Ett brev till mina döttrar

Hej 8 mars, internationella kvinnodagen och mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag!
Förra året vid den här tiden stod jag i full feminist-mundering och samlade in pengar till utsatta kvinnor. Den kampen behövs fortfarande, och alltid (tyvärr).
Men i dag tänkte jag prata om en annan feministisk kamp. Som utspelar sig här, i mina barns rum. Mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag.

Majken och Bodil, det här är ett brev till er.

För er vill jag vara stark. Svag, ledsen, glad och ha ett jävla anamma i sig som kan lyfta ett tjog MDF-skivor med ren och skär vilja. För er vill jag visa hela mitt register och få er att känna att allt det är okej. Till och med nödvändigt för att inte gå sönder.

För er vill jag snickra, ratta cirkelsåga, byta olja på bilen och lära mig svetsa. Visa att alla spelplaner är våra.

För er vill jag våga testa en massa läskiga grejer som jag inte kan. Inte för att jag nödvändigtvis är så himla råtaggad på just det, utan för att visa att det är okej att vara nybörjare och skitdålig.  Och att det kan vara roligt ändå (megasuperduper-svårt pga  prestationsbaserade självkänsla (som jag ej vill föra vidare)).

För er vill jag springa jädrigt fort, spela fotboll (fast jag egentligen inte vet reglerna) och slå förbannat långt i brännboll med det runda racket. Precis som jag och min kompis Anna gjorde när vi var små. Alla i utelaget backade och sedan smällde vi till av bara fan. POFF! Och slår ni inte jädrigt långt med det runda brännbollsracketet, så gör det inget. Men låt fasen ingen i utelaget viska något om att det är nog bäst att gå lite närmare eftersom det är en tjej som slår.

För er vill jag lära mig att säga “strunt i det”, istället för att gräva ner mig när något blivit fel, någon varit taskig eller jag totalt misslyckats. Jag är sämst på det nu, men det behöver ni inte veta.

För er vill jag dallra med rumpan, dansa Riverdance och lyfta er samtidigt (ett tag till) för att kroppen är fantastisk, härlig och rolig i första hand. Vacker i sjuttiotredje hand.

För er vill jag visa att föräldrar kan vara jämställda och dela på allt från städning (nåja), matlagning, planering, projekt, vabb till föräldraledighet.

För er vill jag visa att kvinnor är lika mycket värda, även om samhället sjunger om motsatsen. Ni är min motor.

För er vill jag lära mig sätta gränser, säga nej och våga vara obekväm, gå emot mitt ta-ansvar-för-allas-välbefinnande-DNA. Stå upp för mig själv och för er, skapa förändring och göra välden bättre.

För er vill jag se mig själv som rungande festival. Alla som inte vill vara med – their loss.

För er vill jag visa att prinsessor mest av allt är starka Pippi Långstrump-superhjältar, vad än alla väna, storögda barnprogram säger.

För er vill jag visa att omhändertagande lekar och rollekar är de bästa lekarna (trots att de i mångt och mycket nedvärderas som tjejlekar), för visst vill vi ha en värld där vi fått träna på att just möta andra, försöka förstå oss på våra medmänniskor och prata om känslor.

För er vill jag visa att det är okej att babbla, ta plats och vara en värmländsk hörnsoffa bland en hel möbelserie av eleganta chiffonjéer.

För er vill jag visa att färg är ett fritt val. Inte i första hand vackert eller könsbestämt, utan som kola-toppingen på en glass. Bara jädrigt göttig helt enkelt.

För er vill jag träna på att benämna er som barn i första hand, inte tjejen, gumma eller flickan. Det är inget fel med kvinnor (tvärtom, vi är bäst), men det ligger så mycket förutfattade meningar och förväntningar i begreppen att ni gott bara kan få känna er som barn (så länge det bara går). Eller katt, hund, kanin eller ninja. Ni väljer.
Men kanske att jag hittar på att ni heter Michael och Bo ibland, om någon okänd frågar vad ni heter.

För er vill jag visa att en mamma kanske kan vara ganska lat också. Och liksom aldrig tvätta och dammsuga, men det kompenserar vi ju upp så bra genom att vara den där festivalgungande hörnsoffan, right? Och ibland bjuda på ett PMS-intrig. Livet med oss kvinnor är aldrig tråkigt.

För er vill jag visa att det är helt okej att matcha en basker med franstofflor och brosch med ulltröja. De som påstår något annat har för mycket tid över.

För er vill jag också visa att det är okej att misslyckas med allt det där som jag vill göra för er, för jag är ju trots allt bara människa. Och egentligen tycker jag att det är männen som borde ändra på sig och inte vi <3

För er vill jag berätta att jag älskar er högre än himlen. Aldrig trots eller på grund av någonting, utan jag kommer alltid älska er. Punkt.

Basker från Vintagefabriken, rosa sidenskjorta från Myrorna, stickad tröja från Myrorna, pennkjol från Asos.com, strumpbyxor från Lindex och tofflor från Béton studios.

Loading Likes...

Detta inlägg har 19 kommentarer

  1. Du är fantastisk Emma! Är det okej att kopiera ditt brev till min egna dotter?

    1. Självklart!

  2. Så fint brev Emma!
    Precis allt det där vill jag göra med mina tre söner, och det gör jag <3

    1. Heja!

  3. Så jäkla stark, fin och bra text. Har sparat så att jag kan plocka fram och läsa själv men för att dela med alla tjejer jag känner runtom mig. Tack för att du finns och delar med dig!

    1. Tack för att DU finns och kommenterar <3

  4. Tårarna rann med det sista stycket <3

    1. <3

  5. Hurra vilket fint och bra brev!

  6. Så fint :’)

  7. Nu bölar jag. Du behövs, vi behövs!

  8. Åh du satte verkligen igång tårkanalerna på denna höggravida person. Tänker så mycket på pojken i magen och undrar hur jag i hela friden ska göra honom till en vettig och bra person. Uppdraget! Hjälp!

    1. Det kommer du göra galant, bara copy paste:a listan =)
      KRAM

  9. Fy tusan vad fint Emma! Du är min idol du kloka människa ❤️
    och Psst !! Taaaack för finlänkningar ! Snäll är du med!

    1. Hahaha, gullo! <3<3<3<3<3

  10. Tack. Även jag behövde dessa ord. <3

Kommentera

Stäng meny