Med hopp om skit under naglarna.

IMG_3253Det här är Majkens bästa plats vid torpet. Under äppelträdet, pillandes på lite bark.
Sakta men säkert upptäcker hon naturen. Drar i grässtrån, luktar på blommor, inspekterar päronträden, känner på hallonbuskar, följer efter sommartrötta flugor, borrar ner fingrar i jorden och vet exakt var fåglarna sitter när de sjunger som högst.

Det tog ett par dagar innan det här med trädgård innebar frihet. Denna stadsunge – som begränsat vallats runt i gröna stadsoaser, haft en förälder i härlarna vareviga sekund, appappapp:ats när bilvägen kommit för nära och hindrats att närstudera Stockholms fauna: fimpar, snus och kapsyler – har börjat släppa loss.
Nu, sakta, börjar hon få skit under naglarna.
Och jag med.
Trots att jag är uppväxt långt ute på vischan, med potatisland i ögonvrån och en djurpark i miniformat runt knuten, så har alla år i stan gjort mig oerhört … feschlig (som det heter på värmländska). Mesig med andra ord.
Särskilt gällande småkryp. Men nu borrar jag ner händerna i jorden i samma takt som Majken. Jag vill liksom visa att ingenting är farligt, vill inte föra över mina rädslor och min feschlighet.
Så jag biter ihop. Kväver små rädda utbrott och jonglerar med småkryp. Det går ganska så bra, ja, tills jag går och lägger mig på kvällen, processar allt och får en försenad räddreaktion. Men snart är jag över krönet tänker jag. Några fler veckor och jag kanske är coolaste katten i kommun. Eller?

Loading Likes...

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. Det var exakt samma för mig. Och Algot. De första veckorna grät han krokodiltårar så fort vi satte ner honom på gräset. Nu springer han fram och är en riktig Sommarunge med jord under naglarna och skrapsår på knäna. Och jag har KBT i trädgården på kvällarna och efter regn då jag går ut och försöker lära mig att inte gå amok när jag ser en mördarsnigel (min värsta skräck inför torp-köpet). Ville inte heller att Algot skall ta över min mesighet när det kommer till kryp. Det får faktiktiskt framåt! Landet har tuffat till mig.

    1. Åh, vad skönt att höra. Hoppas att jag också blir tuff snart =)

  2. Det är en sådan där sak jag tänkt på ifall jag får barn i framtiden, hur jag ska tygla min småkrypsskräck så att jag inte överför den. Jag kan inte ens sitta i gräs för att jag undrar vad för småkryp som kravlat upp på mig, sitta på filt så måste den vara ljus så att jag kan ha koll och fästingar ska vi inte ens prata om (trots att jag aldrig fått en på mig). Jag vill inte att eventuella barn ska bli likadana. 🙁

    1. Hahaha, I hear ya! Denna sommar ska gå i KBT:ns tecken tänker jag!

  3. Alltså ja, så fint när ens stadsunge får uppleva lite natur! Allan har vid ett par tillfällen nu sen semestern startade (vi har varit i Dalarna och nu hos mina föräldrar som har stor trädgård) mitt i uteleken slagit ut med armarna och utbrustit i en stor lycko-njutnings-suck. Så härligt är det att känna gräs under tårna, plocka och äta smultron och betrakta myror, humlor och fåglar!

    1. Åh, vad fint! Hoppas på stundande njutnings-suckar från Majken inom kort =)
      Kram emma

  4. Älskar ditt sätt att skriva!
    Förstår vad du menar med att inte föra över sin rädsla. Vi skaffade hus och jag kämpar med att inte låta småkrypen skrämma mig haha.
    Kul att ni blev torp och ser fram emot att få se den lilla/lille sen 😀

Kommentera

Stäng meny