Oktober-sol, Skansen och ett skrik över Saltsjön

I söndags packade vi utflykts-ryggsäcken och begav oss ut i den varma oktober-solen. Finns det något bättre än att utflykta den här tiden på året?
Vid Slussen tog vi båten mot Allmänna gränd och Djurgården.

Dagens plan var att gå på Skansen, och inte minst: skänka barnens nappar till kattungarna på Lill-Skansen. Eller det var Johns plan. Jag var motvillig in till entrén, eftersom jag liksom inte vet hur en handskas med barn … utan napp. 

Vi brukar alltid hänga på låset till Skansen för att njuta av tomma gränder och förmiddagssol.

Det här är ju en lyx för stadsbarnen. Att gå själva. Utan att hålla gå-på-trottoar-handen. Här är en fri!

Skansen är ju så himla stort, så det finns alltid nya platser att upptäcka. Denna gång hamnade vi i Rosenträdgården.

Där vi satte oss att fika. De flesta caféer har inte öppnat då, men vi hade kanelbullar i väskan från Kanelbullens dag-baket.

Efter fikat drog vi av plåstret. Barnen lämnade välvilligt sina nappar till kattungarna på Lill-Skansen och fick ett diplom. Sedan insåg de sitt misstag. Insåg att de lämnat bort sin käraste ägodel.
Denna bild ser ju lugn och fin ut, men det här är alltså jag som tar en paus från skrikandet.
De vrålade över Skansen och ut över Saltjön som kluckar så fint utanför Djurgården.
Vi försökte söva dem i vagnen – utan napp (HUR GÖR EN?) och efter att jag lagt mig i vagnen typ och vyssat i en halvtimme (med ett dövt öra som konsekvens) så somnade de till slut.

Emotionellt slut här. 

och här.    

Min bästa plats på Skansen. Det lilla lusthuset med den vackra trädgården. Den påminner på något vis om min mormors gamla trädgård i Väse utanför Karlstad. Älskade den trädgården!

Medan barnen sov så kikade jag in i skolhuset. Älskar färgsättningen härinne! Så lugnt. 

När barnen vaknat mötte vi upp deras farmor och farfar, kikade på björnarna, fikade på ett överfullt Rosendal och tog kort på det här vackra. Sedan åkte vi hem, med oväntat glada barn. Ja, tills det var dags för läggning då.
Men otippat vad glada mina barn blivit (mellan varven) utan sin drog. Inte alls lika mycket slentrian-gnäll för att ska lite napp. Däremot en hel del annat avgiftnings-gnäll (som jag hoppas går över snart, gah!).

Loading Likes...

Detta inlägg har en kommentar

  1. Vi tog bort nappen i våras på 3,5 åringen, pga två riktigt skräpiga år så hade vi inte orkat innan. Innan nappslut var det superlättat läggningar, nu tar det längre tid. Men (blev lite deppigt ett tag) själva avgiftnings-gnället tog slut inom tre veckor och sen har det absolut inte alls varit några frågor om nappen. (Birger lämnade också napparna till katterna på Skansen.)

    Lycka till – och gnället går över!

Kommentera

Stäng meny