Oktober.

höst by emmas vintage

Dystervackra oktober. När naturen dör och bjuder in till en öde, färgsprakande konfettikarnival.
Oktober har passerat mig. Som ett skådespel utanför sovrumsfönstret, som var för långt bort för att tyda. Allt jag har velat är att gå ut i konfettikarnivalen, ta ett djupt andetag och inte ha ont. Och i söndags fick jag göra just det. Ta tillbaka oktober.
Dammade av min färgstarkaste höstkappa, drog på mig senapsgula strumpbyxor, satte en hatt på huvudet och lade ner kameran i en blommig väska som aldrig tidigare blivit använd.

väska by emmas vintage

höst by emmas vintage

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 9 kommentarer

  1. magiska bilder! Ser ut som en sagovärld nästan, fantastiskt!

  2. Emma, starka, modiga och vackra du, jag har läst om allt det hemska som hänt er de senaste dagarna, och gråtit massor. Det är så otroligt starkt av dig att berätta om allting samtidigt som du tvingas gå igenom allting på riktigt, jag tror verkligen att du gör skillnad genom att prata om det som så få pratar om. Tack för att du gör det.

    Jag är själv i vecka 9, och tankarna på missfall finns där hela tiden. Jag fick veta att jag kanske aldrig skulle kunna få barn, men nu har jag en dotter på 2,5 och ett till växande mirakel i magen. Barn är verkligen ingen självklarhet, det har jag insett, så hon är verkligen ett sant mirakel bara genom att finnas till.

    Jag önskar innerligt att även ni får uppleva det här magiska som jag och min man får uppleva varje dag. Det gör jag verkligen! Stor kram!

  3. Fina du!
    Så förbannat ledsamt med missfallet.
    Men jag är så himla glad och tacksam att du valde att skriva om det. Så starkt och modigt! Det här förbaskade stigmat måste bort. För som du skriver är det så jävla vanligt men ingen vågar prata om det. Inte jag heller. Jag fick missfall för lite mer än en vecka sen. Både jag och min sambo jobbar inom vården och samma dag som vi hade fått veta att vi skulle ha barn sa vi “vad som en händer, blir det kanske lättare att hantera med våra medicinska kunskaper” Ett missfall är ju faktiskt ens fantastiska lilla kropps friska reaktion på något som är sjukt. Fostret skulle aldrig kunnat klara sig. Och kroppen återhämtar sig. Blir stark igen. Tål det där. Det är normalt och en sund reaktion.
    Men det är ju inte bara medicinskt eller fysiskt. Smärtan och den ideliga påminnelsen om vad som händer iom. blödningarna.. Svagheten. Och att försöka hålla skenet uppe mitt i allt detta.
    Det är ju den inre smärtan som är vass. Precis som du beskriver det, förhoppningar som går i krasch. När man längtat och drömt tillsammans och liksom råkat våga hoppas. Det är det som gjorde mig mest ont. Tre dagar efter att vi plussat kom han hem från jobbet och jag märkte och såg på honom att han vågade vara glad. (Jag hade haft återkommande smärtor i magen under dagen, kände det liksom på mig så fort jag vaknade. Hade drömt mardrömmar om att en nära vän dog). Han var så lycklig. Viskade att han hade längtat efter mig hela dan. Vågade lägga sin hand på min mage fastän det var så tidigt (v6+3). Pratade om hur glad hans pappa skulle bli, att han inte var död innan det här hände osvosv. Vi hade kompisar hemma då på eftermiddagen. Så känner jag hur jag börjar blöda. Går in på toaletten och blodet bränner i mina ögon. Och jag hör honom där utanför. Så lycklig och i farten. Vet inte att det är över än.
    Så oändligt SORGLIGT alltihopa.
    Men nu har man överlevt smärtan, blodförlusten och får försöka omvandla och förvalta den psykiska påfrestningen till en ny erfarenhet, om än hemsk sådan, för alla erfarenheter är bra. A mind that is stretched by a new experience can never go back to its old dimensions.
    Var rädda om varandra. För oss hjälpte det att vara mycket fysiska (klapp och kram och duärsåjävlafin) och tänk på att det faktiskt funkade! Trots familjelivsskräckdiskussioner. Det funkade! Ni är således inte infertila och då är det oavsett orsak till missfallet lite lättare att få till det med hjälp Om det nu skulle vara något annat än en engånsföreteelse. Det är jag glad för iallafall!
    Nu passar jag på att dricka vin och öl i sällskap av kompisar på stökiga uteställen, stoppa i mig goda ostar och dricker mängder med kaffe. Landar. Och kommer utan tvekan att vara Ännu bättre påläst och mentalt förberedd till nästa gång tack vare den här erfarenheten.

    Var rädd om dig!
    Kram!

  4. Åh Emma o John!
    Just den här Maj-ungen va inte meningen o de är så ofattbart sorgligt att läsa om. Samtidigt som de är så otroligt viktigt också!
    Va stark och modig du är som delar med dig och belyser!
    Ja skickar mina allra varmaste tankar till er!
    Stor kram från bloggläsare i Stockholm!

  5. Naturen har en läkande inverkan på oss människor.

  6. Fina Emma!
    Tack för att du delar med dig av både glädje och sorg, för att du är modig och stark och äkta. Jag beundrar dig för din styrka och beslutsamhet, för din förmåga att sätta ord på smärtan och din optimism och kämparglöd mitt i all svärta. Hoppas du har alla vänner runt dig som du behöver och att du förstår vilken fin förebild du är för så många. All värme och lycka till dig och hoppas du vet om att du kommer att bli en fantastisk förälder en dag.

    Kramar!

  7. Nydelige farger, på naturen og på deg!

  8. Oktober är en sagolik månad och du är en sagolikt fin person 🙂

Kommentera

Stäng meny