Jag och Antonio Banderas.

Såsar länge i sängen, knaprar i mig en satsumas (den första av ungefär tjugo just den här dagen) och förundras över lugnet i kroppen. Inget tryck över bröstet. Inga måsten som äter upp mig inifrån. Inte ens en tillstymmelse till att hålla andan (som jag gör när jag har mycket att göra).
Någon timme senare lunkar jag mot jobbet, på andra sidan Midsommarkransen. Ser varenda träd, hur löven skiftar färg, hör regnet smattra mot paraply-taket och stannar sakta på den trånga trottoaren för att släppa fram en man med sin barnvagn. Han ger mig ett “tack” och ett leende, och jag ler tillbaka.
Vinkar till mannen i kiosken nere i Midsommarkransens tunnelbana, han som alltid skojar friskt och entusiastisk hejar med ett leende.
Köper mig dagens ranson av satsumas på Coop. Det blir väl en 15 satsumas ungefär. Så där lagom mjuka, med tunt skal, ni vet.
Roger som står i kassan skrattar när jag kommer med min satsumaspåse och kallar mig slarvmaja. Han var nämligen tvungen att ringa mig häromdagen när jag i ett förvirrat tillstånd hade köpt satsumas och glömt mitt Visa-kort i kassan. “Jag glömde mobilen i cykelkorgen också”, svarar jag. Han skrattar och säger att de där dagarna så vill man bara somna om. Vakna om på nytt. Och det enda jag kan tänka på är att den där Roger han är allt bra snäll han.

Skalar en satsumas redan utanför Coop, glider in på kontoret och skrattar sedan bort en hel dag tillsammans med Lollo. Kan ha imiterat Antonio Banderas i musikalen “Evita” också. Och skriver ett peppmejl till en inspirerande tjej som jag blivit så satans imponerad över. Ville att hon skulle veta att det sitter någon en mil bort och beundrar. På håll.
Vid 17-snåret tar jag mitt paraply och traskar hem. Möter John på vägen och han frågar vad jag har gjort i dag.
“Imiterat Antonio Banderas”, svarar jag.

Det var inte min mest jobbproduktiva dag, men vet ni vad? Det gör ingenting. Absolut ingenting. För första gången i mitt liv är jag inte stressad. Första gången.
För första gången i mitt liv kan jag nöjt säga att det enda jag gjorde den dagen var att skratta.
Det gör mig så underbart lycklig. Mest av allt för att jag har fått perspektiv. Ser löven på träden, har tid att stanna upp och se människorna omkring mig, beundra och imitera Antonio Banderas. Har tid att skriva ett långt mejl till min pappa där jag berättar hur jag mår. Egentligen. Att jag mår bra nu. Att jag trivs i mig, med min sjuka humor som får fritt spelrum och tankar som är gränslösa. Och att ingenting i livet spelar någon större roll, för jag har så in i vasken roligt och jag har tid. Att vara snäll. Omtänksam. Peppande. Och jag.

Jag har varit en högpresterande, duktig flicka med en fullklottrad kalender, skyhöga krav, och långa att-göra-listor. Alltid med en känsla av att börja varje dag på minus. Och jobba tills minuset blev mindre minus-aktigt. Aldrig nöjd. Aldrig klar.
Alltid med siktet inställt på nästa mål. Och nästa. Jag har inte haft tid att stanna upp. Reflektera. Inte en sekund.
Inte se människorna runt mig. Inte ens när läkaren för tre år sedan sa åt mig att byta jobb, eftersom jag var nära att gå in i väggen. Inte när jag jobbade den 100:e timmen övertid just den månaden. Jag stressade till och med till stresskursen jag gick för att få bukt med mina bröstsmärtor. Sårade med all säkerhet ett par vänner där på vägen, mest av allt för att jag inte kunde se klart. Det var så grumligt i dimman av minutrarna som tickade.

Det tog tre år för mig att inse. Att inse att jag inte behöver vända ut-och-in på mig själv för att leva. För att vara jag. Att jag är bra, precis som jag är. Inte beroende av vad jag gör, utan på grund av att jag är jag. Ingen kan vara så bra jag som just jag. Det är det viktigaste jobb jag har, för jag är fullkomligt oersättlig. Finns ingen stand-in, ingen vikarie.
Och om jag nu ska vara jag, vilket jag så klart vill, då vill jag inte stressa bort den personligheten i ett jäktat språng mot nästa mål. Då vill jag skratta, ha tid att skriva de där peppmejlen, se människor i ögonen, lyssna utan att knappra på datorn samtidigt och berätta för min pappa hur jag mår. På riktigt.
Hinna vara jag. Stanna upp och vara nöjd. Inte jäkta till nästa mål.

Kanske kommer jag alltid älska att slänga mig in i projekt, darra på en deadline och triggas av spännande uppdrag. Men jag har lärt mig att stanna upp. Att det där inte får äta upp mig inifrån. För jag blir så lätt uppslukad. Jag snöar in. Och jag har alltid sett det som något positivt. Att jag har ett jävlar-anamma och ett enormt driv.
Men tänk om jag vaknar upp en dag och blir beskriven med orden energisk, arbetsam och uthållig. Så tragiskt. Det kan ju lika gärna vara en beskrivning av en gammal, trogen kamaxel på en sliten Volvo. Allt det där är ju flyktigt. Något som måste upprätthållas.
Nä, vet ni vad. Jag blir hellre beskriven som härlig, rolig och en jävel på att imitera Antonio Banderas. Sådetså.

Loading Likes...

Detta inlägg har 25 kommentarer

  1. Du kommer att bli en så himla bra mamma <3

  2. Fantastisk!!

  3. Heja dig!! <3 du är fruktansvärt inspirerande och en fantastisk skribent. Och så löjligt fin i din lilla mage. KRAM //Babette

  4. Vet du. Det här kunde jag faktiskt ta till mig. Vet inte hur många gånger jag läst texter om “duktiga-flicka” syndromet och att man borde stressa ned. Men det här kunde jag ta till mig på allvar. Den där tryckande känslan i bröstet känner jag så väl igen mig i, och att stressa bort sin personlighet. Så borde man ju inte ha det. Frågan är bara hur man gör för att sluta.
    Kram till dej! Jag tycker du är inspirerande och imponerande!

  5. Älskade den här texten!

  6. Alltså vill bara säga (fast det kanske känns opassande) att jag har en så FET JÄKLA CRUSH på Antonio Banderas i Evita sen 14-årsåldern. Min största kändiscrush genom livet. Förstår att det här inlägget inte handlar om det. Men var bara tvungen. Kram Emma!

  7. Åh! Du satte ord på så många av mina känslor. Så många måsten som egentligen är tomma krav, för vems skull?

  8. Du fantastiska människa, som jag egentligen inte känner men ändå på något vis via bloggen, fortsätt vara du! Så glad att läsa det du skriver, vad kan vara viktigare än att få känna att man duger precis som man är. Och nog verkar du vara både härlig och rolig av det jag läst. Men också otroligt bra på att lyfta fram viktiga ämnen, både stora och små.
    Ett stort grattis också till kulan på magen. Så värt!

  9. Jag har följt din blogg ett tag och varit med på resan men inte kommenterat något, men nu känner jag att jag bara måste. Jag blev så himla glad över den här texten, att du mår bra. Det förtjänar du verkligen!

  10. Underbart skrivet och så sant. Jag hoppas att du spar den här texten på en plats så att du hittar den lätt. Och att du tar fram den ibland för att påminna dig själv om hur viktigt det är – att leva fullt ut genom att vara just du!
    Kanske ett tips för flera av oss – duktiga tjejer och kvinnor…
    Kram!

  11. Så fint skrivet! Heja dig! 🙂

  12. Oj, vilken tur att jag gick in och läste det här nu på morgonen. Vaknade klockan fem med ett tryck över bröstet och oroliga tankar över en liten skitsak på jobbet, alltid med pressen att vara bäst på allt. Kom till jobbet, slog på datorn och började med att läsa ett mail från en kollega som avslutades med en kram och gick lite snabbt in på in blogg och såg det här… och axlarna skönk en halvmeter (och fick inte ens dåligt samvete över att jag ägnat 3 minuter åt att läsa blogg:P), vissa dagar presterar vi mer, andra mindre och i slutändan jämnar det nog ut sig. Stort tack för de peppande orden!

  13. Ååå vad det här var precis vad jag behövde just nu. Blir helt gråtfärdig. Bredvid mig på sängen sitter min lille bebis som förtjänar en mamma som inte stressar bort sin personlighet. Jag börjar varje dag på minus – har gjort det så länge jag kan minnas. Nu får det vara nog.

    Kram till dig!

  14. Sitter på jobbet vid datorn och har haft en helvetes vecka som nu snart är slut.

    Grät mitt i kontorslandskapet åt din fina text. Hoppas du hittar fler stunder i nuet att njuta av och stort lycka till med graviditeten.

  15. Vad härligt Emma, grattis till din nya insikt! Det där med att vara duktig är ett gissel. Jag hade själv enormt höga krav på mig under framförallt gymnasiet, och mina föräldrar vred sina händer i förtvivlan för de fattade inte var min duktighets-hets kom ifrån (de har aldrig överhuvudtaget begärt eller antytt att jag ska vara bäst på allt). Fortfarande kan den där känslan komma över mig, till exempel när jag börjat på nytt jobb, och den kan få mig att fullkomligt bryta ihop. Senaste året har tack och lov varit rätt harmoniskt… Men det är detta jag är mest orolig inför om det visar sig att vi skulle få en flicka: hur jag på bästa sätt kan hindra henne från att falla in i den här duktighetsnormen. Om inte mina föräldrar lyckades, hur sjutton ska då jag?

  16. Vilken fin inspiration till høsten!

  17. Fina Emma, vill bara ge dig en stor kram. Det här var verkligen precis vad jag behövde just idag!

  18. Ljuvligt inlägg, tack för det. Och grattis till att du nått fram. Du har såklart en lång väg kvar att vandra, hey, livet händer runt omkring oss, men så fint för din skull att du är i harmoni med dig själv.

    Jag, precis som så många andra, är också duktiga flickan med en högt spänd båge och högt ställda krav. Jag gillar det, det passar mig. Men den dagen jag insåg att mitt skrivbord inte måste vara kliniskt undanarbetat när jag går hem för dagen, då fann jag min harmoni. Det var skönt och fint och jag är glad att jag idag redan hittat mitt sätt att säga stopp och nej, för nu har jag familj och min unge har precis börjat förskolan och hey, livet händer och jag vill inte vara en sån som låter andra hämta ungen för att jag måste jobba klart. Så det gör jag inte. Jag går hem och låter den ultrageggiga ungen kasta sig in i min ljusa trenchcoat på gården. För att det är det som är livet här och nu och för att det numera ganska röriga skrivbordet kommer att stå kvar imorgon. Det kommer alltid att finnas mer att göra.

    Jag skulle så gärna vilja se en film på när du härmar Antonio Banderas! 🙂
    Stor kram till dig och alla er andra duktiga flickor som kämpar på!

  19. Å Emma vad glad jag blir när jag läser! Det finaste som finns är att leva nu och att just uppleva och känna allt runtomkring. Har gått igenom resan som du beskriver så jag kan relatera till hur du känner. Blir så glad för din skull! Alla är så värda att må bra, men det är inte många som vet det och bara stressar på för att man tror att det skall vara så liksom. Kroppskännedom hos sjukgymnasten och magnesium blev min räddning. Å så skönt det är att få må bra.

    Allt gott till dig du goa tös!!

    Kram!

    Linnéa
    http://www.thewildrose.se

  20. Alltså Emma, vad många klokord. Du skriver så fint och så sant. Och ditt inlägg träffade mig verkligen rakt i mitt hjärta. Jag vill också kunna landa och känna som du gör nu, ha ett liv där jag får vara jag och där mina prioriteringar kommer i första rum. Jag ska spara de här orden i min favoritlista och ha dem som mantra. Tack för att du delar med dig av din vishet.

    Ha en skön helg, hoppas du får skratta mycket.

    Kram från ex-praktikanten 😉

  21. så sjukt harmoniskt att läsa detta. tack för påminnelsen. prestera mest, bäst och högst är kanske inte alltid det bästa i längden, även om man försöker lura sig själv till det. måste själv bli bättre på det där. det är svårt (!!) men man får ta små små steg.

  22. Det här var verkligen jättebra skrivet. Tack!

  23. Alltså EMMA vad fint skrivet. Jag läste varenda rad med noggrannhet, för så viktiga var dom. Jag känner igen mig. Åt båda hållen. Älskar de där perioderna när en kan stanna upp och bara vara. Att vara nöjd! Du är så BRA! Pepp till dig!!! <3

  24. <3

  25. <3 deluxe!

Kommentera

Stäng meny