Om missfall och när man inte blir gravid

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde skriva om när det inte blir.
När en vill så mycket att varje cell försöker. När en försöker påverka i stort sett det enda som inte går att påverka. När en vill bli gravid, och det inte går.
För ungefär tre år sedan var jag där.
I avgrunden. För jo, det är så det känns.
Varje barnvagn och gravidmage är ett fuck you-finger framför ögonen på en. Inte på grund av missundsamhet utan för att det gör … ont. I hjärtat.
Det är som en jojo av hopp och förtvivlan. Hopp när en tror att nu, NU, NUUU händer det. Mensen är sen. Detta livsavgörande ögonblick, denna tid som en ska njutas och räknas ner.
Det bläddras i kalendrar, 9 månader framåt, aha, maj! Det blir en majbebis! Åh, perfekt inför sommaren. Och sedan försökaförsöka inte tänka på det, för att det kan gå fel. Det kanske inte blir något, men kanske ändå bara litelite snegla på kalendern igen. Och bara litelite fundera över ett namn. Eller två.
En blir imponerad över hur många tankar som kan fädras kors tvärs inom loppet av en omens och en mens. För att inte tala om missfall.
Själv fick jag ett missfall i vecka tio. Tidigt kan en tänka. Men på de veckor, eller ska jag säga 35 dagarna eller 840 timmarna eller 50 400 minuterna hinns det tänkas, hoppas och drömmas en hel del. Det hinns ringas till MVC, skrivas in och gratuleras av barnmorskan.
Ett samtal som måste tas tillbaka i samma veva som blodet forsar. Ett nervöst “hej, jag är inskriven hos er, men nu vill jag inte vara det längre, eller alltså, jag vill, men alltså det blev inget. Jag har fått missfall”.

Det är sinnessjukt svårt att bli gravid. För vissa.
Och det är inget en kan påverka med några högskolepoäng, genom att känna rätt folk eller en resumé av goda egenskaper.

I högstadiet lärde jag mig ALLT om hur jag INTE skulle bli gravid. Det skulle ätas p-piller,  spiral skulle stoppas in, det var koppar och det var hormon, pessar kunde en också ha eller så kunde jag äta dagenefter-piller. Och kondom också. Så klart. Gärna trippla eller en 170 cm stor som i “Nakna pistolen”.
I sexualkunskapen lät det som att det kastades bebisar på en som liksom fastade som frön i kardborre.  Däremot talades (och talas) det föga om det motsatta. När bebisarna INTE fastnar. När en står där som en beredd kardborre och bara väntar på att fånga lite frön. Men alla frön flyger i vinden – åt fel håll. Som en övertaggad målvakt i målburen utan några spelare på planen.
Det känns som att hela kroppen är gjord av frånstötande felmagnet.
Det finns inget som gnager sönder innanmätet mer. Det är så fullständigt okontrollerbart och varje månad när det inte blir, när mensen kommer, är som en fors av blod och besvikelse. Livet som skulle förändras har precis tagit ett kliv tillbaka.
Åt helt fel håll.
På grund av något jädra lotteri!?

Förväntningar och hopp fuckar upp kroppen och snart blir det en tradition att mensen blir sen, du tar ett gravidtetstest och kort därefter kommer mensen som ett kvitto som tack för väl utfört drömarbete. Och då försöker du sänka förväntningarna och strunta i hoppet, men det går ju så där, eftersom du är en tänkande människa med hjärnceller som arbetar prick hela tiden.

Jag och John fick missfall i vecka 10 (förmodligen hade vi fått ett tidigt missfall innan det också). Innan jag fick missfall tänkte jag på tidiga missfall med en axelryckning. Blir det så blir det, blir det inte så är det väl menat så tänkte jag. Jag klarar av det mesta, så varför inte detta? Jag var mentalt förbredd kände jag, särskilt med tanke på att vi inte hade tagit oss över det magiska 12-veckorsberget.
Men det var INNAN jag fick missfall.
Chocken över hur ont det gjorde, hur besviken jag var, hur det magiska datumet suddades ut ur kalendern. Och alla veckonedräkningar som jag kluddat dit i blyerts. Vecka 12 – magiska datumet. Vecka 17 – kommer det synas en bula då? Vecka 20 – kommer jag känna bebisen sparka? Vecka 30 – hur ser jag ut då?
Mycket sudd blev det. Som att drömma om världens härligaste resa på 10 månader, boka och uppdatera passet, måla upp rutter i kalendern. Och sedan behöva boka av och sudda ut. Allt.
För att slippa tänka på gnaget och allt sudd så begravde jag mig i jobb. På ytan såg jag nog engagerad ut, men på insidan grät jag. Jag mådde verkligen inte bra. Av flera anledningar. Men missfallet öppnade alla sorgportar. All skit som hade lagrats därinne kom ut i samma veva.
Jag klarade inte av situationen så vi sökte hjälp. Jag behövde komma framåt. På något vis.  En centimeter upp från allt det mörka räckte. Så vi började utreda varför det inte blev något. Och det var nog det bästa jag gjort. Eller ja, inte den första läkaren som var högst oprofessionell. Men till slut hamnade vi hos en kvinna som liksom tittade på mig med varma mamma-ögon. Hon förstod. Dammarna öppnades och jag grät. Som jag grät.
Den nya läkaren skulle ta vid utredningen som den första läkaren hade påbörjat. Då hade redan mina äggledare spolats, jag hade blivit medicinerad med ovulationsstimulerande tabletter, men någon efterföljande kontrollundersökning hade inte gjorts av den tidigare läkaren.
Jag visste det inte då, men jag var gravid.
Det är så klart svårt att veta vad som påverkade att jag blev gravid (var det spolningen, medicinen, var det bara tur i lottodragningen eller stod solen i zenit?), men att börja en utredning var samma sak som att röra sig framåt.
Det var en utandning efter månader av håll-andan.
Det var framför allt skönt att få veta, få veta om kroppen fungerar som den ska. Om förutsättningarna finns, eller om en behöver hjälp.
Det pratas föga om det senare. Om hjälpen. Utredningarna. Om IVF.
Och det tycker jag är så inibasken synd.
Hälften av alla mina vänner och bekanta har gått en utredning, fått stimulerande behandlingar eller fått barn via IVF. Så lätt är det banne mig inte att bli gravid.
Förutom för vissa.
Men för den andra hälften (de som är iklädda kardborrde-dräkt och taggat står redo med vaginan upprätt), kan det behövas hjälp. Om inte annat för att prata om allt det där dränerande med att få missfall eller när graviditetstest efter graviditetstest visar negativt.

Jag hade på riktigt gått sönder om jag inte fått hjälp. Eller vad fan, jag var redan trasig. Det kändes så i alla fall. För det blev ju inget barn och jag mådde skit.
Samtidigt ploppade det ut barn till höger och vänster som en sådan där konformad 80-talsleksak med knapp för att skjuta ut en boll. Precis så kändes det. Och min knapp var trasig.
En av de mest stressande känslorna jag hade var att det måste ske nu, jag måste bli gravid nu, för sedan är det för sent. Det är NU alla får barn. Nu, nu, nu. Förhoppningar och drömmar om att tajma en kompis som grusas vid varje mens. Framtidsscenarier där jämnåriga barn leker och håller varandra i handen. Somrar i gröngräset. Eller mörkmålade flashar där alla kompisar har tonårsbarn medan du vaggar spädis. Och nej, detta är inte drömmar en styr över. De bara finns där.

Men.
Om det det är något som förändras innan och efter barn så är det tidsbegrepp. Längtansmånader känns som år, men tjoff så gick ett år med barn och sedan ett till. Stressen som var så påtagligt (och livsavgörande) har ingenting med verkligeheten att göra. För det finns inga givna livsplaner.
Medan vi försökte få barn sprutade barnen ut i vänskapskretsen, men efter jag hade outat min graviditet visade det sig att mina TVÅ bästa kompisar väntade barn samma år som jag.
En viktig aspekt av det här med barn är att det inte finns en given plan, ett recept för hur livet ska se ut. Hur gammal en ska vara och hur många år det ska vara mellan barnen. Det går inte att planera.
Min största stress var just detta. Tiden. Att jag såg framför mig att det skulle ta så in i basken lång tid att bli gravid och sedan vara gravid och sedan – om en ville ha fler barn – så skulle det ta ytterligare år (och hur gammal skulle jag vara DÅ?) och tjoff så var jag 100 och typ död.
Men istället blev det tjoffpangbam – TVÅ BARN på två år!
Det jag försöker förmedla är att livet händer. Det kan inte planeras, delas in i år. Tjongbang så händer det. Men.
Ta hjälp. Inte för bebis skull.
Utan för din.

Loading Likes...

Detta inlägg har 36 kommentarer

  1. Tack för ett fantastiskt viktigt inlägg! Välformulerat och på pricken. / mitt i 5e IVF försöket

  2. Tack Emma för din fina och viktiga text! Jag brukar vanligtvis inte kommentera någonting alls, men det är här för viktigt för att inte kommentera. Jag kan verkligen instämma i att PRECIS så här är det det känns. Och att vi behöver prata om det och att det finns hopp för alla som försöker. För ca 13 månader sedan fick jag missfall också i v. 10. Och nu sitter jag här, gravid i v. 42, och väntar på att bebis ska behaga ta sig ut någon gång. Vi hann precis boka utredning när jag blev gravid första gången, så även om det sedan slutade med missfall, tror jag att själva bokningen av tid också kan tjäna sitt syfte – att man tänker på något annat än hur innerligt gärna man vill bli gravid! Stor kram till dig och alla er som försöker! Det kommer ordna sig för er också.

  3. så himla himla himla fint. förstår inte hur du kan formulera dig så prick på.

  4. Så fint skrivet. Vi är många som har gått med dessa hemskt jobbiga tankar och känslor. Jag grät varje gång mensen kom. I efterhand känns antal månader fjuttiga för att börja gråta men när det inte har gått på första, andra, tredje eller sjunde försöket (menscykeln) så bara måste det vara något fel. Tror man. Nu sitter jag här med magen i vädret och väntar på att det snart ska bli v 40 (3 v kvar).
    Håll ut och kämpa på alla ni som försöker!

  5. Så fint, sorgligt och gripande inlägg på samma gång. Jag har tänkt mycket på det där med att vi kvinnor får lära oss att ett barn blir till så fort man har oskyddat sex. Som att spermierna flyger in och befruktar ett ägg och sedan blir en bebis utan problem på en gång. Hur lite vi talar om missfall eller de som aldrig ens blir ett barn.
    Sex och samlevnads undervisningen borde berätta om båda, svårigheterna med att bli gravid och prata om skydd på ett annat sätt. Bara för att man har mens och ägglossning betyder det inte att man blir gravid.

  6. Så himla fin, ärlig och viktig text. <3 Att längta är bland det svåraste som finns när kroppen inte fungerar och det känns som om alla andra blir gravida mest hela tiden. Därför så viktigt att vi vågar prata om när det är svårt. Tack för att du gör det så bra, kram!

  7. Vilken fin och sårbar skildring!

  8. Åh. Du sätter ord på mina känslor nu. Inte för att jag någonsin fått missfall eller ens varit gravid. Men jag vill så gärna. Och vi ska ta steget ut i försöka-bli-gravid-världen nästa vecka (då min spiral försvinner) och jag är så förväntansfull och pirrig men också så rädd. Så fruktansvärt rädd. Har velat bli mamma sen jag var 15 år. Föreställer mig vagnpromenader tillsammans med svärmor och ser fram emot amningsmaraton och bjölbyten. Utåt sätt säger jag: “klart jag inte tar någonting för givet”, inuti finns det ingenting som är mer självklart och jag skulle gå sönder om det inte funkar.

  9. Jag gråter floder när jag läser detta. Det träffar mig rakt. In. I . Hjärtat!
    Vi påbörjade utredning 2012 och kom också så långt som till spolning, men precis innan vi skulle dit plussade jag. Har även haft två missfall i v 10 innan dess så vet även hur det är att planera och drömma när man ser det där lilla strecket.
    Vi fick våran pojke i december 2013 och sedan dröjde det innan jag blev gravid på nytt och vi påbörjade ånyo en utredning men kom bara till första blodprovstagningen och sen blev jag gravid och i september 2016 kom våran flicka till oss.
    Vi har blivit välsignade men två barn och som du skriver så går tiden fort när man har barn men när man går där och väntar på liv i livmodern är sekunderna eoner.
    Tack för att du delar med dig! ❤

  10. På pricken bra beskrivet!! Har själv stått på ICA och varit tvungen att gå ut för att sorgen välte omkull mig när jag fick syn på en höggravid kvinna och vi var mitt inne i utredningen…Sedan blev vi gravida efter 2 misslyckade inseminationer och när dottern var 1 år drygt blev vi gravida igen med dotter nr 2 (som vi trodde vi skulle få kämpa lika mycket med att få som nr 1).

  11. Läser din blogg sedan många år tillbaka, men har aldrig kommenterat. Din text träffade mig rakt in i hjärtat. Precis så känner jag. Jag håller på att gå sönder eller jag har redan gått sönder. Kan inte tänka på något annat än att bli gravid. Vi är inne på 19:e månaden av försök. Påbörjade utredning i höstas. Då hittades en cysta på min högra äggstock. Fick vänta på operation i 2 1/2 månad. Under operationen hittades även endometriosförändringar som opererades bort. På återbesöket hos läkaren i januari, läkarens ord: ” Ni är felfria nu så Ni får försöka själva” ” Kallar tillbaka Er i mars” “Hoppas Ni är gravida så Ni inte behöver komma”
    Felfria tack för det! Har fortfarande oregelbunden mens och stressen bara ökar månad för månad. Blir omsprungen av vänner som precis börjat försöka. Det är väl bara att ligga lite. Nej, det är det inte! För att ligga har blivit förenat med något så frustrerande så det är inte ens roligt längre!
    Så vad gör vi?
    Vi ringer till kvinnokliniken. “Vi skulle få komma i mars” “Vi har inte fått någon tid ännu” “Nej , Ni ska bli kallade i april” Ni får inte komma tidigare. Som ett slag i ansiktet!… Denna eviga väntan…

    Tack Emma för dina ord!

    1. Alltså det är inte okej att få vänta så länge. Jag har hört par (där endometrios och varit inblandat) som har blivit erbjudna IVF för att slippa den dränerade väntan. Kan ni söka hjälp någon annanstans?
      Kram emma

      1. Nej, det är verkligen inte okej att vänta såååå länge.
        Vi bor i Linköping så vi har ingen annanstans att få hjälp än på vårt sjukhus. Jag hoppas ju innerligt att vi kan få påbörja IVF( om vi bara kan få bli kallade någon gång)

        Tack för att du svarade på min kommentar<3

        Kram

        1. Hej Erika! Brukar inte kommentera eller svara så här men din kommentar fastnade liksom i mig. Jag har opererats 2 gr. För cystor och fick endomitrios-diagnosen för ett år sedan. De startade då direkt en fertilitetsutredning, och min läkare skrev remiss för ivf-behandling direkt (är inne i första omgången nu). Det är inte okej att ni ska behöva vänta. Hör av dig till dem igen och igen, se om det finns andra vägar att söka genom. Håller tummar och tår och hoppas verkligen det löser sig för er. <3

  12. Vilken otroligt fin text!
    Jag har inte varit där. Ändå har jag varit där. Det där med att vagga bebis när kompisarna har tonårsbarn känner jag igen. Men i de förtvivlade stunderna tänkte jag inte så. Jag tänkte att när mina kompisar har tonårsbarn är jag en bitter gammal tant som fastnat i sina egna unkna vanor. Min barnlöshet var en direkt följd av min evinnerliga manlöshet. Kompisarna fick barn där mellan 25 och 30. Jag gick på misslyckade blindträffar…. Och när man fyller 38 och är singel börjar man på allvar räkna bort det där med barn – fastän jag alltid velat bli mamma. Ett par kompisar i samma sits blev gravida med donerad sperma men jag kände att det inte var min väg. Jag VILLE HA barn – men jag BEHÖVDE en man.
    Och livet händer. När jag var trettioåtta och trekvart klev han in i mitt liv och exakt två år senare blev jag gravid, spontant. Jag hade mindre blödningar under början av graviditeten och om nätterna hade jag missfall på missfall. Hela ångesten gång på gång, och så underbart att vakna och fortfarande vara gravid!
    Min bebis är nu snart 9 månader och hittills har exakt ingenting varit extra svårt på grund av min ålder (fastän jag ofta förväntat mig att det skulle vara det). Och när man är singel och barnlös länge hinner man ju med ett och annat. Förutom att skapa nära relationer till fadderbarn och syskonbarn, avlasta urlakade småbarnsmammor, barnvakta, diska nappflaskor och bara finnas genom missfall, döda barn, skilsmässor och annat hemskt som livet ibland bjuder på – så har jag också hunnit skapa nya vänskapsrelationer till folk som inte haft barn, dvs i de flesta fall 5,8,10 år yngre än jag själv. Så följaktligen har jag nu många kompisar här i närheten (och en yngre syster inte minst) som fått barn ungefär samtidigt som jag. Mina närmaste kompisar från tonåren, de som fick barn då för länge sedan, bor väldigt utspritt över landet så det där vardagsumgänget är ändå omöjligt (men vilken fest sen när man ses!) De som finns någorlunda nära är ypperliga barnvakter när deras barn är upptagna med sitt 🙂 Och jag känner att jag nu får så mycket tillbaka av det jag kunnat ge under åren.

  13. Så himla bra du skriver om en så viktig sak. Livet händer och vi kan inte styra över det, som många tycks tro. Jag blir så ledsen när jag hör hur människor planerar sina liv, planerar när barnen ska passa in i karriär och resor. Som om barn var en vara som går att beställa. Att få barn är ingen självklarhet, ingen rättighet. Att få barn är en fantastisk gåva. Jag känner många som längtar/har längtat efter barn. Många som har kunnat få hjälp, andra som valt och haft möjlighet att adoptera. Alla bär på sin historia. Och till oss runt omkring kan jag bara säga – sluta fråga när barnen kommer. För den som längtar och kämpar är det tungt att höra.

  14. Tack Emma för svaret. När jag skrev frågan till dig hade jag precis fått mens och var helt utom mig. Nu är jag i nedräkning inför nästa mens och ännu en gång har det där jävla hoppet börjat spira. “Den här gången kommer det att funka!” Förra veckan var jag på kurs och satt bredvid en höggravid tjej som hade beräknad förlossning samtidigt som jag skulle ha haft, om inte mitt barn inte hade slutat som blod. Fy fan. Förstår inte hur jag ska orka. Efter sommaren söker vi hjälp ordentligt. Har gjort lite undersökningar redan, men “allt ser ju så fint ut”. Till vilken läkare gick du? Behöver någon som tar min sorg på allvar, annars backar jag undan.

    1. Jag förstår dig så innerligt! Vi hamnade av en slump på Sofiahemmet, vilket var super. Men vi hann ju aldrig gå någon utredning där eftersom jag hann bli gravid. Läkaren innan kan jag dessvärre inte rekommendera. Kanske har någon i kommentarsfältet något tips?
      Kram emma

      1. <3 Tack!

    2. Jag rekommenderar också Sophiahemmet varmt!! Även Octavia kvinnoklinik på Rosenlund är bra! Vi gjorde utredningen på Octavia och sedan gick vi vidare med inseminationer (och stod i kö för IVF) på Sophiahemmet. Jag skulle köra Sophiahemmet direkt!

      1. Tack! Så skönt att få lite tips, detta är så känsligt för mig att en oförstående läkare skulle få mig att dra mig undan direkt.

  15. Hej, tack för att du delar med dig. Jag tänkte likadant om missfall att det var väl ingen stor grej tills man själv hamnade där. Vi fick två missfall på mindre än ett halvår. Jag begravde mig i jobb och låtsades att allt var fint medan jag smulade sönder inombords. Minns att jag läste ditt inlägg när ni bestämde er släppa allt negativt och börja leva livet igen ( och så blev ni gravida :)). Jag tog verkligen till mig det du skrev och försökte släppa all stress och negativtet och så blev jag gravid. Idag är jag mamma till Oscar, 6 månader.
    Tack igen för att du delar med dig ngt så viktigt. <3

  16. Tack Emma för att du delade din berättelse, som är nästan på pricken som min. Jag vet precis hur mörkt det känns att befinna sig mitt i den ofrivilliga barnlösheten. Jag vet även hur svårt det är när omgivningen är oförstående och hur hopplöst allt känns. Men min upplevelse gjorde mig starkare. Efter tre års kamp fick även jag två barn på två år! DET är också tufft, men varje dag är jag såå tacksam för mina barn. Jag vill och kommer aldrig glömma hur det kändes innan och och din fina text påminde mig om hur det var. Till Sofia vill jag rekommendera Fertilitetskliniken där vi blev bemötta på ett enormt proffsigt och varmt sätt. Varma kramar

    1. <3

  17. Åh. Det där med att man är ett kardborrband, jag känner igen mig så. Man brer ut sig så man nästan spricker men ändå fastnar inget (och på vännerna fastnar det som klister). Jag hade två utomkveds, blev av med mina äl-ledare o var sen fast med ivf. Efter sju hela försök utan tillstymmelse till plus men heller inga förklaringar till varför man är ett sånt fatalt misslyckande av bebisproducering så känns känslorna du skriver om väl igen. Men ge upp gör man ju inte, fast det svider (och plånboken skriver “neeej inte mer”). Och nu, på åttonde försöket och med mycket extra hjälp inblandat, så kom plusset. Ja fy fasen, nu är det istället dessa veckor av total skräck, men man måste ju tro och hoppas.
    Ett fint, varmt och viktigt inlägg. Tack!

  18. Fina Emma, du sätter verkligen ord på något som det talas allt för lite om. Varför pratar vi inte med varandra?! Jag hör till dem som aldrig ens behövt fundera, utan blivit gravid så snart jag önskat, mina tankar som är av den katastrofala sorten har dock ställt till det. Fast det har gått bra. Stort tack för att du tar upp ett ämne som berör ända in i hjärteroten<3

  19. Vi försökte få barn i sex år; hemma, genom insemination, IVF, äggdonation och adoption. För tre år sedan kom vi hem med sonen, som då var tre år, från ett annat land. Alla blir inte gravida, men det kan bli väldigt bra ändå. Vi hade tur som tog oss igenom en lång och snårig adoptionsprocess och fick vår älskade unge till slut (dessvärre “bara” en eftersom vi inte hinner adoptera igen pga åldern).. Det kan också bli bra för dem som inte får barn av olika orsaker, vilket är viktigt att komma ihåg när det verkar som om alla andra får barn hur lätt och ofta som helst.

  20. Tack för att du delar med dig! Texten träffade rakt in i hjärtat. Själv går jag och längtar efter ett tredje barn men oj vad trögt det går… Har haft två spontana graviditeter som gett mig två fina barn så jag trodde inte jag skulle bli så här knäckt av att inte bli gravid en tredje gång men efter 1,5 års försök så är längtan efter ett tredje barn så jobbig!

  21. Underbart fin text som jag också känner väl igen mig i. Sex år tog det för oss, sex år fyllda av oräkneliga utredningar, hormonbehandlingar, tio ivf:er, tre missfall och en bergochdalbana som ständig kastade oss från det högsta berget till den djupaste dalen och tillbaka igen. Och igen. Och igen. Sen kom hon. Det vackraste, underbaraste i hela världen. Vår dotter som är jämngammal med Majken och ser nästan likadan ut bakifrån med de ljuvligaste små lockarna. Ibland förstår jag inte hur vi orkade men det fanns liksom inget alternativ. Det var det vi ville med våra liv. Ingenting annat.

    Så småningom kände vi att vi ville försöka få ett syskon. Fast beslutna om att det handlade om några få ivf-försök, kanske ett års försök, inte mer. Vi ville inte att alla vår dotters småbarnsår skulle försvinna i kampen om det som kanske var omöjligt. Men, det behövdes bara ett endaste ivf-försök den här gången. Jag är i v 31 nu och det är tvillingar (enäggs) i magen. Så blir jag också (som det verkar) en av dem som plötsligt fick tre barn på bara drygt två år. Det kunde jag verkligen inte ens drömma om för tre år sen. Önskar massor av hopp och lycka till alla som kämpar. ♥

  22. 7,5 år. 7,5 jävla år.
    Jag läste någonstans att ofrivillig barnlöshet kan, psykiskt sett, likställas med en cancerdiagnos. Och jag tycker det låter ganska rimligt. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan och att aldrig kunna få ett svar. Får jag ett biologiskt barn eller inte?
    Jag ville bara veta. Ja eller nej?
    7,5 jävla år. Mensen hann komma 90(!!) gånger utan att jag önskade det. Ca 72 av de gånger, blod som påpekar det jag redan visste, det går inte denna gången heller.
    Den sorgen önskar jag ingen. Däremot önskar jag att jag inte varit så himla ensam (förutom min man) i sorgen och alla känslor (förbjudna ofta).
    7,5 år senare, ett +. Tror inte jag andades på 13 veckor. Sen andades jag inte de sista 2 heller. Nu var vi så nära, inte snubbla på målsnöret. Stanna kvar, kom ut till oss, hel. Levande. Snälla. Och det gjorde hon.
    Jag tittar på henne varje dag och säger högt- “tänk att du kom till sist ändå”.

  23. har befunnit mig just i det där. paniken och stressen över att tiden inte ska räcka till. jobbar på och försökver verkliiiiigen att slappna av och “bara vara” i livet. tack för ett viktigt inlägg <3

  24. Fint skrivet! För oss tog det 7 år, 6 IVF, ett missfall och ett förlorat barn innan vi lyckades. Jag hann fylla 40 innan vår son kom. Men nu är han här! Det är verkligen vanligare än vad man tror. Men många skäms över att erkänna att det inte går på naturlig väg. Det är synd! Bra att det uppmärksammas mer!!! 🙂

  25. Jag har skjutit upp att läsa detta inlägg, för att jag visste att det skulle göra ont.. Jag längtar så innerligt efter barn, och blir ledsen varje månad när mensen kommer. Ändå har jag p-ring och försöker inte ens, eftersom sambon inte vill. Jag vet att det kommer ta jättelång tid från det att vi bestämmer oss, och eftersom min syster (som jag verkar fungera på exakt samma sätt som) fått missfall så är jag väldigt rädd att få det jag med, om jag ens lyckas bli preggo… En av mina största rädslor är att jag inte ska kunna få barn. Att få bli mamma är meningen med mitt liv. Beundrar alla som lyckats bli gravida, mot alla odds, och som orkat kämpa!

  26. Ett oerhört viktigt och vackert skrivet inlägg! Tack för att du delar med dig.

Kommentera

Stäng meny