Finns det något som du kan sakna med att bo i Stockholm?

Hej på er!
Hoppas ni har det bra denna måndagskväll. Innan jag dimper i säng efter regniga dag (då jag har varvat bygge med möten), så tänkte jag svara på en fråga som ramlade in häromsistens.
Nämligen: finns det något som du kan sakna med att bo i Stockholm?

Och ja!
Det finns massor som jag saknar med att bo i Stockholm. När jag tittar tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan slås jag av hur … ordnat det ser ut, hahaha.
Jag vet ju att det var stök, kaos och härj därbakom, men jag kan liksom sakna det välordnade på något vis. Att ha ett hem som går att städa så det ser representabel ut. Nu förtiden bor vi ju väldigt litet, och eftersom mycket tid går åt till bygget, ideellt arbete och vardag-med-allt-vad-det-innebär så ligger inte så mycket fokus på vårt under-tiden-hem så att säga. Ett ständigt kaos med högar av disk och kläder överallt. Men så får det vara. Skulle ju gått i två bitar om vi skulle försöka balansera allt – och tänker att det är bra träning för ordningssinnet också (INTALAR JAG MIG).

Sedan kan jag sakna så konstiga saker. Gå i stadsskor med en liten basker på sned.

En liten väska över axeln. Detta var ju vardags-uniform.
Nu använder jag bara väska när jag åker till Stockholm!

Just precis nu går jag mest i leriga stövlar och arbetsbyxor (denna vecka bygger jag vägg!), vilket jag också älskar ska sägas.

Den här vyn saknar jag från vår förra lägenhet.
Bukett plockad i en refug (saknar ej).

Saknar barnens rum och deras sängar som nu står magasinerade i väntan på hus. Just nu bor de i ett litet, mysigt rum med en våningsäng. De ÄLSKAR våningsängen, men jag saknar att krypa ner bredvid dem i deras gula sängar. Och saknar att bära över dem till lagom höga sängar när de somnat framför TV:n. Det är mycket baxande till överslafen numera och ibland stå och hålla handen med pannan lutad mot våningsäng om en säger. En intar posen av en sovande häst. Lite så.
Kan även sakna vissa normer från storstan, eller ska jag säga Midsommarkransen. Vegetarisk mat i förskolan exempelvis. Alltså att maten som serveras är typ pasta med sås eller indisk gryta. Inte köttfärslimpa och vegetariskt substitut. Men det finns så fasligt mycket som är bra med förskola och skola här – den fantastiska personalen tar sig så fasligt mycket tid med barnen, en kommunicerar människa till människa istället för via en app, de behöver inte gå till en skog (förskolan/skolan ÄR i en skog) och de hittar på så otroligt mycket kreativt, så det väger över. Men om jag FÅR sakna något så är det just det.
Och hey, barnen älskar maten (både i Stockholm och här) så är de nöjda så är jag nöjd.

Jag saknar att vara en del av staden. Att svänga in till Söder eller Gamla stan med …

Min trotjänare. Min gröna cykel. Saknar dock inte cykeltrafiken och avgaserna. Men saknar stundvis det urbana. Och att bränna förbi bilköerna. Finns det någon goare känslan (oklädsam triumf) än när en passerar bilköerna vid Liljeholmsbron och en vet att en kommer fram långt innan bilarna?

Saknar vår innergård och den stora lekparken utanför. Det ständigt sociala. Goa hänget! Att bara dra ner på innergården eller ut i parken och alltid träffa en drös som en känner. Saknar grannarna, trädgårdsgruppen jag var med i och festerna!

Men mest av allt saknar jag så klart alla vännerna! Att kunna pipa över på middag, ses över en lagnings-AW och svänga in till stan för en drink. Här är det lite svårare så att kuska in till stan, eftersom kollektivtrafiken är … si sådär.
Men kan också säga att jag kommit att uppskatta dem så ofantligt mycket sedan jag flyttade. Så jädra tacksam över alla som jag fått lära känna. En fin grej är ju att jag passar på när jag väl är i stan. Sover över, hänger och maxar järnet.

Och trots att jag saknar en massa med Stockholm så är känns det mest bara fint. Jag trivs väldigt bra där jag är just nu, och det mesta finns liksom kvar.
Det är inte så ordnat boendemässigt just nu, men det är enormt lärorikt. På något vis tror jag (eller kanske mest önsketänkande) att jag blir en bättre människa här. Att det liksom passar mig. Sen vet en ju aldrig om en återvänder till stan – eller någon stad för en längre tid? Någon gång. Livet är förhoppningsvis långt. Men jag är ganska säker på att Värmland är min bas.
Har en slagit sig ner vid släktens lilla grusväg så ger en inte upp det. Det är livslångt tänker jag.
Men kanske hyr vi ut huset någon gång om livet vill.

Och ja, jag är inte en del av staden, men jag uppskattar staden mer nu när jag betraktar den och kommer på besök. Det som var vardag förr ter sig så festligt. Rulltrappor, frilansare på café och balla människor. Och en fin grej är också att jag fortfarande är med i trädgårdsgruppen i min gamla förening. Jag sa att jag skulle gå ur, men de sa att jag gott kunde vara kvar och hojta och hurra när jag hörde bra saker. Så det gör jag. Hurrar på från min värmländska åskådarbänk! Goa, goa grannar.

Stockholm finns kvar, och det är jag fasligt glad över.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Kommentera

Stäng meny