Naggade visioner och saker man inte pratar högt om

Visioner är mitt andra namn. De behöver inte nödvändigtvis uppfyllas, det är bara viktigt stoff för mina dagdrömmar. De som för mig framåt. Tar mig upp på morgonen. Sätter leendet på läpparna trots att allt är skit. Får mig att somna om kvällen. Eller fyller hela kroppen med happy go lucky-föda. Som att blodet pumpar lite lättare. Snabbare.

Och så blir en gravid. Nio månader av att vara ett flugtejp som drar åt sig (ofta ytligt bekanta eller främmande) människors åsikter, tyck och tänk om just de där visionerna. Och själv har man inte mandat. För barnet har inte kommit ännu.
Ett lätt offer med andra ord.

Vore utgångspunkten att vilja någons bästa hade det ju bara varit något fint. Men ibland får jag känslan av att det är högst sekundärt. Informationen bara måste ut. Bristerna i mina visioner bara måste synas.
Om det så är att inte räkna hem något (att barnet lever) innan barnet är fött (detta är information jag klarar mig alldeles utmärkt utan), små invändningar (tips) som graderar ner mitt intellekt till en tvåårings nivå (ditt barn kommer att dö om du inte matar det, eh, ja, jag vet) och utgångspunkten att jag, som burit barnet i nio månader, inte vill mitt barns bästa. Om det är någon som vill mitt barns bästa så är det väl ändå jag?
Ett tydligt tecken på detta?
Jag har visioner.

Värst är nog de där opeppiga kommentarerna. När jag berättade att jag och John var gravida så var människor så glada för vår skull. Det var ett rosa fluff av glädje. Fram till vecka 18-19 var allt så ulligt, gulligt, härligt och bomullsaktigt. Men så fort graviditeten var någotsånär safe, så ändrades tonen. Från “åh, ett nytt liv” till en klapp på axeln med ett snett leende om att “hahaha, ja, du, kom tillbaka om sex månader, då är det inte så härligt längre”. För mig är den här vändningen så … opepp. Ofta kommer dessa kommentarer från kvinnor, och är det något som jag själv skulle vilja dela med andra kvinnor så är det väl ändå … pepp? En dos styrka i verbal form. Som Bamses dunderhonung?
Inte så att det behöver målas upp någon guldkantad drömvärld som inte är sann, men spannet mellan överkryddad, peppig drömvärd och varnande, vad-har-du-gett-dig-in-på-opepp ser jag ändå som ganska … stort.

Just nu skriver jag stora notes till mig själv att inte göra samma sak. När jag har mandat.
Men just nu har jag inte det.
Jag får snällt sitta, med stora visioner, och suga åt mig information om att jag kommer bli en HELT annan människa, inte kunna gå ut utanför dörren på veckor och ha ett rent helvete.

Samtidigt som ekvationen “allas upplevelser är unika och olika” ska gå ihop med det där putslustiga “kom tillbaka om 6 månaders”-citatet (som att upplevelsen är densamma för alla. ALLA). Ledsen, men det går inte ihop.
Alla visioner ska dö.

Jag förstår att det som väntar runt hörnet är något nytt. Något jag inte vet något om. Ett vakuum av ovetande. Ett vingligt balanserande mellan bajsblöjor och rosa moln.

Men.
Jag är en kvinna av visioner. Drömmar. Som en vän sa till mig nyligen: “En Emma Sundh utan visioner är ingen Emma Sundh”. Jag drömmer exempelvis om att åka till Göteborg i vår när vår kid är en månad gammal, att hen ska hänga i bärsjal, ska kunna hänga med mig och John på det mesta vi gör och att hen älskar att flaskmatas. Jag förstår att livet som väntar inte är ett sepiafiltrat marshmallowshav. Jag är fullt medveten om att jag kan få ett kolikbarn med smak för gåslever allena, som endast somnar om jag står på ett ben medan John sjunger Tommy Körbergs “Stad i ljus”.

Det fina med visioner är att de inte är huggna i sten. De är inte bestämda. De är inte lag. De är just … visioner. Önskningar.
Inte krav.
Men det finns inget som är så irriterande i människors ögon som just visioner.
En blivande förälder med visioner ska vi inte ens gå in på.

Jag och John vill dela 50/50 på föräldrarledigheten från start (alltså dela upp dagarna i veckorna). Det är ett val vi gör eftersom det passar just oss som personer (och vår jobbsituation) utmärkt. Jag är enormt peppad att hitta lösningar tillsammans och pussla från första början. Denna information sticker i ögonen och än en gång möts en av det där hånfulla skrattet om att “jaja, ni får se hur det blir” eller “oj då, dela 50/50 – hoppas inte på för mycket”. Som att det förväntas att vi ska misslyckas. Som att visionerna ska ner. Ännu längre ner. Nej, vänta, ÄNNU längre ner.

Jag får känslan av att visionerna ska dödas (om de inte självdör av opeppet vill säga). Inte för att vi ska slippa bli besvikna om de inte håller. Utan för att de bara ska … dö.

Jag struntar i hur andra delar, bara jag och John får göra det som passar just oss bäst. I en perfekt värld – där kvinnor och män tjänar lika och livet kunde programmeras efter en redan bestämd mall, önskar jag att alla kunde dela 50/50 (om de ville), men jag är helt på det klara med att det verkligen inte fungerar för alla. Varken ekonomiskt eller praktiskt.

I och med att vi kommer att dela tidigt, så har vi pratat väldigt mycket om flaskmatning.  Och där kommer vi in på vision 2.0.
För att undvika en fullkomlig prestationskatastrof, så är jag väldigt öppen för just matningsprylen. För ett år sedan var jag inte säker på att det här med amning var min grej, men jag blev ganska snart varse om att det är något man inte säger.
Så jag ändrade statusen till “öppen-vi-får-se-vad-som-händer”. Mest för att please the crowd.
Att prata om att välja att inte amma är som att släppa ner en koffert i Ukraina signerat Putin. Det är garanterat sprängmaterial.
För mig handlar det så klart inte om att vårt barn ska missa de stört bra:iga grejerna med modersmjölk (än en gång, är det någon som vill mitt barn väl, så är det väl ändå jag). Men jag vill inte känna mig misslyckad om jag inte kan amma (eller om barnet skulle vara helt ointresserad av mina boobs). Jag har sett så många i min närhet gråta månader av sårade bröst, amningssvårigheter och en hormontrippad känsla av att vara en dålig mamma på det. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag var superpeppad på just amningen. Däremot är jag öppen. Öppen för vad som fungerar.

En annan parameter är just det här med att dela lika. För mig och John skulle det fungera optimalt om båda kunde mata vårt barn. Kommentarerna då?
“Du knyter ju an på ett sätt är helt fantastiskt genom att amma”. Jo, det tror jag säkert. Men den anknytningen vill jag ju även att John ska känna. Bebisen är ju något vi delar.
“Vill du vägra ditt barn den bästa maten?” Klart jag inte vill. Men det vill ju heller inte de som inte kan amma. Så sakta i backarna med prestationshetsen här. För visst sades de där kommentarerna för att jag skulle må bättre? Eller hur var det nu?

Kanske blir det så att jag kommer att pumpa för att få ut den bra:iga mjölken (om det går). Kanske inte. Kanske kommer jag mata mitt barn med mjölkersättning. Halva Frankrike är ju uppvuxen på mjölkersättning och de blev lite koko-härliga ( = bra med andra ord).
Men gud bevars om jag säger det högt. Om jag skriver det.
Att jag inte är så peppad på att amma. Därför har jag lärt mig att avsluta alla meningar som “men vi får ju se vad som händer”. För är det något som jag har lärt mig är det att inte ha för höga visioner. Det gäller allt från förlossning, amning till de första småbarnsåren med inställning till ipads, TV, mat, uppfostran, resor, egentid, drömmar och … ja, livet. Det där livet som man har fyllt med framtidsdrömmar och visioner ska läggas på is. Inga visioner välkomna. Stängt för i dag. Och de närmaste åren.

Så jag avslutar varje mening med “hahaha, men vi får se” eller “vad vet väl jag, jag har ju inga barn. Än”.
Som att jag nedvärderar mitt visionsstinna intellekt till en tvåårings nivå. Som att jag slutar vara “Emma med visionerna”. För att please the crowd.
För jag har inte mandat att tycka. Tänka. Och ha visioner.

Kontentan blir ju att jag helst tar råd av folk som inte har kids (och (så klart) mina närmaste vänner med kidz). Det är så … skönt. Avslappnat. Snällt. Empatiskt.
De vill mig väl. De vill inte att jag ska pleasea dem, de vill att jag ska säga vad jag tycker. Innerst inne. Inte bita mig i tungan. De vill att jag ska vara ärlig. Ha drömmar. Egna drömmar.
De vill att jag ska vara Emma med visionerna. De vill att jag ska vara … jag.

Hur blev det blev så här? Borde inte kommentarerna heja på att en testar sin grej? Peppa på visionerna? Hitta nya, spännande lösningar? Tänk vad mycket olika upplevelser vi skulle få höra!

Vad ligger bakom visiondöderi:et? Vad är det som driver människor till att lägga den där handen på axeln? Berätta om det värsta som kan hända?

Vad har ni för erfarenheter kring detta?

Mvh

Emma med visionerna.

Loading Likes...

Detta inlägg har 121 kommentarer

  1. Åh vad jag håller med. När jag var peppad och såg fram emot min förlossning fick jag höra om kollegors förlossningar som inte hade gått som de tänkt sig. Man ba “Och? Vad har jag för nytta av att veta vad som gick fel för dig?”. Ofta tror jag det handlade om att folk ville ventilera sånt som de hade behov av att prata om och borde ha uppsökt kurator för. Eller så var det bara som du säger – de ville punktera mina visioner för att deras egna inte hade slagit in.

    Ibland får jag bita mig i tungan när andra berättar om sina visioner, just för att jag utgår från mig själv och vad som har funkat för mig och mitt barn. Men då gör jag också det – biter mig i tungan. För jag vill inte vara föräldern som överlägset skrockar “hohoho, ja så säger du nu… kom tillbaka om ett halvår så får vi se hur det blir med den saken”. För det är ju individuellt. Bara för att saker och ting inte funkat för oss, behöver det ju inte vara en allmän sanning som går att applicera på alla andra. Dessutom tror jag att om man har visioner, så är det väl större chans att de slår in? Om du har visioner om att Cirkus hänger med till Göteborg istället för att tänka på saker som eventuellt kan bli jobbigt med att åka till Göteborg med en enmånaders, så är väl chansen fasiken så mycket större att hela familjen faktiskt tar sig till Göteborg.

    Håll hårt i dina visioner! Utan dem blir det ju inget gjort.

    Kram och lycka till med förlossningen!
    /Fd. gårdsgranne som tjyvläser och uppdaterar frenetiskt i väntan på Cirkus Sundh

    1. Åh,vad gullig du är. Ja, men exakt så tänker jag med.
      Just det här med förlossningen är ju ett kapitel för sig. Det är svårt att undgå efter 32 år på jorden att det gör ont att föda barn, men det är som att många har ett behov att berätta om just detta.
      Och gällande visionerna så tänker jag likadant. Vi kanske tar oss halvvägs med hjälp av visioner, men hur långt hade vi kommit om vi inte haft några visioner alls?
      Jag tror på att ha många visioner. Några är bara för skoj skull, och de måste också få finnas. Även om de inte slår in.
      Stor kram och tack för din kommentar.
      emma

  2. Det du skriver är en skrämmande sanning. Som sambo utan barn vågar jag knappt beskriva mina drömmar eller vara glad och stolt över mina prestationen utan att alltid avsluta, men jag har ju inga barn, så det är klart att jag hinner/kan/orkar… Eftersom jag inte är gravid (än) så slipper jag undan de mesta du beskriver, har väldigt stöttande bra människor omkring mig. Men den där kommentaren “vänta tills du varit gravid/fött barn/ inte fått sova etc. Finns ändå omkring en dagligen. Du är en inspiration! På många sätter vi lika och på många sätt olika. Men i slutändan är det bara vi själva som vet vad som är bäst för just våran familj! Med eller utan barn. Fortsätt drömma, fantisera och om det inte blev så, nehe. Men då fick man ändå njuta i tanken istället för att må dåligt på vägen dit. I mina ögon är du redan en fantastisk mamma som såklart kommer göra det som är rätt för erat barn. För det är där det viktiga ligger, så länge man gör det som är rätt för en själv. Då kan det aldrig bli fel! (Inom lagens ramar självklart) Dröm vidare! Stora fredagskramar!!

  3. Jag vet att det är svårt att stänga öronen för allt. För mig handlade allt så mycket om att alla hade åsikter om min kropp. Jag gick upp mycket och fick dagligen frågan “hur många är det där inne egentligen). Vad gäller visioner. Allt går om man bara vill. Jag och min man har är övertygade om att och har bevisat att det går (om man vågar gå ner i livsomkostnader) att både jobba (inte heltid) och ha barnen hemma tills de är tre år. Båda våra barn var med mig på sitt första jobbmöte som 18 respektive 9 dagar gamla. Vi är båda hemma mycket och jobbar mycket (dock sällan samma dag)
    Vi puzzlar och får hjälp av familjen då det behövs. Vi har trygga och väl anknutna barn som får kvantitet i tid av oss båda. Jag har dragit till Spanien med en tvååring och en 8 veckors i en månad tillsammans med min mamma, bilat till Frankrike med en ett och en treåring. Jag har ammat tvåan och flaskat ettan som hade kort tungband och inte kunde amma. Summa sumarum Emma! Bara du vet vad just du klarar av och bara er familj kan välja de lösningar som är bäst för just er. Ingen familj är den andra lik och vi kan inte tvinga in familjer i samma stöpta form. Lycka till! Ni kommer klara det här galant och skicks ett mail om du vill bli peppad mer personligt 🙂 allt gott! Maria

  4. Fina Emma, det här träffade rakt i hjärtat!

    PRECIS så här känner jag med, men jag vågar ju knappt säga vad jag tycker eftersom det kommer att hagla kommentarer från andra mammor som redan har fött sina barn och haft dem hos sig i några månader/år, som verkar veta precis vad som är bäst för mig och mitt barn.

    Det gäller allt från hur/när jag ska berätta för omgivningen att vi ska ha barn, om vi har börjat planera eller inte, hur jag vill föda och sedan amma.
    Jag har liksom du, stora visioner på hur jag vill att mitt, och min mans liv ska bli med en ny familjemedlem, och hur vi ÖNSKAR att livet ska fortgå med ytterligare en familjemedlem.
    Det är så otroligt tråkigt att höra alla dessa kommentarer från andra mammor som vill pracka på en annan sina dåliga erfarenheter eller hur det ska vara eller hur det ska gå till och så vidare.

    Jag tycker att det är underbart att ha visioner, och det glädjer mig att du har det också!
    Jag önskar dig all lycka med den kommande familjemedlemmen, DU vet bäst vad som passar er!
    Många kramar Karolina

  5. Fy, så tråkigt att du råkat ut för sådan dynga! Tyvärr föga överraskande, det är ett minerat ämne det där med barnavård. Jag kunde inte amma själv men vägrade få dåligt samvete eller känna mig förminskad av det.
    Mina barn är välmående eftersom de lever i en harmonisk familj där vi föräldrar delar på föräldraledighet, hushållsarbete, vabbning och karriärutveckling. Jag är säker på att både vi och ni gör rätt som vägrar anpassa er till förlegade normer som påstår att kvinnan ska ta huvudansvaret.
    Varmt lycka till med ALLT!

  6. Hej du,

    Tyvärr så är mina erfarenheter exakt det du beskriver. Jag blev på riktigt chockad över hur mycket rätt en tyvärr stor del av världen ansåg sig ha över hur jag hanterade graviditet och bäbis.

    Jag fick barn senare, 38, efter IVF. Och dessa 2 faktorer skulle ju resultera i ett helt ohämmat lyckligt tillstånd där inte minsta gnäll eller ifrågasättande skulle få komma i fråga. Du måste ju vara såååå lycklig nu när du är gravid. Men jag hade också ont, kliande ben i 3 månader, foglossning, kände mig tung och gud förbjude var trött på att vara gravid. Det lärde jag mig snabbt att utesluta ur konversationen. Det var nämligen absolut inte ok, och tänk på alla som det inte lyckas för. Ja tänk, jag om någon visste och vet precis hur det känns att vänta väldigt väldigt länge på det där plusset. Jag vet också hur det är att ha ett samtal med sin man om hur vi gör om det inte går, om det bara blir vi två. Vad gör man när man inte får det man vill mest i världen. Flyttar till Paris så att man slipper se alla lyckliga familjer för att man faktiskt inte orkar. Jag visste allt det och jag var väldigt öppen med IVF resan, men ändå kom frågorna och ifrågasättandet.

    När bäbisen sedan kom började nästa batteri av ifrågasättande, “varför har du slutat amma? – för att det inte gick. – är du säker på att du provade?” Gör inte du din egen barnmat? – Nej jag tycker att den här är utmärkt. – Ja men det blir ju inte samma sak…””Varför har du blå byxor på din son? – För att jag gillar blått ( och grönt, och svart, och vitt, och grönt men faktiskt inte lila och rosa) – Är du inte rädd att du skapar fel identitet hos honom och ett stereotypt bemötande. – Ehhh nej för han är 4 månader och jag tror att det är ok, och dessutom gillar jag blått”.

    Ja du förstår, i det oändliga och av personer som jag knappt kände men som av någon anledning kände ett ansvar för min son och rakt av förutsatte att jag ver helt dum i huvudet. Det mest tragiska är att det är 99% tjejer som kommenterar. Och förlåt men min absoluta övertygelse är att så länge vi kvinnor behandlar varandra på det här sättet, nedvärderande, förminskande och allmänt opeppigt så kommer vi inte nå ett samhälle som är jämlikt. Varför kan vi inte vara generösa och tro på varandra. Och framförallt acceptera att alla har sina egna sätt att göra saker på, de flesta försöker faktiskt göra sitt bästa och skapa ett lyckligt liv och i det här fallet lyckliga barn.

    Lycka till, stå på dig – nu och framåt. Och dröm och visionära. Det skapar idéer och innovationer och leder världen framåt.

    1. AMEN! Jag skriver under på allt du tar upp här. Framförallt att vi borde vara generösa och tro på varandra.
      Kram och tack för din kommentar!
      Emma

  7. Så klokt du skriver, heja heja! <3

  8. Åh heja dig och heja visioner!
    Just det här med amning är verkligen ett minfält. Sitter här med en klängig 5 veckors bebis på magen som från första veckan har ammats men fått ersättning de kvällar då jag bara inte orkat mer eller de dagar jag faktiskt har velat göra något annat i någon timme. Tycker det fungerar riktigt bra och min sambo sköter all flaskmatning så de också får något speciellt tillsammans! Men åh vad det sticker i vissas ögon, blev igår riktigt dåligt bemött på BVC av en sköterska som direkt ifrågasatte ersättningsbiten utan att ens ha pratat med oss om varför. Men jag tänker såhär, glada och nöjda föräldrar ger glada och nöjda barn, hur man än väljer att göra! Här kommer lite pepp inför förlossning och allt, heja er!

  9. Åh, känner EXAKT igen mig! Var verkligen pepp och nyfiken inför förlossningen och att få ett barn och hade stora visioner för allt om hur mysig sommaren skulle bli, känslan att få upp barnet på bröstet på förlossningen – men nästan ALLA som själva hade barn körde “håhå vi får väl se sen, du kommer inte märka av sommaren med en skrikande bebis/hinna njuta för att du är så trött” osv, förstår verkligen inte varför? Tror jättemycket handlar om inställning, och framförallt så är det ju olika för alla och går inte att förutse! Fortsätt med dina visioner du, massa pepp från mig och min 9-månaders kille 🙂

  10. Det är så konstigt det där med att bara för att en råkar ha barn blir en expert på alla andras med!

    Vi fick också höra att vänta ni bara. Alla liksom hetsade om att det skulle bli så jobbigt.

    Särskilt för min man, många av hans arbetskamrater pratade om hur jobbigt och tungt det skulle bli. De gick verkligen igång på att vi sov i samma säng hela högen och att maken var den som skötte nattblöjan. Alla rekommenderade, eller sa i princip att han måste skaffa hörpluggar, de hade de och deras respektive gjort…

    Vi vill inte skaffa könsspecifika kläder. Vääänta ni bara, hen kommer bara vilja ha rosa/blått osv. Mitt svar: Inga barn jag känner tjänat egna pengar, alltså är det du som vill ha eftersom ni köper.

    Jag valde att föda med kejsarsnitt utan medicinska skäl, du kan säkert föreställa dig åsiktsvomeringen på det beslutet.

    Gällande amning, de första månaderna frågade alla om man ammade, svar ja. Nu efter sex månader frågar alla om man fortfarande !!! ammat, svar ja och sen följer en ramsa om gröt och puré….

    Som lite pepp på moset, vi har aldrig upplevt allt det där jobbiga som alla pratade om och jag tror inte ni kommer göra det heller 🙂

  11. Långt innan jag ens var gravid sa jag att jag aldrig skulle amma, och att vi skulle dela lika på föräldraledigheten. Och då sa alla “jaja, du kommer nog ändra dig, vänta du bara…”. Nu har vi vår bebis här, jag har inte ammat en sekund och vi delar lika på föräldraledigheten. Så tröttsamt med folk som alltid ska komma med ett “…vänta du bara!”. Men jag har aldrig varit mer trygg i mig själv som sedan min dotter föddes. Jag tror att det kanske lyser igenom för nu får jag väldigt få kommentarer. Och jag ser till att vara påläst. Jag är en jäkel på att krossa alla amningshysteriska myter. 😉
    Jag önskar dig, er, all lycka till och ni kommer att vara allra bäst på att vårda ert barn! Visa milt men bestämt alla hetsare att det är NI som vet vad som är bäst för ert barn och er familj!
    Kram!

  12. Hej Emma
    Varda dina visioner! Dom ar livsviktiga!!! Ock strunta I dessa surkorvar som prompt vill belasta dej med ovalkomna rad ock erfarenheter! Vad vet dom om ditt liv, ock vad som ar viktigt for dej? Lita pa dej sjalv.

  13. Tänket ni har kring dela lika & amningen låter helt fantastiskt! hoppas pepp listan hjälper dig med födsen! Lycka till med allt du är fantastisk! Är övertygad om att cirkus kommer vara mega stolt som har er som föräldrar!! Pepp & styrke kramar!!

  14. Åh Emma!

    Som det är jobbigt att höra allt det där! Jag kände mig helt värdelös och undrade varför i helvete folk skaffade barn om de skulle vara så himla bittra över det.
    Var superledsen och fick till sist gå i kbt för att komma tillbaka på banan. (Hemskt känsligt, men sanningen)

    Du vet vad som är bäst för din familj! Lita på din intuition så kommer allt gå strålande! Att få barn är det bästa som hänt mig! Livets stora lycka!
    Vi har haft en småjobbig bebis som suttit klistrad på mig i tio månader, men ändå kunnat genomföra mina visioner. Det är liksom inte omöjligt, bara man vill leva litegrann

  15. Jag tror det handlar om att det för många är en mycket omvälvande upplevelse att bli förälder. Det är helt enkelt svårt att innan riktigt veta hur det kommer att kännas och bli. Jag var förberedd på att vad som helst skulle kunna hända, men bara för att jag var förberedd slapp jag ju inte undan känslorna, reaktionerna, konsekvenserna osv som kom med föräldraskapet när vi väl var i skarpt läge. Även om jag var “öppen för allt”, som du skriver, så blev livet ändå sjuuuukt upp och ned-vänt. Man inte kan välja, eller ibland inte ens påverka, hur ens barn uppför sig, så att säga. Det kan bli slitsamt på fler sätt än man kan fantisera ihop.

    Ja, barn och att vara förälder väcker starka känslor hos människor, därav svårigheten att hålla klaffen ibland. I grund och botten är det bra med engagemanget. Sedan kan man ju kommunicera med blivande föräldrar om detta på ett mer eller mindre uppfostrat sätt, helt klart. Jag har inte mött så mycket av det du beskriver, men har å andra sidan inte ett lika offentligt liv.

    Angående amning så har jag positiva erfarenheter av att prata med Amningshjälpen. Jag gillade att få fler perspektiv än BVC:s. Ta del av andras erfarenheter, skapa en egen uppfattning och prova dig fram. Jag kan personligen varmt rekommendera amning. För mig har amningen funkat bra och då har det varit väldigt smidigt och snabbt fixat att fylla ungarna med bröstmjölk så de somnat. En superschysst grej med amning för den som gillar att vara i farten är att maten alltid är färdiglagad, rätt tempererad och aptitligt serverad. Båda mina har ammat typ varannan timme dygnet runt, men å andra sidan ätit klart snabbt så jag har verkligen inte bara suttit och ammat hela tiden. För mig kändes alltså amning som den enkla lösningen som sparade tid. Det argumentet hör man sällan, det är mest detta tjat om “mysigt” och “anknytning”. Jovisst stämmer det men det finns betydligt fler perspektiv som man kanske inte hittar när man googlar.

  16. Förstår precis hur du känner och tänker. Alla har så mycket åsikter om allt. Jag ammar min 3 månaders bebis och jag kan säga att det har varit kämpigt och då kom min mjölk igång väldigt smidigt, jag har inte haft såriga bröst och jag har mjölk så jag kan mätta ett helt fotbollslag. Men man blir otroligt bunden. Vill man inte sitta och amma 24 timmar om dygnet utan väljer bort amningen tror jag att bebisen får det lika bra ändå. För mig har amningen varit viktig men vi är ju alla olika. Jag som valt att amma får istället höra att” ska du inte pumpa ut så du får lite egentid”. För mig är det inte aktuellt för jag vill så gärna amma och för mig har det fungerat bra. Det känns som om det inte spelar någon roll hur man gör så har folk åsikter om det. Du vet vad som är bäst för ditt barn och om du mår bra så mår barnet bra. Allt passar inte alla så är det bara. Du kommer bli en superbra mamma ändå och ditt barn kommer älska dig oavsett vad. Till sist..Lägg ingen energi på alla “råd” du kommet få utan gör det du själv tror är bäst för dig och ditt barn.
    Lycka till med den kommande lilla bebisen.
    Tack för allt du delar med dig

    1. Heja dig! Tänk att det ska vara så svårt att pleasa. Om man vill amma, så måste man ju få göra det. Om man inte vill/kan amma, så måste ju det också vara okej.
      Det här med amning är verkligen tändvätska på brasan. Någonstans önskar jag att jag hade tjockare hud och vågade säga att “om jag gör så här så kan du göra sådär”, men istället kommer något näsartat, nervöst skratt ut som liksom inte riktigt vågar.
      För man vet hur känsligt det är. Åt båda hållen.

      Jag håller på dig <3
      Kram emma

  17. Hej!
    Jag fick mycket kommentarer om just det där resndet och flexibiliteten när jag skulle få mitt barn. Känner igen det där om att en inte skulle kunna ta sig ut genom dörren till exempel. Sen visade det sig att det är klart att det gör. Ungar sover ju kalasbra i vag eller bärsele och mat kan en ju ha med sig vare sig det är i brösten eller i flaska.

    Angående Göteborg så är ju det också en dumhet av rang. Klart det går att åka till Göteborg om en har lust! Jag satte min unge i sele när han var tre veckor och sen satte jag oss på ett flygplan från Ume till Kalmar, med byte och fem timmars väntan på Alanda. När jag klev på planet kom en argsint flygvärdinna fram och fräste att du vet väl att barn inte får flyga förrän de är en vecka, så jag hoppas att den är det?! Bussigt mot en ung, nybliven mamma. Jo, sa jag, jag vet det och han är mer än en vacka så du behöver inte oroa dig. Som om jag skulle flyga med ungen om det var förbjudet, det där om att vilja sitt barns bästa. Och mot alla odds gick det hur bra som helst, ungen var glad och jag var glad.

    Jag håller med någon här ovan som skrev att du kan markera mot de där kommentarerna, fast mild vet jag inte om en behöver vara. “Säger du det där för att vara snäll? För i så fall misslyckas du:” Känns som en rimlig kommentar. Det är väl själva sjutton att vi inte ska vara snälla mot varandra i det allra största och viktigaste i livet.

    Lycka till med barnafödandet och oammandet eller ammandet om andan faller på och klart ni kan allt ni vill! Kör på!

  18. Jag förstår som ni andra som kommenterat verkligen vad du menar Emma. Först glada utrop och “underbart härligt grattis”, och sen plötsligt “vääääänta du bara”. Alltså usch vad jag är TRÖTT på sådana människor. När jag var gravid med ettan “delade” alla med sig av sina värsta skräckhistorier, förlossningsspykoser, mardrömsförlossningar, vaknätter i fem år osv osv. Resultatet: oroliga jag började i princip ångra graviditeten och tänkte: hur i hela världen tänkte jag när jag trodde att detta skulle gå bra? Sen föddes vår fina dotter och allas mardrömsscenarion kom på skam. Jag tyckte att första månaderna var lite skakiga, men förlossningen gick som en dröm och jag formligen älskar att vara mamma och dottern sov/åt (flaska och bröst) som hon skulle och vi lever fortfarande livet, kanske ännu mer än tidigare! Vår söte lille tvåa är nu tre månader gammal och när jag väntade honom i höst stod jag höggravid och flåsig i kön på Ica. Kassörskan tittar på min mage och ställer en fråga om hur jag mår varpå jag svarar “jo tack bra, men jag längtar väldigt mycket efter vår bebis nu. Ska bli så underbart!”. Då ser jag liksom tjejens ögon glimra till lite konstigt, antagligen med förhoppning om att få klämma till med nån härlig “vänta du bara!”. Hon börjar dock med att fråga: “är det första barnet?” och det var så skönt att kunna säga att “nej, det är nummer två”, varpå hon blev tyst. Kanske skulle hon inte säga nåt dumt/konstigt, men så mycket dumma kommentarer som jag fick under första graviditeten så är man förberedd. Summan av kardemumman är att andra graviditeten inte har inneburit knappt några sura kommentarer från allmänheten. Så fort man säger att det är andra barnet så blir det tyst. Inga sura kommentarer, faktiskt inga kommentarer alls. Och de kommentarer som har kommit (“vänta du bara, med två kommer du att x/y/z) har jag bara bemött med ett “hur tänker du när du säger så?” Eller “jag tycker det är onödigt att säga så, jag blir väldigt irriterad av den negativa tonen”.

    Så du, fortsätt drömma! Livet med barn är olika för alla och du har rätt att ha precis vilka visioner du vill! Och skulle ni vilja ha fler barn någon gång så slipper du förhoppningsvis eländes-kommentarerna

  19. Vet du vad Emma, du och John kommer bli Cirkus Sundhs BÄSTA föräldrar! Ni kommer göra allt för henne eller honom och mår ni bra så blir det bra!

    Min son föddes 2 mån för tidigt och inget blev som jag visionerat kring förlossning och amning. Trots det blev allt jättebra, sonen växte finfint på urpumpad bröstmjölk första 2 mån (han sondmatades) och sedan ersättning. Förlossningen blev till akut snitt och vad gjorde väl det när jag fick världens finaste unge?! 😉

    Våga vara visionär och våga drömma! Allt går inte enligt plan men sånt är livet!

    All lycka till er och tack för bloggeriet!

    Kramar!

  20. Hej Emma!
    Tack för ett riktigt bra inlägg (och alla andra fantastiska inlägg du postat)!
    Mina föräldrar delade lika på föräldraledigheten (ett halvår var) redan på 80-talet! Så för alla som säger att det inte går/du kommer ångra dig/det kommer inte att fungera mm – tänk om! Detta bidrog också till att jag trodde att det var standard med delad föräldraledighet i flera år innan jag började reflektera över hur omvärlden funderade. Så jag tror att ni med delad ledighet gör ert barn, samhället och jämställdheten en stor tjänst!! (Nu trycker jag också på dig mina åsikter om vad som är rätt och fel, förlåt för det, men jag tror stenhårt på er strategi!)
    Kram och stort lycka till med framtiden, så som ni själva väljer att forma den!! 🙂
    Hilda

  21. Hej Emma,
    Jag känner igen i princip allt du skriver. Jag mötte de flesta av dessa kommentarer när jag var gravid med mitt första barn. Och precis som du så lovade jag mig själv att aldrig ge liknande kommentarer till andra människor, något jag faktiskt har lyckats hålla, vad jag själv vet i alla fall. Dock har jag några gånger fått bita mig i tungan för att en liknande kommentar, speciellt vad gäller sömn, inte ska slippa ur mig. Men jag har lyckats, just för att jag så tydligt kommer ihåg hur jobbigt det var att höra som gravid. Jag tror, och vet, att det är precis som du skriver, att det egentligen inte handlar om att trycka ner någon eller vara taskig, utan att det mest handlar om att personen själv behöver bearbeta något jobbigt hen gick igenom som småbarnsförälder. Det kan också handla om avundsjuka på andras visioner eller att en själv har haft liknande visioner som på något sätt har spruckit.

    Istället tror jag på att dela med sig på ett konstruktivt sätt med allt vad gäller föräldraskap etc. Men då måste båda vara med på det och tillsammans ha en konversation. Liknande samtal har jag haft med många föräldrar i min närhet sen jag fick barn och det är ett fantastiskt sätt att växa både som människa och förälder. Men oombedda råd vill jag fortfarande helst inte ha.

    Nu när jag väntar syskon till min son så har jag istället fått höra en massa jobbiga kommentarer om den så kallade tvåbarnschocken. Jag avskyr det. De flesta sådana kommentarer kommer från personer som har högst två år mellan sina barn. När jag säger att det kommer vara fyra år mellan vår son och hans syskon så lyssnar de inte, utan fortsätter att skrämma upp mig. Det är bedrövligt att det ska behöva vara så.

    Lycka till med allt! Själv har jag bf om bara 10 dagar.
    /Mikaela som du pluggade statsvetenskap med.

  22. Lättare sagt än gjort självklart men skit i negativa kommentarer. Och vadå vänta du bara om 6 månader..min dotter blir 6 månader om två veckor och det har inte blivit mindre rosenskimrande, snarare mer. Vi flaskmatar och vi gör vårt bästa för VÅRT barn på precis samma sätt som jag vet att ni kommer att göra. Ja klart en har visioner innan barnet kommer och det är klart att det kan bli annorlunda men det är också inte helt otippat att det kan bli precis som en tror. Så folk borde hålla truten och sluta lägga sig i. Lycka till ni fina, det kommer bli en underbar resa <3

  23. Ja, asså, systerskapet… Ibland hade man önskat sig mer! Vi har alltid gjort som vi vill. Vi bor utomlands och det började med det just när jag berättade om graviditeten: “men då flyttar ni väl hem?!”… Vi bor ju här och barn föds ju här också, dessutom i ett land där sjukvården är miljarder gånger bättre än i Sverige. Sen skulle vi flyga hem med vår femveckors bäbis till jul, för att träffa alla: “men, flyga med en sån liten?!”… Ja, det var ju faktiskt det minsta problemet, de sover ju faktiskt mest då så aldrig har vi väl haft en enklare flygning. Till råga på allt så var hon en sån där bäbis som snabbt sov ganska länge och DÄR kom det: “vänta bara tills hon blir äldre, får tänder, eller Gud vet vad!”… Vi har rest mycket, och långt, t.ex. till NYC två gånger innan hon ens hunnit fylla två: “som ni flänger kan man väl inte räkna med att hon lär sig några rutiner?!”…

    Det är märkligt! En FÅR knappt göra det som är bäst för ens familj eller prova nåt som en tycker vore festligt eftersom det SKA vara på nåt visst sätt i andras ögon. Jag förstår dig så väl med amningen. Det tog en månad för mig, då var det en klok amningscoach som tittade på mina blödande bröst och sa: “gå ut och köp ersättning, fortsätt pumpa, och börja njuta av din bäbis! Du har provat allt, ge det några dagar och se vad som händer!” Sedan dess var det flaska och matning på ena bröstet, och vips efter två dagar hade båda brösten läkt och jag fortsatte amma OCH ge ersättning. Min man kunde ta varannan matning och ALLA var nöjda och glada. Prova amma, men bit inte ihop för länge om det inte funkar. Gör det som är bäst för dig och din bäbis! Skit i alla andra! Åk till Gotland NÄR DU VILL och få det att funka! Det spelar ju ingen roll om Cirkus gråter, äter och sover hemma eller nån annanstans. Ni är ju tillsammans hela familjen – och där ni mår bra, mår bäbisen bra!

    Tack för en jättefin blogg! Stor kram och lycka till med förlossningen!

    Ps. Min förlossning blev inte alls som jag tänkt, den innehöll många av mina läskigaste scenarier MEN det var en jättefin upplevelse ändå för vi anpassade oss efter hur den utvecklades. Jag tror att det enda man vet är att det inte blir exakt som man tänkt, men det blir faktiskt alltid NÅT!

    1. Jag håller så med om det du skriver om förlossningen. Mina blev precis allt hemskt jag inte (till skillnad från dig) hade föreställt mig men det gick bra det med. Vi anpassade oss.

  24. Vilket skitbra inlägg! Jag var allergisk mot att få tips och råd när jag var gravid och är det fortfarande när det gäller mina ungar. Detta gäller alltså oönskade tips och råd. Det tänker jag på jättemycket själv, att endast dela när någon ber mig. Men ETT tips har varit så himla guld, och det är tipset om den här bh:n som finns på apotek. Den är helt asgrym att sova i, med amningsinlägg, om en har läckande bröst.

    Massa pepp till er inför föräldraskap, förlossning och visioner! Heja cirkus Sundh!

    http://m.apoteket.se/produkter/200403

  25. En bebis kan väl ha kolik i Göteborg likaväl som i midsommarkransen.
    och ärligt, HUR många kommer inte utanför dörren?
    Vi kom ända till Amerika med vår baby. Röjde runt på Manhattan, bytte bajs på billig bussresa mellan New York och Boston. Klämde in oss på restaurangen och bodde ovanpå en klubb i Chelsea.
    Dröm, visionera, planera och GÖR.
    Hejja er♡

  26. jag känner igen mig så väl! När jag var gravid så tyckte jag inte att det var så jobbigt. Varje gång andra kvinnor frågade mig hur jag mådde så möttes alltid mitt muntra svar av typen “vilken vecka var du i? Haha! Jag vill se dig sen! Vänta bara!”. När jagberättade att jag smirde in mig mot bristningar skrattade de. Samma sak inför förlossningen. Jag hade höga förväntningar på min förlossning men fick ändå höra att det bara gjorde ont och att man sprack från en sida till en annan. Vet du? Min förlossning rockade! By the book! Och jag sprack fasen nästan ingenting. Man kan inte ens se att jag fött barn.

    Men SEN! Sen fick jag ett kolikbarn och helt plötsligt vände kommentarerna. När jag mådde skit och själv beklagade mig såkom hejarrop från höger och vänster med pepp och “du är duktig! Stå ut”-kommentarer! Kanske för att det är roligare att vara uppmuntrande då, när någon har det sämre än du själv?

  27. Tack Emma för detta bästa inlägg!! Har upplevt det du skriver och faktiskt resulterat i att jag undviker vissa personer som jag tidigare umgåtts med för att slippa denna o-pepp som du beskriver. Att de sitter inne med hemligheten om föräldraskap och barn och att om jag inte gör de val som de har gjort så är jag sämre som människa/blivande mamma. Har ett inplanerat kejsarsnitt nästa vecka för att barnet inte har vänt på sig och när folk får veta det, så lägger de huvudet på sned med en stackars-dig-blick istället för att säga “men vilken tur att det fixar sig ändå”. Tänk att vi ändå är så många som upplevt detta o-pepp kring graviditet/föräldraskap, varför är det så? Om vi alla har upplevt det och inte uppskattar det, vilka är det då som gör det?

    Lycka till och väntar ivrigt på att få veta när cirkusen kommer! 🙂

  28. Men fatta va gött sen när du motbevisat alla!

  29. Ja, så himla tråkigt. Jag har sett det där nedtryckandet runt mig innan jag själv blev gravid och det har gjort att jag inget berättar för folk om våra visioner. Om tygblöjor, sjal istället för vagn, naturlig förlossning, samsovning och delad föräldraledighet. För jag vill skydda det som känns heligt för mig och oss.

  30. Jag fick barn för snart 5 veckor sedan. Redan innan jag blev gravid var jag ytterst tveksam till amning och jag pratade tidigt i graviditet om detta med min barnmorska. Hon var väldigt stöttande och sa att om jag mådde bättre av att flaskmata var det det bästa för mitt barn. Värst reaktioner fick jag dock av min familj som tyckte att det var hemskt att jag inte skulle amma mitt barn. Så jag tänkte att ok jag testar väl då. På BB blev jag ändå halvt påtvingad amning (jag hade ändå packat ner ersättning i min BB-väska). Hedda (som mitt barn heter) ammade på fint och amningen i sig funkade bra de första två veckorna. Sen började hon äta mer och då räckte inte mjölken och jag mådde skit under maratonamningar. Så jag slutade. Nu ger jag henne HIPP ekologisk ersättning och vi mår båda bra. Hon är mätt och nöjd och både jag och min sambo kan mata henne. Jag är dock glad att jag testade att amma. Följ dina instinkter!

    1. Om ni börjar flaskmata så är gruppen “Till dig som flaskmatar ditt barn” på facebook kanon om man vill ha tips, hjälp eller bara lite pepp.

  31. Klart du/ni ska ha visioner! Sedan är det ju lite att laga efter läge och vänta och se vad det är för en liten filur som kommer! Det visar sig och sedan kommer det ändå ändra sig, det som funkar för bebis ena veckan kanske har ändrat sig till nästa. Har nu varit förälder i ett år och ni har ett fantastiskt äventyr framför er! Kan också peppa på förlossningen – det absolut häftigaste jag gjort!

  32. Jag instämmer i att jag tror det handlar om vilket håll vinden blåser. Om någon genuint mår piss väcks sympati och empati medan om någon verkar susa på ett rosa moln vill man ta ner dem på jorden. Det gäller väl för dig som för många andra att hitta en strategi att hantera folks tyckanden. Alla tycker. En del har förmågan att tro att deras åsikter är så viktiga att de måste sägas hursomhelst, närsomhelst medan andra tänker igenom dem innan de levererar och somliga vågar inte säga något alls.

    Fortsätt drömma och ha dina visioner, om andra ger dig beska kommentarer försök att tänka att det inte handlar om dig utan om dem. Präktigt, men så är det väl?

  33. Åh vad jag känner igen allt och känner med dig! Väntar mitt andra barn vilken dag som helst och även denna graviditet har kantats av “kloka råd”, skräckberättelser och domedagsprofetior. Att folk är så tröga, alltså människor som vanligtvis är vettiga, kloka människor som jag tycker bra om, varför berättar de urskiljningslöst om de mest hemska saker för en gravid kvinna som är nog så rädd ändå? Den skillnad jag ändå känner den här gången är att jag har just “mandatet”. Jag vet att jag inte måste tvinga mig själv att amma den här gången för ettan klarade sig faktiskt fint med flaska. Jag vet också att jag inte måste redovisa de val jag gör för vårt barn för jag vet faktiskt vad som är bäst för just VÅRT barn och VÅR situation, oavsett om någon fött 9 barn så har de inte en susning om vad vårt barn mår bäst av. När det gäller detta att dela 50/50, så gjorde vi med ettan och det hade nog varit mindre provocerande om jag tagit med mig barnet till jobbet! Höll på att spy på kommentaren “Jaha, klarar sig pappa med bebisen nu tror du?”. Ja, man får ju förutsätta att jag tror att mitt barns far klarar att ta hand om just sitt barn, vore ju märkligt att skaffa barn med honom annars. Den här gången kommer jag nog snäsa ifrån bra mycket mer än med första barnet, och jag tänker inte skämmas för det. Blev lite snurrig kommentar detta men du vet väl hur det kan vara när hormonerna spinner igång. 😉 Tycker iaf du slog huvudet på spiken. Stå på dig i att du vet bäst för ditt barn!
    En helt annan grej, köpte Amelia Vår idag, bra jobbat! Både jag och treåringen låg och läste den läääänge i sängen. 🙂 Lycka till med bebisen!

  34. Jag förstår inte varför folk bryr sig och att ni bryr er så vad folk säger till er och tycker vad ni ska göra… Vill ni amma så gör, vill ni inte så gör det inte. Vill ni födda med kejsarsnitt eller vaginalt med eller utan smärtstillande så gört… Haha fattar verkligen inte att de blir sån diskussion. Mitt liv å mina barn, tycker nån att jag är dålig mamma som väljer planerad kejsarsnitt och inte amma så vem bryr sig, inte jag i alla fall. Bara skoj att folk orkar å ha en åsikt och att man måste tycka som dem.

  35. Så bra inlägg!! Tråkigt men sant..

    Jag själv har många visioner om hur jag vill uppfostra vårt barn.. Vårt barn som vi inte visste om det skulle bli till och som vi väntade på länge, det vill säga att jag hade en del år på mig att sluka all fakta och hitta mina egna visioner! Mina vänner och familj som hade hunnit få sina barn delade inte mina åsikter och jag insåg också efter ett tag att jag fick lägga till “men det får vi helt enkelt se när vi väl är där” .. Än så länge har jag kört mitt race och jag har många gånger fått försvara mina val för alla andra.. Men det roliga i det hela är att några som har fått barn efter mig tar efter mina handlingar och åsikter och kommer till mig om råd!

    Alla gör som de själv vill och tycker är det bästa för sitt barn! Så är det ju.. Kör din grej! Ser fram emot att följa ditt mammaliv 🙂

  36. Usch för illvillighet och råd som ges på tveksamma grunder. Just den där förklädnanden till att vilja dela med sig för att hen bryr sig om och vill väl – när allt som sägs känns precis tvärtom, blä x100. Känns som att det är nog med sånt i livet, kan tänka mig att det kan bli än galnare när en har en stor blogg och därmed kontakt med så många fler.
    Istället: kärlek och pepp! Du är grym och så fantastiskt spännande för dig och John att snart få lära känna cirkuskiddet även utanför magen 🙂 kram!

  37. Gaaah jag känner igen mig i alla o-peppiga kommentarer. Strax innan Leo kom så la Kristofer upp en status på Fejjan, typ “Äter scones och kollar på TV-serier med Johanna”. Alla bara NJUT det kommer du aaaaldrig hinna mer. Såklart man hinner, allt handlar om prioriteringar. Plus att man lär sig att bli grym på att multi-taska. Om du väljer att inte amma och vill ha mer info om modersmjölksersättning så har jag ett litet lästips (om DU vill ha mer info that is): alla barnmatssidor har s.k. “nutritionsdelar”. Alltså pga WHO-koden får man inte berätta om ersättning till konsument, så då gör man det till vården på speciella delar av sin sajt. Där kan du läsa saker du inte får veta direkt av företagen (eftersom de inte får informera dig då det räknas som marknadsföring). Massa peppiga kramar framöver, det här fixar ni galant!

  38. Jag tror att alla är så himla måna om att vara en så bra förälder som möjligt att man önskar att det sätt man själv gjort på var “rätt”. Vilket det inte blir om någon annan tycker att ett annat sätt är bättre. Knasigt. Alla ungar är ju olika, för att inte tala om deras föräldrar! Kram och pepp till dig och dina visioner!

  39. Kan tyvärr inte ta in innehållet i denna text efter som jag reagerar så starkt mot överkonsumtionen av ordet “pepp”,
    bloggvärldens infantila mantra numero uno.

    1. Oj, vad jobbigt att inte klara av att läsa en text pga av ett enda ord. Det låter som ett allvarligt problem.
      Jag tror dock inte att informationen om din svårighet att ta till dig en text pga ett ord är särskilt intressant för varken Emma eller vi andra läsare.

  40. Fina Emma!
    Bry dig inte om “råd och rön” i onödan. När er bebis kommer så läser ni av
    vad som skall göras. Alla förlossningar är olika och alla sätt att mata/amma
    är också individuella. Lita på känslan. Älska. Sköt om er.
    en mamma

  41. Klart du ska göra precis det som känns bäst,för dig och för bäbis!
    När det gäller amning så älskade jag det, ammade över 2 år, smidigt och gratis, men det som funkade för mig behöver inte funka för någon annan.
    Däremot så tycker jag det är lite trist att jämställdhet och pappans anknytning ska vara anledning att inte amma(har hört det argumentet förr), för det finns ju massor annat som pappan kan göra(vara hud mot hud, bära, trösta, byta blöja), just matningen måste ju inte vara en sån grej där det ska vara 50/50. Sen förstår jag att det är ett argument som är lätt att ta till eftersom det är så tabu att inte vilja/orka amma. Jag önskar att alla mammor ska få göra precis det dom vill, för vi är alla olika och har olika förutsättningar. Och att de som vill amma får rätt stöd och kunskap, så att en kan göra på rätt sätt så inte amningen blir försvårad i onödan.
    Och tvärt om, om en inte vill amma så ska det finnas bra kunskap om flaskmatning, fördelar och eventuella svårigheter.

    När det gäller förlossningen så tror jag att det hjälper om en är positivt inställd och försöker hålla sig lugn. Det gör svinont, men inte alla får panik eller vill dö. Vi är många som inte kände att smärtlindring behövdes och det är ingen prestige i det. Känner en att en inte står ut så finns det smärtlindring i olika former som funkar, och då ska det såklart användas! En grej bara, att oavsett smärlindring så känns det ett jävla tryck neråt, bakåt(tänk riktigt förstoppad…) och det är inte alls skönt…att föda barn är en rätt messy historia(vi snackar blod, fostervatten, kiss, bajs och kräk), men det är helt fantastisk och jag önskar dig all lycka till!

  42. Har flera gånger under min förra graviditet hetsat om exakt samma ämne, tänkt exakt samma tankar och gör fortfarande. För det slutar ju inte bara för att ungen kommer ut. Vem vet, jag kanske inte har den allra mest ergonomiska bärsjalen… Då kommer troligen erfareheterna hagla på samma vis, fast i annan form.

    Det är DÄR någonstans det går upp för mig att det är ju faktiskt bara ämnet som är så infekterat.
    Jag har skrivit spaltmeter om skuldbeläggande vid amning, barnmorskors “råd och stöd” som får en att känna sig usel. Jag har däremot aldrig skrivit något om hur främlingar, grannar, släkt, vänner ger sig på annat. På exakt samma visionsdödande vis.
    Nyss köpt hus; Oojojoj, det där är ju en fuktskada about to happen. Det där hände mig, hela skiten rasa. Kom till baka om 6 månader får vi se hur glad du är.
    Ska skaffa katt; Ajajaj ska du ge den torrfoder?! Då kommer njursten som ett brev på posten.

    Jag tappar inte heller fattningen när någon rekommenderar mig att göra något på ett traditionellt vis när jag väljer att gå den väg som framkommit som en lösning för de som inte kan…om det inte handlar om just mig och mitt barn. Inte när det handlar om mig och resten av världen. Jag kör på, testar mitt sätt och snappar upp ev. erfarenheter som andra beskriver och ignorerar opeppen. Varför agerar jag då inte så vid en graviditet?
    För mig var detta en viktig insikt och jag ser fram emot att grubbla vidare på detta. Hoppas att ni också gör det.

  43. Alla dessa kommentarer! Det finns få saker som folk har så mycket åsikter om som föräldraskap. Det jag upplevde när jag fick min son var att allt blev annorlunda mot vad vi tänkt oss, samtidigt som det som var verkligt viktigt för oss (dela lika bl.a.) funkade precis så. Utan visioner och drömmar innan hade vi inte vetat vilka delar det var.Så visionera på.
    Vad gäller flaskmatning så gjorde vi både och. Det fungerade fantastiskt bra. Och det går att faskmata så att man får samma närhet och anknytning som vid amning. Läs boken Att flaskmata som har massa bra info och tips. Ett bra tips är att vänja bebben vid att äta kall ersättning. Har man bara med sig en tetra svimfärdig och en flaska så är det lika smidigt som att amma.

  44. Jisses, vad vore väl livet utan visioner? För mig är visioner och dagdrömmar en drivkraft. Krossa mina visioner och nä, då vill jag inte vara med på det här tåget.
    Och som du säger; visioner behöver inte vara skrivna i sten. De kan förändras, eller ersättas av andra. (Pga livet går inte att förutse.)
    Men de är likväl förbaskeligt nödvändiga.
    Håller tummarna för dig, John & Cirkus! Hoppas mina bidrag till låtlistan ger dig samma kraft i förlossningssalen som de gör för mig i löpspåret, haha.

  45. Hej Emma!
    Förstår precis hur du känner, tyckte det var precis samma för oss innan vår skrutt kom. Jag var så himla ledsen ibland över allt jag fick höra och alla som visste bäst.
    Men vi har precis lika mysigt som innan vi blev tre, vi gör samma saker. Och vet du vad? Nu är allt ännu mysigare och bättre för vi får dela det med vår lille kille!
    Klart att man är trött ibland och att allt känns rörigt, men sånt är ju livet.
    Det kommer att bli jättebra!

  46. Jag tror såhär: Folks bitterhet över att saker inte blev som de hade tänkt sig läcker ut över andra lyckliga, som att de måste få det bekräftat att det inte är de som har svikit sina planer och drömmar utan ytttre omständigheter.
    Visioner är asbra! Och hemligheten är att det egentligen inte alls är sådär vansinnigt betungande att ha barn som folk får det att låta, alla är olika och det är man efter barn också.
    Jag vet inte hur många såna kommentarer jag fick innan som verkligen inte har stämt, och nu får jag bara kommentarer i stilen “jaja passa på ni, sånt där går INTE att göra sen när ni har 2 barn”.
    Skit i bittra opeppiga kommentarer, haters gonna hate och det är verkligen helt sjukt svinkul att ha barn, du kommer älska’t!
    Lycka till! 🙂

  47. Så bra skrivet, jag förstår precis vad du menar! Så var det precis för mig med, blev helt förvirrad av alla åsikter och råd. Som att en inte är orolig nog! En visar minsta tecken på att vara osäker och folk tror att en är helt oduglig som förälder. Och försöker du tänka att det kommer nog gå ok, ja då ska det predikas om hur svårt och jobbigt det ska bli.
    Jag minns att jag försökte förmedla hur glad jag hoppades att bli och fick himlande ögon tillbaka och “säg det efter några månader av sömnbrist”. Nej fy tusan.
    Och angående att dela lika på föräldraskapet så är det ju ett superbra mål att ha! Det är tydligen svårt för många att förstå att en själv tänkt på hur det ska gå till mer än dem, en väljer ju faktiskt att hoppas på att det ska gå bra Iaf.
    Vi har haft dökrångligt med amning vilket resulterade flaskmatning och jag har verkligen mått piss över att jag känner mig som en dålig mamma, men också så arg för att jag ska behöva må så. Men jag drar styrka ur det arga och jag tänker aldrig skämmas för att vi mådde bättre allihop av att flaskmata.
    Kärlek och styrka till er, ni är och kommer bli awsome.

  48. Visioner måste man ju få ha! Skit samma om de uppfylls eller inte, man måste ju få föreställa sig hur det blir! Sen behöver det ju inte ens vara negativt om det blir helt tvärtom, man har ju ändå inte förlorat ngt på att ha haft visionerna.
    Angående amningen, jag hade liknande inställning, typ, funkar det så funkar det, annars är ersättning ett asbra alternativ.
    Men ändå så blev jag en av de som satt med såriga bröstvårtor och panikgrät för att allt var så jobbigt och gjorde ont och bebisen var arg. Jag totalvägrade plötsligt att ens prova med ersättning. Jag vet inte vad som hände med mig, mitt rationella jag försvann väl. Så här ett år senare, så var det värt det där tre jobbiga månaderna, det är så smidigt med amning, men jag har fortfarande svårt att förstå mig själv. Amningen blev en så viktig sak för mig, bara sådär.

    I slutändan tror jag ändå att få barn blir bättre än alla visioner i världen (åtminstone stundtals)!

  49. Vet du jag tror att det kommer gå jättebra för dig och John. Ni verkar kloka och kärleksfulla. Ni kommer fixa allt så bra utifrån era förutsättningar. Jag har två barn och den äldsta föddes via snitt och med medfött hjärtfel. Det var 3,5 år sedan. För 3 veckor sedan födde jag (vaginalt och komplikationsfritt) ett helt friskt barn. En klarar det vilket som och ens barn är fantastiskt i alla lägen. Ni känner ert barn och er själva bäst och ni gör de val som är bäst för er. Ni har så mycket underbart framför er, stort lycka till!

  50. Stor gimmifive på den! Så bra! Vi är nog lika! Det kommer gå prima med alla visioner, jag har två kiddon och lever precis sådär som vi vill. Vår ena unge fick dessutom en kronisk dum sjukdom men sånt behöver inte alls hindra en. Det blir ju så mkt vad man själv gör det till också faktiskt. Vi gör prick allt som känns bra för oss, det sticks i folks ögon ofta, speciellt det där med flaskan och föräldraledigheten. Men vi är glada ändå, och det är ju det som räknas! All lycka till er och det nya! Kommer bli nytt, men vet du? Ni är ni och Bebin vill ju inget annat än att ha just er! Ha det så bra, mysigt och KUL nu med allt! Kram!

  51. Hej Emma! Härliga du! Modiga du. Som säger hur du känner om det här. Så bra! Vi kvinnor ska ju peppa varandra, vi har mycket att lära där. Själv var jag så rädd och orolig i 9 månader båda mina graviditeter för allt som kunde hända och vad alla skulle tycka. Så jag led och var tyst.Varje gång jag läser din blogg blir jag SÅ glad. Jag inser när jag nu följer din graviditet att det inte behöver vara så. För att du visar att man får ha visioner. Så befriande härligt för en sån som mig. Vi är lika gamla du och jag. Vi känner inte varandra. Men varje gång jag läser din blogg blir jag glad. Har följt dig ett par år nu men har aldrig gett dig någon kommentar tidigare (ja, skäms på mig!). NU är det verkligen på tiden. Tack Emma, fortsätt vara hela ditt härliga och ärliga du! All pepp till dig och John! Ni kommer att bli världens bästa föräldrar till just er lilla skrutt. <3 Varmt lycka till och spark i rumpan! // baradansa-Frida

  52. Vilket mitt-i-prick-inlägg och igenkänningsfaktorn HÖG. Har liksom själv försökt formulera ett sånt här inlägg i snart åtta månader, men känt mig matt efter halva.

    Jag känner igen mig så mkt kring amningen att jag nästan börjar gråta för att det är SÅ skönt att slippa känna sig som ett tvåårigt koko. Jag pratar inte om att vi resonerar ungefär som ni med matningen till vem som helst utan har också nuförtiden standard svar. Sånt som folk vill höra, sen viskar jag i Antons öra att det inte alls är så. Och så viskar han tillbaka “jag vet”.

    Halvvägs in i min graviditet var jag mer deppig än peppig eftersom kommentarer som “du kan lika bra säga hejdå till Christin nu” och “ha, vänta du” sakta…kvävde mig.

    Så tack för du formulerar det så fint och får mig och oss att känna oss lite mindre naiva och störda som har drömmar och visioner.

    Kram!

  53. Sant! Sant! Sant! Folk borde enbart ge peppande information, på-riktigt-peppande, när det gäller graviditet och förlossning! Känner SÅ igen mig. Nu sitter jag har med en liten dotter och fortfarande känner jag ibland, när en pratar med människor med äldre eller fler barn, att jag inte riktigt har mandat. “Vi får se hur det blir/vad som händer”… Så jäkla tradigt! Var inne på tygblöjor ett tag och herrejesingen vad “jobbigt det skulle bli”. Uj, Uj, uj! Nu planerar vi resa till Kuba med knodden och känns det bra är det klart er lilla cirkus ska till Göteborg! Kämpa på! Du är grym! Puss o pepp!

  54. Det är ett sånt jävla tyckande om ALLT nu för tiden. Åsikter ska stoppas ned i halsen på folk till höger och vänster, framför allt om graviditet, barn och uppfostran och det tar liksom aldrig slut. När vi fick vårt första barn var jag otroligt osäker på mig själv som mamma och lyssnade väldigt mycket på vad kreti och pleti sa tills jag insåg att det enda rätta var (och är) att lita på oss själva. Så: NI vet bäst och NI är ert barns bästa föräldrar. Ja, det är skitjobbigt att vara förälder ganska ofta men åååååh vad värt! Klart du ska ha visioner! Vad vore världen utan våra visioner? Kan inte låta bli att slänga in ett litet tips för förlossningen som hjälpte mig något oerhört på båda förlossningarna: slappna av i käken och öppna munnen så slappnar Fifi av lättare och Cirkusen kan göra entré 🙂 Lycka till ♡ Ni är härliga ♡

  55. Bara människor som själva är olyckliga och missnöjda får kickar av att trycka ner andra människor och deras lycka/visioner. Tycker så synd om dem. Och förresten förstår jag inte vad det är för fel om ett barn kommer ut magen eller underlivet och om maten kommer ur brösten eller en falska. Vi lever inte på stenåldern så alla gör exakt hur de vill och ingen har rätt att fördöma det. Lycka till fina emma och gå din egen väg. Låt ingen påverka dig!

  56. Åh Emma du är så himla klok! Och modig. Håll hårt i dina visioner och se till att Cirkus Sundh också vågar ha det när hen växer upp. De kostar inget och leder långt – eller lär en en nyttig läxa. Du kommer bli en fantastisk mamma, precis som du är, och John en lika bra pappa. All lycka och stor kram till er!

  57. TACK! För din text om amning… Jag har många gånger funderat över det där och känner mig inte alls bekväm med det där med amning även om jag jättegärna vill ha barn. Har dock inga på gång just nu men i alla fall. Trodde jag var näst intill ensam om sådana tankar för det verkar så förbjudet att känna så. Aldrig hört någon annan uttrycka dessa tankar förut så tack, tack och tack igen för det du skrev. Kram!

  58. Småbarnslivet och tiden är i väldigt många avseenden fullständigt fantastisk! Det är väl mycket därför man skaffar barn? Och skaffar syskon?

    Visioner är bra! De är en del av dig och stakar ut den väg du och din familj vill vandra!

    Jag är som du, mkt tankst, idéer och driv. Der definierar mig, även som mamma. Men jag lärde mig med andra barnet att tagga ner på handlandet och ambitionerna. Det fick mig att njuta så mkt mer av bebisåret. Men sådana eventuella insikter är ju högst individuella: för din del kanske det blir helt tvärtom, att du blir hur produktiv som helst utan ansträngning eller bara bebisbubblar. Man har förmånen att uppleva sin helt egna resa!

  59. Jag slutar aldrig förvånas över hur människor runt omkring mig inte kan låta bli att försöka plocka ner mig på jorden. Ända sen vår tjej kom och livet rullat på så har folk hela tiden sagt “vänta du bara”.. precis som att jag ska minsann inte komma här och tro att det är lätt att ha barn?! När vår 3 månaders tjej sov 12-14 timmar i streck varje natt fick jag ständigt höra att dett vänder snart, vänta du bara. Och jo visst, vid 6 månaders ålder började hon äta en gång per natt. Men det var ju knappast någon katastrof som det var värt att gå omkring och oroa sig i förväg för. Och det där med amningen, om man faktiskt inte vill (eller kan) så kan man låta bli istället för att fullkomligt ta knäcken på sig också kan det bli hur bra som helst för hela den lilla familjen.

    Och visst kan det faktiskt gå hur bra som helst att ta med den lilla på allt skoj man vill hitta på. För tro det eller ej, det behöver faktiskt inte vara skitjobbigt för alla att ha en bebis!

    Lycka till! 🙂

  60. Jag har flaskmatat, han gillade helt enkelt inte att amma, vi har delat lika på föräldraledigheten sen vecka 1 (och fått en jädra massa skit för det, tydligen väldigt känsligt), jag började jobba direkt vilket funkade perfekt. Han är världens gladaste bebis och inte varit sjuk en enda gång! “Höhö vänta ett halvår…”-kommentaren är ju bara dun, kan helt ärligt säga att jag tycker hela första året varit great! Visst att man är trött ibland men vem fan är inte det?
    Låter som er plan är ungefär som vår och om det är så så kommer ni få det toppen!

  61. Jag känner igen mig och håller inte alls med. Alltså, det finns såklart saker man inre borde säga alls men jag tror att mycket som folk säger är att det är svårt att veta hur det ska bli när man får barn för att det är en så stor förändring. Och det handlar inte om att misslyckas utan att lyssna på och vara ärlig och öppen mot sig själv och sin familj. Jag är ung och kvinna och har fokuserat mycket på min karriär, ja av hade väldigt svårt att tänka mig att ha jag skulle ägna mig bara åt mitt barn i nio månader ( jag och mitt barns pappa var hemma nio månader var men en i sänder, det var det enda som funkade för oss) så jag planerade in arbete och förtroendeuppdrag under min föräldraledighet. När mitt barn kom var det helt omöjligt att genomföra. Inte för att jag hade ändats som person och plötsligt var intresserad av nya saker, men för att för mig så var det en så stor grej att bli förälder att det tog all min energi att ställa om mig på det. Det var inte ett misslyckande, det blev några av de bästa månaderna i mitt liv, efter att jag släppte mina förväntningar på hur det skulle vara. Så här var det för mig, men jag vet fall där det varit tvärtom, där man sett fram emot en ledighet som man sen finner outhärdligt långtråkig. Jag tror att de flesta föräldrar delar erfarenheten att något inte blev som man hade tänkt. Det kan vara att man hade planerat är inte amma men när man fick barn så kändes det som en självklar sak att göra, eller tvärtom att man var helt inställd på att amma men att det aldrig kändes bra. Jag menar verkligen inte att man inte ska föreställa sig saker, och ännu mindre att det på något sätt blir värre än man tror, det blir bara annorlunda. Men att det nog är bra att ha en tanke om att, vi får ser hur det blir, gärna med en extra tanke om att hur det än blir så blir det nog alldeles utmärkt, och jag tror att det är något som många vill förmedla, men är dåliga på att göra på ett positivt sätt.

  62. jag är tjugo år utan den minsta tanke på egna barn på en lång tid i alla fall, men tror verkligen att detta inlägg är så otroligt viktigt att läsa för (blivande) föräldrar och jag älskar sättet du skriver på, dina ordval och metaforer. som det här: “Jag förstår att livet som väntar inte är ett sepiafiltrat marshmallowshav. Jag är fullt medveten om att jag kan få ett kolikbarn med smak för gåslever allena, som endast somnar om jag står på ett ben medan John sjunger Tommy Körbergs ”Stad i ljus”.” = <333. du är verkligen bra, tack för din blogg och dina inlägg. kram!

  63. Jag fick väldigt mycket negativt respons under graviditeten. En nära vem till mig sa inte ens Grattis utan meningen jag fick var : Du vet att det kostar pengar med barn, man måste köpa mycket till dom.
    Näähä allvar?!
    Fick höra samma med kolik och inte minst kräk barn. Eftersom min flicka hickade otroligt mycket i magen så var det automatiskt ett kräk barn, punkt!
    Man fick inte se fram förlossningen och att bli mamma. För att vara förälder till en nyfödd är hemskt. Man ska njuta av att vara gravid!
    Jag kan ju säga att jag hade en (ursäkta)skit graviditet! Hatade det. Blev sjukskriven på 100% i v 19 och förlorade jobbet på köpet.
    Men detta ska jag njuta av!?
    Ville bara få ut mitt hickade kolik kräk barn.
    Nu har jag varit mamma i 7 veckor och jag älskar livet som mamma! Visst, det är jobbigt med sömlösa nätter men det är man ju beredd på. Är man två som hjälps åt 50/50 flyttar det på väldigt enkelt. Jag ler och skrattar som aldrig förr fast jag har påsar under ögonen som man hade lätt kunnat lägga sina matvaror i. Men Helt klart värt det! Åh! Dom små enormt pussvänliga kinderna! Kärleksbomber är vad dom är.
    Förresten fick jag inte ett kolik kräk barn. Sug på den ni!
    Lycka till med allt och njut av det du vill njuta av!:)

  64. En stor tanke-kram till dig <3

  65. Såklart ni kommer kunna åka till Göteborg! Vi fick en liten skrutt för tre månader sedan och när han var fem veckor gammal åkte vi till fjällen för att fira våra bästa vänners bröllop! Han var med på skidutflykt, vigsel i lappkåta i nästan snöstorm och hängde med på bröllopsfest till långt ut på natten! Så såklart att det går att ta med små hjärtan på tur! Ska bli så himla roligt att få följa er när ert lilla skrutt också är på utsidan. Massor av heja till er båda under förlossningen!

  66. Man tar det som det kommer, allt är rätt, inget fel med planer, det är ju så man håller livet levande, sen kanske man ändrar dom och det är inget fel. Och det är en av sakerna som är så fantastiskt med barn, man vet aldrig vad som väntar, men det ger en drömmar, bejaka det! Ingen annan än du/ni kan säga vad som är bäst för just ditt barn. Hur som helst, ni kommer att älska det! För det är så himla ballt!

  67. SOM jag känner igen detdär. Andras “välvilja” att förbereda en för att man inte ska bli besviken när ens visioner inte slår in. Mitt enda råd är att ta allt som det kommer, det ordnar sig. Det viktigaste är att det fingerar för ER och ER bebis. Och de enda som kan avgöra vad det är är ju NI! Har en treåring och en tremånaders och visst har det varit tufft ibland men det är ingenting mot hur överväldigande härligt fantastiskt å pepp det varit. Allt har två sidor. Lycka till med allt! Det kommer bli fantastiskt!

  68. Hej Emma. Fastnade på din rubrik om visioner i facebookflödet. 🙂
    Jag har själv tre barn nu så kanske kan jag nyansera det du får möta i form av kommentarer. Jag tycker det är mycket bra med förväntningar som ni har. Likaså att känna längtan och glädje inför. Trist att du får möta så mycket cynism och krassa kommentarer. Min upplevelse är att livet är MER med barn. Alltså kategoriserar jag inte in det i första hand som bättre eller sämre. Man kan ha visioner, idéer och mål med barn likaväl som utan. Jag har bara upplevt att livet innehåller starkare känslor, mer upplevelser och är intensivare med barn. Det jag hade behövt höra mer innan och prata mer om är att jag inte känner denna lilla varelse som är påväg. Att jag kommer behöva lägga ner mycket tid och engagemang för att bara lära känna den OCH mig själv på ett NYTT sätt. Ni kommer få det underbart! Det är bra med alla era andra engagemang – glöm bara inte att så tidigt som möjligt planera in tid då ni bara softar och njuter.

  69. Du har så rätt Emma! Förstår inte heller vartifrån detta behov att “trycka ner folk på jorden” igen kommer. Tröttsamt att vissa människor alltid ska utgå från att deras sätt är det rätta och enda giltiga. Jag vet inte hur många gånger jag fick kommentarer i diskussioner med folk i min klass när jag pluggade, att jag inte kunde uttala mig om exempelvis jämställdhet mellan föräldrar eftersom jag inte hade fått barn. Jag tänker precis som du att man väl för tusan har rätt att ha tankar och visioner hur man vill och önskar att det ska se ut! Fortsätt vara på ditt sätt, Emma. Det kommer att gå alldeles lysande!

  70. Ursäkta min bristfälliga meningsbyggnad i tidigare inlägg. Jag skrev på mobilen med två av mina underbara barn runt benen. 😉

  71. Väntar vårt tredje barn nu och känner verkligen igen mig i din beskrivning av dina vänner som ammat o inte alltid mått så bra av det. Ändå kan jag inte stå emot de prestationskrav jag känner, trots att min underbara barnmorska poängterat att det inte är amning till varje pris. Jag kommer göra samma sak igen, gråta o ha ont o ändå inte ha tillräckligt fram tills jag med ” gott samvete” kan övergå till att ge ersättning o kunna slappna av. Det går inte att komma runt det för min del, skulle jag skita i det o flaskmata från början hade jag inte heller mått bra.
    Men en sak som jag iaf kommit under fund med fram tills nu är att jag tycker den äldre generationens råd o tips är väldigt överskattade. Det var ju evigheter sen de själva hade små barn, och när de hade det såg det inte alls ut som det gör nu, förutsättningarna har förändrats en del.

  72. Heja dig!
    I love you!

  73. Hej Emma!
    Ska fatta mig kort: jag fick barn -96 och -97. Ammningshysterin var enorm! Jag fick ingen bröstmjölk av olika anledningar. Sönerna är alltså uppfödda på ersättning från dag 1. Andra mammors ojande av detta ska vi inte gå in på. Märkligt nog är det inte en enda pappa som ojat sig över att jag inte ammade…Våra söner är idag intelligenta, ickeallergiska långa drasuter på över 1,90cm båda två. “Trots” noll bröstmjölk.
    Det var bara det jag ville säga.
    Varm kram till dig! Tänker babyn vänta med att komma ut är sista april en bra dag

  74. Gud va tröttsamt att det ska vara såhär, såklart kommer ni kunna dela 50/50 och erat lilla barn kommer bara ha det bättre som kan knyta an till två personer. Tyvärr får du nog förbereda dig på att bb och bvc inte kommer stödja dig i att välja bort amning. Jag kan rekomendera att googla på “agnes wold amning” samt lyssna på hennes sommarprat om du inte redan hört det. Helt otroligt egentligen att alla inte bara får göra som de vill. Lycka till, det kommer att gå jättebra för er.

  75. Jag var den första i vår krets att få barn o fick inga kommentarer el ‘förvarningar’ allt jag hade i bagaget var bloggar som sa att allt var sååå bra o allt var som på rosa moln. Allt gick att göra o inget förändrades. Två dagar efter förlossningen satt jag i en dimma med ett kolik barn i famnen o försökte pumpa ur mjölk att ge han. Efter en stund vaknade jag av att jag hade somnat o muggen med den lilla mängd mjölk jag hade lyckats producerat hade ramlar ner på marken. Jag o min man var zombies som varken sov el åt. Många vänner försvann o jag gick in i en depression. På BVC pratade de ständigt om amningens fördelar o jag var övertygad om att jag var den värsta mamman i världen.
    Jag kanske är färgad av min upplevelse men för mig är det viktigt att de nya föräldrarna VET att man får säga att det är jobbigt utan att det är fel. Pepp i all ära, jag förstår det men det finns sååå många som mår jättedåligt för att de inte upplever det som är så härligt som alla peppningar o visioner säger.
    Tack för att du ger mig den andra sidan.
    Älskar verkligen din blogg

  76. Nu vill jag bara få ett inlägg med en liten skrynklig mini-Sundh som visar sig! Ska bli så spännande att få följa dina visioner och er familj. 🙂
    Vår Alva föddes i november så vi har inte riktigt varit iväg på några längre tripper under vintern, men det hör väl kanske vintern till. Nu när våren är här och ljuset piggar upp en enormt vill jag bara ta min lilla familj och uppleva allt. Även om vi kanske håller oss på hemmaplan. Alva lär sig nya saker hela tiden och jag hinner inte med, vadå funkar inte gosekaninen som stimuli längre?!?

    Ibland tror jag att de där visionsdödarna menar gott också, vill liksom dra ner en på jorden för att en inte ska bli besviken. Men det borde en få upptäcka själv, såklart. Fick också höra mycket pessimistiskt som gravid: Vänta bara, du kommer inte få gjort ett skit, du kommer inte orka NÅGONTING, du kommer se bedrövlig ut ALLTID… Jag trodde inte på det, alls, men visst har bebischocken slagit ut mig också. Det är ett par månader som ALLT är sjukt omställande, både praktiskt och mentalt, men en anpassar sig och skapar något som funkar för familjen. Vi prövar oss fram och kommer antagligen göra det ett bra tag till. Vill få fram sköna rutiner, men vill inte fastna i dem. Det spontana ska också finnas i vårt liv, Alva klarar sig och vi får väl stå ut en dag om rutinerna rubbas och konsekvenserna blir jobbiga. Nästa vecka ska vi till Stockholm, första långresan för Alva. Nervös, ja, men pepp, oh ja! 🙂

    Kör hårt på er grej och ta det som det kommer med visionerna. Ingenting är omöjligt. Heja heja!

  77. Hej!
    Jag vill bara säga att det är så himla härligt att läsa din blogg. Jag har inga barn själv, inte gravid (än) heller men jag vill ha barn någon gång i framtiden. Och jag tycker det är så himla inspirerande att läsa om hur ni gör precis som passar er familj bäst, prova tygblöjor och allt sånt. Det är så tråkigt att folk bara ska vara så negativa hela tiden och klanka ner på alla andra som inte har samma visioner som en själv. Självklart har jag en fluffig rosaskimrande dröm om hur det kommer vara och allt jag ska hitta på när den dagen kommer, och allt jag ska hitta på fram tills att den dagen kommer.
    Så jag hoppas att du orkar behålla dina visioner trots alla tarvliga kommentarer och opeppiga människor som kan dra dit pepparn växer om du frågar mig.

    Så här kommer så mycket pepp och hejarop det bara går för att allt ska gå bra och ni ska få uppfostra ert barn precis som ni vill utan en massa tråkmänniskor som bara gillar att klaga för klagandets skull. Håll kvar dina visioner!

    Kram!

  78. spot on! och du har visst mandat att tycka saker, du är du och det kommer du att fortsätta vara även med barn. Man ändras inte i grunden utan kanske blir mer av som man var innan. Jag har ett barn som är 18 månader och säger ofta att jag tycker att råd från folk utan barn är bäst, då de har en sundare syn på det än alla “som har rätt svar”. Flaskmata, res, dela ledighet – det kommer bli fantastiskt och det som inte funkar får ni göra på nåt annat sätt, men det ger sig. Prova vad som funkar och inte för er. Men viktigast är ju att våga prova. Jag bokade biljetter till Berlin innan ungen var ute, avresa två månader efter beräknat datum. Kanske skulle vi inte komma iväg, kanske skulle vi. Ett var säkert, om vi inte vågade chansa skulle vi inte komma någonstans. Och iväg kom vi och gick hur bra som helst. Ni verkar så positiva så jag tror det kommer gå strålande för er att prova saker! Stor pepp och lycka till!

  79. Wow, säger jag bara. Riktigt bra skrivet!
    Jag har har hört ett antal arbetskamrater gå igenom de flesta punkter som du tar upp. “Ska du inte amma!?” är ekvivalent med “Är du helt dum i huvudet!?”. Och detta om sömnen och bristen på det sociala livet? Nej, det måste inte vara så. Det KAN bli så, men vad tjänar det till att dra ned en lyckligt väntande, blivande familj i orons träsk? Man löser alltid de problem som kommer och det är något av det fina med att vara människa. Vi kan göra det, även om vi inte vet vilka problem som vi kommer att möta.
    Jag tror att visioner och rätt inställning kan göra mer än hälften av det som krävs. Att vilja, istället för att ge upp direkt. Jag tror på er!
    Tack för den riktigt ärliga och uppriktiga tonen. Jag tar med mig mycket av detta till framtiden, för en vacker dag kommer jag att vara i samma sits.

  80. Känner igen mig så väl! Jag vågade knappt öppna munnen när jag var gravid. Vill dock tala om att mina visioner faktiskt stämde! Min son är nu 14 månader och vi har gjort vår grej sedan start och det har funkat fint! Det enda jag inte kunde föreställa mig innan är hur mycket jag skulle älska min unge! <3

    P.S. Tyvärr fortsätter folk omkring att ständigt ifrågasätta en som förälder (ammar du fortfarande? Äter han inte ens gröt? Har du verkligen provat havregrynsgröt? Har han rosa byxor? Om du inte klipper honom snart kommer han se ut som en tjej. Alla barn sover bäst ute i vagnen! Har han ingen mössa på sig, ska du ha honom i sängen när han är 14 år också eller? osv.) Stäng öronen!

    1. Amen!!

  81. Tack för ett bra inlägg! Barnalstrandet är minerat fält och med tanke på att släppa en bomb skulle du sett BVC-sköterskans min när jag frågade om vi kunde ta tre-månaders vaccinationen tidigare eftersom vi skulle resa till Australien. Vi var iväg pga jobb i några månader och det var en fantastisk upplevelse. Lycka till med alla planer!

  82. Jag jobbar med nyblivna mammor och träning. Eftersom jag nu är i v 25 själv har intresset för träning under graviditeten blivit något jag läser mer och mer om. I vanliga fall tränar jag ca 10 timmar i veckan. Jag tränar även under graviditeten. Gjorde de med min stora pojk också. Inte 10 timmar då men det blir en del träning med ganska tunga vikter.. men dock mycket lättare än vad jag brukar lyfta. Alla dessa elaka komentarer. Folk kan komma med påhopp som barnmisshandel osv. Man ska minsann inte… det där kan aldrig vara bra.. Det sjuka är ju mer jag läser om träning under graviditeten dess då mer positiva effekter får jag lära mig att träningen har både för mamma foster och inte minst förlossning. Just nu är det så mycket myter som figurerar. Jag undrar om dessa personerna tror att man får fyrkantiga ögon av att titta på TV också… Ett sista ps.. du kan få gå och ta hur mycket massage du vill under en graviditet…

  83. Åh, alltså, hellre ha planer och visioner att glädjas åt nu, så har en vart glad en gång. Och eftersom en har noll idé hur den där lilla personen är och hur det kommer bli för det är typ omöjligt att förstå, exakt hur mkt livet kommer förändras, men hur bra det ändå kan vara.

    Samtidigt förstår jag lite varifrån allt det där kommer ifrån, för just nu är det mkt prat om att vi ska ta ned småbarnsåren på jorden. Jag möttes av “varför berättade ingen hur jobbigt detta var”, “ingen sade nåt om avslaget”, “alla säger ju att bebisar sover dygnet runt”, “varför säger ingen att det inte är så rosenskimrande” osv att det nästan ibland känns som ett tvång att ta ner folk på jorden och inflika hur jobbigt det var. Och det är ju bra att dela med sig av alla bitar, men kanske lite mer efter förfrågan och inte tvångsmässigt så fort någon stackare vågar drömma och längta lite tills bebis är på utsidan.

    Men, vi hade en riktigt krävande bebis, vägrade vagn första 7 månaderna av sitt liv, ja tills hon lärde sig sitta typ, sov enbart på någon och ville bara amma dygnet runt, hela tin’ (men tog flaska också, halleluja!). Och jag hade, pga sorg då min mamma var sjuk i cancer och sedan dog då bebis var en månad, lite svårt med anknytningen. Men det fanns ljusglimtar såklart, jag upplevde tex att vårt förhållande bara blev bättre och starkare (min och makens), vi var ett så bra team! Och bärsjal/sele är sjukt smidigt, en riskerar inte att missa några bussar med bebis i en sån. Och de lättaste tripparna vi gjorde var ju de som blev av innan hon var halvåret typ, eftersom hon var nöjd i sele mot nåns kropp, sen inte i samma gamla tempo men vad sjutton, det var ju inget vi trott. Hon var med både på pubquiz och stockholmsweekends osv.

    Det jobbigaste var ju inte heller att hitta lösningar för oss och som passade med bebis som var lite utanför mallen, och att vi kanske fick justera våra visioner, utan folks pekpinnar och åsikter. “Ska du amma nu igen?” “jaha oj, får hon redan flaska”, “fem timmar i bil låter lite mkt”, “men ni måste ju vänja henne vid vagnen”, “Ni kan ju inte trösta henne så fort hon gråter”, “nu ska hon ju ha slutat äta på natten”, “hon måste ju faktiskt lära sig att somna själv” etc etc in absurdum, Vi struntade så gott vi kunde i det, kände oss som ufon ibland men körde på.

    Heja er! Det blir väl, det kommer bli tufft bitvis och underbart bitvis.

  84. Jag känner så väl igen mig i det du skriver! Vår son är två månader i morgon och jag började jobba lite den här veckan. Vi pratade om det här med föräldraledighet tidigt i graviditeten och bestämde då att vi skulle testa att dela tidigt om det funkade. Många har kommenterat att jag inte alls skulle vilja jobba så tidigt när Wenzel väl föddes men när jag kom hem från jobbet i onsdags var jag så glad och lycklig! Jag får det bästa av två världar, vara hemma med min bebis och vara på jobbet och göra det jag är bra på och vara i min yrkesroll vilket jag älskar. Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över att jag var så glad över att få jobba igen, som om jag inte älskar Wenzel nog mycket. Jag tycker också att det är skevt att det förutsätts att jag inte ska vilja jobba, då måste ju min sambo jobba fast han också vill vara föräldraledig. Vi har turen att vara två föräldrar och det är ju inte mer än rätt att vi båda får möjlighet att vara hemma. Vad gäller förlossning så sade jag tidigt att jag inte ville höra förlossningsberättelser på grund av förlossningsrädsla. För mig funkade det bra då vi samtidigt läste på mycket och gick på profylax. Jag tänker nu att jag inte ska ösa över mina erfarenheter på andra blivande föräldrar bara för att jag kan. Amningen är verkligen ett kapitel för sig och vi har nu gått övet helt ä till flaskmatning och för mig var det en befrielse. Det är väl jätteskönt om amningen funkar men gör den inte det så måste en ju kunna flaskmata utan att få dåligt samvete! Jag blev så trött på att höra om hur bra det är med amning och att maten alltid finns där när den faktiskt inte gjorde det och det gjorde så ont för mig. Konstigt att vi inte är snällare mot varandra när det gäller sådant här. Att vänta barn är ju en omställning stor nog, alla råd från höger och vänster blir bara påfrestande! Nu har jag väl mest bekräftat det du skriver om men det är skönt att veta att en inte är ensam om frustrationen! Lycka till med familjen, det kommer bli toppen! Kram från en annan värmlänning

  85. Så oerhört bra och viktigt det du skriver, jag har inte själv barn och är inte gravid men jag stör mig på människor som behandlat de jag känner så, alla dessa pekpinnar och nästan nedvärderande kommentarer för att man har hopp och drömmar om hur man vill att det ska vara… varför inte tro på att folk vill göra det bästa och kommer försöka göra det bästa hellre än att slå ned dem mentalt?

    Gör som du känner är bäst Emma, det är ditt liv och du ska vara nöjd med hur du lever det oavsett vad andra säger och tycker. Spontant tycker jag att du har bra och fina visioner och jag ser fram emot att följa dig genom denna nya etapp i livet.

  86. Gud vad jag känner igen mig i detta.
    Speciellt att andra kvinnor som hade barn kunde dela med sig deras dåliga erfarenheter kring förlosnning (utan att jag hade bett dem) de kunde titta på mig med en blick (nedvärderat) när jag berätta om hur vi ville ha det när bebisen kommer. Lilla gumman vänta du bara sa de alltid, som jag själv var ett barn. Alla tyckte de var deras plikt att berätta hur jobbigt det är att ha barn.

    Va så himla fruktansvärt inte alls som som jag hade förväntat mig. Jag trodde vi kvinnor skulle peppa varandra.

    drömhuset.nu

  87. Åååh, känner igen! Först kom kommentarerna av bekanta att jag var så ung, borde vi inte vänta etc. Alla i min närhet var snarare förvånad att vi väntat ända till 23… Sedan kom kommentarer om magen, antingen var den för liten eller för stor. Jag blev bara stor över själva magen, men hade en helt hysterisk foglossning, maken fick hjälpa mig att vända mig i sängen på nätterna, “med det kan ju inte stämma, så farligt är det inte, du som är så nätt. Du kan ju prova gå upp 30-40-50-300kg så får du se hur jobbigt det är!”
    Värst av allt var nog när sonen kom, lite tidigt och på “fel” sida nyår. “kunde ni inte ha väntat över nyårsafton?! Tänk, nu kommer han vara ett år yngre än sina klasskompisar, och en pojke, de mognar ju så sent, kommer inte bli lätt i skolan.
    Han hade även kolik, skrek 16h/dygn, “men så farligt är det väl inte, du ser ju så fräsch ut”. Alla dessa tips man fick, för hur man skulle lindra ontet, där egentligen alla konstaterade att det var oss det va fel på. Jag åt fel, ammade för ofta/för sällan, på fel sätt, höll på fel sätt, lät han inte sova ifred (han sova max 20min i stöten första 3 månaderna, och bara när man bar honom. Vi sov i skift, jag 21-03 och maken 03-9.
    usch och fy för alla opeppiga kommentarer!

  88. Det känns som att det finns två “läger” i det här; dels de som är mer på din linje att “alla är så negativa, låt mig drömma och göra mina egna misstag”, och dels de som verkar bo i nån bubbla hela graviditeten och som sen uttrycker saker som “min amning kom inte igång direkt och jag hade jätteproblem, varför är det INGEN som pratar om hur svårt det kan vara” eller “varför hör man aldrig om att man kan bli deppig efter förlossningen och knappt vilja se sitt barn” osv. Det känns som att det är nån sorts miss-match här där de som haft dåliga upplevelser dels indirekt uttrycker sin besvikelse och dels vill “utbilda” andra för att de inte ska ha samma höga förväntningar som de själva, och så har vi de där allt gått bra och förlossningen var som en dag på spa och barnet sen har sovit hela nätter och aldrig haft en fis på tvären. Och de med bra erfarenheter pratar kanske mest med de som sen råkar få en helt annan upplevelse, medan de som sprider skräck gör det hos blivande föräldrar som sen får det plätt-lätt.
    Äh, det blev nog lite rörigt det här, men jag tycker personligen att man hör lika mycket från båda sidor (“åååh du ska bara veta hur jobbigt det blir” vs “äsch det där löser sig, det var iiiinga problem för oss”) och så får man väl försöka att lyssna lite vagt på båda sidor och ställa in sig på att sanningen hamnar nånstans mittemellan. OCH det viktigaste av allt tycker jag, det är TONEN man använder om man nu ska ge tips och rekommendationer. Den där nedlåtande besserwiesser attityden gynnar verkligen ingen, bort med den!!!
    Puss och lycka till med allt framöver nu! 🙂

  89. Du är ju bara så klok!! Hurra för dig och dina/era visioner!
    Så mycket klokt är sagt här redan men jag vill bara säga en sak barnmorskan sa under vår föräldrautbildning; glöm inte att NI alltid är de bästa föräldrarna till just ERT barn!!
    All lycka till till er och Cirkusen 🙂

  90. Åh gudars. Läser ditt inlägg och kan checka av, i stort sett, allt. Upplevde opeppens mamma på jobbet i form av gruvligt mycket om missfall, missbildningar, död, död och mer elände. Och det har bara fortsatt. Och jag inser att jag bara har köpt det… så jag har låtit mig fullständigt marinera i skitprat och olycka. Eller i somligas munnar: “pepp”.
    Till dig & John önskar jag allt gott. Ni har en fanatiskt fantastisk resa framför er. Håll i baskern och åk mä! Kram!

  91. Hej Emma !
    Så rätt du har ang pepp och opepp !
    Under läsningen av ditt inlägg slår det mig att du måste fått alldeles för hemskt många negativa opeppanden ! Det är det som är så synd att folk alldeles för ofta inte tänker på hur sårande deras kommentarer är för andra.
    Och du jag tror visst att Cirkus Sundh kommer att vara så pass underbar att hen låter sig tas med precis överallt ! För är föräldrarna trygga i sig så blir barn eller djur (för den delen också) det !
    Har du förresten sett dig den där kvinnan med en katt sittandes på axeln/ryggsäcken (ibland t o m i skärgården) som de sista 2 åren dykt upp lite här o var i Sverige, men främst i Stockholm… Det är min (badsjöälskande) katt som dresserat mig till att bära runt på honom, för om jag inte gör det, så gallskriker han så grannarna har klagat. Kan jag dra land och rike runt på min underbart egensinniga, härligt-tossiga kattpojke så lär det vara betydligt lättare att dra runt på Cirkus Sundh !
    Lycka till med förlossningen Emma ! Och likaså med amningen ! För många gånger blir det bra mycket enklare än vad man vågat hoppas på ! 🙂

  92. Jag tror det är jättebra att du tänker som du gör! Håll fast vid det, skriv upp det och ta med det till bb. Om inte annat som ett brev till dig själv. Av olika orsaker kunde jag inte amma så bra och inte så länge. Jag blev sjuk och min man var hemma i 6 månader. Likväl befann jag mig med ny bebis i ett inferno av förstå sig påare (mammor, kvinnor, även bästa vänninor, barnmorskor) som på olika sätt förfasade sig över mitt ammande. I bland direkt och i bland mer inlindat, det är ju så VIKTIGT att amma. Det som tröstade och sjönk in bäst var min bästa kompis mammas ord, hon är överläkare på barn. -Det viktigaste är att alla mår så bra som möjligt och det blir bra folk av flaskmatade bebisar! Vårt barn är 6 år nu, inte allergisk, glad, trygg, sover som en stock och har hela tiden haft en fantastisk relation med sin pappa. Som jag tror bottnar i en jämlik anknytning. Stäng in er, stäng öronen och lyssna inte på vad folk säger och kör er grej. Bebis-tiden är så kort, efter 6 månader äter dem gröt! Pepp, pepp, pepp!!

  93. Ett ord: avundsjuka. Avund på positivitet och drömmar där allt fortfarande är möjligt. Bitterhet över sin egen situation och kanske insikten om att man inte varit tillräckligt målmedveten vad gäller de egna drömmarna? Vi ska också dela 50/50. Förstår inte folk som höjer på ögonbrynen över det?! Skaffar man barn och är två om det, tar man hand om det tillsammans. Punkt. Har man inte råd att ta hand om det ynka 9 månader av livet var, nej, då kanske man bör låta bli att skaffa barn? Oj, vilken upprörande kommentar, va? Men barn är ingen rättighet, det är en gåva och en möjlighet att ta vara på. Ingen statussymbol att pricka av jämte bilen, bostadsrätten med nytt kök, karriären eller semesterresorna. Jämställdhet är aldrig så långt borta som när man pratar föräldraledighet. Dröm vidare, men sluta strö pärlor för svin! De som trycker ner eller vill ta udden av din optimism är inte värda den! ❤️

  94. P.s. Önskar dig och alla andra gravida föräldrar, det är ni faktiskt redan fastän det lilla inte kommit till värden ännu (blivande, varande, inklusive adopterande) en riktig frisk liten krabat, oberoende av kön. Må det lilla livet skänka sina föräldrar och övriga familjemedlemmar (biologiska precis som frivalda) mycket glädje framöver så att det positiva överväger. Och må ni även i mindre enkla stunder har kraften inom er att möta utmaningarna med lugn och tillförsikt, så att ni i de rådande situationerna fattar de för er och barnet riktiga och bästa bemötanden av dessa / de för er och barnet bästa ställningstaganden / de för er och barnet bästa besluten ! Håller tummarna för er två Emma och John, men även för alla andra som läser detta. Ni som föräldrar kan ert barn bäst och vet själva vad som är det bästa, ibland vet ni det direkt, ibland tar det lite tid att komma på det. Det är en del av det som kallas livet.

  95. Håller med om mycket! Förutom att man på något vis blir allmän egendom när man blir gravid; plötsligt har alla rätt att kommentera ens vikt, vilken liten mage man har, vilken stor mage man har, hur man bär bäbisen och om man “bara” har mage eller faktiskt är lite bred över höfterna också. Sen tillkommer de här “råden”. Gör si, gör så. Passa på att göra det nu, för ni kommer inte kunna göra det sen. JAG FÖRSTÅR att livet kommer att bli annorlunda men jag ser framför mig ett härligt annorlunda och det är något jag längtat efter så länge. Den värsta kommentaren kom dock när vi med några bekanta diskuterade förlossning och smärtlindring. De frågade mig, som är beräknad om 3 veckor, hur jag tänkte inför det. Jag sa att min grundinställning är att jag vill undvika epidural men att man får ju lov att anpassa sig efter situationen och hur allt går, eftersom man inte har en aning om det innan. Då säger han, ja HAN, som aldrig nånsin kommer att föda ett barn själv: “Ja, jag vet inte, men jag tror att det är såhär: Föder man ett barn utan bedövning så är risken att man aldrig vågar föda ett barn igen”. WHAT?? Jag tror inte ett ord på det han sa men tycker ändå att det är en otroligt märklig kommentar att fälla, och när det väl är dags för mig kommer jag att ta situationen som den kommer och ta hjälp av min sambo och personalen på BB. Och det kommer att gå bra oavsett. Kram och lycka till på förlossningen!

  96. du är så fantastiskt klok, sådär gåshud och ett slag i magen klok . tack för det

  97. Jag kommer nog inte med något nytt här nu, men TACK. Världens bästa text. Jag sparar den här och stoppar ner den i en liten ficka och tar fram den sekunden jag blir gravid – om jag blir det någon gång.

    Utan att vara del av det, ha mandat som du säger, så kan man inte säga något. Vilket gör att jag redan nu, långt innan jag ens är där har en väg utstakad som jag vet att jag borde följa. Borden och måsten finns precis överallt när man är i den här åldern märker jag. Men herregud, alla är vi väl olika. Och det blir bra folk av en massa barn dagligen som inte ammas/inte bara har ekologiska leksaker/inte sover utomhus i vagn/inte har några syskon/får en utskällning av en förälder/aldrig träffar sin mamma eller pappa osv. Gör man det man själv känner är bäst som förälder så blir det bäst för barnet, det är jag övertygad om. Så din text ska jag verkligen ha som en påminnelse.

    Jag har också en människa av visioner. Alltid och hela tiden. Hoppas verkligen att dina överlever!

  98. Allt blir ju inte alltid som man trott men klart man ska ha visioner och självklart ska man drömma och se det bästa framför sig! Ni vet bäst vad som passar er, ingen annan. Att amningen är som nån slags helig ko tycker jag personligen är sjukt. Det går lika bra med ersättning och man kan vara nära ändå. Det finns lösningar på allt, man ska inte stirra sig blind på hur det “ska” vara. Och jag tippar på att om nåt år eller så så kan ni tänka tillbaka på alla kommentarer och bara vara nöjda med att ni följde er egen magkänsla . Lycka till med den lille!

  99. Emma, jag födde barn i augusti och trots en jobbig förlossning och en del komplikationer som fortfarande inte är helt bra så har jag haft de bästa månaderna hittills i livet. Jag har säkert aldrig varit så trött som nu men längtar ändå efter att vakna innan jag somnar. Det blir bara roligare och bättre för varje dag som går och jag har blivit en så mycket bättre människa sen jag blev mamma, trots sömnbrist, värk och oro. Du har din bästa tid framför dig!

  100. Åh, vilken hög igenkänning! Kände ganska lika då jag var gravid första gången. “Vänta bara!” , “Du kommer nog att ändra dig” och det kommer bli si och så. Ofta kände jag att jag trampade folk på tårna med mina ambitioner för mitt föräldraskap. Det var som att det jag hoppades på och ville var en direkt kritik mot dem. Dryga tre år och två barn senare vill jag ibland bara säga till dem. NI HADE FEL! Det spelar ju ingen roll om de hade haft rätt heller. Jag kunde inte förstå varför de inte vill peppa och stötta, utan bara ta ifrån mig mina visioner.

    Självklart ska du hålla fast vid dina visioner och inte bita dig i tungan. Om de andra inte håller med så är det deras problem. Du och John vet säkerligen vad som är bäst för Cirkus Sundh, och det kommer att gå jättebra! Heja dig och dina visioner Emma!

  101. Hej Emma,

    Alla är ju som du skriver – olika. Flera av mina vänner har sagt tvärtemot dig: “varför sade du inte hur jobbigt det är i början med bebis???”.

    Förhoppningen är väl att man får kommentarer från båda håll. Dvs både sådana som rosar bebislivet och sådana som är lite mer, låt mig säga förberedande 🙂

    Själv tänkte jag lite kring det där med att amma och att flaskmata. Jag har två barn 8 och 5,5 år (jisses vad fort det går) och talar självklart utifrån min egen erfarenhet…

    Den lärdom jag dragit är att om man vill få det ena eller det andra att funka. Flaska vs. amning, så är det (trots vad amningshjälpen säger) bra att köra på med både och redan från början. Jag är en sån som haft mycket mjölk och lätt för att “få fram” mjölken både när jag ammat och när jag pumpat. Det hade jag aldrig kunnat tro innan jag blev mamma. Hursomhelst så är det tufft i början med amningen ändå, eftersom det helt enkelt gör ont…

    Men båda våra tjejer har tagit såväl bröstet som flaskan från start, men med ettan blev vi rådda av BVC att sluta med mjölkersättningen (som vi gav ca 1 gg/dag) för att det var bättre att helamma. Resultatet av detta blev ju som man kan föreställa sig – ungen vägrade flaskan senare när vi ville börja med välling och liknande.

    Så, mitt tips – utifrån min lilla erfarenhet – är att parallellköra med både flaska och bröst. Det är svårt att gissa från början vad man kommer tycka om att amma, men alltid bra med options. Och strunta i vad BVC och såna säger, för de är väldigt FÖR amning… Detta sagt från en mamma som ammat sina barn i 9 resp. 6 månader med viss framgång. Jag tror dessutom att om man börjar med flaska i början så blir bebisen lite mätt innan mjölken kommer och då blir det mindre stressigt att “få till” amningen till sin hungriga avkomma.

    Oavsett vad du sedan tycker om amningen så önskar jag dig lycka till med bebisen. Förstår att tålamodet börjar ta slut nu…

  102. Ja, alltså – det går ju bra på väldigt många olika sätt faktiskt… När min mamma väntade mig (på 1950-talet så det är ett tag sen) så både rökte hon och drack alkohol (OK, inte i några enorma mängder men precis lika mycket som före och efter graviditeten) och åt precis vad som helst, för det gjorde man ju då. Hon har själv berättat om hur hon låg i soffan och rökte när fostret (jag) sparkade så kraftigt att askkoppen hon hade placerat på gravidmagen for i golvet. Jag föddes fullt frisk och normalstor. När jag var några veckor gammal så slank jag ur händerna på henne när hon badade mig i diskhon (liten omodern lägenhet utan riktigt badrum) och dunsade ner på huvudet. Överlevde det och fortsatte att vara frisk och pigg. När jag var två år och hon väntade min lillebror så var jag så himla aktiv och jobbig för min höggravida mamma att doktorn skrev ut Valium. Till mig då alltså. Så vitt jag vet gick jag på Valium i ett halvår ungefär. Inget av det här skulle jag ju rekommendera någon blivande förälder. Men jag har faktiskt blivit tämligen klipsk, frisk och normal ändå. (Jo, faktiskt!) Så gör det som passar er så länge det verkar någorlunda rimligt!

  103. Jag valde att inte prata om hur jag skulle mata mitt barn, inte mer än med de allra närmsta och med min barnmorska. Jag hade förvisso tänkt prova att amma men visste att det sannolikt inte skulle gå, och det gjorde det inte heller. Vår dotter har fått flaska sedan hon var två dygn gammal. Ingen, verkligen ingen, har ifrågasatt detta.
    Och tack vare att vi flaskmatar kan min man ta hand om dottern precis lika bra som jag. Hon är snart 6 månader och tycker faktiskt att pappa är snäppet roligare än vad jag är. Men hon har aldrig någonsin ratat någon av oss.
    Och ännu en himla bra sak med att vi flaskmatar är att min svärmor har kunnat rycka in när det varit tufft. Vi hade en kolikperiod när dottern var 5-8 veckor och då tog svärmor dottern ett par nätter så att jag och min man fick sova <3
    För övrigt hade vi alltså en kolikbebis men vi har ändå varit ute och farit och hittat på saker! Vi har åkt bil, t-bana och tåg, med sällskap eller solo. Hälsat på kompisar och släkt. Bärsjalen användes flitigt första månaderna, perfekt för magknipsbebis som mår bra av att sitta upp och av att magen hålls varm, och så var det ju himla mysigt dessutom.

  104. Hej!

    Såå bra inlägg. Försöker stänga av öronen när de där “vänta du bara” kommentarerna kommer. De är så onödiga och fullständigt orelevanta till ens egen graviditet. (är i v.23) För allas graviditeter är olika och visst är det fantastiskt lika så som att alla barn är olika och den som vet bäst är dennes mamma. Förstår inte dessa människor som måste hävda sig och ge uttryck vad som inte blev som de vela i sin graviditet/förlossning/visioner. Det är som om jag inte ska få vara glad och längta till de bilder jag har drömt om för just vår familj utan de ska spräcka varje lyckobubbla jag berättar om.

    Man vet bäst själv och det man inte vet får man lära sig 🙂

    Kram och massa pepp till dig!

  105. Jag upplevde samma sak när jag var gravid med första barnet. Alla skulle berätta hur jobbigt det skulle bli, hur trött jag skulle vara, att förhållandet skulle ta stryk. Det fortsatte även när barnet var fött tyvärr, alltid skulle nästa period bli värre och värre. Alltid detta “vänta du bara tills…”. Jag förstår inte varför man som erfaren förälder tar upp de sakerna. Klart det finns jobbiga saker med att få barn, men varför fokusera på dem? Det är väl ingen som säger till Charlotte Kalla att “ojojoj det kommer vara så jobbigt att åka det där loppet, du kommer få så ont, du måste träna och herregud det är inte alla som klarar det”. Nej, då säger man HEJA, LYCKA TILL, DU KLARAR DET!

    Det är ni föräldrar som bestämmer över amning, samsovning osv. Ingen annan. Och det kommer självklart att gå hur jädra bra som helst!

  106. Hej Emma!
    Jag känner dig inte men har följt din underbara blog ungefär lika länge som Cirkus Sundh gympat runt i din mage :-). Jag känner sa väl igen din situation, alla i omgivningen vill veta vad du tänker men passa dig om svaret inte är vad de förväntat sig.
    Jag har 2 tjejer (8 och 5 ar gamla) och bada tva var “överraskningar”, vi ville inte veta kön pa barnen. VARFÖR INTE??
    I första graviditeten var jag dum nog att svara ärligt pa fragan:” om du kunde välja kön, vad skulle du vilja ha?” Jättedumt att svara pa den fragan sa det gar vi inte in pa närmare…
    Amningen funkade iofs för mig bada gangerna men jag var helt inställd pa att flaska var lika ok om det inte skulle funka. Da fick jag höra att med den inställningen skulle det ju inte ga med amningen och för allt i världen MASTE man försöka hur länge som helst. Nej, det maste man inte, mar inte jag bra mar mitt barn inte heller bra.
    Störst “kritik” har jag dock fatt för att bada min barn förlöstes med kejsarsnitt. Det är nämligen ett misslyckande som kvinna och det första och största felet du kan bega som mamma. Att jag inte far nagra värkar (över huvudtaget) och att det första var ett akutsnitt (jag sattes jag igang v42+1, nagot som lilla fröken inte alls gillade) och det andra ett mer eller mindre planerat snitt p.g.a. liknande situation (i v41+3) som det första spelar ingen roll. Jag själv madde och mar hur bra som helst med situationen, dessutom hade jag inget val med 1:an… Men nej, jag far hela tiden höra att jag nekats en unik upplevelse. Kanske det, men jag var faktiskt vid medvetande hela tiden och fick en för mig unik förlossning.
    Nu hoppas jag att du / ni fatt er unika upplevelse – hur den var eller blir. Försök strunta i alla som “vet bättre” och lyssna pa ditt sund(h)a förnuft. Kanske, kanske haller du redan Cirkus i dina armar och kanske, kanske föddes Cirkus igar – en synnerligen bra dag för den 16. mars för 8 ar sen föddes min äldsta dotter :-). Lycka till!!!

  107. Jag kommer ibland på mig själv att tycka att det är märkligt att välja bort amning, men jag skulle ALDRIG säga det till någon. För i nästa sekund tänker jag att det är ju lätt för mig att tycka som hade mjölk som rann till utan problem och en bebis som snabbt fattade det här med att amma. Jag tror att våra egna personliga upplevelser av allt som har med att bli förälder att göra präglar oss så djupt att de på något vis sätter en norm för oss själva som ibland kan vara svår att bortse från. Även om de flesta, som tur är, tänker ett steg längre och såklart fattar att alla är olika, och att alla hittar det sätt som funkar bäst för dem. Stor kram och grattis till lillhen!

  108. Alltså det här var det finaste och ärligaste jag läst på länge. Började nästan gråta av ditt inlägg. Känner igen mig så himla mycket. När jag väntade tvillingar så var den vanligaste kommentaren “oj då blir det fullt upp”. När de hade fötts var den vanligaste kommentaren “oj det måste vara jättejobbigt” och fortfarande är den vanligaste responsen “du måste ha fullt upp” och inte med en positiv klang. Främmande människor kom fram på stan och bara var tvungna att berätta för mig hur jobbigt allt måste vara. En gång kom en tant fram till mig och min man och bara utbrast “oj vad jobbigt” varpå min man svarade “nej det är fantastiskt” varpå hon ilsket utbrast “kanske för dig som inte ammar”. Vad visste hon om vår situation, att vi delat nätterna från dag ett, att de fått ersättning från dag ett att vi delade på föräldraskapet. Jag blev så himla ledsen varje gång att jag käckt kände mig tvungen att säga att nej det var inte alls jobbigt det var bara underbart “dubbel glädje” som jag försökte säga när alla sa att det var dubbel börda. Till slut blev det så inprintat hos mig att jag knappt vågade erkänna för mig själv att det ju faktiskt var jobbigt ibland även om vi hade de lugnaste två små krabaterna. Sen det där med amningen var också galet. Många hade överseende med att jag “bara” delammade eftersom jag ändå hade två men på bb var det sista de sa innan vi åkte hem att när vi kom hem kunde vi ju skippa ersättningen… Jag hade gått under utan ersättning. Så här nästan fyra år senare lyssnade jag på Agnes Wold om just amning och alla myter kring det; önskade innerligt att jag hört det när jag var mitt i allt det så det kan jag verkligen rekommendera: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/414728?programid=2071. Så det är konstigt med det här vad man vill trycka på gravida och nyblivna föräldrar. Jag försöker tänka på det när kompisar blir gravida och samtidigt vara ärlig med att man inte behöver känna sig hundra procent salig hela tiden över att vara gravid eller nybliven förälder, för är det något jag själv inte tyckte om var alla kommentarer på fb när jag kom från bb och kommentarerna “passa på och njut”. Jag kunde inte riktigt njuta då och att någon tryckte på mig att jag bara måste njuta var lika jobbigt det. Så förlåt för långt inlägg, det jag egentligen bara ville säga var tack för ett så himla fint och ärligt inlägg. Och ha kvar alla dina underbara och härliga visioner och drömmar. Jag var ute på Malmöfestivalen (själv) när mina småttingar var några veckor, vi var på ett bröllop när de var 5 veckor och ett annat när de var 2 månader. Som du säger det funkar olika för alla och man gör det man själv mår bäst av och då är jag övertygad om att också barnet mår bra. Du kommer säkert få en massa kommentarer att du kombinerar jobb med att vara hemma och det är inte lätt att inte ta åt sig. Men jag tycker det låter helt fantastiskt att ni kan få göra så; att få ha både bebismys och samtidigt jobba med det man älskar. Så kör er grej och gör det som passar er! (och bebisar mår utmärkt av flaskmat och får inga problem med anknytning). För oss har det varit fantastiskt att kunna dela på allt från första stund och då vet vi också båda precis vad våra bebisar behövde och vi kunde alltid tillgodose deras behov båda två. kram till dig!

  109. Jag tror en del av problemet med många “goda råd” är att de som ger dem endast har erfarenhet från sig själva sina egna graviditeter och sina egna barn. Vi är alla så olika, så många av de goda råden i all välmening kan du kasta innan du ens hört dem, för de kommer inte passa in på dig, din man och ert barn. Det glöms bort att vi alla är olka individer. Det är bättre att fråga efter råd och ge råd om de faktiskt önskas. Dock tycker jag det är en sak att berätta för någon hur en själv har upplevt något och att säga det i form av att ge råd och “döda” visioner. Många vill dela med sig av vad som fungerade för dem helt enkelt.

    Det finns så många olika åsikter om amning och flaskmatning som du kommer få höra framöver, nästan så du blir gråhårig av det. Så var det för mig/oss i alla fall. Du känner vad som är bäst för er. Såklart du ska ha visioner även om det. För oss blev det amning, pumpa var ett helvete och ganska dumt att kämpa med när amningen fungerade. Dock behövde jag sluta amma för att kunna börja ta mediciner igen, men det gick inte för vårt barn vägrade flaskan, länge. Jag upplevde det dock som en frihet att amma, vi kunde vara spontana, behövde inte planera något och hade alltid tillräckligt med mat med oss utan att behöva packa en väska med mat. Det som är tråkigt är dock alla som ifrågasätter och har åsikter till höger och vänster både om amning och flaskmatning.

  110. Vad fantastiskt bra skrivet av dig!

    Varje kvinna har rätt att själv bestämma. Sen kan tyckarna få sitta och dividera vad som är bäst och sämst bäst dom vill. Det är din kropp och ditt/ert barn. Och därmed basta! Jag hade tex själv hellre valt bort att amma än att inte kunna amma. Ni anar inte hur avundsjuk jag är på “alla andra” som mjölken uppenbarligen bara sprutar ur. Vi försökte och försökte och försökte men det kom aldrig tillräckligt mycket. Att då få höra från alla håll att “slappna av och tänk positiva tankar och djupandas, så löser det sig. Alla kan amma. ” hjälper inte direkt. (Alldeles för mkt humbug när det gäller kvinnlig medicin. Hade detta varit ett manligt problem hade det funnits ett piller för länge sen.)

    Stort grattis till alla er som kan amma, men jag är faktiskt inte mindre bra mamma för att jag inte kan. Även om jag fortfarande mår dåligt över det ibland. Men vår underbara son växer och frodas och rundade just sex månader. Så något måste vi ju göra rätt. Och att min sambo genom flaskmatningen kan vara lika delaktig som jag, det gör honom till en väldigt lycklig pappa. Och det, det är jag faktiskt stolt över!

  111. Jag fick inte så många sådana kommentarer under graviditeten. Tror att det kanske kan handla om att folk i all välmening vill påpeka att det kan vara väldigt påfrestande med liten bebis och det i “förebyggande syfte”. Jag kan nog snarare tycka att det är mera tabu att yttra något negativt om småbarnslivet det ska bara vara rosa rosor och moln och gulligull:-) yttrar man sig om något annat så är man en dålig mamma typ. Självklart har man mandat som gravid men samtidigt vet man inte ännu hur livet med barn är i verkligheten och många gravida har väldigt romantiska föreställningar om bebislivet. Jag tenderar nog att hålla tyst då, vill jag ventilera något pratar jag med mina väninnor som har barn och lever småbarnslivet. Jag tror inte att en gravid kvinna inte kan komma med bra råd men hon har ju ingen egen erfarenhet än. Min upplevelse är att livet blir rikare med barn och mer av allt. Mer kärlek, mer oro, mer kaos.. Det är en stor omställning som alla upplever och hanterar olika. Min son är snart 2 år och har nu lite distans till hela bebislivet. Tycker att det riktigt utmanande har varit när båda börjat jobba igen och lilleman börjat på förskolan och hela den vardagen att pussla ihop det hela. Vissa stunder är det långt ifrån de där rosa molnen och mera trött, sliten småbarnsmorsa. Det tycker jag är skönt att få säga högt ibland och känna att det är okej man behöver inte vara så perfekt hela tiden. Samtidigt skulle jag aldrig byta bort mitt liv med sonen, älskar honom på ett sätt jag inte visste existerade förut. Så vill väl mest säga att det varken är svart eller vitt det där livet:) grattis till bebisen!

  112. Bra ruttet!
    Hoppas på en utveckling bort från dessa glädjedödande attityder. Hur väl det än må menas skapar de så mycket sorg och ångest.

    Våga göra det som blir bra för er och ert barn.
    Lita på er intuition och att ingen känner till er situation och ert barn bättre än ni själva.

    Och så ett stort grattis till urfina Majken! Vilket powerbrud namn hon fått!

Kommentera

Stäng meny