Leka kontor, ett tredje barn (?) och en person som kommer bli saknad

God morgon! Innan jag biter tag i den här fredagen så tänkte jag att vi kunde kika på hur den här veckan startade.
Måndagar är inte direkt en favoritdag, men just den här måndagen lyste med briljans!
Den började med efter-frukost-stök och att den här musen som satt på tork ovanför köksbänken tittade på mig medan jag öste ner frukosttallrikar i diskon.
Här ser ni även avdelningen för bortglömda blommor.

Kutade till jobbet och snart ramlade min kompis Fatima in. Vi skulle leka kontor.
Så himla lyxigt när kompisar kommer och jobbar på mitt (än så länge) spartanska kontor. Vi lyssnar på musik, skrålar, babblar och sedan dyker vi ner i jobb en sväng. För att sedan dyka opp igen för babbel och skrål. Och så där håller vi på. 

Jag vill verkligen max-hänga med min Fatima nu, för så här ligger det till: Efter en massa år i Stockholm ska hon och familjen flytta tillbaka till ål majti  Värmland. Det har inte känts så dramatiskt, eftersom jag är där ganska ofta och bara får ytterligare anledning att åka dit. Ofta. Men just den här måndagen, som egentligen var omhuldad i skratt, hade en bakomliggande sorg på något vis. Men ändå pepp. Svårt att sätta fingret på alla känslor. Ett virrvarr av kärlek och kommande saknad antar jag. Men har vi varit bästa kompisar i närmare 18 år så betyder 28 mil inte ett dyft tänker jag. Vips så sitter jag där vid hennes frukostbord i Karlstad, i sovtofs och skrovlig morgonröst och kvittrar kaffe och macka.

Vid lunch fick vi besök!
Vår kompis Frida och lille nytillskottet Tilde kom förbi. Vi åt lunch och fick mysa med den här treveckor gamla bebisen. 

Både jag och Fatima (som ju också har pseudotvillingar) köpslog med oss själva och varandra om det skulle bli ett tredje barn kanske. Varsitt alltså.

Ju mer Frida berättade om spädismys desto fler härliga, framtida barnvagnspromenader i höstsol förställde jag mig. Ju mer hon berättade om förlossning och vaknätter? Poff, så var illusionen borta.
Men det här med att längta efter ett till barn. Och att ha ett par år mellan barnen, det kan jag höja upp till skyarna. Just för att Bodil bara kom – tjong pang! Älskad, oplanerad och jädrigt taggad.
Fast egentligen vet jag ju att längtet efter ett barn snarare kan vara dränerande än härligt och en inte riktigt kan bestämma det där med när (och OM) ett barn behagar dyka opp.
Men det är spännande att leka med ett tredjebarn-tanken. Är det totalt härj? Eller hänger ett tredje barn bara med? Någon som har erfarenheter? Berätta!
OBS! Ej sugen på fler barn just precis nu ska tilläggas.
Och vad John beträffar har jag inte ens frågat, så ni förstår den högst teoretiska nyfikenheten. 

Efter jobb på kontoret, långlunch och bebismys så packade jag och Fatima ihop våra laptops och gled ner på Urban deli för det här.
Förstår inte varför jag inte alltid äter Ostron? Jag som älskar vinäger och rödlök.

Frågade oss varför vi startade en genial tradition bara några dagar innan en av oss ska flytta. #fail. 

Vi startade i alla fall en skaldjursklubb. Som sig bör …

Med ostron innanför rocken och cava-flin på läpparna kvistade vi mot tunnelbanan. Vinkade hej då på vårt säregna sätt vid Liljeholmen for the last time (böhööö). Den som går av tunnelbanan måste göra hajen, kanoten och hissen utanför tunnelbanefönstret och lämna den andra skrattande – ensam – när tunnelbanan svischar i väg.
Sedan pep jag i väg på ost-och-vin-möte med världens härligaste trädgårdsgrupp i min bostadsrättsförening.
Fenomenal måndag!

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 21 kommentarer

  1. Det första barnet är den största omställningen, det är då man blir en barnfamilj. Naturligtvis är även det tredje (och alla) barn en egen individ med sina speciella behov, behov man inte har en susning om vad det blir. Tre barn är 50% fler än två, en ganska duktig ökning. Ibland var jag som trebarnsmamma trött på att det är så standardiserat att man ska vara fyra i en familj, bord på serveringar, bäddar i stugor mm. Sedan finns det ju solklara fördelar; större chans att någon vill hänga med föräldrarna, större chans att någon bor kvar i närheten, mindre risk att man blir själv på julafton, större chans att få barn med värdefulla yrken, elektriker, tandläkare, frisör, advokat, läkare, undersköterska inriktning geriatrik, it-tekniker, you name it!

    1. Åh, gillar inställningen!!!

  2. Hej Emma!
    Tack för en superbra blogg! Eftersom du skriver så bra om graviditet, barn och föräldraskap undrar jag om du kanske kan hjälpa mig. Jag bor i nederländerna (har gjort det hela mitt liv, men har en svensk mama) och väntar mitt första barn (oj vad spännande det känns nu när jag skriver det!!). Nu har jag letat efter bra webbsidor eller böcker med information om graviditet och (späd)barn, men ramlar bara in pa väldigt ‘rosa, gulliga, mama-fokuserade webbsidor.’ Känns som om nederländerna är lite efter på den biten… Sa jag tänkte, du kanske har tips på en bra Svensk bok eller webbsida, med ‘sunt förnuft’? Tack och heja heja för bloggen!
    Ninni

  3. Är just nu föräldraledig med Ingrid 8 månader som är barn nr 3 och det är ibland kaos men för det mesta bara härligt! ibland känns det som att tiden inte räcker till men oftast flyter det bara på och det känns inte så mycket jobbigare med 3 barn än två. Men med lite extra planerande så brukar kaoset lösa sig

    Jag har 14 månader mellan döttrarna som är barn 2 och 3 så jag förstår att två barn tätt kan kännas tillräckligt och ÄR tilltäckligt. Efter motgångar att bli gravid med barn 2 så var det självklart med tätt mellan tvåan o trean . Barn 1 är 6 år och har ett behov av extra stöd pga en autism-diagnos så vi har fullt upp men vi är lyckligare än någonsin och det var självklart att familjen behövde en liten Ingrid!

    1. Åh, vad fint det låter. Och det är ju just det: En ångrar ju inga barn =)

  4. Det är så knäppt det där med barnlängtan, för när första barnet kom förstod jag inte hur jag nånsin skulle bli sugen på flera barn. Och när lillebror sen kom (oplanerad) kände jag precis tvärtom. Ville plötsligt ha fem barn! Haha. Blev mest chockad av omställningen med första tror jag. Nu är det intensivt och jag vill inte ha fler än på ett tag (och troligen inte fem…) men alltså, tanken på fler syskon till mina söner är mycket, mycket lockande Men sen har jag ju fem syskon själv så kanske är det inte konstigt att jag tänker så… ju fler syskon desto bättre typ (ja, upp till en viss gräns kanske).

    1. Hahaha! Jag har insett att det finns lite luckor, vilka oftast inträffar i de där lugna bebisfaserna. När bebisar är 6 månader, så där gulliga och precis kommit ur någon fas, då känns det HUR lugnt som helst med en hel hög med barn. Och sedan fyller bebisen 9 månader och då vill en sälja alla ongar på blocket. Men jag känner som du. Vill gärna ha massor av barn, men just nu är det ganska intensivt och då vill jag mest omfamna de två jag har. Men nästa månad kanske det är lugna gatan, och då börjar huvudet spinna igen =)

  5. Efter att man skaffat två barn kan man skaffa fler barn utan att det märks något drastiskt. Tycker bara att flock-dynamiken blir starkare, barnen följer med på ett annat sätt. Men sure, det ställer ju krav på en själv som förälder att man kan hålla ihop flocken 😉

    1. Hahaha, åh, vad bra beskrivet!

  6. Fina Emma!
    Det känns fortfarande konstigt att säga det men jag är trebarnsmamma. Jag rekommenderar det inte. Haha, låter förstås hemskt men det är lite för lite sömn och lite för mycket kaos för min smak. Jag älskar mina barn över allt annat och kan förstås inte tänka mig ett liv utan någon av dem, men två verkar liksom väldigt lagom i mina ögon. Nu kom mina tre på drygt två år, kan ju vara annorlunda om några är lite äldre förstås.
    Måste tillägga att jag är vansinnigt tacksam över mina alldeles underbara barn. Det var bara drygt tre år sen vi var uppgivna efter sex år av kamp, nio ivf:er och tre missfall. Sen kom hon till slut, vår älskade Lykke. Äntligen. Vi ville försöka få ett syskon och tänkte att det kommer att ta tid, men nej. Ett ivf-försök, ett litet embryo som återfördes och vips så kom våra enäggstvillingar. En riktig solskenshistoria såklart och alldeles, alldeles underbart, MEN hade jag kunnat välja så hade jag valt att få två barn. För att få sova lite mer och ha tid och ork till lite mer än att hantera kaoset. Oj, lång kommentar visst! Kram till dig!

    1. Hahaha, så roligt! “Rekommenderar det inte”. Jag är ju en person som drar mig till kaos, så det kanske är högst rimligt att jag ska ha ett gäng med barn till. Kram!

  7. Sorgligt när vänner flyttar, men visst är det så med trogna vänner att det faktiskt inte har nån betydelse om det dröjer längre mellan träffarna❤️ Det känns inte att det pr ett halvår eller ett år sen, kunde lika gärna varit en dag!

    Apropå tredje barnet så fick vi vårt i maj och det är en vild mix mellan ”hänger bara på” och fullt och evigt kaos. Jag upplever det lite såsom Ebba von Sydow har beskrivit trebarnsmorsskapet i sin blogg sen hon fick sitt tredje barn. Den eviga tröttheten. Otillräckligheten. För plötsligt delas jag i tre bitar. En som vill gosa bebis och njuta njuta njuta av denna fina lilla, och en som fortfarande vill vara lika mycket mamma till de två andra barnen, som behöver mig lika mycket (mer?) nu när lillasyster är här. Som vill ha bekräftelse, kramar, godnattsagor, sällskap på toan, i badet, parken… Lillan hänger mest bara med, snäll och fin på armen eller hängande i bröstet. Men närheten hon kräver tas från den närhet jag kan ge de andra två. Om jag matar bebisen så kan jag inte samtidigt krama de andra.

    Nu har vi ganska tätt emellan våra barn. Två år mellan de första två, och 2,5 mellan tvåan och trean. Kanske är det annorlunda om de första två är äldre och går i skola och har mer egna fritidsaktiviteter. Men! Trots känslan av otillräcklighet så kan jag säga att jag formligen ÄLSKAR att vara trebarnsmor. Visst, trött och sliten. Men jag känner mig så sjukt rik. När jag ser dem tillsammans så är jag miljonär. Miljardär. Kärleken blir bara större. Jag älskar tanken på att barnen fhpnv kommer ha fler familjemedlemmar att stödja sig mot när stormen blåser under livets gång. Hoppas att de aldrig kommer känna sig ensamma. Och jag älskar att vara en stor och bullrig familj. Alltid någon att skratta med. Många att krama, många att älska. Så. Det är kluvet. Men har du minsta lilla önskan så tror jag: kör! Om nåt år eller fler kanske när era knoddar är liiite större. Så att ni orkar. Men våga försöka. Kram!

    1. Alltså Helena. Nu sitter jag på kontoret och grinar. På riktigt.
      Du skriver så fint om dina barn, om kärleken och otillräckligheten. Började tåras nr du skriver att du är miljonär, miljardär. Tror vi ofta glömmer bort hur rika våra liv är, bortom allt materiellt. För just det där du skriver om, att få studera de där små, det är verkligen livet.
      Jag tror själv att jag är en person som dras till kaos, så det vore ju högst rimligt med en tredje, eller hur?
      Kram emma

  8. Minns Fatima från min studietid på KAU! Vi gick i samma engelska-klass (fast vi var, eh, 75 pers kanske?) och hon var ju så himla fin! Det håret och fräknarna och leendet. Låter som en underbar måndag. Och lille bebisen! Här diskuterar vi faktiskt om/när en trea skulle kunna vara möjlig (har en 3,5-åring och en ”bebis” på 17 månader)… måste erkänna att jag är lite sugen. Kanske om ett par år.

    Du som har så oklanderlig stil, om en vill köpa sig en kameraväska till sin systemkamera, finns det något fin variant som ändå skyddar? Tänker att du kanske har bra tips!

    1. Hej Kajsa! Vad fint du skriver om Fatima. Hon är en fenomenal vän, lite som en show på två ben.
      Svarar angående kameraväskan i ett blogginlägg senare i veckan! Kram Emma

  9. Vi fick först ett barn och 2,5 år senare TVÅ till. Det är ett sådant härj. Det är underbart och utröttande 🙂

    1. Hahaha! Låter just så: underbart och uttröttande.

  10. Det var en diskussion om just antalet barn och längtan efter det ofödda barnet på en annan blogg jag läser och att läsa alla de kommentarerna var så rörande. Det är ju något så primitivt och rått i vår längtan efter barn (om man har den längtan). Men det var någon som uttryckte det så träffande för mig (2-barnsmamma) att det jag längtar efter egentligen är chansen att få hålla om mina barn i de tidigare åldrarna igen. Att kanske få ge mer tålamod i svåra situationer. Att få krama och behålla den där sista småbarnskramen i minnet. Och att verkligen få se den där stunden som aldrig kommer igen.

    Vi kommer aldrig skaffa fler barn, av miljöskäl framförallt, men saknaden efter mina yngre barn är bitterljuv.

  11. Mitt tredje barn kom 5 år efter mina två första (psedotvillingar med 15 månader mellan). Och vilken glädje och ynnest det var att då henne. Man var van mamma och slapp alla nojor. De större barnen hade passerat 5 år (vilket är åldern då det verkligen vänder och de fixar faktiskt det mesta själva) så jag hade tid och ork för spädis igen. Och hon fick kärlek i massor av syskonen för de var ju så medvetna om att hon just vara deras lilla.

    Sedan kom ett barn nummer 4 också tre år senare. Jag upplevde att skillnaden mellan 2 och 3 barn var ganska liten. Men med 4 blev vi många. För många för familjerabatter. Och barn i olika åldrar med olika behov. Som nu – min 15årings gymnasieval samtidigt som en 5-åring vill ha hjälp med vatten till målarfärg. En sover hela dagarna och vill ha tid på kvällen. En annan går upp klockan 6 och slocknar klockan 8. Som inte vill åka på samma semestrar – vill se helt olika saker. Och tvätten tar aldrig slut.

    Men likväl. Min flock. Så jäkla stolt över den. Och jag har gjort den (nästan) alldeles själv.

    1. Hahaha, ååååh! Vad fint beskrivet om din flock! <3

  12. Hej fina Emma!
    Jag fick tredje barnet för dtt halvår sen och jag instämmer i ovanstående kommentar om att känna sig otillräcklig och väldigt rik samtidigt…Jag har på riktigt VARJE DAG sen i maj önskat att jag kunde klona mig själv eller i alla fall fått ett extra par armar och gärna några fler timmar på dygnet. Älskar mina barn så obeskrivligt mycket och det är underbart att se dem tillsammans men denna känsla av att jag ständigt misslyckas med att uppfylla minst ett av barnens behov av närhet eller uppmärksamhet…hjärtekrossande. Som Bilbo säger: ”I feel thin, sort of stretched, like butter spread over to much bread”.

    + fullt upp hela tiden så hinner inte överanalysera mitt föräldraskap direkt, målet är att hålla alla vid liv och någorlunda nöjda typ
    – tröttsamt att ändå alltid känna att jag inte hinner med och ständigt misslyckas med allt jag vill göra för mina barn

    Håller tummarna för att det blir lättare när de två yngsta (en tvååring och en 6 månaders) blivit större så att deras behov blir mindre akuta och mindre konflikterande

Kommentera

Stäng meny