Efter en kaotisk vår, kommer en …. höst?

Vardagen vevas igång pö om pö, jag greppar perspektiven, rensar datorn och jag inser vilket kaos det varit det senaste året. Med ett crescendo i våras. Beslutet av sälja torpet på Gotland, de fyra böckerna som jag, Maria och Johanna skrev i vintras, corona-pandemin, alla jobb som försvann, min yrkeseroll som jag behövde uppfinna på nytt, vrida och anpassa. Lägg till samhällets pressade situation, den ohållbara situationen inom vården och så veckorna av vabb.
En vår som försvann i oro, kaos och vabb. Och känsla av att tappa tiden. Jag som skulle ta vara på tiden med en anhörig hade aldrig förutspått en pandemi.

Sen kom en efterlängtad sommar, där vi lämnade torpet och började gira mot nästa hamn. Även om träden var gröna och blommorna prunkande, så var världsläget detsamma. Pressen, oron. Samtidigt en sommar av livskris för många (hand upp!), funderingar och framtidsångest. Försök till att över-smarta pandemin och försöka komma på hur hösten kommer se ut. Vad kommer att hända? Hur kommer våra samhällen se ut efter den här pandemin? Och var ville en själv vara. Så många tankar att det svämmar över.

Min vår fångade jag på bild, men eftersom tiden rann mig ur händerna, stannade bilderna på datorn. Så jag tänkte att vi kunde kika på hur det såg ut? Och detta inlägg är liksom också en påminnelse till mig om hur förändringen såg ut. Vad var det som hände egentligen?

Vi var hemma i lägenheten i veckor, med snoriga barn. Duschade för syn skull och bodde i pyjamas och kimono.

De här var tappra trots att de inte fick gå ut på en halv evighet. Roade sig på allsköns sätt, som att baka frallor och använda som glasögon.

Nattlinne hela dagen, med raggsockor som accessoar.

De flesta byggde trall i sina trädgårdar. Jag gick loss på mina växter. Tog sticklingar och skapade ett växthus i lägenhetens fönster. Kom i håg att vattna för en gång skull. Det var som att livet smalnade av, och helt plötsligt sträckte sig uppmärksamheten till att laga hål på kläder, laga en stol och vattna växterna. För det var allt en såg.

Det enkla livet att bjuda över någon på middag var förbi. Och när våren blev varmare började vi träffa vänner i parker och på innergården. Kompisarna Amanda och Martin kom förbi med nyfödda Harry, och SOM jag ville hålla och krama. Men så var det ju det där med distansering. En så märklig förändring.

Hade hundra bilder på kameran från årets bokstavsfest i februari, men det kändes märkligt att visa bilder från en fest när världen var upp-och-ner.

Bestämde oss för att flytta om. Alltså BYTA rum med barnen.

Vi kom så här långt.

… tills vi insåg att detta blir inte bra alltså, hahaha.

Sydde med Amanda, med Harry innanför koftan, på innergården!

Använde upp den sista flaskan schampoo och gav mig in i det här livet istället.

Våren kom. Jag såg den knappt mellan vabbandet.

Sedan blommade tulpanerna på innergården och barnen slutade snora, så gick vi ut.

Det var städat och totalt kaos hemma, om vartannat. En hade tid att både städa och stöka så att säga.

Firade John som fyllde år.

Överraskade med picknick i parken! Hade egentligen tänkt fest, men det får bli ett annat år.

Det köptes gulliga barnklänningar redo för kalas, men några kalas blev det ju inte. Och pja, en började ju inse att barnen har andra preferenser som innehåller Pokemons och regnbågar.

Vi cyklade på utflykter till Söder, gick på små upptäcktsfärder och …

… hoppades att Sverige skulle öppna upp från två-timmars-regeln. En hörde om folk som körde till sina sommarställen “väldigt snabbt” för att komma fram inom två timmar. Människor bar mask och att bo i Stockholm var som att bära på pesten.

Lekparkerna var stängda till viss del, för att undvika smittspridning, så vi tittade på utsikter istället.

Pippi fyllde 75 år och vi längtade efter att åka till Astrid Lindgrens värld. Biljetter och boende var bokat sedan länge, och hoppet levde kvar ända fram till sommaren. Men nästa sommar, då!

Barnen gick tillbaka till förskolan igen, och på vägen hem plockade de små buketter tillsammans med John.
Älskade ljudet av dörren som öppnades, katten som redan långt innan mig hört att barnen var på väg, sedan höra deras skor kuta in till sovrummet, där jag ofta sitter och jobbar.  Höra hur de gastade “Maaaaammaaaa” och sedan gav mig en bukett med dagens alster.

Våren övergick till försommar, vi började fundera på boende, bokade fotograf för att plåta av lägenheten och kikade också på ett slott i Värmland. Stora drömmar!

Var hemma från förskolan igen. Det var brist på personal, eftersom de i sin tur var tvungna att vabba sina barn. Det var stökigt, men är ändå fint att spendera så mycket tid med barnen (även om de klättrade på väggarna).
Jag och John delade upp dagarna, jobbade halva dagar och byttes av. Pusslade, pusslade och pusslade.
Mellan varven volontärade jag på förklädesfabriken för att göra skyddsutrustning till sjukvården.

Pysslade brickor och kände DIY-ådran rycka.

Sedan packade vi ihop för att ta oss till torpet. En sista gång.

Vilket minne poppar upp när du tänker på våren 2020? Var var den största förändringen?

 

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. De två veckorna förskolan hade ont om personal och vi som går på 15h och inte var tvungna att ha våra barn på förskolan fick vara hemma. Att känna att det inte gick att gå ut med min supersociala dotter som rusar fram till alla barn hon får syn på. Jag vet att det är bortskämt för det finns de som jobbar inom vården, som har nära och kära i riskgrupp, som har blivit sjuka eller gått bort men jag tyckte att det var en jättejobbig vår och troligtvis fortsätter det ju i höst också…

  2. Åh pretty please! Om du av någon anledning vill sälja det där skåpet (på bilderna med kimono) så hör av dig, det skulle passa så fantastiskt bra i mitt framtida syrum i vårt lilla 30-tals hus i Bromma! <3 Har sett det flera gånger och det är fab!

  3. Jag gillar din blogg mycket! Tycker det är synd att så få av dina läsare kommenterar. (Jag själv inkluderad) Ett levande kommentarsfält ger så mycket mer för både läsare och dig (antar jag!)

    1. Håller med Sophie! Vi läsare borde kommentera mer – vi gillar ju inläggen -Emma förtjänar pepp och frågor 🙂 Jag har dock försökt flera gånger tidigare, men kommentarerna publiceras inte. Emma, vet du om det är något trassel på kommentarsfältet? Jag ser fram emot att följa resan mot nya boendet, är själv i lite liknande situation..

      1. Åh, vad fina ni är! Jag har haft lite strul med kommentarerna, men nu ska det funka! KRAM emma

Kommentera

Stäng meny