På besök i byn!

 

Förra torsdagen satte jag mig på morgontåget till Stockholm. Detta mys! Ett coffice på hjul fyllt av värmlänningar med knapprande laptops. Jag kan LÄTT leva med detta.

Att bo på landsbygden med skogen runt hörnet och friskvårdstimme i trädgården, och åka in till människobyn (som min storfavorit Sophia brukar säga) titt som tätt. Hade bytt arbetskläder mot klänning och ullkappa, och var så fasligt glad att vara tillbaka. Eller på besök ska jag säga.
För nu är jag inte en del av den här staden längre. Och det känns oerhört märkligt, och oerhört … mycket. Det ändå märkligt hur mycket utböling en känner sig på ett kick.

Det är ändå intressant vad 10 månader på landet gör med en (skulle kanske rekommendera kuren för alla Stockholms-trötta mediamän?). Allt känns festligt! ALLT!
Frilansare som sitter uppkrupna i fönster på café, den urbana stadsbilden (ja, ni kan läsa in trafiken här – detta som jag HATADE så djupt när jag bodde här), rulltrappor (!?), cafépersonal med liten mössa på sned som givetvis talar engelska, föräldralediga hipster-dads i klunga och uppsynen när en promenerar förbi lokaler på söder och ser en formgivarmän med små baskrar på toppen av hjässan. Jag älskar det.
Tänk va? Det där som var ens vardag förut. Det är känns så avlägset. Till och med att åka hiss kändes som något exklusivt. Det där en undvek när en bodde här, eftersom det var synonymt med piss.
Även om det på något plan känns lite sorgligt att inte vara någon del av något längre (är ju del av något annat nu), så är flytten från staden det bästa som hänt min och Stockholms relation.
Från att vara så trött på staden så kan jag ärligt säga att jag älskar skiten nu.
Just för mig passade det bara inte att bo just där, men är samtidigt så sjukt tacksam för de 18 år jag spenderat här. Tack Stocholm för dig och alla människor jag mött här!

Men jag var ju inte i Stockholm för att återse alla gamla gator. Inte heller se hela mitt liv ur ett retropersektiv (även om det blev så), utan mitt mission var två saker. Träffa Maria för att göra en plan för podd, föreläsningar och Klimatklubben – och fira att vi blivit nominerade till WWFs pris. Och “fira” Klimatklubbens 3-årsdag. Det senare är ju inget att fira egentligen, för drömmen är ju att Klimatklubben inte ska behövas. Att politiken, lagarna, subventionerna är i linje med vad som krävs för att trygga framtiden. Men så är ju inte fallet. Så Klimatklubben ångar på!

Mötte upp Maria på ett café och gjorde en utarbetad plan för det kommande året – fram till valet 2022 – med Klimatklubben. Strålkastarljus ska riktas om en säger.

Efter en hel dag med idéspån, planerande, skratt och babbel så gav vi oss ut på promenad. Vi skulle till andra sidan söder för middag.

Men först en bild på oss. Vi hörs ju varje dag – från tidig morgon till sen kväll – men sällan IRL. Så himla fint att ses!

Traskade förbi Trädgården. Här bodde en ju nästan förr i tiden.
Måste säga att Trädgården (både när den låg i Klaravik och här) tillsammans med Debaser var de bästa ställena. I sommar vill jag gå hit!

På baksidan av Trädgården lurar denna hemliga entré.
Den tar oss till Växthuset. Där mötte vi upp Isabelle som ju jobbar med återbruk  och Yrsa som är expert på reklam och greenwashing. Så himla roligt att träffa andra som jobbar med klimatfrågor, som har andra perspektiv än sig själv.
Extremt oskarp bild, men pja, SÅ BLIR DET när en inte har tid att ta bild utan vill vara en del av samtalet.

Efter middagen traskade jag hem till min kompis Frida. Vi blev sittande med te och babbel tills klockan blev tok för mycket. Men det fanns del att avhandla, eftersom vi knappt setts i härjet av pandemi och flytt från stan. Så himla fint att ses. Och detta med att sova över hos olika kompisar när en är i stan – hej mys!
Undrar vem jag ska besöka nästa gång jag är i stan?

Nästa dag började med pangfrukost med tjock dimma utanför, sedan spenderade vi fredagsförmiddagen med ett gemensamt litet hemmakontor.

Strax innan lunch vinkade vi adjö till varandra och sedan var min plan att gå från söder till centralen. Hinna förbi klimatstrejk på vägen innan jag skulle kasta mig på tåget?
Åh, du ljuva optimist.

Klipp i stegen och med kameran i högsta hugg. Gick förbi en tidernas entré – inslagen i klematis.

Malmgårdsvägen raka vägen fram och sedan kosan mot T-centralen. Någon klimatstrejk hanns inte med, men jag ska försöka komma hit för den globala strejken den 22 oktober. Ses vi då?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Kommentera

Stäng meny