innergården och barnen slutade snora, så gick vi ut.

Det var städat och totalt kaos hemma, om vartannat. En hade tid att både städa och stöka så att säga.

Firade John som fyllde år.

Överraskade med picknick i parken! Hade egentligen tänkt fest, men det får bli ett annat år.

Det köptes gulliga barnklänningar redo för kalas, men några kalas blev det ju inte. Och pja, en började ju inse att barnen har andra preferenser som innehåller Pokemons och regnbågar.

Vi cyklade på utflykter till Söder, gick på små upptäcktsfärder och …

… hoppades att Sverige skulle öppna upp från två-timmars-regeln. En hörde om folk som körde till sina sommarställen “väldigt snabbt” för att komma fram inom två timmar. Människor bar mask och att bo i Stockholm var som att bära på pesten.

Lekparkerna var stängda till viss del, för att undvika smittspridning, så vi tittade på utsikter istället.

Pippi fyllde 75 år och vi längtade efter att åka till Astrid Lindgrens värld. Biljetter och boende var bokat sedan länge, och hoppet levde kvar ända fram till sommaren. Men nästa sommar, då!

Barnen gick tillbaka till förskolan igen, och på vägen hem plockade de små buketter tillsammans med John.
Älskade ljudet av dörren som öppnades, katten som redan långt innan mig hört att barnen var på väg, sedan höra deras skor kuta in till sovrummet, där jag ofta sitter och jobbar.  Höra hur de gastade “Maaaaammaaaa” och sedan gav mig en bukett med dagens alster.

Våren övergick till försommar, vi började fundera på boende, bokade fotograf för att plåta av lägenheten och kikade också på ett slott i Värmland. Stora drömmar!

Var hemma från förskolan igen. Det var brist på personal, eftersom de i sin tur var tvungna att vabba sina barn. Det var stökigt, men är ändå fint att spendera så mycket tid med barnen (även om de klättrade på väggarna).
Jag och John delade upp dagarna, jobbade halva dagar och byttes av. Pusslade, pusslade och pusslade.
Mellan varven volontärade jag på förklädesfabriken för att göra skyddsutrustning till sjukvården.

Pysslade brickor och kände DIY-ådran rycka.

Sedan packade vi ihop för att ta oss till torpet. En sista gång.

Vilket minne poppar upp när du tänker på våren 2020? Var var den största förändringen?

 

Loading Likes...

Värmland, svampplock och känslomässig berg-och-dal-bana

I helgen var jag hemma i Värmland för att hänga med mina föräldrar, klappa katt (vår katt Jumanji har fått augustijobb som gosmakare hemma hos mina föräldrar) och så har jag och John försökt få lite styr om det här projektet.  Alltså John njuter som bara tusan just nu. Han är så redo (kanske mer redo än mig) för landet, styr upp och grejar för att vi så så småningom ska kunna landa här.
Vi rensade i verkstaden, blivande köket …

Dammade av små pinaler från torpet och ställde in i gästrummet som vi bor i när vi är på besök.

Och ibland tog vi paus och gick ut i skogen, som är runt husknuten. Det är sådan lyx att bara gå ut i skogen, för det är inget jag tar för givet i stan.

Mina kids älskar skogen, och kan leka en evighet här.

Själv hade jag hittat den perfekta outfiten att släpa runt i en hel helg. Blåställ.
Det geniala att inte behöva tänka på vad en ska ta på sig, utan bara åla i sig denna.

Visade barnen detta. Vi kallar det Mossornas rike, en del av skogen som är så mjuk och som sluttar ner mot en liten bäck.
Den här skogen anlade min morfar för en herrans massa år sedan. Min morfar som jag aldrig hann träffa, men som mest beskrevs som en varm bohem som hellre ville läsa deckare än att sköta jordbruk. Synd att jordbruk inte gick att sköta med pure charm, då hade det nog gått lysande för den stora gården. Som tur är hade han min mormor. Stålmormor. Som förutom att sköta barn, hushåll, engagerade sig i Röda korset, var politiskt aktiv också lönearbetade.
Nu tillhör skogen och all mark någon annan sedan många år tillbaka, men släkten bor kvar på sina ställen häromkring.

Vi plockade svamp och tömde huvudet. Det är sådan berg-och-dalbana i livet just nu. En känslomässig storm. Det är så förbannat svårt att få ihop pandemi och sjuk anhörig, med framtidsplaner, annalkande röj- och byggprojekt och att samtidigt kunna vara en härlig, hyfsat stabil, förälder. Jag känner mig så otillräckligt. Jag vill vara på fem platser samtidigt, ta vara på tiden, kunna röja för att kunna ta vara på tiden och ge barnen den bästa av tiden. Det går liksom inte riktigt ihop.

Och just nu kanske det inte heller är glasklart vad vinningen för barnen är, om vi skulle flytta hit på heltid. De har mestadels av alla vänner i Stockholm, en trygghet och ett tydligt hem. Jaja, jag får väl börja gå runt och knacka dörr i bygden och fråga om det finns några kids som kan vill ha fler kompisar, haha. Givetvis kommer allt sådant där att lösa sig med förskola och skolan, men just nu är allt lite stökigt. Och något jag oroar mig för.
Hur kommer det sociala livet se ut? Finns det några trevliga filurer i husen omkring?

Det hände något historiskt också. Glashuset som varit belamrat av möbler och grejer de senaste 20 åren tömdes av mig och John. Vi stuvade in grejerna i förråden, och dammade av …

Denna pärla som är byggd av återbrukat material och gamla fönster från en ladugård.

Jag är som ni vet uppvuxen längs en liten grusväg, där hela släkt bodde back in the days. När jag var liten gick en mellan husen, knackade på dörren, klev in och frågade om en fick vara någons sällskap. Jag hamnade ofta här, hos min moster. Älskade hennes sällskap, och fick vara med och baka och hjälpte henne att städa huset mot alla småpengar i hennes handväska. Nu är det mina ungar som dras hit. Här matar de hönsen …

Och gungar.

Vad vi gjorde mer? Kikade lite på … en tomt, bredvid världens finaste skog. Mängder av hasselbuskar!

Vi får se hur det går med allt, men håller er underrättade. Var så säker.
Fint är det i alla fall.

Loading Likes...

The plan 2.0.

Som utlovat. Här kommer några uppdateringar kring framtiden.
Ett första steg minsann.

Det där glashuset av gamla fönster, som står i mina föräldrar trädgård, och som fram till i förrigår fungerat som förråd av våra möbler från torpet, ska få ett nytt liv. Tillsammans med mina föräldrars … garage.
Eh. Jo, minsann.

Vi strävar ju efter att styra om stadsliv (med höga lån) till ett liv på landet med lägre kostnader, ett liv där vi kan kombinera allt vi älskar: trädgård, kompisbesök och återbruk med att faktiskt vara behjälpliga i takt med att mina föräldrar blir äldre. Den stora drömmen är som ni vet ett alldeles speciellt hus, men det är inte till salu. Efter det när jag drömmen om att gammal hus i närheten av mina föräldrar. Det är inte direkt Stockholms-ruljans på husen här, vilket är ett bra tecken. Men inte för oss, haha.
Så istället för att stå och stampa, så har vi kommit på en plan!

Första steget var att sälja torpet, för att krympa de geografiska avstånden och de ekonomiska utsvävningarna. Inte ett lätt beslut ska gudarna veta.
Andra steget VAR att köpa ett hus i Värmland, och tredje steget skulle vara att sälja vår lägenhet i Midsommarkransen.

Men vi har styrt om en gnutta. Steg ett är avklarat. Torp sålt. Men steg två blir en annan. För vi har inte hitta något hus. Så nu har vi kommit på ett nytt steg två som liksom löser många problem. Inte minst problemet med att ha två föräldrar i dubbel riskgrupp, en on going pandemi med föräldrar i akut behov av avlastning och hjälp.

Låt mig presentera: garageprojektet!
På mina föräldras tomt står – förutom ett boningshus – en låååång garagebyggnad som min pappa byggde på 1970-talet. Den innehåller ett garage (där ingen bil någonsin har stått tror jag, pga grejer), en verstad, en målarverkstad (där min mamma målar), ett sött gästrum där det återbrukats gamla dörrar så det ser gammalt ut, en bastu med en liten dusch och toalett. Därtill finns två redskapsbodar och det gulliga glashuset som mina föräldrar byggt. Men som knappt använts de senaste 20 åren.

När vi är på besök bor vi i gästrummet, som har en ingång till en liten bastu, dusch och toalett. Det är gaaaanska så litet om en säger. Vi får plats att sova, om barnen delar madrass, men mycket än så är det inte.
Nu är planen att bygga om denna garagelänga till en liten bostad, som kan utnyttjas av oss under längre perioder. Och även min syster. Verkstad kommer eventuellt bli ett kök, så vi kan sköta vår egen matlagning och disk, och när pandemin är över: även bjuda på mat! Och mammas målarverkstad flyttar till garaget, och istället gör vi ett barnrum som kidsen kan dela på i den fullt beboliga ateljen. Drömmen är att koppla ihop bostadsdelen med glashuset, så detta blir en framtida middagsplats snarare än en förvaring.

Just precis nu ser det ut så här i verkstaden. John har tagit ner alla verktyg som suttit på väggarna, alla noga markerade med namn skrivet med dynamo.

Jag älskar den där gamla verkstaden, men nu ska vi försöka återanvända så mycket det bara går för att göra om detta till ett fint kök.

Idén kläcktes för många år sedan, av mina föräldrar, för att vi (jag och min syster) skulle kunna komma på besök ofta och stanna länge. Men vi tyckte att det var ett stort projekt, och vi kunde ju bo inne i huset ju! Vi var ju där så sällan (hej torp på Gotland), och är en där sällan kan en gott bo trångt. Det var innan corona, distansering, sålda torp och planer på att flytta till Värmland på heltid.
Ja, detta blir steg två. Som ett minitorp – byggt på ett hållbart sätt med åkerbrukare detaljer – mitt i mamma och pappas trädgård.

Vad steg tre blir – om det blir ett gammlat hus eller om vi bestämmer oss för att bygga, det får vi se. Men detta blir en bra plan, som känns både kortsiktig och långsiktig.
Ingen i min familj har antikroppar mot corona, så vi måste hålla distansen. Men, tyvärr behöver jag vara på plats NU för att hjälpa. Inte om ett halvår eller ett år.

 

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny