Inskolning på förskolan – hur gör man?

Hej svejs på måndagseftermiddagen eller vad det är nu? Post-luch?
Jag vet, jag vet, jag ska svara på alla era frågor som kommit in, men först tar jag en akutfråga som ramlade in just now.

Q: Emma, kan vi prata om inskolning? Är mitt i med min lillunge och går ju sönder. Hur gör ni? Hur gör man? Snörvel..
/Anna
A: Hej Anna! Oh, maaaaj vad jag känner med dig! Som jag grät när Majken skulle skolas in. En sommar av extrem mammig- och pappighet skulle övergå i förskola. Sure, vi hade hängt på låset till varje öppen förskola och hängt med andra kids under större delen av föräldraledigheten, men när förskolan började – vad hade en för det? Inget!

När vi skolade in Majken stack jag från inskolningen med Majken under armen dag tre. Jag hade varit så ball hela inskolningen, snickelsnackat med de andra föräldrarna, ammat mellan varven (John kom förbi med Bodil titt som tätt) och känt att det här går ju finemang. Majken hade ömsom lekt ömsom varit ledsen, vilket ändå kändes som en okej reaktion på något helt nytt.
Men dag tre så fick jag se ett annat barn stå själv på gården, lite längre ifrån de andra klasarna av barn, och då brast det. Inte så att barnet i fråga var ledset eller så, utan det räckte med att det stod ensamt i ett hörn. Fantasin och mörkermolnen gick spinn.
“Måste gå, kommer sen”, snyftade jag till förskolepersonlen. Tog med mig Majken, gick hem, grät mot Johns axel, laddade om, grät igen och gick sedan tillbaka till förskolan.
Det var så himla smärtsamt. Att tänka på alla stunder som Majken kanske var ensam, någon var dum mot henne, inte fick vara med. Jag målade upp hundra olika senarion och tidpunkter då jag inte skulle vara där, inte kunde skydda, inte kunde trösta. Att lämna henne gick emot ALLT i hela kroppen, men shit alltså.
Så här ett år senare (när vi ska skola in Bodil), så vet jag att det blir bra. Så himla, himla bra. Även om det gör ont att lämna och barnet skriker, så går det över. Förskolepersonlen är proffs på att avleda och även om en själv lunkar molocket från förskolan, gömmer sig i buskarna, spejar, gråter och liksom slits ut från sitt inre, så är det ett helt faktiskt tillfälle för barnet att skapa egna relationer och ett sammanhang. Känna sig trygg med andra och växa.

Även om det var gaaaanska mycket personalomsättning på vår förra förskola (pga osäker framtid för förskolan), så litade jag fullt på förskolepersonlen och deras otroliga briljans. Ja, det kanske krävdes ett par samtal till min kompis Fatima, som jobbat på förskola, bara för att försäkra mig om att personalen har koll på alla barn, men Majken trivdes som fisken. Hon grät lite vid lämning (vissa dagar mer än andra), men jag kramade om henne, sa att jag kommer snart tillbaka, överlämnade henne till en av förskole-favoriterna, sa hej då och gick sedan ganska snabbt. Rev av plåstret snabbt så att säga. Det skreks ju ganska rejält några gånger, vilket slet i sär mig, men efter några minuter så satt de där – förskolefavoriten och några små barn – och sjöng imsevimse spindeln på en trapp.
Efter varje lämning smsade jag och John med varandra och avlade rapport. Och pö om pö övergick skrik i att Majken bara gick och lekte med sina nyvunna föris-kompisar i sandlådan. Och då började en grina för det också, hahaha. Att de inte skrek och var ledsna över att en gick. Kanske knappt fick en kram.

Majken hade sina trygga vuxna, Margareta (som slutade) och sedan Tony, som hon hade sett ut efter noga prövning. Det var vuxna som hon tydde sig till, pratade om och som hon sprang mot, gav en kram och busade med under lugg. Att få se den relationen! Herregud,  så fint.

Nu börjar vi en sprillans ny förskola och det kommer förmodligen gråtas en del. Antingen vid inskolningen, eller senare, men gråten försvinner så snabbt och ersätts av grym pedagogik, nya sånger, kompisar och förmågan att ratta sig fram i gruppen. Här är det inte lika mycket personalomsättning, utan en välrenommerad, trygg och otroligt uppstyrd förskola. För Majken gör det ju detsamma, hon trivdes ju hur bra som helst på förra (och vi kommer sakna Tony), men tryggheten att folk inte slutar gör mycket. För oss.

I dag gick barnen sin första dag på förskolan. Bodil är yngst i gruppen (den enda som är född 2016, buhhööö), men å andra sidan så har hon sin syster, vår lill-kompis Ossian (min kompis Ninas barn) och grannbarnet Finn i samma grupp.
Förhoppningsvis hittar hon “sin” vuxna favorit snabbt i gruppen, och de som hon tyr sig till.  Dessutom pratar vi (okej, det kanske är jag som pratar) väldigt mycket om att ta hand om andra härhemma. Jag menar ju indirekt att Majken ska se efter Bodil, men jag tror i och för sig att pansar-Bodil kan ta hand om sig själv.

I helgen var vi på förskolans gård och testlekte lite. Prövade rutschkanan, pröv-åt sanden i sandlådan och kikade på alla gömställen. Glädjande nog var några andra barn i samma grupp där med samma mission. Så Majken har redan fått träffa några framtida kompisar. Bodil försökte hänga på så gott det gick och det smärtade så att se hennes rultande hallå-jag-är-här-gång efter Majken. Annars är ju Majken och Bodil som ler- och långhalm, men det var tydligt att Majken tydde sig till de andra barnen nu och liksom sprang ifrån Bodil. Hjärt-slit.
Herregud, börjar böla bara jag tänker på det.

Som du märker är jag ganska nära till gråt i rungande inskolnings-härj, hehehe. Även om jag gör det för andra gången. Men det är ju inte så konstigt. En har burit, tröstat, oroat sig och slitit sitt hår för de där små, och så helt plötsligt så ska de starta sitt egna liv. Herregud, blir så blödig när jag tänker på det. Går sönder.
Men så vet jag ju också att det blir så himla bra, bara en kommer över inskolnings-puckeln. När en får längta.
Och som en kompis sa till mig när jag skulle skola in Majken: Du är inte den första som gråtit i en buske utanför förskolan. Och så är det ju.
Men det kan få vara så tänker jag. En kan få oroa sig, sörja ömsom glädjas över att de ska få bli lite egna.
Så, på torsdag, när det är dags att lämna för första gången finns Emma Sundh, rödgråten och dan att beskåda någonstans runt Telefonplan.
Fritt inträde! Välkomna!

Ps. Snabba lämningar är att föredra, annars drar man bara ut på det hela. Lycka till och hoppas att mitt svar hjälpte lite på vägen.
Kram emma

Loading Likes...

Detta inlägg har 15 kommentarer

  1. Ja herrgud håller också verkligen med om att det där är en pärs! Kan tipsa om hur vi gjorde med vår dotter, hon skolades in då hon var ca 1.5 år. Vi berättade för personalen att vi tyckte det kändes väldigt jobbigt och till slut gick de med på att låta oss ha lite längre inskolning. Första veckan var vi där 3 dagar och sedan hemma fredag lördag söndag. Veckan därpå var vi med måndag och tisdag men då gick vi ifrån korta stunder, typ satt i personalrummet 20 minuter. Detta för att vår dotter skulle få chans att testa att vara själv och upptäcka att vi kommer tillbaka efter att vi gått. Sedan gick hon väldigt korta dagar i början, typ 10-12 första veckan och 10-13.30 andra veckan. Det här upplägget passade vår familj väldigt bra och ledde till att vår dotter i princip aldrig varit ledsen vid lämning. Sen är det också superviktigt att man som förälder känner förtroende för personalen och får bra vibbar. Litar på att de ringer om barnet är ledset och inte trivs.
    Styrkekramar!

  2. Du har ett så underbart sätt att beskriva saker! <3

  3. Tusen tack!!
    Försöker kanske landa i att ja, det ska kännas såhär och ja, det är ok.
    Sen har jag lite åsikter kring denna kortare inskolningsmetod som ploppat upp. Den föräldraaktiva tredagarsinskolningen. Vi var där 9-14 i tre dagar sen dag 4-10 skulle vi lämna honom där mellan 9-14. Jag vägrade såklart, hehe. Men när dag 4 kom och favvopedagogen infann sig efter ett morgonmöte kändes det ok att lämna i 2,5h iaf. Lite mjukt sådär.
    Kan tipsa om en grupp på Facebook; Nära barnomsorg. Om man behöver ventilera ngt, läsa pedagogers synvinkel etc.
    Puh, ok, ska hämta nu! Tack igen!
    Kram

  4. Så himla fin beskrivet!
    Det där med att avlägga rapport via SMS håller vi på med fortfarande och barnet fyller 7 i höst. Det hänger kvar liksom.
    Oftast en liten bild och några ord om det gick bra eller inte. Om en ska vara riktigt ärlig så är det samma sak vid läggning (fast utan bild), extra skönt att få små meddelanden eftersom vi inte lever ihop längre, men fortfarande är föräldrar tillsammans.

  5. Åh vad det kliar i fingrarna att börja jobba som förskollärare igen när jag läser detta!:-)
    Jag har skolat in kanske 45 barn under min tid på småbarnsavdelning. Jag kan säga att det mesta av krutet gick ut på att skola in föräldrarna. Trygg förälder = tryggt barn! Det var mitt jobb att skapa trygga päron genom att själv vara en trygg vuxen, ta emot alla frågor och förtydliga att ingen fråga är för liten eller för udda. Och bekräfta förälderns känslor. Det är OK att det känns jobbigt! Det kommer att bli bättre.
    Av alla barn jag och mina kollegor genom åren skolat in har jag bara en enda gång upplevt ett barn som var ledset i flera månader. Hen gick väldigt oregelbundna tider, var borta en vecka och gick sedan 7-17 en dag etc. Hen kom aldrig in i det riktigt och det fungerade inte för just det barnet. Trots supercoola föräldrar med 100% tillit till förskolan!:-) En viss regelbundenhet till en början kan vara bra tror jag.

    1. Och så ett litet mamma-perspektiv från mig själv : min man skolade in våra två (som nu är 4 & 7). Trots att jag litade på personalen så ville jag väldigt ogärna lämna ett ledset barn. JAG ville liksom att han skulle vara ok precis när jag gick (trots att han slutade gråta två min efter att jag gått). Så en är inte alltid logisk i sitt kännande & handlande ☺️ Ibland ringde jag och kollade så det var A OK vid 10-tiden. Personalen uppmuntrade detta. Vilket gjorde att jag kanske sammanlagt bara ringde tre gånger under första året, jag visste att det var ok med dem och bara det var en trygghet.

  6. Hej!

    Som gammal förskolefröken måste jag bara tipsa om en sak: att prata mycket med det äldre syskonet om att de ska ta hand om lillebror/lillasyster kan ibland bli tokigt (även om jag helt förstår varför man gör det!). Men jag har sett så många storasyskon (och där är flickor i majoritet) som tar alldeles för stort ansvar för sitt yngre syskon på förskolan. Blir så oroligt om hen är ledsen, har svårt att lämna lillasyskonet för att hen behöver “beskyddas”, anstränger sig för att vara tolk om lillasyskonet inte pratar så bra etc. Och det kan bli så att det upplevda ansvaret tas på bekostnad av den egna “friheten” på förskolan. Så jag brukar alltid tipsa föräldrar som har syskon på samma avdelning eller förskola att vara lite varsamma med den typen av uppmaningar om (vilket ni säkert är!).

    1. Hej! Ja, men det är ju just det här jag är rädd för. Jag biter mig i tungan och försöker att ge upphov till någon allmän …hänsyn, hehehe. Vill ju att hon ska hålla ett öga på Bodil för min egna egoistiska skull, men slippa ta ansvar för henne. Hmmm. Så svårt! Tips mottages tacksamt <3

      1. Absolut svårt! Det kanske helt enkelt räcker att prata om att vara snäll mot andra i allmänhet och lite extra mot lillasyster och låta bli ord som “ta hand om”. Baserat på den känsla jag får via bloggen så är de ändå är ganska tajta och att de tycker om varandra – då har ni en bra grund som nog följer med in på förskolan! Det kommer säkert att gå alldeles utmärkt för dem alldeles av sig självt – men jag kan HELT relatera till din känsla!

        1. Smart!

  7. Åh, så svår balansgång att lita på personalens stora erfarenhet och samtidigt sin egen magkänsla för sitt barn. Det kanske är som Tina skriver, att det handlar mycket inskolning för föräldrarna. Att tillslut hitta det förhållningssätt som funkar och bli lugn i att det är bra om dagarna. Och då blir barnet tryggare. Men det går ju inte över en natt liksom.
    Vår unge behöver ibland lite tid vid lämning, att kolla in läget och kanske kramas en stund till. Jag tyckte det var svårt med uppmaningarna (från pedagogerna, forum…) om att hålla lämningen kort, men nu när vi vet var vi har varann, päron, unge och förskola så känns det så självklart: Vissa mornar behöver vi mer tid innan barnet är klart för att säga hejdå, andra mornar får jag knappt en vink för leken är redan i gång. Heja alla inskolande darriga föräldrahjärtan och små modiga barn som vidgar sin värld dessa veckor. <3

    1. Åh, ändå fint att vi har varandra i detta darriga allihopa.
      Och ja, det är så himla svårt.
      Angående lämningar så blir våra lämningar lite längre ibland också, men jag märker att det är jag som har svårast att släppa taget, säga hej då. Kanske inte Majken. Så det där med att skola in föräldrarna stämmer i alla fall på mig i den frågan.
      Önskar nog att det var Majken som hade lite svårare att skiljas, så jag kunde få ett par kramar till, hahaha.

  8. Hej Emma! Min unge går på samma föris, nästan säker på att det till och med är samma avdelning pga skymtade en rykande färsk Bodil-namnlapp på hyllan vid min sons förra veckan. Vi skolade in efter förisbyte innan sommaren och jag vet VÅNDAN, fy alltså. Men vill bara skicka lite lugnande ord: det verkar vara så himla bra, och så galet varma och uppmärksamma, närvarande pedagoger. De har superkoll, jag får känslan av att de verkligen fokuserar på barnens bästa och Bo trivs. Frågar när vi ska gå på morgonen och berättar om saker de hittat på under dagen så att man blir sugen på att ställa sig själv i förskolekö så att man också får vara med. Det kommer bli super alltihop! Och tur att man kan köpa tröstfika på AB tills det värsta inskolningsskalvet har lagt sig!

    1. Hahaha, åh, ja. Så många tröstfikor som jag har köpt där.
      Och du, tusen tack för alla fina ord <3

Kommentera

Stäng meny