Min förlossningsberättelse

IMG_5303IMG_5310För fyra veckor sedan tog jag de här bilderna.
Höggravid upp till tänderna i det enda sjok som jag kom i. Några timmar senare kom lilla Bodil till världen.
Var så goda, min förlossningsberättelse.

Optimist som jag är trodde jag att bebis nummer två skulle komma tidigare än beräknat, särskilt med tanke på att jag haft så mycket sammandragningar och antydan till förlossningsstart.
Men tji fick jag.
Åtta dagar över tiden var det tydligen dags.

De första värkarna kommer på natten mellan torsdag och fredag. Det är inga starka värkar, tvärtom, jag tar en värk, somnar om och vaknar av en värk igen. På morgonen berättar jag för John att det eventuellt är något i faggorna.
Givetvis avstannar värkarna och jag tror att jag har inbillat mig hela prylen. Fredagen lunkar på, värkarna lyser med sin frånvaro och det känns som att hela förlossningen hade ställts in. Gone fishing liksom.
Men på fredag kväll, vid 17-18-snåret börjar de molande värkarna komma tillbaka.
Eftersom jag hade sådana här värkar i två dygn innan Majken kom (och var öppen ynka en centimeter när jag kom in till BB) ställde jag in mig på just detta. Långdragna fjösvärkar som gjorde varken från eller till.

John lägger Majken medan jag traskar runt och påtar i trädgården med TENS-apparaten hängande runt halsen. Ger min mamma (som vi importerat från fastlandet för att barnvakta Majken om/när det blev BB-besök) en snabbgenomgång av Majken-manualen, i fall att. Tar en värk här och där, men det är verkligen inga jobbiga värkar. Fjösvärkar.
Däremot kommer värkarna tätt (precis som med Majken). När jag har haft två minuter mellan fjösvärkarna i en halvtimme så säger jag åt John att ändå ringa förlossningen och fråga om råd. De råder oss att börja packa ihop och komma in.

I lugn takt börjar vi packa bilen med BB-väska, babysitter och mat för en veckas vistelse typ. I förvirringen snor jag även med en ljuv sommarklänning och solglasögon.
Eh? Kunde lika gärna varit packningen för en semestertripp till Mystique. Och jag skulle drista mig till att säga att föda barn och semester är gaaanska så vitt skilda upplevelser. Enda likheten är väl att ungefär allt går ut på att slappna av.

Vid 22-snåret puttrar vi in mot Visby i solnedgången, som Lucky Luke på sin Jolly Jumper. I det lugna puttret tar jag bilder på vajande kvällsfält och väl i Visby stannar vi till vid en kiosk och köper apelsindricka. Tar en värk här och där. Helt plötsligt är inte värkarna så täta längre. Kanske ändå var inbillning, tänker jag, och skäms för att jag har slagit på stora trumman, ringt förlossningen och TENS:at runt halva trädgården i något som kanske var lite gaser.
Ett jädrans maskineri för lite hittepå-mjäk liksom. Denna pinsamma känsla håller i sig in på parkeringen till Visby lasarett, så jag vill bestämt inte att vi ska ta med någon packning in. En liten väska räcker. Jag tror nämligen att jag knappt skulle vara öppen och vara tvungen att puttra hem igen.
John tar väskan medan jag går ner mot vattnet (lasarettet ligger vackert, precis vid havet), köper mig lite ångesttid (en liten värk kan jag väl åtminståne stånka fram. Nej.) och tar jag en bild på solnedgången.
Plingar därefter motvilligt på klockan till förlossningen, blir ledd in i ett rum och undersökt av en barnmorska som inte kan känna hur öppen jag var. Fail. Det gör däremot jädrans ont att bli undersökt och jag mumlar något om att “och där ska det ut ett BARN!?”).
Barnmorska nummer ett försvinner och en ny barnmorska gör entré. Malin. VÄRLDENS BÄSTA barnmorska. Helt klart.
Hon undersöker mig (gör inte alls lika ont) och jag är öppen 6 centimeter. Jag tror de ljuger, grinar lite av glädje att fjösvärkarna gjort underverk och pustar ut att det hela inte var hitte-på.
Eftersom jag satt i duschen större delen av Majkens förlossningen (och älskade det) tappar Malin och John upp ett bad åt mig, samtidigt som Malin förvarnar mig om att det kan gå fort andra gången en föder.
“Mohahaha”, skrockar jag, med min långdragna Majken-förlossning i åtanke.

Sjunker ner i badet, tar en bild med mobilen som jag skickar till några kompisar som undrar hur det går och när jag lägger från mig mobilen händer något. Vattnet går. Som en badbomb!
Tjoff, så var förlossningen igång. Och värkarna. Fjösvärkarna är lååång gååån.

Ringer på klockan, Malin kommer in och så baxar jag mig till sängen och THE ÅL MAJTI LUSTGAS. Älskar lustgas.
En undersköterska kommer till undsättning. Lustgasar mig genom värkarna och snabbare än jag trott kommer de. Krystvärkarna. Jag ropar “jag vill krysta” och något om epidural. Det senare ignorerades vänligt men bestämt med ett “barnet är ju här snart”.
Jag tror att de ljuger för att hålla mitt humör uppe, men inser också det är krystvärkar jag känner och drömmen om epiduralen är som en såpbubbla som spricker. Poff!

När det är dags att krysta så vill de ta min lustgas. Det får de icke. Håller i masken som att det var en förlängning av min högra arm och någon hotar med att hugga av den. Hör lågmälda röster som säger något i stil med “sänk lustgasen istället då”, men jag protesterar inte. Så länge jag får ha min lustgasmask är jag nöjd.
För att krysta ut bebisen har jag dragkamp med undersköterskan, med hjälp av en handduk.
Som jag krystar. Och skriker. Och protesterar “JAG VILL INTE”. Mellan värkarna säger jag något om att “åka hem och skaffa katt istället”. Men det hör inte bebisen.
Efter sisådär 20-30 minuters kryst (två timmar efter vi kommit in på BB) är lilla skrutten ute. 00:59 på lördagen. Med jämn frisyr och ett tydligt skrik. Pöh!

Efter förlossningen tar John bebisen, medan jag rullas upp på operation. Min bristning från förra förlossningen har gått upp. Inte lika djupt, men ändock tillräckligt joxigt för operation.  Möts av ett trevligt gäng uppe på operation och sedan flyter tiden i väg i ryggmärgsbedövningar och gotländskt sorl. Efter operationen rullas jag till uppvaket där två underhållande, skojfriska herrar väntar på mig. Där ska jag ligga tills jag kan röra på tårna. Och där ligger jag. Känner efter varenda sekund eftersom jag längtar så oerhört efter min nya unge. Så fort jag kan vifta på en tå ringer jag i klockan och vill visa upp min nya tåviftar-skill. Herrarna är imponerade och ringer ner till BB. John och Bodil kommer upp, kikar till mig och sedan rullas jag ner till vårt rum.
Klockan är då närmare morgon.
Vi kokongar i ett par timmar i vårt rum, Bodil ammar HELA tiden och sedan frågar vi när vi ska få åka hem till vår lilla Majken. Tyvärr hör läkaren ett blåsljud i hjärtat på Bodil så de vill att vi ska vara kvar över natten för observation. Nemas problemas. Men. Eftersom BB är proppfullt får inte John stanna. Istället ska hans plats ges till en annan barnaföderska. Rimligt liksom. Särskilt med tanke på förlossningsplatskrisen i det här landet.

Fram tills denna punkt är förlossningen och eftervården FINEMANG. Hur bra som helst!
Men när John åker är det som om något brister i mig. Till en början känner jag mig som starkast i världen. Men snart avstannar adrenalinet. Mina otränade bröstvårtor börjar blöda, det är meckligt att ta sig upp och ner ur sängen utan hjälp och allt känns ofantligt … stort. Alldeles för stort.
Nyopererad, omtumlad, hormonstinn och med ett nytt, litet liv så hade jag behövt John vid min sida.
I samma veva rullas en annan nyförlöst kvinna (en omföderska) in i mitt rum. En temporär vägg sätts upp mellan oss främlingar och i den tjocka förlossningsdimman sjunker mörkret. I en vanlig värld hade jag språkat med den andra omföderskan, men jag är inte mig själv. Jag är fragil och känner mig hudlös.
Natten kommer och kvalar in på topp tre värsta i mitt liv. Jag blöder från höger till vänster, amningen ger upp och min älskade lilla unge skriker HELA natten. H E L A natten.
Jag försöker slappna av (för att få amningen att funka), samtidigt som det ligger en annan nyförlöst mamma två meter intill och försöker sova. Stressen och ensamheten.
Snart gråter jag och bebisen i kapp. Skillnaden mellan våra gråt är att jag försöker kväva mitt. Jag och Bodil gråter oss genom korridorer (försöker att inte störa den andra mamman, så jag vaggar i korridorerna) och ringer på hjälp omvartannat. Snälla, hjälpsamma sköterskor försöker hjälpa till med amningen på olika sätt, men det går föga.
Vid fyra-snåret ber jag om att få ge ersättning. Låta bröstvårtorna vila. Och sinnet. Och omföderskan i samma rum.
En sköterska (samma som gjorde den första ajaj-undersöningen) hjälper mig att mata Bodil medan hen upprepar (i all välmening) “du är ingen dålig mamma”, men det enda jag hör är att jag är en dålig mamma. Hon försöker peppa mig, men allt blir liksom lite … fel “alla kan amma, det handlar bara om tålamod och vilja”. Just där och då, när allt en har är vilja, men tydligen inte tillräckligt, så är en inte så tuff.
Längtar så förfärligt mycket efter John och försöker tänka på alla de GENERATIONER nyförlösta som fått klara sig själva. Men det hjälper ju föga. Känner mig bara ännu sämre som inte klarar av situationen, utan bara gråter. Jag, som annars kan skärpa till mig, ta mig samman och ta kontroll, kan liksom inte hejda tårarna, tankarna och … hormonerna.

Morgonen kommer, och John med den. Som jag grinar när han kommer in genom dörren. Tyst så inte den andra omföderskan ska höra. Vill på något konstigt vänster inte att hon, den andra mamman (som jag delar rum med) som jag knappt sett och som jag aldrig kommer träffa igen, ska tycka att jag är svag och pjåskig. Jag har ingen aning om var de kravfulla tankarna kom ifrån, men där var de i alla fall.
“Ta mig härifrån” säger jag till John. Efter ännu ett läkarbesök, där blåsljuden är borta, får vi lämna lasarettet.
Innan vi puttrar i väg med bilen och bebisen så träffar vi ännu en fantastisk barnmorska, hen tittar på mig och förstår alla tankar, krav och hormonstinna förmaningar från den dömande übermamman inom mig. En sådan där barnmorska som ger en känsla av creme fraise efter sig. Allt blir liksom … mjukt. Och gott.

Visby lasarett och förlossningen var helt fantastiskt på alla sätt och vis. En särskild tumme upp för vår barnmorska Malin <3.
Som du säkert förstår var det inte en helt optimal natt. Dels för att hormonerna rusade, men också i allt det nya att få ett nytt barn. Där skulle jag behövt John vid min sida.
Men alternativet, att en annan föderska inte skulle få plats, är ju inte ens att tänka på. Eftersom det råder förlossningsplatsbrist i hela landet, så kan jag bara slå ett slag för fler förlossingsplatser så att man kan ha ett eget rum att spendera de där första fragila timmarna på. När man inte vet vad som är upp och ner och kanske behöver hjälp att ställa in kompassen. Gråta en skvätt eller två. Gå runt med stora megabindor i nättrosor, lufta tuttar i öppen landstinget-skjorta, småfisa och strunta i att klä på sig när man ska på toaletten.
Att föda barn är ju liksom inte som att operera blindtarmen. Det är ett helt nytt liv (för alla inblandade) som skapas. Inpackat i så mycket känslor, hormoner och tankar. Så inget ont om Visby lasarett, däremot en hel del funderingar kring känslan av att vara en packad makrill i en alldeles för liten plåtask.

 

Loading Likes...

Detta inlägg har 32 kommentarer

  1. Hejhej! Alltså, jag är inte gravid och har aldrig fött barn, men tycker ändå det är jätteintressant att läsa detta. Och du skriver så ärligt, välformulerat och smart som vanligt. Tack för att du delar med dig av både fint och jobbigt! Kram och grattis till dig som fått Bodil och till Bodil som fått dig! (tycker för övrigt att Bodil och Majken-namnen passar så himla fint ihop.. 🙂

  2. <3 tack för att du delar med dig. Så ledsen över del två av din upplevelse. Att vi 2016 i rika Sverige inte kan bli garanterade att vår partner kan få stanna kvar begriper jag inte. Önskar så att södra BB fanns kvar till min nästa födelsel i januari.

    Härligt att det gick snabbare denna gång! Och grattis till Bodil!

  3. Först och främst – stooort grattis återigen till det lilla miraklet! Blir så blödig av din förlossningshistoria, tack för att du delade med dig av den! 🙂

    Och om sista delen – jag är ledsen att du fick uppleva det men är samtidigt så glad att det inte bara var jag! Jag födde i Malmö, och likt dig så fick jag stanna ensam med Astrid i ett rum tillsammans med en främling – utan Sebastian. Aldrig haft barn innan. Utsliten, svag, kan knappt röra mig och med ett barn som skriker sig genom natten. Amning fungerar inte, och barnmorskor försöker tvinga in en amningsnapp i hennes mun. Jag fick stanna tre nätter men ville åka hem långt tidigare. Sista natten fick jag nog, sa att nu MÅSTE jag hem. Det som skulle vara fina första dagar ihop, det blev så ångestfyllt. Det är så sjukt att det får vara så.

    Stor kram till er, hoppas att du känner att du fått hämta dig <3

    1. OBS! Menar såklart att det på något sätt är skönt att det inte bara var jag i den upplevelsen som mådde dåligt och kände mig som en dålig mamma – menade såklart inte att det var skönt att du var med om det (lite felformulerat men hoppas du förstår hur jag menar 🙂 )

  4. Grattis till Bodil först och främst! Du är så himla bra! Tråkigt att höra att du blev utan John.. Men fanns det inte ens plats för en stol bredvid sängen? Eller får man inte ha det? Om kvinnor förväntas klara av att klämma ut en hel människa ur våra kroppar utan att gnälla kan väl män/kvinnor (partners) spendera några timmar på en stol/i fotändan av sängen utan någon vidare sömn..? Hoppas du mår bra nu och att du får en fortsatt fin sommar!

    1. Bara ett förtydligande! Insåg nu att min kommentar kan missuppfattas! Menar INTE att partners skulle gnälla över att få sitta på en stol bredvid sin nyförlösta älskling, utan jag förstår inte varför det inte är ok för förlossningsavdelningen att det sitter nån intill sängen.. Man sover väl ändå inte särskilt mycket tänker jag så nån säng är väl inte nödvändig liksom.. Hur går resonemanget..?
      <3

  5. Tack Emma för din berättelse! Du sätter verkligen fingret på den skörhet jag själv upplevde som nyförlöst (och som många verkar göra), och jag förstår verkligen att du ville ha John hos dig. Sen blir jag förbannad på barnmorskans “alla kan amma”-kommentar för det är inte hela sanningen. Allas (med undantag för dem som gjort vissa operationer) bröst kan producera mjölk, men det betyder inte att alla kan amma, för amningen påverkas av en mängd andra faktorer än enbart mjölkproduktionen. Felaktiga och skuldbeläggande ord som bara skapar stress!

  6. Förlossningen låter ju jätte härlig. Även om jag är medveten om hur jävla ont de gör. Men sen…. förstår att du var väldigt ledsen och kände dig ensam och dålig. Nu är du ju absolut inte de och de vet du ju. Men helt ensam, nyförlöst med ett litet barn man inte känner. Vem skulle inte känna sig så då?
    När min son föddes fick hans pappa stanna men blev dålig och sov tungt hela natten. Min son höll inte värmen utan fick ligga i värmesäng i ett annat rum. Och där låg jag. Nybliven mamma utan barn och med en sambo och sov djupt. Stirrade i taket i många timmar och funderade på vad det var som hade hänt. Vi stannade i fem dagar och det höll på att göra mig galen.

  7. Ååh grattis ! vad roligt att läsa din berättelse, grät en skvätt på slutet bara. Vad tråkigt att ni fick spendera första natten sådär och att ni inte är ensamma om det..

  8. Fina Emma! Grattis till er och så himla bra jobbat! Tack för att du delar med dig av detta. Sitter och väntar otåligt på att en första bebis ska komma och landa och tycker det är så trösterikt just nu att läsa om andras förlossningsupplevelser. Så fint att förlossningen blev en bra upplevelse och förjäkligt att första natten behövde bli en pärs. Håller med om att det borde vara självklart att det ska finnas plats för ens partner att få stanna och önskar att det inte behövde ställas mot behovet av att hitta platser till nya födande kvinnor. Jag hoppas innerligt på att vi får plats på ett sjukhus där sambon får stanna när det nu blir dags. Tack för en mycket fin blogg och stor kram till dig!

  9. Åh vilken fin berättelse och tack för att du delar med dig!! Så ledsen för att avslutningen inte blev bra för dig dock!! Vill ge dig en stor varm kram!! Själv var jag mycket tryggare med barn nr 2 och kände mig stark att detta klarar jag denna gången jmfrt med första gången när jag hade maken där men allt var så nytt och ovant. Då ringde jag hela tiden på klockan och bara ville att de skulle få henne att sluta skrika eftersom jag inte klarade det. Att bebisar skriker utan att det är någon fara på taket hade jag inte förstått…Tredje gången så låg jag kvar 4 dagar pga observation då jag haft GBS i urinen och då tyckte jag att det var så lyxigt att jag aldrig ville åka hem (vilket jag då hade otroligt dåligt samvete för inför mina äldre barn..): jag hade mat serverat flera gånger om dagen, ingen disk och bara ett barn att fokusera på 😀 När mannen och barnen kom och hälsade på så ville jag nästan de skulle åka efter ett tag ¨så jag fick sova och amma 😀
    Hoppas du inte blivit avskräckt inför en 3:a pga detta dygn som du upplevde 🙂 KRAMAR

  10. Det är så himla bra att du tar upp problemen ned förlossningsvården. Jag bor i Malmö men önskade att åka till Lund och föda mitt första barn, för i Malmö blir du hemskickad alt skickad (dvs du får ordna transport själv) till Lunds patienthotell, ca 6 timmar efter födseln! Dagen D var det givetvis fullt i Lund så jag fick föda i Malmö ändå. Nu blödde jag lite mer än normalt under förlossningen så jag fick stanna 2 nätter, utan min man. Han fick vara på avdelningen under dagen, men inte på natten. Det är ju på natten man behöver hjälp! Man är nyförlöst, har ont, blöder och tusen tankar och hormoner far runt i kroppen och bebisen skriker och man är helt ensam… Hela min förlossningsupplevelse var ganska traumatisk då det startade helt utan förvarning och gick ganska fort. Det gjorde så mycket mer ont än jag kunde föreställa mig och min barnmorska (som jag inte alls klickade med) hade knappt tid att vara inne hos mig. Jag var så himla rädd och jag tror att allt hade varit helt annorlunda om barnmorskan haft mer tid för mig/oss :-/

    1. O stort grattis till er och välkommen till världen lilla Bodil! 🙂

  11. Stort grattis till fina, fina Bodil! Det är också en speciell lycka att få se ens barn bli syskon.

    Och fy för ett samhälle som svältföder förlossningsvården och gör sköra stunder ännu skörare för kvinnor över hela landet. Kram.

  12. Del två var min bb-vistelse. Två nätter utan sambo. Två nätter med en närhetskrävande och hungrig nyföding. Så stort, så nytt, så hormonstinnt och så ensamt. Ville bara åka hem och lära mig amma ifred, för någon direkt hjälp fick jag inte. Hoppas att vi får ett eget rum när nr 2 tittar ut.
    Älskar namnet ni valt!

  13. Grattis till bebis och tack för din fina berättelse. Vilka krigare vi mammor är. Blir tårögd och tänker på min egen förlossning som hade båda ljusa och mörka stunder precis som din.

  14. Huis, vad tråkigt att en så bra förlossning inte kan få lika bra eftervård. Läser det här och gråter en skvätt över att det ska behöva vara såhär + igenkänning från min egen förlossning.
    Fick också dela run -> min partner fick åka hem. Och trots att allt gått så bra och kändes fint var det läskigt att bli lämnad själv med den där älskade bebisen som inte ville sova. Att inte bara ha sin bästa person där som kunde byta av med att vagga, bära eller hålla. Och även klappa lite på nyblivna mamman med tusen hormoner och utan så mycket sömn i kroppen.
    Är så sjukt att det ska behöva vara såhär, att inte födandet av barn (vägen till nya små liv, hallå!) prioriteras högre, utan istället drabbas av så mycket nedskärningar. Uttjatat faktum, men är så säker på att det aldrig skulle se ut såhär om män födde barn.

  15. Blev mycket berörd! Så ärlig, sorgligt, humoristiskt och fint skrivet! Grattis!

  16. Tack för att du delade med dig! Alltid spännande att ta del av andras upplevelser. Särskilt nu när jag själv är gravid och snart själv ska behöva genomgå en förlossning. Väldigt förväntansfull! http://www.nouw.com/hellofebruary

  17. Tack för att du delar med dig. Så intressant att läsa. Grattis till Bodil och hoppas att ni har mycket tid tillsammans hela familjen nu!

  18. Hade trott att du hade en bra upplevelse av förlossningen och första tiden på BB så att läsa detta gjorde ont i hjärtat. Fick andra barnet någon vecka efter du fick Majken och Umeå BB hade infört hösten innan pga platsbrist att den andre föräldern inte fick stanna över natten och då var jag glad att det var andra barnet och inte mitt första. Jag skulle ha haft det svårt om min man inte hade fått sova över den första natten med första barnet. Blir så arg på hur det ser ut i dagens sjukvård. Fantastisk personal som kämpar hela tiden och som inte får det enorma tacket i deras lön för att de gör. Hoppas du mår bättre och att har fått hämta dig från denna upplevelse/erfarenhet / händelse
    Kram

  19. Hej!
    Jag har följt din fin-fina blogg ett tag. Tack för att du delar med dig att ditt liv och alla fantastiska bilder! Det inspirerar verkligen i min vardag 🙂
    Sedan har jag en lite konstig fråga; Jag väntar vårt tredje barn och vi vet att det är en kille. Våra tjejer heter Agnes och Elsa, men nu har vi svårt att komma på pojknamn 😉
    Vi har Ivar, Henning och John som förslag… Nu till min lite udda fråga: Hur tycker din man det är att heta John? Vi känner ingen John och jag är lite nyfiken. Hoppas att det är okej att fråga.
    Hälsningar Emma

    1. Hej Emma och ledsen för sent svar. Men nu har jag intervjuat John. Så här svarar han: “Det är kul att heta John och bra att det funkar internationellt. Det är ju ingen tvekan om vad jag heter när jag presenterar mig om en säger så”.
      Jag tycker absolut att ni ska överväga namnet John! Det är så ovanligt, men ändå inte. Perfekt kombo!
      Stort lycka till med lill-John, lill-Henning eller lill-Ivar!
      Kramar

  20. Åh jag ömmar för dig under den natten. Jag gick på aurorasamtal inför min andra förlossning, barnmorskan sa då åt mig att “i tanken gå tillbaka och trösta, klappa mig på axeln och säga att det kommer bli bra”. Låter kanske knäppt, men det hjälpte faktiskt mig att bearbeta känslorna.

    Kul att läsa din berättelse iaf, så häftigt att du gick runt så oberörd under stora delar av värkarbetet!

  21. Min son är två månader och minnet när han kom är så färskt för mig. Blir väldigt berörd av din berättelse, känns så ärlig och precis som tiden med bebisar är, både upp och ner. Spontant känner jag att du inte ska behöva tänka att en födande kvinna behöver din mans säng, du behövde ju honom. Ni var så generösa och lämnade Stockholms överfulla sjukhus och ändå fick ni känna på förlossningsvårdens kris. Tur att ni nu har er fantastiskt fina tjej och att ni nu alltid kan vara tillsammans. Kram från Julia

  22. Stort gratis till fina fina Bodil! Blir som så många andra ledsen över del 2 av din berättelse. Har fött två barn och har båda gångerna fått ha kvar pappan och fått eget rum. Tycker det är förjävligt att inte alla får det. Man är ju så skör. Som du skriver borde man visst få gå runt precis som man är, fisa, lufta tuttar, gråta, kissa naken med öppen dörr ut till parter och bebis. Utan att ta hänsyn till nån annan än sig själv och bebisen. Har alltid känt att jag krävt lite mycket som känner så. Så länge själva förlossningen är trygg och bra borde man inte klaga liksom. Fast jo. Eget rum till alla nyförlösta tror jag är jätteviktigt och inte alls nån lyx. Din första natt med Bodil påminner om min natt med mitt första barn. Han skrek precis hela natten. Hade inte klarat den utan min partner. Tack för att du belyser detta problem på ett välformulerat sätt.

  23. <3

  24. Återigen, grattis till bebisen Emma! Tack för att du delar med dig av din förlossning, det är så fint och spännande att läsa. Känner igen mig mycket i din BB upplevelse. När jag födde mitt än så länge enda barn förra året fick barnets pappa åka hem andra natten (bebisen föddes på kvällen så första natten försvann liksom). Jag vet att vi under graviditeten sa att om min man inte skulle få stanna kvar över natten på BB så skulle vi säga att då åker jag hem, så stannar min man med bebisen. Men när personalen på BB sa, tyvärr är det fullt på BB så pappan får åka hem och nej det går inte att stanna i en fåtölj bredvid sängen, så fanns inte modet och styrkan att säga något annat än okej. När personalen lämnat vårt rum rann tårarna tyst ner för mina kinder. Jag blev så ledsen. Dels över att det kändes så orättvist gentemot min man, pappan, för även om han inte har fött barnet så är han en minst lika viktig person för vårt barn som jag är och dels för att han var en förutsättning för mitt välmående i den stunden. Jag minns att jag inte sov den natten. Tittade på den stora klockan på väggen som gick så långsamt och kände mig minst i världen. Bebisen var hungrig och arg över att det inte kom någon mjölk och brösten värkte av allt sugande. Jag blev så stressad när mitt barn grät för jag ville ju inte störa den andra mamman och hennes lilla bebis. Jag tog hänsyn, ville inte ställa till besvär, var tacksam och tyst vilket jag inte tycker att man ska behöva göra i den situationen. BB-vistelsen blev inte alls som jag hade önskat. Jag känner mig avundsjuk på de som säger att det inte vågade åka hem från BB för att det var så tryggt att vara där. Jag kände aldrig så, jag ville bra hem.

    Min upplevelse är egentligen ingen stor grej. Däremot är det en stor grej att min berättelse inte är unik. Vi jobbar för jämställdhet i Sverige, för föräldrar ska ta lika mycket ansvar för barnen. Att skära ner på förlossningsvården på detta sätt som både du och jag beskriver är att förminska och kanske till och med eliminera den födande kvinnans partner. Att vara två som tar ansvar för barnet från första stund känns för mig som en självklarhet. Att partnern till en födande kvinna ska känns sig delaktig och involverad och inte exkluderad på BB gynnar alla och ändå är det inte så det ser ut på sjukhusen idag. En bra BB-vistelse kan vara en viktigt grundplåt för föräldrar. Att få känna sig som det team man är redan BB. Jag tror att politikerna vet lika bra som du och jag att en kvinna inte alltid är sitt starkaste jag som födande eller nyförlöst Det är inte ovanligt att kvinnan känner sig maktlös och utlämnad. Hon behöver allt stöd hon kan få av en person som står henne nära och som hon känner sig trygg med.

    Det var inte meningen att skriva något slags brandtal men jag blir så ledsen och uppgiven över att det ser ut såhär. Jag önskar så en ändring av dessa politiska prioriteringar.

  25. Åh Emma! Fina Sanna Emma!
    /en som borde sova men snubblade in här igen och känner igen allting så mkt att tårar brinner för nu idag exakt nu kom han för fyra månader sen, denna lille pojke som äntligen sover gott.
    Fasen jag känner Precis! Känner exakt hur du kände där, under natten, och då hade jag ändå tur att hinna föda på BB Sophia innan de stängde. Herregud värsta hotellet, kan inte föreställa mig att genomgå allt det ensam fast med främlingar bredvid.
    Puh är helt omtumlad av dina ord, måste försöka sova nu. Kram!

  26. Åh Emma! Vilken fin och sorglig berättelse på samma gång. Glädjetårarna kunde jag hålla tillbaka (sitter på jobbet och läser) men uppgivenhetens tårar gick inte att hålla tillbaka.

    Kände genom din text hela den emotionella smärta som kan komma över en när man är ynklig och hudlös. Hoppas att förlossningspolitiken vänder i den här landet.

    Kram och stort grattis till nya familjemedlemmen! Storasyster ser så stolt ut på alla bilder! Det är fint tycket jag!

  27. Åh så skönt att det gick bra även om det var tufft! <3 Vilken härlig blogg du har! Hittade hit nu när jag bestämt mig för att flytta till Gotland, och irrade runt och hamnade här. Och så inspirerande din blogg är! Bor du på Gotland eller är ni sommaröbor? 🙂

    1. men vad härligt! Jag skulle också vilja bo heltid på Gotland, men vi är bara sommaröbor. Plus lite på våren och hösten.
      Varma hälsningar emma

Kommentera

Stäng meny