“Inte ett enda nyproducerat plagg gör miljön en tjänst när vi köper det.”

Jag har ålat runt på internet sedan 2005. Det här har varit min kanal för dokumentation. Jag älskar nämligen att skriva som jag vill, äga mina ord, fotografera vardagen, fnula återbruk, upp-norma (ord?) pre-älskat och som en rejäl bonus även interagera med läsare och följare. Andra som hyllat, ifrågasatt och puttat mig framåt.

I början var det inte så noga, något Isabelle McAllister och Anna Branten pratar om i sin podd “Förnyarna”. Det var selfies i skitiga speglar, det var personligt, det var sköj. Det var hobby. Men i takt med att följarskarorna växte på sociala medier, pengarna pumpades in och en började snacka om impact och engagement,  så kom även en dos makt med på köpet.

Bloggar blev influencers som influerade andra. Trippeleffekter, trippdubbeltmegamax-effekt.
Influencers kunde sälja slut på ett plagg på några timmar, rensa lagret på soffor över en helg, starta egna, framgångsrika företag, göra collabs och tjäna pengar på andras konsumtion. Bara genom ett litet klick. Företag såg möjligheterna, tog fram feta avtal med finstilt text (som kan tolkas som att en inte öppet får kritisera nämnda företag), och ombytligheten såg inga gränser. Från att ha bläddrat i månatliga mode- och inredningsmagasin back in the days så fanns “inspirationen” där varje dag i tusentals olika former.

Och nu är det hög tid att prata om det här.
Jag är en del av den här världen. Och jag vill prata mer om den.
Hur den påverkar oss. Och mig.
Vilket ansvar bär jag när jag använder sociala medier?
Har jag ett ansvar?

Ja.
Vi människor är flockdjur.
Vi gör som alla andra.
Om jag köper en nyproducerad bralla, visar opp den här och berättar var jag köpt den, så inspirerar jag garanterat att en klick att gå i mina fotspår. På samma sätt rättfärdigar jag handlingen, för kan hon så kan väl jag? 

Numera rättfärdigar vi konsumtionen genom att prata om att den är “hållbar”, tapetserad med ett gröna löv eller ord som “conscious” eller “we take care”. Jag har förmodligen också varit där och sölat.
Vi svenskar shoppar i snitt ungefär ett nytt plagg i veckan, och förmodligen fortsätter vi att göra det, fast vi rättfärdighar det genom att välja ekologisk bomullrecyclad polyester och responsible made. Vi visar – och polerar samtidigt upp – vår medvetenhet genom att bära märken som “tar ansvar”.

Igår skrev Maria Soxbo ett viktigt inlägg om detta som alla bör läsa, och detta bör vi tatuera in på ögonlocket: “Problemet är bara att det inte finns några kläder som är “miljövänliga”. Inga alls. Inte ett enda nyproducerat plagg gör miljön en tjänst när vi köper det.
Det produceras 100 000 000 000 kilo (100 miljarder kilo). Den produktionen kräver 215 000 000 000 000 liter vatten, utöver de kemikalier som hamnar i naturen och den koldioxid som hamnar i atmosfären.”

Förutom enorma klimatavtryck lämnar vi efter oss stora skulder i jakten efter att det senaste. Detta lyfter Trendenser i ett inlägg från veckan. Vårt influerande och våra oskyldiga tips sätter människor i ekonomisk knipa. Inte minst när priserna trissas upp, märkena blir allt dyrare och livet som levs allt längre bort från följarna. Detta skriver Underbara Clara om här. 
“Det senaste” har ju som bekant tusentals olika uttryck nu för tiden, eftersom scrollet ger oss “inspiration” och tips från mänger av människor under en och samma minut.

Vi befinner oss i en klimatkris, en orättvis soppa där de människor som kommer drabbas först och värst av klimatförändringarnas effekter är de som är mest oskyldiga. Och de som har mest makt, pengar och möjlighet att påverka situationen är de som gör minst. Och är också de som drabbas lindrigast.
Till denna klick av maktägare hör många av oss i Sverige. Vi fortsätter att leva la vida loca, brassa ut 9 ton koldioxidekvivalenter per person och år (jämfört med världssnittet som ligger på 6,5) och leva unn:igt. Enligt FN ska vi ner på hållbara nivåer på 1 ton.
Totti.
I den där budgeten ska mat, boende, kläder och transport in. Och för att sätta denna siffran i lite perspektiv: 1 ton är vad varje svensk (i snitt) flyger upp per person och år. Poff!

Vi har några få år på oss att vända utsläppskurvan för att säkra en vettig framtid för oss, våra och andras barn. Mänsklighetens överlevnad står på spel. Hur? Vissa platser blir obeboeliga, skördar slår fel på grund av torka, dricksvatten blir en bristvara i både torra och blöta områden, och vi riskerar att slå ut livsviktiga ekosystem som vi är beroende av. Skänk alla vapen vi har i omlopp en tanke och fundera vad som händer när det råder brist på det mest basala: tak över huvudet, mat och vatten.

Även om jag harvat runt i återbruk, pre-älskat och gjort vintage till mitt andranamn genom åren, så har jag garanterat en hel del exponentiell konsumtion på mitt samvete. Där en shoppad tröja blivit till hundra. I en tid då antal följare är ett mått kan jag glädjas åt att mina kanaler varit ganska små i förhållande till andra.
Nog för att jag inte handlar nyproducerat, men har förmodligen rättfärdigat ytterligare konsumtion hos den som sålt vidare förra säsongens (eller för all del säsongens) klänning till mig när jag köpt den via Tradera.
En känsla av att vara en del av det cirkulära systemet, och göra något bra genom att sälja vidare.

Om jag påverkas själv. JA.
Jag stålsätter mig. Men det är fan svårt.
I veckan la jag upp en bild på knopplisten här hemma, och kom på mig själv med tanken: “Herregud, knopplisten kanske är hutlöst ute? Precis som mina linnelakan som enligt andra ska vara i bomull numera”.
Vissa dagar bryr jag mig inte alls. Polerar tanken om att det mest uppdaterade är att vara motvalls. Att vara återupprepande och anamma min pappas manscheterbyx-tanke om att eventuellt vara trendig var tjugonde år. And the rest of the time: don’t care.

Ibland vill jag bara stänga av internet. Och funderar på hur jädra gött det skulle vara.
Men å andra sidan finns det så många vettiga röster där ute. En bubbla av vett som växer allt större. Där influencers blir greenfluencers, påverkare och opinionsbildare. Där makten går från adlink-impact till att  ifrågasätta, förmedla kunskap och skapa förändring.

Det göttiga med att vara människa är ju att en kan ändra sig. Det där som jag försöker pränta in i mina barn varje dag: det är mänskligt att göra misstag och göra fel, men det göttiga är ju att en lär sig till nästa gång. 

Men ja, jag har ångest för vad jag bidragit till. En förändringsbenägenhet. En ständig jakt på annat. Att aldrig vara nöjd. Att känna att en inte har koll. Saker jag sagt som varit fel, text jag skrivit som i nuläget är out of date. Som finns kvar på internet för allas åsyn.
Jag har ångest för min tidigare okunskap, och jag har lika mycket ångest för allt jag INTE vet än.

Någon skrev för något år sedan att mitt liv inte var tillräckligt intressant.
Här vill en ju vara ödmjuk och gullig på något vis, men jag väljer ett annat spår, hehehe. Jag tänker att vi kanske har lite knasigt fokus? Vem är i ärlighetens (och hållbarhetens) namn intressant 365 dagar om året? Och till vilket pris?
Kanske den klimatsmarta matbloggaren, men en tydlig quickfix är ju att gå med den sköna strömmen och ge det som normerna ständigt matar oss med att vi behöver: Förändring. Som enkelt kan åstadkommas med att shoppa. Det säljer. Ger klick.

Så har influencers ansvar?
Ja.
Kan en ha en hel massa följare på instagram, skippa att kalla sig influencers och därmed hamna under radarn? Nej.
Behöver en vara en rolemodel? Nej, men en god idé är att förstå sina avtryck. Multiplicera klimatavtrycken på sina tips med tusen, och fundera på om det känns bra? Om det är värt det?

Min ständigt så uppdaterade och kunskapstunga kollega Johanna Nilsson säger det så bra:
“Om alla gjorde som jag – hur skulle världen se ut då? Skulle den vara bättre eller sämre”.
En genial måttstock.

Med makt kommer ansvar. Och vi har makt att förändra världen. Vi har också makten att rättfärdiga att vi kladdar runt i gamla fossilspår. Vilket spår ska vi välja?
Förutom att vi har ett ansvar vad gäller klimatet, så har vi också ett lagligt ansvar. Varje influencer råder under Marknadsföringslagen. Så när vi manglar ut “hållbara tips” som kanske inte ger den klimateffekt som utlovas riskerar vi att greenwasha. Och kan alltså bli anmälda för att vilseleda konsumenten.
Följ Greenwashing i Sverige på Instagram för att läsa mer.

Ibland kallas jag radikal.
Det tycker jag är intressant.

Som någon sa innan mig: Det borde inte vara radikalt att sträva efter en hållbar värld. Ur min synvinkel är det mer radikalt att gå åt motsatt håll, där vi äventyrar varje människas rätt till en vettig framtid.
Någon annan har liknat klimatengagemang vid nästan “religiös övertygelse”. Intressant take, eftersom en religion i så fall aldrig varit så vetenskapligt underbygd.
Minns inte var jag läst de här geniala orden först, men vet du så hojta (vill credda rätt)

I en tidigare version av det här inlägget skrev jag: “Jag har förmodligen en hel del konsumtion på mitt samvete, och jag är ärligt talat nyfiken på vad jag influerat till? Var det resan till Paris? Maui? Den nya necessären? Var det att ha två boenden – varav ett användes några veckor per år? Jag vill veta. Vilka ohållbara avtryck har jag gjort? “

Jag är fortsatt nyfiken, men har inte den tjocka huden just i dag för att få kallduschen. för det kommer bli jobbigt. Med det är nödvändigt.
Vi tar det inlägget någon dag när styrkan är på topp. Okej?
Och kanske ett inlägg till vad jag influerat till – good and bad?

Vi har alla våra klimatavtryck. Vi lever i en extremt ohållbar värld, fylld av ohållbara normer.
Men det är inte för sent (än) att göra om, right?

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 16 kommentarer

  1. Shoppar vi i snitt ett nytt plagg per vecka?! 52 nya plagg per person och år?! Det är lika mycket som hela min garderob (där mitt äldsta plagg är 15 år och köpt second hand)?! Herregud, jag har köpt tre nya plagg i år och ett förra året (vilket jag känner är typ storshopping). De som shoppar mycket måste verkligen shoppa MYCKET! Har du mer info om det här för det låter heeelt sjukt!

    1. Vi shoppar ungefär ett nytt plagg i veckan. 50 plagg ligger den exakta siffran på. Detta skriver jag, Maria och Johanna om i vår bok “Gör skillnad”. Bland mycket annat!

      1. Hej Emma och Malin,
        Hur räknar man ett plagg – är det inklusive underkläder, strumpor? Räknas en strumpa som ett plagg eller är ett par strumpor ett plagg? Genuint nyfiken för jag vill dokumentera min familjs köp/släng/återvinn-circus. Att vi “i genomsnitt” skulle konsumera 200 plagg om året för min familj låter absurt, men kanske lite mindre om man räknar varenda strumpa som försvinner, slits ut och får slängas.
        Tack – Jessica

          1. Tack så mycket!

  2. ❤️❤️❤️

    1. <3

  3. Jag tycker att du inspirerar till att man kan göra så mycket fint av gamla saker och leva efter sina värderingar oavsett vad andra gör. Även så fint att du vågar ifrågasätta och bygga ett halmbalshus även om det inte är så vanligt.

    Det ohållbara är väl det föränderliga, att allt är så fint och att man ändå köper och säljer mycket även om det är begagnat. Det bidrar till trender etc men samtidigt är det ju kul. Det skulle vara oinspirerande om inget såg fint och piffigt ut när värden ser ut som den gör. Men det cirkulära är egentligen inte lösningen utan att äga och ta hand om för livet i första hand.

    1. Ja, det är lite svårt att hitta en väg framåt. De enda riktigt hållbara influencers:erna borde ju vara inom mat och typ odling. Där en inspirerar något vi är i behov av och som förändras helt naturligt.

  4. Du har influerat mig mot det bättre, jag tänker ofta hur du skulle göra i en situation där jag vill köpa nytt. Och det gör ofta att jag avstår. Tänker ofta på det du säger om att vi är flockdjur, när någon nämner ett fint plagg jag har på mig så pratar jag mig varm om Tradera. Det kanske påverkar någon att välja begagnat. Sen tar du upp en opolerad, faktabaserad sanning, och den är jobbig men så viktig att höra. Heja dig!

    1. Men åh, Amanda. Vad fint att vi är ett litet gäng som puffar. Det stärker mig! STOR KRAM!

  5. Tack för att du inspirerar! Du är en av de få bloggar som jag läser som fortfarande är vettig, till och med mer vettig än tidigare. Har läst andra bloggar som förr förespråkade secondhand och individualitet men numera är helt likriktade med vita lurviga(svindyra) mattor och där fokuset ligger på att ändra sina hem och sin stil varannan månad och köpa mer nytt än återbrukat.

    Jag lever på många sätt rätt miljövänligt. Äter näst intill helt veganskt, har ingen bil, hatar att flyga, köper det mesta begagnat, har ett (litet) boende och jobbar med ett jobb som är antitesen av konsumtion. Men min last är kläder. Har i många år försökt att sluta konsumera kläder. Bara köpa när något går sönder. Men så en dag känner jag mig ful och fel och då blir lösningen att köpa något nytt(ibland begagnat) plagg för att känna mig fin. Har tidigare inte varit så jätteintresserad av inredningen men har blivit mer och mer intresserad de senaste åren. Och det är samma där som med kläder, jag går runt och är nöjd med mitt hem och så läser jag någonstans att tex knopplister och linnelakan är ute. Då vill jag direkt byta ut det. Hur ska en göra för att inte påverkas? Min dröm är att ha en garderob som är ens signatur, som ser likadan ut från år till år. Samma med hemmet. Men det är så svårt att stå emot.

    När vi ändå är inne på linnelakan vill jag dela med mig en grej. Jag fick linnesängkläder i julklapp av min svärfar. Han hade sovit på hotell en natt och där hade de haft sängkläder i linne. Han tyckte att det var så skönt så nu ville han att jag och min sambo också skulle ha det(vi hade redan det men det visste han nog inte). Min poäng med just detta är att min svärfar är över 70 år och totalt ointresserad av inredning. Han köpte dem för att de var sköna att sova i. Så nu försöker jag påminna mig om att även om saker nu skulle vara ”ute” så har de förmodligen många andra kvaliteter.

    1. Hej! Tack för din kommentar. Ska inte du och jag ta i hand på att vi kör vår grej? När känslan av vara fel/ute så tänker vi på varandra? Jag har börjat gå i exakt samma kläder varje dag, hehehe. Så jädra skönt. De kläderna jag trivs bäst i. Att vara ombytlig kan jag vara om andan faller på, men inget jag vill ska styra mig.
      OM jag drabbas av känslan: JAG HAR INGA BYXOR, så scrollar jag tradera och lägger några begagnade brallor på bevakning. Det tar ju ofta ett par dagar innan auktionen går ut och då har jag ofrivilligt sovit på saken, hehehe.
      Jag märker att jag tenderar att handla som mest när det är något som skaver i mig. Det är så klart inte så för alla, men jag märker att skav i kroppen triggar min konsumtion och därför försöker jag fundera på vad som är fel först innan jag dövar det med förändring. Att ta ett par nykonsumtionsfria månader hjälpte mig att förstå när jag drabbades av begär, och hur jag försökte rättfärdiga mina beslut. Oerhört lärorikt för just mig. En är ju olika, men om en har möjlighet att ta några nykonsumtions-fria månader så kanske det kan vara en väg? Kram emma

  6. Tack för ditt svar Emma! Ska tänka på ditt svar varje gång habegäret slår till.

    Har ju egentligen en filosofi kring det här med pengar och konsumtion. Mitt mål är att downshifta och leva på mindre(och på köpet vinner klimatet på det) men med mer tid för vänner och familj. Men så kommer den där känslan av att vara fel och otillräcklig och då åker alla fina ideal ut genom fönstret. Nu får det vara nog med sånt. Jag får vara nöjd som det är. För i ärlighetens namn har jag hellre mer tid för mina närmsta och ett mindre stressigt liv än nya byxor stup i kvarten.

    1. ELLER HUR!?

Kommentera

Stäng meny