Oktober, november, december …

Hej då, goodbye och adiós till 2016:s tillbakablick! Jag tänkte att vi river av årets sista tre månader i ett svep eftersom de ligger så nära i tiden.
Let’s börja med oktober. Vackra, fina och fullkomligt megasjuka oktober.

Förkylningar, höstblåsor, feber och läkarbesök avlöste varandra från september till ja … nu. Det var minst sagt en knäckande höst. Att få två barn tätt är en utmaning, att alla inblandade dessutom är sjuka är aningen för mycket äventyr för min smak. Jag tappade modet så många gånger och ville skopa upp en hög energi ur någon depå, men nä, det fanns inget.
Att vara sjuk är ju inget för sociala katter som jag och därtill allt det nya med två barn. Jag  vettetusan vad jag hade gjort om de där glimtarna av bra inte funnits där:

Långsamma upptäcktsfärder genom varm oktobersol, med liten hand i min.

En dos grannkatts-gos, gölliga hättor och omtänksamma vänner som skickade uppmuntrade och underhållande meddelanden.

Piffiga outfits och basker på sned.

Åkte till Gotland och hängde på torpet med ett gäng kompisar en helg.
Det var fint trots att Majken fick 40 graders feber och John snart hängde på sjukdomståget. Jag kände mig som Stålmannen när jag rattade Bodil, baddade feber-pannor, städade ur torpet inför vintern så det inte fanns en enda muslockande smula, plockade undan trädgårdsmöbler, packade bilen och tömde träden på äpplen.
Det borde finnas medaljer för sådana som jag.

Besök av mamma och utflykt till Rosenhill där vi mustade alla Golands-äpplen!

Jag tapetserade om i barnrummet, fyndade en barnsäng på blocket och gjorde en pappgirlang av gamla kartonger. 

Gullis-overload och århundrades roligaste barnmodeplåtning (resultatet kommer i mars)!

Kollektionen Bonjour Jumperfabriken lanserades! 

Det blev november, jag ljusade upp allt grått med att sätta upp adventstjärnor först i hela kommun och sedan låg jag sjuk resten av tiden.

Traskade runt med en kappklädd unge med händerna fulla i löv.

December kom och jag packade in paket.

Och lät er läsare utmana mig i blogginlägg. Ni önskade ämne – jag skrev, fotograferade och youtube:ade.

Julafton skulle egentligen ha firats i Skellefteå, men (fanfar) John och Majken fick influensa, så julafton spenderades hemma i Midsommarkransen. 

2016 alltså.
Vilket år. Så fruktansvärt skit på så många vis med Trump, en kvinnosyn anno 1800-tal, terrordåd, en klick skitstvövlar som har som hobby att kränka kvinnor på intenetz (skaffa katt för feeen) och fullständigt omänsklig politik i sann “rå-om-mig-själv-men-skit-i-alla-andra-anda.
Trots det. Eller kanske snarare också: ett råfint år.
Ett torp, en egen trädgård, en bebis och så en alldeles egen systerdotter som kom på självaste julafton. En blomstrande eko-trend, Michelle Obama, hopp om ett varmare samtalsklimat genom “jag-är-här” och att det blivit högsta mode att köpa förpackningsfria livsmedel och att kreativt pussla ihop kylskåpets innehåll för att undvika matsvinn. Restfest och matlåda har aldrig känts mer piffigt.

För mig har varit ett tufft år. Gravid för andra gången på två år och därefter två barn under två. Det är ingen lugn Netflix-söndag med hämtpizza och ett hångel direkt.
Det är mer Mount Everest.
Med en high five på toppen.
För jag har trots aldrig mått bättre. Känt mig starkare (psykiskt) och utmanat mig så mycket som jag gör nu. Den känslan <3

Loading Likes...

Detta inlägg har 6 kommentarer

  1. Hej! Jag brukar typ aldrig kommentera, men som vardagsharvande småbarnsmamma själv måste jag säga att jag har blivit mkt glad av din blogg nu i höst. Du beskriver mycket vardagsslit, men på nåt sätt känns det ändå som att det finns hopp. Tycker absolut inte att man måste ha en tapper fasad eller så, men ibland kan det kännas skönt att höra “det sket sig på tretton olika sätt men här kommer en bild på ett gulligt barn”. Heja dig!

    1. Hahahaa, ja, precis så är det. Man tar en gullig bild och sekunden är det kris och härj och sju svåra år. Upp och ner i en faslig fart! Tack för din fina kommentar! Kram emma

  2. Heja Emma!
    Jättefint skrivet och underbara bilder
    <3 <3

  3. Hej Emma!
    Du är min ljusglimt, pepp och hopp om liv i den här pseudotvillingdimman. F*N vad jobbigt det är, men åh så underbart. Som en berg- och dalbana som aldrig tar slut. Eller nä, det var en dålig jämförelse men du fattar. Vill ge dig en stor klapp på axeln och en virtuell bamsekram för att du gör det så jävla bra, jag vet precis hur ni har det. Nu har jag ett önskemål: kan du inte skriva lite mer om hur det har varit den första tiden med Bodil, alltså inte som tvåbarnsmamma/föräldrar utan Bodil som barn nr två. Vad har varit lättare/svårare, är det stor skillnad på hur Majken var osv.
    Kram från Johanna

    1. Hej Johanna. Först och främst: TACK! Kattsingen så fint alltså. Och dito då.
      Det är helt klart en utmaning, men jädrar vilken kapacitet en har!
      Och självklart kommer ett inlägg om detta.
      Kram emma

Kommentera

Stäng meny