Framtidens mat – vad äter vi, hur produceras maten och vad är utmaningarna (och lösningen)

I samarbete med LRF

Framtidens mat – vad äter vi? Hur produceras maten? Ser produktionen annorlunda ut? Hur ser utsläppen ut? Och hur gör vi för att säkra en vettig framtid?

I går anordnade jag och min klimatkollega Maria Soxbo en digital #klimatlunch i samarbete med LRF – lantbrukarnas riksförbund för att grotta i ämnet.
Vi hade laddat upp med en uppsats av frågor, och hann med ungefär hälften. Hade behövt ett 24 timmas live känner jag för att kunna ställa alla följdfrågor vi hade.
Men redan i nästa vecka ska vi ha ytterligare ett samtal om “den goda maten”, då vi ska snacka mat, hållbar mat (vad är det?), matsvinn och matval (närproducerat eller ekologiskt?). Planen är att vi ska få in mer luft för våra egna och andras frågor. Redan nu kan du anmäla dig till nästa digitala klimatlunch som hålls den 9 december mellan klockan 12-13.

Vad vi pratade om?
Vi vill ju veta så mycket det bara går om klimat, miljö, utsläpp, utmaningar och lösningar, och vill få in flera olika infallsvinklar. Jag bor som bekant i Stockholm, så min kontakt med matproducenter och jorden som brukas är ju lätt undermålig. Dock är jag uppväxt på landet, och på väg hem till åkrar, skog och äng, och jag är mer än nyfiken på framtiden för den plats jag valt att kalla mitt framtida hem. Hur landsbygden kommer att se ut, vad kommer att odlas, vad kommer det som odlas användas till och varför odlas just den grödan? Vad hamnar till slut på tallriken?  Och till vilket pris?
Och för vem kommer maten att produceras? Alla eller en liten privilegierad klick?

Till vår hjälp för att grotta i det här enorma ämne hade vi:

Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF

Louise Karlberg, avdelningschef Skog & jordbruk, Naturskyddsföreningen

Peter Borring, ekologisk och konventionell bonde från Östergötland

Vi skulle också haft med oss Pernilla Tidåker, lärare och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, men hon blev tyvärr sjuk.

Du kan se hela samtalet här:

Min känsla så här efter samtalet? Att jädrar i berget vad mat och matproduktion är komplex. Det som kanske är bäst för planeten kanske inte är det som kunden efterfrågar. Det som är bäst för klimatet kanske inte är bäst för miljön. Och det som är bäst för miljön kanske inte är ekonomiskt gångbart i hur samhället och lantbruken är uppbyggda i dag.

Lantbrukaren har inte alltid kontroll över vad hens grödor används till – om det är foder till djur, mat till människor eller till drivmedel. Lantbrukare försörjer sig på en lön som är lägre än av vad genomsnittssvensken tjänar, och samtidigt: om vi gör maten dyrare, vem ska betala det högre priset?
Ska det endast vara en liten privligerad klick som har råd med lokalt producerad, ekologisk mat?
Detta har ju jag och Maria varit inne på ett antal gånger i vår podd Plan B-podden, där vi slitit vårt hår kring denna fråga. Tänk vad enkelt det hade varit om det klyftorna i samhället försvann, alla tjänade lika mycket pengar och alla hade samma förutsättningar.
Som det är nu är det lite trassligt milt sagt, och det är jäkligt svårt att göra rätt.

Jens från LRF pratade om att framtidens mat ingår i ett större system. I dag pratar vi ofta om mat å ena sidan och  skräp, sopor, avfall och matsvinn å andra sidan, men det senare är ju egentligen outnyttjade resurser. Mat ska så klart ätas upp, men rena avfall kan bli energi och restprodukter från lantbruket kan bli produkter som vi behöver.
I dag går 20% av vete till människan, 70 % till djurfoder och 10% till annat, exempelvis biobränsle. Det låter lite galet i mina öron, och detta måste jag prata mer om nästa vecka. Är 70% av vetet för dåligt för att äta direkt för människan, har vi för hårda krav på maten eller är detta rimligt?

Louise från Naturskyddsföreningen pratade om framtidens mat och hänvisade bland annat till Eat Lancet-rapporten som säger att vi måste kapa vår köttkonsumtion med 80-90%.
Vi kan fortfarande äta kött, om vi vill, men i långt mindre utsträckning. Och om eller när vi äter kött så bör vi välja bra, ekologisk naturbeteskött. På uppåt-listan över mat som vi kommer äta i framtiden står baljväxter, nötter och grönsaker. Och Louise tog just upp rättviseaspekten (vem har rätt att äta god, hälsosam mat?), och spådde att detta kommer bli en av de hetaste framöver.
Om jag tror detsamma? Eh. Ja.

Det pratas ofta om att jordbruket har ett stort klimatavtryck, vilket så klart stämmer. Lantbruken dras med bekymmer som utsläpp av växthusgaser och övergödning.
Louise på Naturskyddsföreningen tog som sagt upp att det är smartare och mer resurseffektivt att äta maten direkt än att processa den genom ett djur, men lyfte också att djur behövs för den biologiska mångfalden och för att ge gödsel till matproduktionen.
Enligt lantbrukaren Peter så var det inte helt enkelt att få tag i vettigt, ekologisk gödsel (alltså inte klimathaltande konstgödsel) när en inte har egna djur. När han räknat på sitt lantbruk, som innehåller både ekologiskt och konventionellt lantbruk, så är det jämt skägg när det gäller klimatvinningen, eftersom han kör mer traktor i de ekologiska odlingarna.
Utsläppen i lantbruken kommer från traktorer och jordar, och Louise hoppades på ekonomiska styrmedel som gynnar kolinlagring, mer naturbetesmarker.

Det var många som hade skickat in frågor om plöjfritt lantbruk, och regenerativt lantbruk. Peter berättade att principerna som det degenerativt lantbruket står för, i mångt och mycket redan omfattar det svenska lantbruket.  Han själv plöjer så lite han kan, men så mycket som det behövs (eftersom plöjningen hjälpte honom i den ekologiska odlingen, och var ett bra sätt att slippa använda bekämpningsmedel). Gah, att det inte finns fler enkla svar.
Detta var så klart en röst, och det finns så klart fler värda att höra, men detta var en infallsvinkel.
Och om det är någon som har en annan infallsvinkel/uppfattning, kommentera gärna.

Det som kom upp var – vad jag uppfattade – som ett entydig kritik mot billig, importerad mat utan nämnvärda hållbarhetskrav. Som Peter uttryckte det: “den importerade skitmaten”.
Mat som ständigt konkurrerar med vår inhemskt producerade mat. Detta vill jag snacka mer om under nästa veckas klimatlunch – för hur råder vi bot på detta?

En oroväckande detalj?  Jens berättade EUs kartläggning över framtidens odlingsbara mark. I södra Europa (framför allt Spanien som i dag producerar mängder av grönsaker) var landytorna rödmarkerade, eftersom klimatförändringarna troligtvis kommer ändra förutsättningarna för odling. Det kommer helt enkelt bli svårare att odla just där.
Samtidigt var det grönt som tusan i Sverige. Det är ju inget nytt att Sverige kommer att drabbas långt senare av klimatförändringarna än många andra länder, men ur ett matproduktions-perspektiv kommer det nog ställas en hel del krav på oss här i norr. Att vi producerar mer mat.
Så kanske dags att ge förutsättningarna för att puffa in fler i yrket?

Vi här i Sverige har inte bara turen att bo i ett rikt land där vi har goda förutsättningar för att producera energi eller där effekterna av klimatförändringarna kommer att halta efter resten av världen, vi kommer också kunna att odla mat. Och då inte bara till oss själva. Det är hög tid att polera omtanken om andra, för damn den kommer att behövas i framtiden. Väck med den individualiserade världen?
För att kunna ta oss an den här utmaningen behövs fler lantbrukare, och att locka “the best and brightest” in i branschen som Jens uttryckte det. Och pja, då kanske de ekonomiska förutsättningarna måste finnas. Men också en högre dos respekt från oss som bor långt ifrån producenterna, och defaco är beroende av dem för att mätta magen.

En fråga som kom upp ganska sent i samtalet var frågan om småskaliga lantbruk, och kanske att vi i framtiden ser fler månskensbönder? Nu var det ju inte jag som skulle svara på den frågan, men det vill jag ändå göra. Jag hoppas på att fler odlar i framtiden, har småskaliga lantbruk och odlingar. Väck med enorma, välklippta gräsmattor och fram med ängar, odlingar och en respekt för maten. Jag hoppas på fler månskensbönder, och bättre betalt för de som faktiskt har detta som ett yrke. Så pressen att leverera maxat inte blir så stor. Sedan tycker att det rimligtvis borde ingå någon form av peng för allt bra lantbrukarna gör, exempelvis den biologiska mångfalden. Sätta ett pris på värdet av den. Den biologiska mångfalden är förvisso ovärderlig, men desto större anledning att visa att den har ett värde. Precis som att en köper träd och skogsrutor, så kanske en ska kunna köpa en bit biologisk mångfald?
Eller så är jag helt ute och snurrar?
Jag hoppas med min flytt till landet kunna odla mer, producera el (överskottet går ju ut i det vanliga elnätet) och på något sätt bidra till den här världen med pja, min tid.

Det jag skulle vilja prata mer om – förutom allt ovanstående – är vad utsläppen ska användas till. Givetvis ska utsläppen inom jordbruket minska – precis som andra ställen i samhället. Men i ljuset av detta samtal kommer alla andra utsläpp upp till ytan. Vi behöver mat för att överleva. Det vet vi. Vad är andra direkta behov? Och vad är begär?
Och hur gör vi behoven så resursaffetiva? Är det rimligt att bygga i betong, för att tillgodose behovet av tak över huvudet? Eller finns det andra vägar att gå (ja). Är det rimligt att det svinnas bort så mycket mat som det gör i dag?
Gah, det finns (enligt mig) för lite styr.

Vi människor utsätts för för många ohållbara val, och det är idioti att lägga över så mycket ansvar på individen. Om det här landet har klimatmål, vilket vi har, så kanske gemene hen ska få hjälp med att nå dem? Är matsvinnet ett problem? Hur kan det ens vara lagligt? Privligerat fölk i detta land (inklusive jag själv) måste lära sig att äta upp. Inget snack om saken.
Är lantbruk en viktig del av framtiden? Då behöver lantbrukare få skäligt betalt, dels för att kunna odla, men också ställa om sin produktion så den kan bli mer hållbar. Kanske ska vi lära oss mer om odling i skolan? Vi har hemkunskap som berättar hur vi ska inreda vårt hem och laga vår mat, men kanske borde vi få mer verktyg? Och kanske ska fler svenskar få bättre förutsättningar att just odla – även i städer.
Någon gång läste jag kommentarsfältet i UnderbaraClaras blogg, som just handlade om klimat, stad och landsbygd. Någon skrev något i stil med “om en skulle bygga en mur runt Stockholm, ska vi gissa på vilken sida klösmärkena är på”. Kommentarer syftade på att städerna är beroende av mat och energi från landsbygden, och vad skulle hända om en ströp införseln? Och kapslade in en känsla av att storstäderna  tar landsbygden för given, och sedan går runt och snackar om ett en är klimatsmart i stan. Medan det är någon annan som har fixat förutsättningarna för det. Det är klart att vi är beroende av varandra, men: Vi behöver alla – oavsett var vi bor – förstå jobbet som ligger bakom maten. Respektera och värdesätta.

Lärdomar:
– Framtidens mat är mindre kött, mer baljväxter, nötter och grönsaker. OM vi äter kött ska vi välja ekologiskt, naturbeteskött.
– Vi konsumenter måste efterfråga klimatsmart mat så den maten blir lönsam att producera. Så ät inte bara klimatsmart mat för egen del – utan för andras.
– Hur kommer produktionen se ut. Lite oklart, men tydligt är att vi i Sverige behöver producera mer mat.
– Lantbrukare tjänar för lite. Det är svårt att locka fler til yrket, få lantbrukare att stanna i yrket. Samtidigt som vi behöver lantbruk, dels för att producera mat, men också för den biologiska mångfalden.
– Det som är bäst för klimatet är inte alltid bäst för miljön.

Vill du läsa mer om denna klimatlunch? Sladda in till Maria som lyfter några andra infallsvinklar och funderar loss.

Nästa onsdag kl 12.00 kommer alltså den andra delen av denna digitala klimatlunch, när vi ska prata om Den goda matenDå blir det konsument- och individperspektiv, och vi ska prata mer om hur vi faktiskt kan bli hållbara matkonsumenter på riktigt. I panelen sitter återigen Jens Berggren från LRF, men denna gång får han sällskap av Madeleine van der Veer från WWF och kocken Paul Svensson!

Vi har totalt plats för 100 i publiken, så hugg en plats redan nu!

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 10 kommentarer

  1. Jag hörde att LRF lobbar för att ta bort beteskravet. Det gör mig så arg och mitt förtroende för dom är därför lågt. Jag är så glad att välfärden för djuren inomhus har blivit bättre, men det kan inte ersätta betet. Det är väl också det enda som faktiskt ger positiv påverkan på miljön. Undrar verkligen hur organisationen resonerar och hoppas att jag uppfattat det fel.

    1. Ja, vi tog upp detta i samtalet, men på grund av tidsbrist kunde vi inte nörda ner ytterligare i det. Men jag ska ta upp det i nästa lunch, för det borde rimligtvis strida mot den biologiska mångfalden?

  2. Åh vad bra att du tar upp det! Du gör världens bästa arbete!!

    1. <3 <3 <3

  3. Anledningen till att så mycket vete används som djurfoder är att kor föds upp industriellt på spannmål (dvs bl a vete) istället för att gå och beta. De växer snabbare av spannmål än av gräs. Dessutom är det enklare att mjölka dem om de hela tiden står inne i en ladugård och äter spannmål istället för att de går ute på en äng. Och så växer de ännu snabbare om de står stilla/bara rör sig lite i sin ladugård jämfört med om de springer omkring i det fria. (Inte alla kor är mjölkkor, det finns biffkor också som man ffa använder till kött.) Se t ex här för lite mer info: https://sverigesradio.se/artikel/6308823

    1. Så allt handlar alltså om att få ut så mycket mat utav ett djur?

      1. Ja, i storskalig djuruppfödning är det nog ofta så. En del brukar prata om att ha en så låg “feed conversion ratio” som möjligt, och då ger typiskt sett hönor mer kött per kilo foder de äter än vad grisar gör. Då avgränsar man ju sitt resonemang till ett ganska snävt system, och inkluderar t ex inte hur mycket resurser/land som går åt till att odla fodret som djuren äter, hur djurens gödsel tas om hand osv. Djurvälfärdsaspekter tas oftast inte heller in i en sådan analys, och inte heller andra ekosystemtjänster som olika typer av djuruppfödning har.
        Kor som enbart äter gräs omvandlar ju gräset (som människor inte kan äta) till kött och mjölk som människor kan äta, och därför kan man argumentera för att gräsuppfödda kor (och andra idisslare t ex getter, får, älgar) har hållbarhetsfördelar jämfört med djur som äter spannmål. (Grisar och höns är ju enkelmagade djur, och de klarar sig inte på bara gräs utan måste äta mat som även människor kan äta.) Så komplicerade och spännande frågor det här.

        1. Ja, verkligen! Tack för din kunskap. GULD!

  4. Jag vill tipsa om ett spännande företag som finns här på min lilla ort. Ljusgårda heter företaget och de producerar sallat, sådan du köper i påse i affärn, i en stor hydroponisk inomhusodling. De har ett intressant framtidstänk och stora ambitioner. Ett tips att kolla upp om en är intresserad av hållbar matproduktion!

Kommentera

Stäng meny