Instaweek: Det här livet är bra fint. Ändå.

Nu tar vi en paus från allt det sorgliga tycker jag. Det behöver vi. Istället ger vi oss ut på en liten nostalgitripp, sett ur min instagram. Vill du följa mig även där så heter jag emmasundh.

För exakt två veckor sedan var det den 1 oktober – årets mest färgstarka månad. Jag firade in min oktober i rosa klänning och fet eyeliner – som sig bör. Peppade inför London-resan och kände mig vuxen när jag letade fram pass, väska och provade outfits en två dagar innan avfärd. Aldrig hänt förut.

Fick post! Min favoritplansch från underbara Littlephant med en katt på. Den ska jag hitta en riktigt fin plats till.
Dagarna innan London spenderade jag på Vintagefabriken tillsammans med min vän och kollega Vintageprylar. Det är en sådan enorm lyx att få såsa runt i denna ladys sällskap hela dagarna.

Sedan bar det av! Till the big smoke! Denna finfina långweekend ska jag så klart blogga mer om inom kort.

Hemkommen från London med nytt halsband! Just precis när den här bilden tas hade jag ju ganska så jäkla ont, men försökte hålla humöret uppe. Biter ihop. Det lyckades jag med tack vare min vän Lollo, som kan konsten att balansera skämt mer allvar, till en perfekt mix. I mitten av den där Lollo-mixen så glömmer man för en stund all den smärta som annars sipprar. Tack, Lojsen för din magi.
Men på fredagen var jag sängliggande. Det var inget som kunde ta mig upp den dagen. Inte ens magi. Min pappa som var på besök överraskade en halvdan version av mig själv med croissant. Så himla fint.

Lördagen kom. Jag tog på mig klänning och klackar och skulle banne mig jobba. Envis och fullkomligt idiotisk. Kom till jobbet, gick framåtböjd för att att centrera smärtan, hade en värmekudde tryckt mot magen och en halsduk lindad två varv runt halsen. Om man fryser så gör det ju ondare. Just en snygg syn. Lollo sa till mig på skarpen “att nu åker du in”. Vikt till hälften gav jag till slut upp och åkte till akuten. Den dagen började i färg, men slutade svart.
Nästa dag vaknade jag upp i ett smärtstillande töcken. Det var (och blev) – trots omständigheterna – en väldigt fin dag. Med morfin i kroppen kändes det som livet rann tillbaka in i venerna igen. Även om jag tog det lugnt, så orkade jag göra saker. För första gången på länge. Klart att det var (och är) tungt och sorgligt, men jag känner att jag kan hantera det. I de flesta fall i alla fall. Just den här dagen målade jag upp stora höstplaner, satte rosor i vatten, piffade hemma, gick en promenad bland fallande löv och kände ja, tamigfan, det här livet är bra fint. Ändå.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 9 kommentarer

  1. Det är väl så sorgen kommer gå upp och ner men tillsammans med fina planer, vänner så kan det leva sida vid sida. Livet, sorgen, smärtan och glädjen! Ta hand om dig, och låt dig känna allt!

  2. Du är så himla fin och gör min vardag lite mer skimrande och magisk. Tänker på dig och skickar tapperhetskramar! <3

  3. Tack Emma. Det är så galet inspirerande att se att du, som just drabbats av något så hemskt sorgligt, bloggar om hur fint livet är och verkligen visar att du är en glad skit, att du ser det fina i vardagen och fokuserar på det istället för att gräva ner dig i allt som är svart. Det blir lätt att man hamnar i en ond cirkel (har väl själv hamnat där nu typ) men det är så fint att komma in här och se dig fokusera på allt som är bra, ljust, fint och vackert. All styrka och pepp till underbara dig och John.

  4. Jag tycker du hanterar det hela väldigt bra genom att inte låta dig nedslås helt av händelsen, även om det är hemskt och fruktansvärt. Det är ett bra tecknen på att ni kommer ta er upp på hästen igen och bilda en fin liten familj du och John 🙂

  5. Stor KRAM till dig stolta, vackra bloggdam! Håll ut, gnistra, glimma och fortsätt inspirera. Tack för orden och bilderna Emma!

  6. Vilken fantastisk egenskap du har av att mitt i allt det sorgliga ändå kunna se det fina i tillvaron! Beundransvärt, den förmågan ska jag jobba fram hos mig själv! Kram

  7. Vad lättad jag blir av att höra att du ser ljusglimtar i tillvaron igen.

  8. Du är ju verkligen så himla himla stark. Jag förstår inte hur någon kan vara så tapper och duktig som du är. Många gånger när jag läser dina texter så blir jag så stolt fast vi inte känner varann, men du är så klok. Och det blir jag stolt över. Fortsätt kämpa på, om det är någon som klarar att ta sig igenom det här så är det du!

Kommentera

Stäng meny